Den heliga natten

Lukuteksti

Den heliga natten.

1 Alla känna julgubben, men hvem känner julbocken? Förr var han barnens goda vän, när han fyrfota kröp in itillagt av utgivaren salen om julaftonen, klädd i sin yfviga pels med sitt långa skägg, sina horn af träskedar och sin korg med de raraste klappar. Nu har han blifvit gammalmodig och afträdt sitt embete åt julgubben, som har den äran att gå på två ben och icke behålla annat af bocken, än skägget och pelsen. Tiderna förändras, det glada om julen skapar om sig på många sätt. Men går icke julbocken mera hos oss, så går han väl annorstädes; någonstädes måste han gå, ty lemma starthans lott i verlden är att beständigt gå, gå, gå ...kommentar

2 Hvem julbocken är? Ja, den som det visste! Jag slår vad med dig om trettio russinstrutar mot en gammal sviskonkärna, att du icke kan säga mig hvem julbocken är. Kan du säga mig det, har du vunnit de trettio strutarna, men kan du icke säga mig det, och jag kan säga dig det, då har jag vunnit af dig en sviskonkärna. Och icke allenast den kärnan, utan äfven det sviskonträd, som kan växa upp ur den kärnan. Och icke allenast det trädet, utan alla de sviskon, som i tiden kunna växa på detta träd. Och icke allenast alla de sviskon, som växa på detta|204| träd, utan alla de träd, som |908|uppväxa ur dessa sviskon och alla de sviskon, som kunna växa på dessa otaliga träd, och alla de träd och sviskon, som i tidernas tider kunna växa ur dessa otaliga sviskon, – kort sagdt, alla sviskon i hela verlden. Jag tror du betänker dig.

3 Hvem är då julbocken? Är du nyfiken? Skall jag säga dig det? Men om du förlorar vadet? Nej, inbilla mig icke, att julbocken är Anders eller Maja, som klädt ut sig i pels! Liksom jag icke visste det. Liksom jag icke hittat hans saga i en gammal korg med julklappspapper på vinden, när jag var åtta år gammal. Nå ja, du skall få höra sagan, lång är hon icke.

4 Har du läst juldagens evangelium? Jag tror, att du läst det; huru skulle du annars veta hvad julen är? Julen är icke klapparna, julen är icke den ljusprydda granen, julen är icke lutfisk, gröt och torta, julen är icke ens friheten från alla bekymmer om lexan, julen är icke ens de många ljusen och den sköna psalmen i kyrkan, julen är något mycket, mycket mer, och detta står att läsa i juldagens evangelium. Men detta är åter så stort och så högt, att det icke kan rymmas in i en liten saga. Jag vill derför berätta dig något om den heliga natten.

5 Det var den tid på året, när vintern insveper hela norden i snö. Långt, långt i det aflägsna Sverige och det okända Finland var allt frysande kallt, men i det varma lemma startJudalandetkommentar var en vinternatt som hos oss en natt i Oktober. Källan fortfor att sorla, träden stodo litet dufnare än förr, men hade icke fällt sina löf; högst på bergstopparna syntes snö, men dalarna hade ännu några strån qvar för de betande hjordarna. Naturen var icke skendöd, som i de norra länderna; hon hvilade endast ut efter sommarhettan; hon sof som ett lyckligt barn; detta barn hade kastat sitt täcke af sig och frös ej ändå.

|205|

6 Det var en förunderligt tyst och fridfull natt. Han hade kommit hastigt, som natten kommer i södern, utan tvekan och utan skymning. Solen sänkte sig mot horizonten, och allt var ännu full dag; hon sjönk under himmelens rand, och allt var med ens lemma startstickmörktkommentar. Då blänkte stjernorna fram som tända ljus på himmelen, icke en och en som hos oss, de största först och de minsta sist, utan alla på en gång, som när ett förhänge rullas upp och man får se en glänsande illumination. På bergen, der luften var djupblå och genomskinligare än det tunnaste glas, skeno de himmelska stjernorna i sin största prakt och dock så underbart lugna, som ville ingen öfverblänka den andra. De svagaste fixstjernorna tindrade lika älskvärdt glada, som de stora, hemlighetsfulla solarna i det omätliga fjerran. Sirius blinkade åt det svaga ljustöcknet i vintergatan: vaka, vaka, sof icke, nu måste vi alla glänsa i Guds tillbedjan! Och den stora fullmånen, som annars seglar så stolt öfver |909|himmelens ocean, smög sig nu på tå öfver fästet, rädd att skymma en enda stjerna bakom sin gyllene sköld.

