Sländans höstvisa

Lukuteksti

[1]|919|

Sländans höstvisa.

Höga berg och djupa dalar,

Nu är höst i de gröna salar.

Kom, kom, min flydda hjärtevän,

Kom, kom från blåa himmelen,

5Eller dyka ur hafven,

Där du ligger begrafven!

[2]

Nordanvind med hårda klackar

Trampar gräset på fält och backar.

Snart, snart så binder han min sjö,

10Snart, snart skall molnet gråta snö,

Och guldfågel, som svingar,

Fryser bort sina vingar.

Korta dag med gråa tröjan,

Långa natt med den svarta slöjan,

15Säg, säg, hvar gömde du min vän?

När, när så kommer han igen?

Skall han komma till våren

Med guldvifvor i spåren?

Höga berg och djupa dalar,

20Tusen mark jag åt er betalar,

Om, om i världens mörka natt

Snart, snart jag får hans vinge fatt.

Min vän här vid polen

Är en stråle af solen.

Z. T.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten, en av Topelius många årstidsdikter, publicerades i Nya Trollsländan 16/10 1886. Diktjaget är en slända som med sin sång besvärjer solen att komma åter. Visan inleds som den svenska folkvisan »Höga berg och djupa dalar» och versmåttet följer också i övrigt den kända leken (Laurent 1947, s. 144). – Topelius konstaterar lakoniskt till sin förläggare Albert Bonnier: »I brist på annat förord, må en visa intaga dess plats» (23/7 1891).

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 144; ZT–Albert Bonnier 23/7 1891, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015

    Faksimile