Kyrkklockorna

Lukuteksti

[124]

Kyrkklockorna.

1 De ringa, de ringa, de herrliga, stora, klara klockorna ringa de döda till ro och de lefvande att tillbedja Gud allsmäktig, hvars ande susar igenom tempelhvalfven och genom hela verlden. De ringa, de ringa, till bön och frid, till maning och väckelse; – hör huru högt deras toner ljuda genom den klara sommarluften vida omkring öfver sjö och land! När du lyssnar på dem, de må ringa i sorg eller glädje, så tacka Gud i ditt hjertas djup, för det han så ständigt klappar på ditt hjertas dörr och säger till dig: o, kom till mig! Ty hvad annat säga väl klockorna dag från dag, än just de orden: kom till Gud, kom, kom, du arma, förlorade barn, kom till Gud! Deras toner klinga till dig ofvanifrån genom de höga rymder af luften, likasom ljuset, värmen och allt godt och allt skönt komma ofvan från Gud i himmelen. Derföre lyssna på klockorna, och mins hvad de säga dig, så skall deras klang nedkalla öfver dig välsignelsen, lemma startehvadkommentar de för dig må ringa lifvet eller döden.

2 Det var en gång en gammal kyrka, jag vet väl hvar, men det få ni gissa. Hon var mindre än nutidens kyrkor och byggd af sten, ja, af så stora stenar, att ingen menniska kunde begripa huru någon varit nog stark, att lyfta så tunga baddare upp i murarna. Mycket brant tak hade hon, der kajorna byggde sina bon i remnorna, och små låga fönster, i hvilka funnos målade rutor från den tiden, då Finland ännu bekände sig till lemma startden påfviska lärankommentar. Derinne funnos taflor, så|125| nötta, att ingen mer kunde se färgerna, och jungfru Maria och Jesusbarnet och de tolf apostlarne, skurne i lemma startträdkommentar; och somliga af dem hade varit förgyllda, men nu såg man knappt något mera, än spindelväfven omkring de heligas tinningar och litet guld på apostlarnes skägg. lemma startDet heliga skall man icke tillbedja i träd och sten, utan i anda och sanning.kommentar

3 Det kan man förstå, att kyrkan var mycket gammal. Ingen visste när hon var byggd; det ena slägtet efter det andra gick att sofva dödens sömn under kyrkogolfvet eller i grafvarna rundtomkring på kyrkovallen, och det ena slägtet var icke klokare än det andra. När man frågade någon huru gammal kyrkan var, så fick man det svar, att hon säkert icke var mycket yngre än verldens skapelse, lemma startty jättarne hade byggt hennekommentar ... Vackert svar; jo, då blef man klok!

4 Men nu skola vi tala om klockorna.

|406|

5 Kyrkan hade ett torn, som var så högt, att när man klef på tuppen och stod på tåspetsarna, kunde man se sju andra kyrktuppar i socknarna rundtomkring. Klockstapeln stod nära intill och var mycket mindre, ty två stora få sällan rum bredvid hvarandra här i verlden. Han var rödmålad, af träd och hade engång blifvit flyttad på rullar; något som var en stor märkvärdighet och räckte att tala om uti långa tider. Här funnos två klockor: storklockan och lillklockan. Storklockan var, likasom kyrkan, så gammal, att ingen visste när hon först begynt ringa. På henne stod en vers ur bibeln och gjutarens namn, som är rätt och lemma startbilligtkommentar, ty när man är död, så lefver ens minne qvar i det goda man gjort. Storklockan hade haft förunderliga öden. lemma startHon hade under lemma startstora ofredenkommentar för hundrafemtio år sedan varit nedsänkt i sjönkommentar, för att bergas undan fiendens hand, och de, som förde henne dit, blefvo sedan döda, innan det blef fred i landet, så att ingen mera kunde säga stället, der hon var nedsänkt. Folket i trakten var fattigt och hade icke råd att bekosta sig nya klockor; der söktes kring hela sjön, men ingen fann den förlorade storklockan. En enda i hela|126| socknen hade spaning på klockan; det var en liten flicka, kyrkoväktarens dotter, lilla Lisa, och hon var blott sex år gammal. Hennes fader bodde vid sjön, och när Lisa ibland om somrarna klef i fadrens båt och rodde ut på fjärden om söndagsmorgnarna, tyckte hon sig höra klockan ringa nere i sjön. Det sade hon, när hon kom hem, men de kloka i socknen drogo på mund åt sådant joller. Då hände tidigt en midsommarmorgon, när solen rann upp bakom den mörka tallskogen på andra sidan om sjön, att Lisa i sin båt hörde klockan ringa tydligare än någonsin förr. Och kyrkoväktaren, hennes fader, rodde ut med manskap och fann klockan och uppsatte henne med stor fröjd i klockstapeln, som då blef byggd. Alltsedan har hon ringt med den allraklaraste klang, men klarast ochoriginal: ech skönast ringer hon, när en god menniska dör, ty klockorna hafva också ett hjerta, fastän det är af malm; de fröjda sig med Guds englar, när en själ är vunnen för himmelen.