7 Herdarne vaktade sina hjordar i dalen vid Bethlehems berg och sågo en ny, stor och praktfull stjerna upprinna på fästet rätt ofvanför dem. De hade ofta vakat om natten ute på marken, stjernorna voro deras förtrogne vänner, men den nya stjernan kände de icke. Och vid det att de undrade hvad hon månde betyda, kom till dem det glada budskapet med den sköna englasången, som omtalas i juldagens evangelium.

8 En af herdarne hade med sig sina två små barn, en gosse och en flicka, och hade bäddat mjukt åt dem i en bergsklyfta. – Bock, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade herden åt sin stora bässe med de starka hornen, – vakta mina små barn, medan jag går en stund till staden! Jag har bäddat lemma startbalsamhökommentar under barnen i klyftan, för att de må sofva mjukt och varmt. Se till, att ingen af hjorden äter upp deras bädd!

|206|

9 Bocken var lat, sömnig och vresig. Han vågade icke svara nej, men inom sig tänkte han: skall jag svälta här på det magra betet, när herden har råd att låta sina barn sofva på balsamhö?

10 Och så lade han sig knotande på vakt utanför klyftan. Hvarken herden eller bocken visste då ännu, att det var den heliga natten. Hela naturen visste det redan, der hade kommit befallning med englarne, att den natten skulle ingen få göra något illa åt någon lefvande varelse.

11 Vargen kom sakta lunkande öfver gångstigen mellan bergen, sneglade på den värnlösa hjorden, men gick fredligt förbi. Lejonet kom att släcka sin törst i bäcken, såg lammen sofva och rörde dem icke. Hyenan följde i lejonets spår, nosade på barnen i klyftan, men tassade åter förlägen bort. Oliveträdet sade till spindeln, som spann sitt nät mellan grenarna: akta dig, att ingen fluga fastnar i nätet, ty i natt får du ej fånga något rof! Pinjen i bergsskrefvan sade till skorpionen vid dess rot: drag in din gadd; i natt får du ej stinga någon! Dolken sade vid röfvarens sida i skogssnåret: rör mig icke; i natt får ingen utgjuta blod! lemma startDihornetkommentar sade till lindebarnet: stötte jag dig? Ack, förlåt, det ville jag icke! Vattenliljan sade till ödlan i träsket: kryp varsamt öfver min stjelk, ty i natt är förbjudet att kröka det minsta blad! Nattdimman sade till gräshoppan: göm dig under det vissnade palmbladet, så länge jag går förbi, att du icke blir hes af min fuktighet! Och grässtrået sade till den hungriga bocken: vänta litet, ät upp mig i morgon, ty i natt får du icke bita mig!

12 – Hvad vill det säga? tomtkonsekvensändrat/normaliserat brummade bocken. – Hvar och en är sig sjelf närmast. Skall jag ligga hungrig här mellan stenarna, när herdens barn sofva på balsamhö?

|910|

13 – Ja, der sofva de verkligen på min mat! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bocken, vid det han tittade in i klyftan. – Hvad barn kunna vara dumma. De förstå icke ens att äta gräs!

|207|

14 – Om jag skulle taga blott en mun full af balsamhöet? tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte bocken om en stund vid sig sjelf. – Det märker ju ingen. Bara en enda liten fattig höbundt. Mums, mums ... det är märkvärdigt hur godt det kan smaka!

15 Bocken åt en mun full, så åter en och så åter en, medan han drog höet undan de sofvande barnen. Slutligen var der blott en enda liten höbundt qvar. – Den der gör nu intet till saken, nog sofva barnen ändå, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte bocken, och dervid drog han den sista höbundten undan dem.

