1 Långt öfver stjärnhimmelen stå de stora, snöhvita englafurstarne kring Guds tron och afbida hans budskap, som de skola utföra i verlden. Bakom dem stå i långa rader barnens ljusblå englar, om hvilka Jesus har sagt, att de se alltid Guds ansigte, som är i himmelen.original: himmelen
|106|
2 Det mörknar kring norra delen af jorden, det mörknar kring Betlehem. Stormarna rasa, regnet faller i strömmar öfver sydländerna, men långt i norr faller den hvita snön öfver döda blommor och vissnade löf. Julen tillstundar: skulle icke englarna minnas julen! Huru kunna de någonsin glömma, att verldens Frälsare föddes med evigt ljus i jordens mörkaste natt? Huru måste de ej alltid minnas sitt glada budskap då till Betlehems herdar och sin härliga lofsång, som allt från den natten går genom verlden och upprepas hvarje jul i alla kyrkor, alla hem, där Guds lof bor, och alla barnahjertan, som älska sin Frälsare?
3 Nu stå barnens ljusblå englar församlade för att sig emellan öfverlägga huru de denna jul skola vaka, varna, trösta och glädja barnen, för att där i alla hem må vara en rätt julglädje i Guds kärlek och för att Jesus må kunna vara bjuden hos dem till julgäst. Där han ej är närvarande, där är ingen rätt glad jul, där sjunga ej englarna, där är ingen hjertefröjd vid de rågade bord, där slockna ljusen i granen, och mörkret ser in genom snöiga rutor i mörka menniskosjälar.
4 Englarna rådpläga sig emellan, först huru de skola vaka i den heliga natten, när intet lefvande väsen på jorden får göra en annan illa, och sedan med hvilka gåfvor de denna jul skola glädja sina kära barn. Några säga: – Vi vilja gå till de fattiga, sjuka, hemlösa, öfvergifna, olyckliga och bedröfvade. Andra säga: – Vi vilja gå till fängelserna, till ödemarkernas drifvor, till skeppen på det mörka, stormiga hafvet, till öknarnas brännande sand och till grufvorna under jorden. Åter andra säga: – Vi vilja gå till de glada och lyckliga hemmen, där Guds lof bor; hvarför skulle vi glömma dem? Är icke|107| den goda glädjen också en himmelsk gåfva i jordens sorger?
5 Vid det de så berätta för hvarandra sina planer för julen, stå två skinande englafurstar som solstrimmor midt ibland dem och säga till barnaenglarna: – Oss är anbefaldt att vaka öfver rättvisa och barmhertighet på jorden. Hvad hafven I lärt barnen om dessa Guds bud?
6 De ljusblå englarna svara: – Vi hafva ofta hviskat i barnens samveten en maning att vara goda och rättvisa mot allt lefvande på jorden, menniskor, djur och markens växter. Och de flesta barn vilja gerna lyda vår maning, |1121|men deras lynne är så lätt, deras vilja svag, och de glömma det åter nästa minut.
7 – Välan, konsekvensändrat/normaliserat säga englafurstarne, – gifven dem i år en julklapp, som ständigt skall påminna dem om eder röst i deras samveten! Såsom alla barn hafva sin skyddsengel, så skola alla barn äfven hafva sin skyddsling. Gifven dem hvar och en för sig att älska och vårda en lefvande varelse, som är svagare än de sjelfva! Sägen till dem: Det är fegt och grymt att göra en värnlös illa, men modigt och ärofullt att försvara honom!
8 De ljusblå englarna se förlägna på hvarandra och svara: – Höge furstar, vi hafva lärt barnen att förstå det rätta och vilja det goda; hvad önsken I mer?
9 – Gån, konsekvensändrat/normaliserat säga englafurstarne, – gån ut i Guds kärlek, och lären barnen att också göra det goda!