6 Lillklockan hade ock sin historia, fastän den är mindre förunderlig. När kriget var slut och folket åter samlades till den gamla kyrkan, manade ingen klocka mera till andakt och bön, ty den tiden låg storklockan ännu förgäten i sjön. Hvar skulle man då taga penningar till en ny klocka? Alla karlar stodo rådlösa och togo sig väl hundrade gånger med handen bakom örat, såsom det är på högsta modet här i landet, när någon vill rätt eftertänkeligt begrunda en sak. Men gummorna och flickorna visste råd. De satte sig ned att spinna och väfva. Der surrade spinnrocken natt och dag, och natt och dag flög spolen som en pil genom den fina ränningen, och så fingo de många hundrade lemma startalnarkommentar |407|af det hvitaste lärft och menade att det väl borde förslå till att köpa en klocka. Fattiga folk, de visste icke, att malmen var dyr och mästaren kanske ännu dyrare. När de bjödo sitt lärft åt gjutaren i Stockholm, bjöd han dem igen en grötklocka, sådana man brukar att ringa på fartyg, när gröten är lemma startbrassadkommentar och kocken står rödbrusig med slef|127|ven i handen i kabyssdörren. Hvad var att göra? Icke kunde man hänga en grötklocka i klockstapeln. Men på den tiden regerade i Stockholm lemma starten drottning vid namn lemma startUlrika Eleonorakommentar. Hon hörde talas om både lärft och klocka, och det behagade hennes drottningasinne mycket väl, att gummor och flickor i Finland voro så raska. Strax satte hon sina hoffröknar att spinna och väfva och spann sjelf med, och det är väl möjligt att de förnäma damerna gjorde en knyck på sin fina näsa, men den tiden gick mycket an, som nu skulle vara en omöjlighet. Allt hvad på detta sätt spanns och väfdes, det köpte drottningen, och penningarne skickades strax till klockgjutaren.kommentar Så ficks en klocka, som var icke mycket mindre än storklockan och mycket blankare, och det är visst, att när klockan för första gången lät höra sin ljudande malm, då greto alla gummorna, då knäppte alla flickorna sina mjuka händer, och alla tackade i sitt sinne Gud och den milda drottningen; men hvad de sjelfva gjort, det tycktes dem icke vara stort värdt att tänka uppå.

