Höytiäinen

Lukuteksti

|106||245|

Höytiäinen.

Långt i Karelens vida land

Och norrom Saimas vackra strand

Låg Höytiäinens klara sjö,

Med mången blomsterö.

5Och rundtomkring stod’ rönn och björk,

Den höga furan såg så mörk

Från kullen ned i djupa sjön.

Men vid dess fot stod ängen grön,

Och korna gingo der i vall,

10Och fjerran bakom björk och tall

Steg torparkojans rök mot skyn

Vid dunkla skogens bryn.

En dag kom menskohand, att djerf

För vinst af land och nytt förvärf

15Med list besegra vattnens tåg

Och fälla fjärdens våg.

En liten fåra gräfdes ren

Med damm af sand och mur af sten;

Men vattnens jätte log och bröt

20Igenom dammens sköt.

Den gamle fiskarn i sin båt

Han for en dag, af regnet våt,

Att lägga ut sitt fiskegarn

För Höytiäinens barn.

25Då såg han något underbart:

Der vattnet nyss var lugnt och klart,

Der forsade nu strid en ström.

Omöjligt! Nej, var det en dröm?

Dock, hur han rodde, hur han såg,

30Allt vildare blef strömmens våg

Och rusade alltmera stark

Mot strandens ödemark.

|107||246|

Förfärad rodde fiskarn bort

Mot hemmets vik, men innan kort,

35Han visste mer ej hvar han var,

Ty viken fanns ej qvar.

Der nyss den breda djupa fjärd

Omstrålade hans hem, hans verld,

Der såg han nu en slätt så stor,

40Som ej fanns der, när bort han for,

En ödemark af dy och sand,

Och långt ifrån hans fordna strand

Stod bryggan, der ännu i natt

Sin båt han bundit gladt.

45Den djupa vilda forsen röt

Som åskans dån och genombröt

I fjerran skogens fasta vall

Med omotståndligt fall.

Långt söderut han häpen såg

50En enda stor omätlig våg

Mot Pyhäselkä rusa ned

Och, hög och skummande och vred,

Uppsluka i sitt strida lopp

Med brak den höga furans topp

55Och skölja åker, äng och hus

Med sand och sten och grus.

Då knäppte fiskarn fromt sin hand:

Allsmäktige, som vågen band

Och åter löst dess jättemakt,

60Beskydda denna trakt!

Du stakat vattnens gränser ut;

Låt ur förstörelsen till slut

En ny och bättre ordning gå,

Att högt ditt namn vi prisa må!

65När grönskan kläder dessa fält,

Der flodens vilda fåra svällt,

Kring Höytiäinens nya strand

I blommor står vårt land.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Eos 1/10 1859 och Topelius förlängde dikten med en strof för Läsning för barn.

    Förslaget att sänka sjön Höytiäinens vattenyta för att få fram odlings- och ängsmark lades fram redan i början av 1800-talet av kyrkoherden Jakob Stenius d.y. Arbetet påbörjades 1854 och fem år senare, den 4 augusti 1859, bräcktes dammkonstruktionen vid den ännu ofärdiga kanalen och Höytiäinen forsade ner mot den lägre belägna sjön Pyhäselkä.

    Topelius presenterar både ett ekologiskt perspektiv och en förtröstan på den tekniska utvecklingen. Dikten uttrycker hans fascination över vattenlederna, som också är ett centralt motiv i hans poetiska produktion.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 322; Helsingfors Tidningar 17/8 och 31/8 1859; Wiborg 12/10 1859

    Faksimile