10 I samma stund äro de skinande solstrimmorna borta och englafurstarne åter osynliga. De ljusblå englarna stå ett ögonblick rådvilla. Hvar skola de finna en skyddsling, svagare än ett svagt barn, fattigare än en fattig, sjukare än en sjuk och olyckligare än en olycklig?
|108|
11 Då är bland dem en engel, mera ljusblå än alla de öfriga, och han är det barnets engel, hvilket en gång satt i Frälsarens famn och fick hans välsignelse. Denna barnaengel finner ett råd, han säger till de rådvilla: – Förstån I icke Guds kärlek? Skulle ett menniskobarn någonsin vara så svagt, så värnlöst, så hjelplöst, att det ej finner en lefvande varelse ännu svagare, värnlösare och hjelplösare än det sjelf är? Gören alla som jag skall göra, när julen kommer, och sägen i alla hem, i alla barnahjertan samma ord, som jag skall säga i det hem, dit jag kommer som julgäst! Gifven nu akt, och glömmen icke, att Gud gifvit barnen en julgåfva genom rättvisans och barmhertighetens englafurstar, och lycklig den, som sår dessa ord i sitt barnahjerta till framtidens skörd!
12 – Så vill jag göra, konsekvensändrat/normaliserat fortfor engelen. – När granen är tänd om julaftonen och barnen församlade, vill jag gå till ett hem, där Jesus är julgäst, och säga några ord till det hemmets fader och moder, när de slutat sin julbön. Och fadern eller modern skall upprepa mina ord för barnen, och barnen skola få välja fritt, men där de äro tvehågsna, skola de äldre råda dem. Jag skall säga så:
13 1. Gud gifver åt hvarje barn en skyddsling att älska och försvara, på det att barnets kärlek till denna ena må efter hand växa ut till godhet mot alla.
14 2. Hvarje barn öfver två år gammalt skall till sin skyddsling utvälja en lefvande varelse, menniska, djur eller markens växt, som är svagare än barnet sjelf.
|1122|
15 3. Denna varelse skall barnet vårda så mycket det kan, försvara så mycket det kan, men icke bortklema,|109| icke gynna på andras bekostnad, icke tillåta något orätt, ondt eller oskickligt.
16 4. Och detta skall barnet göra af kärlek till Gud och hans skapade verk.
17 Här tystnar den ljusblåaste bland de ljusblå. Den stora, skinande skaran af tusende sinom tusende andra barnaenglar står lyssnande och bifallande stum. Det synes dem, som skulle nu den första välsignelsen öfver barnet i Frälsarens famn breda sig ut öfver alla himmelrikets utkorade barn på jorden, och de bereda sig tysta att frambära den nya julgåfvan till dem, som vilja emottaga henne.
18 Hvad säga då emottagarne? Många skola icke förstå gåfvans värde och behöfva undervisning därom af äldre. Många skola vara för lata, andra för likgiltiga att välja en skyddsling. Åter andra skola lyssna som på en saga, hvilken man hör i dag och glömmer i morgon. Icke få skola glada välja den första och närmaste de komma ihåg, men tröttna snart vid beskyddet och hellre tänka blott på sig sjelfva. Det är som med åkermannens utsäde. Somt faller på hälleberget, somt på vägen, somt bland tistlar och törne. Men några frön falla uti den goda jorden och bära frukt i välsignelse.
19 Mycket i denna julgåfva behöfver förklaras för barnen. Om Karl vill beskydda en ung fåle; om Anna hellre väljer sin lilla kalf eller sitt hvita lamm; om Vilhelm beskyddar en hund, men Karin föredrager sin qvicka kattunge; om Viktor väljer sin tama ekorre och Elsa sin unga kanariefågel; om Bertel uppfostrar en fjäril ur puppan; om Julia beskyddar ett ungt äppelträd; om|110| Richard hellre beskyddar sin lille bror, men Lina förälskar sig i sin löfkoja, som hon uppdragit i krukan alltifrån de första hjertbladen; – hvem skall då Lilly beskydda, hon, som ännu ligger i vaggan? Hvem skall stackars Josef beskydda, där han ligger i messlingen och ej kan sköta sig sjelf, långt mindre tänka på andra? Hvem skall den fattige tiggargossen beskydda, han, som, sjelf hungrig och hjelplös, går från gård till gård och begär sitt bröd?