7 Detta var klockornas historia. Nu skola vi tala om väktarens Lisa.

8 Hennes fader var en stark, groflemmad karl, som var både väktare och ringare uti socknens kyrka. Hvar söndag, när han lemma startupplästkommentar kyrkodörrarna, lät han folket sköta sig sjelf och gick med långa steg till klockstapeln. Huj, det gick med en fart, när han hoppade på tvärslån öfver storklockan. Då smög sig den lilla Lisa efter honom uppför de höga trapporna, och i början vankades smäll för sådant öfverdåd, men innan kort blef hon van och klef bara på, utan att se sig om till höger eller till venster. Der satt hon helt tyst och såg huru den tunga, väldiga klockan begynte att svänga, först i små vändningar, sedan i större, och huru den oviga kläppen midtuti började gå som pendeln i ett ur och pang! föll ned emot klockans sida, så att en klar ton sprang ut ur malmens hjerta och hördes vida omkring. Allt högre och högre svängde storklockan, tills hon slutligen stod nära nog upp och|128| ned och vägde och vägde emellan stå och falla, men sist med en hög klang svängde ned och så åter upp på den andra sidan. Hi och huj, det var ett dån genom luften och ett brak i hela klockstapeln, så att man trodde alla väggar nära att ramla. Men rätt under den grågula stora klockan satt en liten ljuslockig flicka, tyst och leende, på en pall i klockstapeln och tänkte aldrig ett ögonblick uppå, att klockan kunde störta som ett berg ned öfver hennes hufvud och krossa |408|henne i finaste smulor, så att ingen kunnat säga hvem det lefvande väsende varit, som sutit på det ställe, der klockan föll.

9 Lisa höll af sina klockor så, som man håller af den käraste sak här i verlden, näst Gud och sin hjertanskär. konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, sade hennes fader; konsekvensändrat/normaliserat när man så ständigt hör på klockornas klang, blir man döf. – Hvad vill det säga, far? sade Lisa. – Det vill säga,original: säga svarade fadren, konsekvensändrat/normaliserat att dina öron icke mera höra det vackra i verlden, psalmernas ljud och fåglarnas sång, ej heller menniskors tal; och så står du ensam i en stor tystnad, som med nattens stillhet omgifver din själ. – Kunna de döfva höra klockornas ljud? frågade Lisa åter. – Ja väl, sade fadren; konsekvensändrat/normaliserat jag tror att de flesta döfva kunna höra klockorna. – Nå, hvad är det då för nöd? menade Lisa.

10 Men det gick som fadren hade sagt. Ju äldre Lisa blef, desto stillare och tystare blef verlden för hennes öron rundtomkring. I början hörde hon myggans sus i skogen om sommaraftonen, och det förekom henne, som hörde hon på långt afstånd klockorna ringa. Efterhand fingo alla ljud i hennes öron en likhet med klockorna: – fågelens qvitter i björkens grenar, forsens brus och menniskornas muntra tal, när de samlades att leka på kyrkovallen om söndagsqvällarna, – allt ringde i Lisas öron som klingande malm, och likväl kunde hon ej skiljas från sina kära klockor. Slutligen märkte nog alla, att Lisa var döf, och mången sörjde deröfver, men mest hennes fader väktaren, ty en mildare och bättre flicka fanns icke i hela byn.|129| Men det kunde nu icke hjelpas, och så tänkte ingen vidare derpå. När den lilla flickan gick tyst och mild sin vanliga väg till klockstapeln, sade allt folket, som såg henne: se, der går väktarens Lisa, som ingenting annat hör här i verlden, än klockornas klang!

11 Vid den tiden var Lisa tio år gammal och lekte, som barn bruka göra; men hennes leksaker voro de stora klockorna i tornet. Dem smekte hon som dockor, dem skurade hon så skinande blanka, och minsta damm fick ej synas på dem. Hon kallade klockorna Storagull och Lillagull. Hon bannade dem, när de ringde illa, och berömde dem, när de ringde bra. Hon talade till dem, och de svarade henne med sina röster af malm; hon förstod deras språk mer än menniskors språk; hon hörde ju intet annat, än dem.

