Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö.

1 Har du varit en gång på den lyckliga ön? Har du sett långt i hafvet en blommande strand? Ingen storm, intet skum, ingen bränning af sjön och den blåaste himmel, det grönaste land. Där ville jag bo, där ville jag bygga en rödmålad stuga och ankra i viken en hvitmålad båt med ljusblå segel. Det vore något att där få lefva och dö med sitt hjärtas vän!

2 Men jag kommer ej dit; det är så långt att segla i fjärran blå. Jag ror, och jag ror; lika långt är det alltid ännu till den lyckliga ön. Om den finns en |926|saga. Den sagan hörde min farfars farmor och min morfars mormor, när de ännu voro små, och då redan var hon så gammal, så gammal. Några tro sig igenkänna sagan om Florio och Unda Marina med andra namn. Jag vet ej; jag lemnar det osagdt. Men så lydde sagan:

3 Den lyckliga ön hette Skandia och låg i nordhafvet mellan Atlantiska oceanen i vester och Asiens stora fastland i öster. Finnarne kallade ön Suomensaarispråk: finska, Finlands ö. Mellan ön och Asien var ett bredt sund. Konungen öfver Asien hade en son vid namn Delling, morgonrodnaden, och konungen öfver oceanen hade en dotter vid namn|14| Atalanta, aftonrodnaden. De två voro barn, och konungarne skänkte åt dem den lyckliga ön, för att de skulle mötas där och ostörda leka med snäckor och fjärilar. Delling och Atalanta, morgonrodnaden och aftonrodnaden, möttes alla årstider på den lyckliga ön; – det var därför ön var så lycklig.

4 På isbergen borta vid nordpolen bodde två spåqvinnor, svarta Valan och hvita Valan. Svarta Valan såg barnen leka på den lyckliga ön och kände afund uti sitt svarta hjärta. Hvarför skola dessa barn vara så lyckliga? Hvarför skola de leka med fjärilar, när vi frysa på isbergen? Och den afundsjuka Valan blåste mörker och köld öfver den lyckliga ön, för att äfven den skulle blifva ett isberg. Men hon fick ej så mycken luft i sina svarta lungor, att hon kunde blåsa hela sommaren bort; hon lyckades blott till hälften. Hon blåste sex månader vinter, men de öfriga sex månaderna måste hon dela mellan vår, sommar och höst.

5 – Hvad har du gjort? konsekvensändrat/normaliserat sade den hvita Valan, sorgsen och ledsen. – Nu skola de två barnen beständigt söka hvarandra. I tre månader skola de borttappa hvarandra i mörkret; i sex månader skola de se fållarna af hvarandras klädningar i skyn, utan att upphinna hvarandra. Endast i tre månader skola de finna hvarandra och leka, som förr, på den lyckliga ön.

6 – Ja, konsekvensändrat/normaliserat sade svarta Valan med sitt iskalla löje, – hvarför skulle jag vara så trångbröstad? Jag ville ju blåsa mörkt öfver allt; då skulle de lekt kurra gömma året om.

7 Detta tyckte den hvita Valan vara hårdt för barnen, och för att trösta dem sjöng hon en ny visa, som flöt med alla sorlande vågor och flög med alla susande vindar till den lyckliga ön:

8 »Vår ö är den skönaste ö på Guds vida jord, och dess längtan är lång, dess lycka är kort, men dess kärlek|15| är ren som den hvitaste snö, och vår ö är de lyckliga barnens ö.»

9 Svarta Valan hörde visan dansa på vågen vid alla stränder, och när hon hört den i tusen år, fann hon den slutligen gammalmodig. Då företog hon |927|sig att besöka sin fader, den gamle jätten i jordens innandöme, honom, som svenskar och norrmän kalla Fornjoter, men som finnarne kalla Virokannas. För honom klagade Valan, att vind och vågor sjöngo en oanständig visa, som ej gaf henne nattro i isberget. En sådan utsliten visa om lyckliga barn!

10 – Hvad vill det säga, lyckliga barn? konsekvensändrat/normaliserat mumlade jätten i sitt mossiga skägg. Han hade aldrig hört talas om barn sedan världens skapelse.

11 – Barn, konsekvensändrat/normaliserat sade Valan, – brukar man kalla ett slags små grodor, som beständigt trilla stort folk i fötterna. Och nu hoppa där två sådana kräk på den lyckliga ön.