20 Det vill jag säga dig. Lilly skall bespara sin egen mamma mycket besvär, mycket nattvak, mycken oro, om hon ej bråkar, ej klagar, men alltid är tålig och glad. Det är så hon skall beskydda sin käraste vän. På samma sätt skall sjuke Josef unna sin sköterska ro och hvila så mycket han kan, och hon skall vara hans skyddsling. Så fattig är ej heller tiggargossen, att ej den ledbrutna, lilla fågelungen, som han finner nedfallen ur boet, och det vilsegångna barnet, som han visar vägen till hemmet, är fattigare än han. Hvarje tjenst, |1123|som du frivilligt bevisar en annan, gör dig i detta ögonblick starkare än han, och hvarje gång du försakar dig sjelf för en annan, är denne andre svagare än du. Mins du vår Frälsares ord:original: rod:»Allt hvad I hafven gjort den minste af mina bröder, det hafven I gjort mig?»
21 Se, så underligt är det i verlden, att svagast och fattigast äro de, som behöfva och begära de mesta försakelser af andra, men starkast och rikast äro de, som kunna försaka sitt eget för andras glädje.
22 Förstår du nu hvad det är att beskydda? Förstår du Guds kärlek i den nya julgåfvan, när han gifver åt hvarje barn en skyddsling att älska, vårda och försvara, så mycket detta barn kan? Ingen, ingen i hela den vida verlden är så svag, att han ej finner en svagare att|111| beskydda; ingen är så fattig, att han ej med sin tjenst kan göra en annan rik. Och för hvar gång han så gör, återgifver han en liten, liten del af Guds kärlek, som förbarmar sig öfver alla; och för hvar gång igenkänner han i sig sjelf det barn, som Frälsaren tog i sin famn och som han välsignade.
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Sylvia nr 12 (december) 1895. Därefter ingick den i flera skrifter till förmån för djurskyddsföreningen Sylviaföreningen som grundades på Topelius initiativ 1895.
Topelius förespråkade ett aktivt djurskydd som i synnerhet riktades mot utsatta arter. Forsgård påpekar att skyddet för de värnlösa, för fåglar och andra smådjur, inte gällde rovdjuren, som enligt Topelius uppfattning fick försvara och sköta sig själva. Dessutom ställs djurskyddet här i bakgrunden för författarens mer allmänna idéer om en kristen världsbild. Den föredömlighet, solidaritet och rättvisa som i berättelsen förmedlar djurskyddstanken, förenas med idén om änglars närvaro och det sedliga barnidealet (1998, s. 174; jfr Rosenqvist 1899, s. 13 och Laurent 1947, s. 231, 322). – Jfr tanken om beskydd i »Våra egna» (ZTS X:2), den fridlysta julnatten i »Den heliga natten» (s. 907) och sensmoralen i »Den barmhertige är rik» (s. 300; jfr också »’Har du en skyddsling?’ En fråga af Z. Topelius till Sylviaföreningen» 1/12 1896, s. 91).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
20 »Allt hvad I hafven gjort den minste af mina bröder, det hafven I gjort mig?» Matt. 25:40.
Bibliografi
Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 174; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 211, 231, 322; Rosenqvist, »De sedliga och religiösa idéerna i Z. Topelius’ diktning för barn», 1899, s. 13; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 209 f.; Topelius, Övrig barnlitteratur, ZTS X:2 2021
Englarnas julklapp.
1 Långt öfver stjärnhimmelen stå de stora, snöhvita englafurstarne kring Guds tron och afbida hans budskap, som de skola utföra i verlden. Bakom dem stå i långa rader barnens ljusblå englar, om hvilka Jesus har sagt, att de se alltid Guds ansigte, som är i himmelen.original: himmelen
|106|2 Det mörknar kring norra delen af jorden, det mörknar kring Betlehem. Stormarna rasa, regnet faller i strömmar öfver sydländerna, men långt i norr faller den hvita snön öfver döda blommor och vissnade löf. Julen tillstundar: skulle icke englarna minnas julen! Huru kunna de någonsin glömma, att verldens Frälsare föddes med evigt ljus i jordens mörkaste natt? Huru måste de ej alltid minnas sitt glada budskap då till Betlehems herdar och sin härliga lofsång, som allt från den natten går genom verlden och upprepas hvarje jul i alla kyrkor, alla hem, där Guds lof bor, och alla barnahjertan, som älska sin Frälsare?
3 Nu stå barnens ljusblå englar församlade för att sig emellan öfverlägga huru de denna jul skola vaka, varna, trösta och glädja barnen, för att där i alla hem må vara en rätt julglädje i Guds kärlek och för att Jesus må kunna vara bjuden hos dem till julgäst. Där han ej är närvarande, där är ingen rätt glad jul, där sjunga ej englarna, där är ingen hjertefröjd vid de rågade bord, där slockna ljusen i granen, och mörkret ser in genom snöiga rutor i mörka menniskosjälar.