12 Nu skall ingen tro, att Lisas öden voro mycket besynnerliga och att jag berättar dem derföre. Hennes yttre lefnad var icke mycket olik andra menniskors, som bo i landsbygdens enformiga lugn sitt lif igenom. Men hon var en af dem, som kyrkklockorna kallat mer än andra till Gud redan i lifvets ungdomsblomma, och derföre skola vi minnas henne, när vi tala om klockorna.

|409|

13 Ju mera den yttre verldens portar stängdes för hennes själ, så att alla dess tusende toner och ljud för henne förstummades och småningom tystnade stilla bort, så att slutligen endast klockornas manande stämma ropade i hennes öron: kom till Gud! kom till Gud! – desto mera vände sig hennes tankar och håg inåt till själens högsta, innersta lif i Gud, så att allt det jordiska för henne blef såsom ett sken och en dröm, men Gud allena syntes henne vara det högsta goda, sköna och öfverallt tillbedjansvärda. I sin lefnad hemma med menniskor var hon god och tjenstaktig, hon gjorde alla sysslor och arbetade mer än någon annan, men hennes bästa glädje och åtrå lågo icke ditåt. Hon var lik ett stilla vatten, som i sitt klara djup speglar himmelens sol och nattens stjernor och städse bär i sitt sköte en bild af höjdens oändliga skönhet.

14 Och klockornas klang följde Lisa genom hela hen|130|nes lif, såsom den följer alla menniskor, fastän så mången icke ger akt derpå. – Om jag kan begripa hvad som kom åt lillklockan, den dagen du bars till dopet! sade hennes fader väktaren. konsekvensändrat/normaliserat Aldrig har jag hört henne ringa med en sådan klang af klaraste silfver. Hade det varit storklockan, ja, då hade jag förstått hennes klingeliklang, ty hon är från påfviska tiden; der är silfver i henne, det hörde jag min far säga i verlden; gjutaren har insmält i malmen en helgonabild från Rom. Det är trolltyg i den klockan, det hör jag på själaringningen. Hvar gång en bof eller rackare ringes ut ur lifvet, så hör man i klockan ett skrällande och ett jemrande, så man kunde tro hon vore sprucken. Men ringer hon för en god menniskas själ, si, då har hon en annan ton, då ringer hon så ljufveligt, som en psalm och en bön; det kommer du att få höra, när det engång ringes för dig, kära barn.

15 konsekvensändrat/normaliserat Men här står jag och pratar i nattmössan, tillade väktaren skrattande. konsekvensändrat/normaliserat Liksom någon kunde höra sin egen själaringning!

16 Lisa såg uppå hans läppar hvad han sade och svarade mildt och godt, som hon brukade: klockorna ha nog förstånd och hjerta, utan att far behöfver skylla på trolltyg. När en god själ flyr bort ifrån jorden, så klänger han sig fast i klockornas toner och stiger med dem till himmelen. Och då andas själen sin egen skönhet in i tonerna, så att de, klara och klingande, sväfva upp i den genomskinliga blå luften bort till Gud.

17 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, vi få väl höra nästa pingst vid din första nattvardsgång, sade väktaren; och dervid blef det.

18 Så kom pingsten. Väktarens Lisa var nu sexton år gammal och skulle med de andra skriftskolebarnen gå lemma starttill Herrens bordkommentar. Den dagen ville väktaren ringa vackert, och det ville äfven klockorna. Det var en morgon i |410|sommarens första barndom, när alla väsen i naturen synas unga och friska som blomstrande barn. Och klockorna ljödo nu heligare, andaktsfullare än förr; så djupa och rena hade man aldrig hört dem, och allt folk, som lemma startlångskommentar vägen kom gående till kyrkan med|131| skorna i handen och psalmboken inlindad i näsduken, skyndade med förundran på sina steg och sade: Herre Gud, hvad klockorna ringa vackert i dag! Inne i kyrkan ljödo psalmerna, och den hvitklädda ungdomen trädde i långa rader fram emot altaret. Der stod en from och ädel prest; han nedkallade välsignelsen öfver de unga, och de fingo vår Frälsares heliga måltid under andakt och varma tårar. Sist af alla kom väktarens Lisa. Hon var den enda, som ej hörde psalmernas ljud och prestens välsignelser, hon hörde blott klockornas klang, men den var för henne både psalm och välsignelse. Hon läste Guds ord på prestens läppar och förstod det så väl; ja, hon tackade Gud mer än alla de andra, och den dagen blef sedan räknad som en af de skönaste i hennes lif.

