Himmelens Barn

Lukuteksti

|197|

Himmelens Barn.

Den klara aftonrodnan,

En englagosse visst är han.

Med röda fjärilvingar

Han flyger fin och grann.

5Rosende qväll

Kring sjö och dalar strör han ut

Och söfver stormens oro

Och bådar mödans slut.

Den ljufva morgonrodnan,

10En englaflicka visst hon är,

Och i sin röda klädning

Hon bittida sig klär.

Rosende dag

Hon väcker upp till lif och ljus

15Och kammar molnets lockar

Vid vestanvindens sus.

De båda himlens englar,

De ljufliga, de klara små,

lemma startDe älska så hvarandra,

20Men träffas ej ändå.kommentar

Natten sitt flor

Har bredt så mörk emellan dem,

Och qvällens klara stjernor,

De lysa deras hem.

|198|

25Men i den blomstertiden,

När hela jorden klädes grön,

Då tappar mörka natten

Sin slöja uti sjön.

|310|

Himmelens barn,

30De mötas då vid hafvets bryn,

Den sköna englagossen

Och flickan uti skyn.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Eos 1/8 1859.

    Enligt Lehtonen kan de personifierade och könsbestämda naturfenomenen uppfattas som änglaväsen i Topelius värld (1998, s. 12). Den kosmiska kärleken är en återkommande trop i Topelius lyrik, mest genomarbetad i »Vintergatan» (ZTS I, s. 235 f.) – jfr havets prinsessa Unda Marina och skogens prins Florio i »Unda Marinas fotspår».

    Laurent lyfter fram den estniska folksagan »Koit ja Hämarik» (gryning och skymning) som inspirationskälla, tryckt bl.a. i Helsingfors Tidningar 1845 (Laurent 1947, s. 130).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    19–20 De älska så hvarandra, Men träffas ej ändå. Jfr berättelsen om Delling, morgonrodnaden, och Atalanta, aftonrodnaden i »Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö», s. 925.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 130; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 12; Topelius, Ljungblommor, ZTS I 2010, s. 235 f.

    Faksimile