4 Englarna rådpläga sig emellan, först huru de skola vaka i den heliga natten, när intet lefvande väsen på jorden får göra en annan illa, och sedan med hvilka gåfvor de denna jul skola glädja sina kära barn. Några säga: – Vi vilja gå till de fattiga, sjuka, hemlösa, öfvergifna, olyckliga och bedröfvade. Andra säga: – Vi vilja gå till fängelserna, till ödemarkernas drifvor, till skeppen på det mörka, stormiga hafvet, till öknarnas brännande sand och till grufvorna under jorden. Åter andra säga: – Vi vilja gå till de glada och lyckliga hemmen, där Guds lof bor; hvarför skulle vi glömma dem? Är icke|107| den goda glädjen också en himmelsk gåfva i jordens sorger?
5 Vid det de så berätta för hvarandra sina planer för julen, stå två skinande englafurstar som solstrimmor midt ibland dem och säga till barnaenglarna: – Oss är anbefaldt att vaka öfver rättvisa och barmhertighet på jorden. Hvad hafven I lärt barnen om dessa Guds bud?
6 De ljusblå englarna svara: – Vi hafva ofta hviskat i barnens samveten en maning att vara goda och rättvisa mot allt lefvande på jorden, menniskor, djur och markens växter. Och de flesta barn vilja gerna lyda vår maning, |1121|men deras lynne är så lätt, deras vilja svag, och de glömma det åter nästa minut.
7 – Välan,
konsekvensändrat/normaliserat säga englafurstarne, – gifven dem i år en julklapp, som ständigt skall påminna dem om eder röst i deras samveten! Såsom alla barn hafva sin skyddsengel, så skola alla barn äfven hafva sin skyddsling. Gifven dem hvar och en för sig att älska och vårda en lefvande varelse, som är svagare än de sjelfva! Sägen till dem: Det är fegt och grymt att göra en värnlös illa, men modigt och ärofullt att försvara honom!
8 De ljusblå englarna se förlägna på hvarandra och svara: – Höge furstar, vi hafva lärt barnen att förstå det rätta och vilja det goda; hvad önsken I mer?
9 – Gån,
konsekvensändrat/normaliserat säga englafurstarne, – gån ut i Guds kärlek, och lären barnen att också göra det goda!
10 I samma stund äro de skinande solstrimmorna borta och englafurstarne åter osynliga. De ljusblå englarna stå ett ögonblick rådvilla. Hvar skola de finna en skyddsling, svagare än ett svagt barn, fattigare än en fattig, sjukare än en sjuk och olyckligare än en olycklig?
|108|11 Då är bland dem en engel, mera ljusblå än alla de öfriga, och han är det barnets engel, hvilket en gång satt i Frälsarens famn och fick hans välsignelse. Denna barnaengel finner ett råd, han säger till de rådvilla: – Förstån I icke Guds kärlek? Skulle ett menniskobarn någonsin vara så svagt, så värnlöst, så hjelplöst, att det ej finner en lefvande varelse ännu svagare, värnlösare och hjelplösare än det sjelf är? Gören alla som jag skall göra, när julen kommer, och sägen i alla hem, i alla barnahjertan samma ord, som jag skall säga i det hem, dit jag kommer som julgäst! Gifven nu akt, och glömmen icke, att Gud gifvit barnen en julgåfva genom rättvisans och barmhertighetens englafurstar, och lycklig den, som sår dessa ord i sitt barnahjerta till framtidens skörd!
12 – Så vill jag göra,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor engelen. – När granen är tänd om julaftonen och barnen församlade, vill jag gå till ett hem, där Jesus är julgäst, och säga några ord till det hemmets fader och moder, när de slutat sin julbön. Och fadern eller modern skall upprepa mina ord för barnen, och barnen skola få välja fritt, men där de äro tvehågsna, skola de äldre råda dem. Jag skall säga så:
13 1. Gud gifver åt hvarje barn en skyddsling att älska och försvara, på det att barnets kärlek till denna ena må efter hand växa ut till godhet mot alla.