19 Två år derefter stod Lisa brud, och hennes fästman var klockarens son, som ofta brukade ringa lillklockan vid väktarens sida, när Lisa satt medoriginal: mcd sin söm i tornet. konsekvensändrat/normaliserat Nu skall det ringas med fart och fröjd, skrek väktaren och var så glad, att han säkert dansat på ett ben, om han ej varit så gammal. konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, ropade han till grannen, som den dagen ringde lillklockan, konsekvensändrat/normaliserat akta dig bara, att icke lemma startvadmalsskörtetkommentar af rocken kommer emellan klockan och kläppen, för då spricker hon, och då skulle drottning Ulrika Eleonora vända sig i sin graf. Huj, nu skall det ringas! – och dervid hoppade han med hela sin tyngd på lemma starttrampstegetkommentar, så att storklockan med ens vändes rätt uppåt och lät höra en klang, som for öfver berg och dalar. Och bium baum, nu blef ett ringande med fröjd och lust, och derpå kom hela brudskaran i procession till kyrkan, spelmannen främst, och väktarens Lisa var klädd i krans och krona och hörde klockornas klang, men intet annat hörde hon på sin brölloppsdag, och likväl var hon så glad ...

20 Så gick ett år förbi. Då bar Lisa till dopet i kyrkan sitt första barn, och åter ringde klockorna lustigt och gladt, och åter hörde hon intet annat än dem. Men hon såg desto mer, hon såg sitt lilla, leende barn.|132| Och klockorna ringde i solskensmorgonen öfver den unga modrens fröjd.

21 Åter förgingo några år; då såg man Lisa föra sin förstfödde bort till hans tidiga graf. Der låg den lille så blek och stilla med en grön krans på locket af sin hvita kista. Och den unga modren gret. Men klockorna ringde i den mulna höstdagens storm ... deras klang var så mild som ett barns bön, men sorgsen ändå som ett sviket hopp och en skön, men förlorad framtidsdröm.

22 Sedan gingo åter flera år förbi, och så kom den dag, när väktarens Lisa |411|förde sin äldsta dotter till Herrens bord. Och åter ringde klockorna som fordom, och åter stod sommaren i sin första blomstrande barndom och lyssnade på de kända tonerna ur malmens hjerta. Den lyckliga modren hörde dem i sin själ och gret af glädje.

23 Åren fortsatte sitt lopp och samlade mycket af det fordna i grafven, medan det nya och friska kom upp i det förvissnades ställe. Och allt läto klockorna höra sin klang i sorg och glädje. Väktarens Lisa ledsagade till den långa hvilan sin fader väktaren, sin man, den högt saknade; hon gömde i jorden fyra af sina barn och nästan alla vänner från hennes ungdomstid. Det unga slägtet blomstrade upp; hon förde sin dotter till brudstolen, hon förde till dopet sina leende barnabarn. Och hvarje gång hörde hon klockorna ringa, och hvarje gång tackade hon Gud, för sorgen liksom för glädjen, i djupet af sitt hjerta.

24 Sist kom en jul, då väktarens Lisa var gammal och grå och stod der, omgifven af de unga, som ett lefvande, älskadt minne från fordna dagar. Då tänkte hon uppå sin barndom, när julen var så kär, och bad sina barn att åka med henne till kyrkan tidigt om julmorgonen. Och de gjorde det, ehuru icke gerna,original: gcrna, af fruktan för hennes skull, ty vintern var kall och himmelens stjernor skeno sprakande klara i den snöiga, mörka decembermorgonen.