12 – Kör bort dem! konsekvensändrat/normaliserat menade jätten.

13 – Kan ej, fader; ön är ju deras.

14 – Surt!konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat ropade jätten.

15 Surt kom. Han var jättens äldste son, eldfursten, smeden, som hade sin ässja i vulkanens krater.

16 – Gå, spräng i stycken den lyckliga ön! Valan, din syster, får ingen nattro för dumma visor.

17 Surt gick och tillredde en vulkan under den lyckliga ön. När han laddat den ända till mynningen, tände han på, och brrr, där flög ett litet hörn af ön ut i hafvet och kallades Island. Men största delen af ön stod orubbad qvar på sin grund af granit.

18 Surt kom tillbaka med rapport, att den lyckliga ön var honom för hård.

19 – Hvad nu? konsekvensändrat/normaliserat sade jätten; – skall ej din syster Valan få nattro för grodornas visor? Gå, mura vallar och torn|16| kring den lyckliga ön, så att ej kräk krypa dit ur sjön! Jag tänker, att då skall en ände blifva på alla visorna.

20 Åter gick Surt och smidde fjällen som murar kring den lyckliga ön. Det var ett långt och mödosamt arbete; kolen i hans ässja togo slut, innan han fick sina murar färdiga. Han hade börjat på vestra sidan, men när han kom till sydöstra sidan af ön, blef muren så låg, att elgar och björnar i kapp sprungo öfver den. Delling, morgonrodnaden, sam in genom sundet, och Atalanta, aftonrodnaden, flög öfver fjällen i vester att leka, som förr, på den lyckliga ön.

21 Svarta Valan i isberget hörde ständigt densamma visan och gick med den mörka natten i hjärtat till sin fader i underjorden. – Fader, Surt har bedragit dig. Han har lemnat ett hål i muren; barnen simma till ön genom sundet och visan lemnar mig ingen nattro.

22 – Surt, konsekvensändrat/normaliserat sade jätten, – hvartill tjenar en mur med ett hål i sydost? Du har pustat dig hes med dina usla vulkaner. Gå till Island, kryp under Geyser och hosta ut gyttja i hundra år!

23 Surt fladdrade bort, och jätten kallade sin andre son Kare, vindfursten, hvilken var lika slug i sin svaghet, som Surt var dum i sin obändiga kraft. – Kare, konsekvensändrat/normaliserat sade jätten, – grodorna simma in genom sundet till den lyckliga ön, och Valan, din syster, får ingen nattro. Gå, fyll igen sundet, och mura däröfver en bro af sand! Lyckas du icke bättre än Surt, skall jag plocka från dina skuldror hvar fjäder af stormens vingar.

24 Kare flög vingsnabb åstad och kom till det breda sund, hvilket då förenade Ishafvet med det haf, som nu kallas Finska viken. Där uppryckte han den högsta fura på stranden och mätte med stammen sundets djup. Hu, det var ett mäkta stort djup, såsom man ännu finner i|17| Ladoga; där räckte ingen fura till sundets botten. – Huru skall jag nu bygga en bro af sand öfver detta breda och djupa sund? konsekvensändrat/normaliserat tänkte Kare bekymrad. – Icke är jag stark nog att kasta dit berg öfver berg. O, du dumma Surt! O, mina vackra vingar, skolen I aldrig mer sopa hafvens gungande golf?

25 Vid det att han, trött och rådvill, satt hopkrupen i en bergsskrefva, blef han varse två jättepojkar, Kase och Svase, som stodo på hvar sin sida af sundet och roade sig att med flata klipphällar kasta smörgåsar öfver vattnet. Strax hade Kare sin plan färdig.

26 – Kase, konsekvensändrat/normaliserat sade han till gossen, som stod på den lyckliga ön, – hela världen säger att Svase kan kasta en sten ända till Lofoten, men du kan ej kasta till midt i sundet.

27 – Det vore väl något! konsekvensändrat/normaliserat utropade Kase förargad, tog ett klippstycke och kastade klippan midt i sundet.

28 – Du kastar ej illa, konsekvensändrat/normaliserat gycklade Kare; – men detta var nu en lyckträff.

29 – Lyckträff? konsekvensändrat/normaliserat ropade Kase, ännu mera förargad och fortfor att kasta klippa efter klippa i sundet. Kare var redan öfver på Svases sida och sade till honom: – Svase, hela världen säger, att Kase kan kasta ända till Jenisej, och du kan ej kasta en sten till midten af sundet.