14 2. Hvarje barn öfver två år gammalt skall till sin skyddsling utvälja en lefvande varelse, menniska, djur eller markens växt, som är svagare än barnet sjelf.
|1122|15 3. Denna varelse skall barnet vårda så mycket det kan, försvara så mycket det kan, men icke bortklema,|109| icke gynna på andras bekostnad, icke tillåta något orätt, ondt eller oskickligt.
16 4. Och detta skall barnet göra af kärlek till Gud och hans skapade verk.
17 Här tystnar den ljusblåaste bland de ljusblå. Den stora, skinande skaran af tusende sinom tusende andra barnaenglar står lyssnande och bifallande stum. Det synes dem, som skulle nu den första välsignelsen öfver barnet i Frälsarens famn breda sig ut öfver alla himmelrikets utkorade barn på jorden, och de bereda sig tysta att frambära den nya julgåfvan till dem, som vilja emottaga henne.
18 Hvad säga då emottagarne? Många skola icke förstå gåfvans värde och behöfva undervisning därom af äldre. Många skola vara för lata, andra för likgiltiga att välja en skyddsling. Åter andra skola lyssna som på en saga, hvilken man hör i dag och glömmer i morgon. Icke få skola glada välja den första och närmaste de komma ihåg, men tröttna snart vid beskyddet och hellre tänka blott på sig sjelfva. Det är som med åkermannens utsäde. Somt faller på hälleberget, somt på vägen, somt bland tistlar och törne. Men några frön falla uti den goda jorden och bära frukt i välsignelse.
19 Mycket i denna julgåfva behöfver förklaras för barnen. Om Karl vill beskydda en ung fåle; om Anna hellre väljer sin lilla kalf eller sitt hvita lamm; om Vilhelm beskyddar en hund, men Karin föredrager sin qvicka kattunge; om Viktor väljer sin tama ekorre och Elsa sin unga kanariefågel; om Bertel uppfostrar en fjäril ur puppan; om Julia beskyddar ett ungt äppelträd; om|110| Richard hellre beskyddar sin lille bror, men Lina förälskar sig i sin löfkoja, som hon uppdragit i krukan alltifrån de första hjertbladen; – hvem skall då Lilly beskydda, hon, som ännu ligger i vaggan? Hvem skall stackars Josef beskydda, där han ligger i messlingen och ej kan sköta sig sjelf, långt mindre tänka på andra? Hvem skall den fattige tiggargossen beskydda, han, som, sjelf hungrig och hjelplös, går från gård till gård och begär sitt bröd?
20 Det vill jag säga dig. Lilly skall bespara sin egen mamma mycket besvär, mycket nattvak, mycken oro, om hon ej bråkar, ej klagar, men alltid är tålig och glad. Det är så hon skall beskydda sin käraste vän. På samma sätt skall sjuke Josef unna sin sköterska ro och hvila så mycket han kan, och hon skall vara hans skyddsling. Så fattig är ej heller tiggargossen, att ej den ledbrutna, lilla fågelungen, som han finner nedfallen ur boet, och det vilsegångna barnet, som han visar vägen till hemmet, är fattigare än han. Hvarje tjenst, |1123|som du frivilligt bevisar en annan, gör dig i detta ögonblick starkare än han, och hvarje gång du försakar dig sjelf för en annan, är denne andre svagare än du. Mins du vår Frälsares ord:original: rod:
»Allt hvad I hafven gjort den minste af mina bröder, det hafven I gjort mig?»
21 Se, så underligt är det i verlden, att svagast och fattigast äro de, som behöfva och begära de mesta försakelser af andra, men starkast och rikast äro de, som kunna försaka sitt eget för andras glädje.
22 Förstår du nu hvad det är att beskydda? Förstår du Guds kärlek i den nya julgåfvan, när han gifver åt hvarje barn en skyddsling att älska, vårda och försvara, så mycket detta barn kan? Ingen, ingen i hela den vida verlden är så svag, att han ej finner en svagare att|111| beskydda; ingen är så fattig, att han ej med sin tjenst kan göra en annan rik. Och för hvar gång han så gör, återgifver han en liten, liten del af Guds kärlek, som förbarmar sig öfver alla; och för hvar gång igenkänner han i sig sjelf det barn, som Frälsaren tog i sin famn och som han välsignade.