4. I hafvets djup.

(Unda Marina.)

Jag har ridit en gång på den frustande hval

I de blå oceanernas djupaste dal,

Der allt lefver i natt och allt dör utan ljud;

Och likväl äfven der, äfven der bor Gud.

5Vid de hisnande, mörka, förfärliga berg,

På en botten af slam, utan form eller färg

Gå ofantliga drakar beständigt på rof

Att uppsluka de offer, dem hafvet begrof.

Det var tyst, det var mörkt, ej ett sken, ej en röst;

10De omätliga djupen beklämde mitt bröst.

Då var något i mörkret, som sjönk vid min fot,

Och jag tog det förundrad i armarna mot.

Jag förnam huru glupska, osynliga troll

Ville sluka mitt fynd, som jag bar i behåll.

15Jag red häpen tillbaka till vågornas brus,

Och jag andades luft och jag skådade ljus.

Se, då höll jag ett drunknande barn på min arm,

Liten älskelig flicka. Än slog hennes barm,

Och der fläktade lif på den bleknande läpp;

20Jag förstod, att hon föll från ett seglande skepp.

Och hon sjönk, och hon sjönk, men hon skulle ej dö.

Der jag dykade upp, var en blomstrande ö,

Och jag kysste mitt barn mellan ros och viol,

Och det vaknade upp i Guds strålande sol.

25Men långt, långt som en prick i det blånande haf

Flög ett segel för vind öfver böljornas graf,

Och der stod en förgråten, en sörjande mor

Och såg ned uti hafvet, der skeppet for.

– Käre skeppare, fira din slup till en kryss,

30Ty min flicka har fallit i sjön helt nyss!

– Och hvart skall jag då kryssa med bräcklig slup,

När den sjö, der vi segla, är en mil djup?

Vid de talade, flöt jag till skeppet fram,

Och ett leende barn öfver vågen samm.original: samm,

35– Slupen ut! Barnet låg i sin moders famn,

Och då hörde jag djupen lofsjunga Guds namn.