25 När då bjellrorna lustigt lemma startklungokommentar och slädarna ilade|133| fram i kapp uppå landsvägen och man nalkades kyrkan och ljusen strålade som en dag genom de gamla målade kyrkfönsterna, då hörde Lisa ännu engång sina kära klockor ringa. Det syntes henne vara den skönaste af alla toner i verlden, och med ångan af hennes andedrägt i den frostiga vinterluften steg hennes tacksamma suck till Gud. Men när hon kom in i den upplysta kyrkan, vände hon sig, full af häpnad och glädje, till sina barn, som ledsagade henne, och sade till dem: Jag hör psalmerna! Och de sade sinsemellan: hvad månde det betyda, att mor hör psalmerna, som hon icke hört, sedan hon var tio år gammal?

26 Dock när gudstjensten var slut och klockorna åter begynte ringa, funno de, att den gamla med hopknäppta händer somnat bort ifrån lifvet och gått till en bättre verld. Då sade de åter sinsemellan: nu veta vi hvarför mor hörde psalmerna. När den eviga morgonen skiner in öfver denna jordens natt, då klarna i sista timman de godas och de rättfärdigas sinnen, så att de se hvad de icke sett och höra hvad de icke hört på länge. Ty de stå redan till hälften in i himlens oändliga klarhet.

27 Och klockorna ringde ännu engång, och det var deras själaringning för henne, som så länge älskat dem och icke hört något annat i verlden, än dem. De ringde med sin allraskönaste klang, det susade så silfverklart som |412|en välsignelse och en bön genom den frostiga vinterluften, och allt folket, som stod deromkring på kyrkovallen, knäppte ihop sina händer och sade: hör, nu ringa klockorna för väktarens Lisa! Gode Gud, hvad det är vackert, när klockorna ringa!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades i Sagor IV (1852).

    Laurent förmodar att Topelius har tagit intryck av Schillers klassiska dikt »Das Lied von der Glocke» (1799). Båda beskriver hur kyrkklockorna ringer i olika livsskeden men Topelius beskrivning är mer utpräglat romantisk (1947, s. 180, 82).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 ehvad vare sig.

    2 den påfviska läran den romersk-katolska läran, före reformationen.

    2 träd parallellform till trä.

    2 Det heliga skall man icke tillbedja i träd och sten, utan i anda och sanning. Udden riktas mot katolicismen (jfr passus i »Påskmorgonen», Laurent 1947, s. 220).

    3 ty jättarne hade byggt henne Föreställningen att gråstenskyrkor byggts av jättar förekommer i folktro (Laurent 1947, s. 131).

    5 billigt rimligt.

    5 Hon hade under stora ofreden för hundrafemtio år sedan varit nedsänkt i sjön Innan den ryska ockupationen (1713–1721) nått Nykarleby stad 1714, lät rådman Nils Brask nedsänka de två största kyrkklockorna i en båt för att rädda dem undan ockupanterna (jfr Boken om Vårt Land. Femte Läsningen och Laurent 1947, s. 131). Vid ordinarie häradsting i februari 1722 beslutades om att bärga klockorna. Jfr även hur kyrkklockor bärgas i »Vinter- och vårdagar», Fältskärns berättelser. Fjerde cykeln.

    5 stora ofreden ursprungligen folklig benämning (fi. iso viha) på ryska ockupationen 1713–1721.

    6 alnar en svensk aln motsvarar 59,3 cm.

    6 brassad här: upphälld; i finländsk svenska.

    6 en drottning vid namn Ulrika Eleonora [...] skickades strax till klockgjutaren. Exempel på de rådiga kvinnor, även med historisk förebild, som befolkar Topelius barnlitteratur (jfr inledningen, s. XXVII och LII).

    6 Ulrika Eleonora d.y. (1688–1741), regerade 1719–1741; syster till Karl XII.

    8 uppläst låst upp.

    18 till Herrens bord till nattvarden.

    18 långs parallellform till längs.

    19 vadmalsskörtet nedre delen af rocken, sydd i tjockt ylletyg.

    19 trampsteget pedalen.

    25 klungo klingade.

    Bibliografi

    Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 99; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 82, 131, 180, 220; Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 420; Topelius, Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. 757 f.; Topelius, Övrig barnlitteratur, ZTS X:2; Vasenius V 1927, s. 490 ff.

    Faksimile