30 – Hvad för något! konsekvensändrat/normaliserat utropade Svase, i sin tur förargad. – Kan jag ej? konsekvensändrat/normaliserat Och så kastade han en klippa till midten af sundet.

31 – Det var nu bara en lyckträff, konsekvensändrat/normaliserat gycklade Kare.

32 – Lyckträff? konsekvensändrat/normaliserat skrek Svase. Och så begynte han, likasom Kase på andra stranden, kasta den ena klippan efter den andra i sundet. Den, som känner pojkar, när de täfla om högsta priset för mandom, den kan förstå, att Kase och Svase ej slutade förr, än de kastat alla strändernas|18| klippor så långt de förmådde ut i sundet. Slutligen, när de voro så trötta, att de ej kunde lyfta en småsten mer, summo de ut att lugga hvarandra i sundet, och det var det sista någon vet att berätta om Kase och Svase.

33 Huru nu pojkarne kastat klippa efter klippa ungefär lika långt, märkte Kare till sin stora fägnad, att där blifvit ett stort grund midt i sundet. Det var just detta som Kare beräknat. Nu skall jag börja mitt arbete, sade han till sig själf.

34 Då tog han ett långt språng ut i Ishafvet, blåste upp sina lungor och pustade fram den värsta nordanstorm, som han någonsin varit med om. Vågorna rullade fram som höga berg, upprefvo hafvets botten och välte in sanden i sundet. Där samlade sig allt grus och all gyttja kring grundet, bredde sig ut åt båda sidor och gjorde en bred, fast bro mellan fastlandet i öster och den lyckliga ön. Nu fanns sundet ej mer, nu återstod blott en hafsvik i norr, som sedan kallades Hvita hafvet, och en hafsvik i söder, som sedan blef insjö och kallades Ladoga. Men nu hade också den lyckliga ön blifvit förenad med fastlandet i öster och var ej mera en ö, utan en halfö.

35 Detta kan numera ingen ändra. Den lyckliga ön, ack, hon finns icke mer, hon har blifvit en saga, en dröm från tidernas morgon. Långt borta i hafvets töcken tycka sig menniskorna se hennes blommande strand, och de ro dit ut, de ro, de segla, de söka, men ön är alltid lika långt borta. Gossen ror ut, när han är femton år gammal, och kommer tillbaka som gråhårig gubbe, men tror du han fann den lyckliga ön? Aldrig, aldrig så nära, att han kunde binda sin båt vid en björk på dess strand och säga: –konsekvensändrat/normaliserat nu är jag här! ... Ja, här är han visst, men icke mer på den lyckliga ön, utan på halfön med haf på tre sidor, där folkens vägar gå fram, där makterna strida, där hundarna jaga,|19| bekymren vaka och sorgerna kasta sin skugga i glimtar af solsken. Hvar, hvar är den lyckliga ön?

36 Fråga ej så, hon finns ju ändå, men hon finns ej i hafvet, hon har flyttat in i menniskornas hjärtan. Där ett godt barn sofver, där en ängel vakar, där en god menniska bor i Guds och samvetets frid, där, ja, där är den lyckliga ön. Ro dit, och du ror ej förgäfves!

37 Svarta Valan och den gamle jätten i jordens innandöme trodde, att nu hade de för alltid skilt morgonrodnaden och aftonrodnaden åt. De bedrogo sig. Ljusets och kärlekens makter kunna blott för en tid förmörkas, men skiljas eller dödas kunna de aldrig. I tre månader om året kunna de två konungabarnen ej se hvarandra, men de fortfara att söka hvarandra, och då få de i sex månader se högt öfver fjällen de röda flikarna af hvarandras klädningsfåll. Däraf få de nytt mod att söka och åter söka hvarandra i skyarna och slutligen återfinna hvarandra vid midsommartid i de trakter af jorden, där de möttes fordom på den lyckliga ön. Då färgas skyarna åter i rosor och guld, och då sjunga barnen åter den gamla visan, som var dem så kär:

38 »Vår ö är den skönaste ö på Guds vida jord, och dess längtan är lång, dess lycka är kort, men dess kärlek är ren som den hvitaste snö, och vår ö är de lyckliga barnens ö.»