16 Då vaknade barnen, kände bredvid sig bockens horn i mörkret och började skrika. Bocken blef ond. – Hvad skrika ni för? tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han och stångade dem ...

17 I detsamma kom herden tillbaka. – Bock, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – stackars bock, hvad har du gjort? Vet du icke, att i natt är den heliga natten? I natt är fred öfver hela jorden, och du ensam har brutit jordens fred! Derför måste du sjelf gå fredlös kring jorden och aftjena din skuld till de små barnen, tilldess att deras böner bedja dig fri.

18 Strax erfor bocken domens fullbordan. Han rusade ut bland bergen, men föll i dvala och vaknade först nästa julnatt, när han tvangs att börja sin långa vandring. Och så vandrar han än i dag hvarje julnatt kring verlden och hör naturens röster säga till hvarandra: i natt är den heliga natten, i natt får ingen göra en annan illa! Detta hör bocken och kan ej undkomma rösterna, ty de höras den natten öfverallt: på berg, i dalar, i skog och slätter, högt upp i skyn och långt ned i hafvet. Bocken, som ensam har brutit jordens fred, går hungrande vägen fram, och intet balsamhö växer för honom på jordens yta. Men han vet hvem han söker, han uppsöker barnen för att hos dem aftjena hvad han brutit mot herdebarnen i klyftan. Han vill på allt sätt tillvinna sig deras gunst, han hemtar åt dem de skönaste julgåfvor, och likväl minnas de sällan|208| att tacka honom. Fattiga julbock, när andra äro glada, är han sorgsen: han kommer så efterlängtad och går så förgäten bort; han kommer så rik och vänder tillbaka med toma korgen. Derpå tänka ej barnen; de minnas knappt det, som hände i går; huru skulle de minnas det, som hände för snart tvåtusen år sedan?

19 Nu vet du emellertid hvem bocken är, och nu har jag vunnit af dig alla verldens sviskon. Och när alla dessa sviskon planteras (om ingen ätit upp dem förut), och när alla dessa nya kärnor vuxit till nya sviskonträd och alla de trädens sviskonträd åter frambringa nya sviskon och nya träd, då går julbocken ännu kring verlden och säger till barnen i den heliga natten:

|911|

Litet hö, litet hö

Att på bäddarna strö!

Jag har stulit en skatt

Af små barnen i natt,

Och nu söker jag den

För att gifva igen.

Litet hö, litet strå,

Och till tack skall du få

Både perlor och gull

För små barnens skull,

Ty i natt är den heliga natten!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i Sagor III (1849) med titlen »Julbocken». Topelius omarbetade den grundligt för Läsning för barn, bl.a. genom att ändra brottets motiv: i den första versionen vägrar bocken att dela med sig av sin varma päls till Jesusbarnet, i den senare äter djuret upp det hö som herdarnas barn sover på (jfr Laurent 1947, s. 138).

    Lönnqvist noterar att Topelius här återger julevangeliet, och endast bocken bryter friden i den heliga natten. I motsats till författarens andra julberättelser skalar han här bort de traditionella attribut som han vanligtvis tillskriver julfirandet. Berättelsen fungerar på så sätt som en antites till den karaktäristiskt topelianska julen (Lönnqvist 1996, s. 66; jfr Laurent 1947, s. 204). – Jfr »Den heliga natten» (1886), där bl.a. Correggios berömda målning med samma titel beskrivs (se Övrig barnlitteratur, ZTS X:2). Jfr också »Den heliga nattens barn» (s. 936).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 hans lott i verlden är att beständigt gå, gå, gå ... Jfr motivet »den vandrande juden» eller Jerusalems skomakare, Ahasverus, som nekat Jesus vila på väg till Golgata. Legenden har behandlats bl.a. av Goethe (1774) och Viktor Rydberg (1882).

    5 Judalandet Palestina.

    6 stickmörkt beckmörkt, kolmörkt.

    8 balsamhö väldoftande hö.

    11 Dihornet kohorn använt som nappflaska; i Österbotten och Norrland.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 138, 204, 266; Lönnqvist, De andra och Det annorlunda 1996, s. 66

    Faksimile