Prinsessan Törnrosa
Kommentaari
Kommentar
Pjäsen publicerades i sex nummer av Trollsländan 12/2–16/4 1870.
Folksagan om Törnrosa ingår i Charles Perraults Contes de ma mère l’oie (1697, sv. Gåsmors sagor), den första sagoboken i Europa avsedd för barn, och utgavs i tysk översättning av bröderna Grimm 1812–1815 (i Kinder- und Hausmärchen). I Topelius tolkning av sagan går motivet tillbaka på den Grimmska förlagan, men det är sannolikt att han också använde Perrault som källa, vilket framgår av gemensamma drag som saknas i den tyska versionen (Laurent 1947, s. 22, 106, 108–111; Lappalainen 2018, s. 26). Laurent ser spår av Atterboms Lycksalighetens ö (1824) och Shakespeares Henry IV (ca 1596–1598) och förmodar att Holbergs Ulysses von Ithacia (1723) kan ha inspirerat bl.a. till besvärjelserna på nonsensspråk (s. 173 f., 177).
Apo noterar att författarna under 1800-talet omstöpte sagotraditionen för olika syften. En tidig version i motivutvecklingen är Giambattista Basiles »Sole, Luna e Talia» i Il Pentamerone (1634–1636), en erotisk fantasi om en oskuld som blir havande. Basile inspirerade Perrault, vars mer civiliserade saga är anpassad till en annan tid – med fantasielement men utan Basiles nakenhet och triangeldrama. Grimms version är förkortad och förenklad och naturens roll större. När Topelius tar sig an motivet speglas också samtiden i pjäsen, t.ex. hungersnödsåret 1868 som för Topelius innebar personliga förluster. I pjäsen presenteras också en modell för det goda samhället: ståndssamhället styrt av kungligheter är värt att bevara, men enligt Topelius genom regentens starka band till folket. Sagans mest föråldrade drag är kvinnosynen, speciellt den nobla damens etiska och moraliska ok som definieras i feernas gåvor – med slutresultatet av en närmast kvinnlig »messias»-bild (Apo 2005, s. 156 ff., 168, 173, 175 ff.).
Laurent kategoriserar pjäsen som ett sagospel. Utmärkande för sagospelet är spänningsmomentet, komiken och den kristna sensmoralen. Den sistnämnda visar sig i att Topelius inte bara nämner de goda gåvorna utan även ingående definierar dem som dygder (1947, s. 111 f., 288, 219). Laurent hänvisar dessutom till Törnrosa som symbol för ett nytt år (utgående från Pierre Saintyves’ Les contes de Perrault et les récits parallèles 1923) och till den påföljande vårens fruktsamhet (s. 109). Lehtonen noterar att det genomgående temat för Topelius skådespel, kampen mellan gott och ont, i pjäsen konkretiseras i sagoväsendena Ljusöga och Mörköga (2003, s. 30).
De komiska dragen, som gjort pjäsen till en av Topelius populäraste barnpjäser, syns främst i karaktärsskildringen och i dess rikliga attribut av romantisk ironi (Laurent 1947, s. 272 ff., 298; jfr Lehtonen 1990, s. 57). Lehtonen noterar komiken i överdriften, namnen och de måttlöst långa uppräkningarna (2003, s. 30). Dessutom konkretiserar Topelius på romantikers sätt sagans tidsperspektiv i detaljen med skorna: den lilla flickan Susanna uppträder som 108-åring med samma skor som hon fick av Törnrosa, vilket framhäver kontrasten mellan den stillastående och den fortlöpande tiden (Lehtonen 1987, s. 366).
Paavolainen påpekar att Holofernes karaktär i »Fågel blå» här motsvaras av tre karaktärer: mästerkocken, överste munskänken och hovmarskalken von Cirkel. Kunigunda excellerar i tillkrånglade titlar och övervakar den goda smaken – en typisk topeliansk gestalt som han godmodigt ironiserar över. Kunigunda har egentligen rätt, men hennes kommentarer är malplacerade och skjuter över målet. De goda feerna personifierar de egenskaper Topelius ville uppmuntra hos flickor (2019, s. 213 f.).
Det är Topelius Törnrosa som blivit den version som fått fotfäste i Finland (Laitinen 1988, s. 90). I Sverige har pjäsen uppförts ofta, bl.a. på Dramaten och Oscarsteatern i Stockholm och på Stora teatern i Göteborg (Svensson 2011, s. 195; Helander 1998, s. 36 f.).
Se även »Förspel till ’Prinsessan Törnrosa’» (s. 1003) och »Verna Rosa» (s. 212); jfr även novellen »Vernas Rosor» (1856) samt Hertiginnan af Finland (1850), där Törnrosa-sagan spelar en viktig roll som subtext (Lehtonen 1990, s. 56–59; jfr Laurent, s. 112 f.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
lindebarn spädbarn.
3 förryckt från vettet, vansinnigt.
5 strax genast.
11 kapuner kastrerade uppgödda tuppar.
15 snöberg (bildl.) desserter av vispad grädde eller vispade äggvitor och socker som påminner om snöberg.
15 krokaner bakverk av mandelmassa, formade som torn.
15 pumpernicklar tjocka pepparkakor med glasyr; i finländsk svenska.
19 lappskräddarens skräddare som lappar kläder.
31 Drummelpeter ovårdad karaktär i Heinrich Hoffmans berömda bilderbok Der Struwwelpeter (1845), som bearbetades till svenska av Emilie Topelius och utkom i Åbo under titeln Julbocken eller den svenska Drummelpetter (1849).
47 Tattar Dara biperson i »Skyddsengeln», där hon rövar bort kungasonen; exempel på Topelius referenser mellan berättelser (se inledningen, s. LVI ff.).
59 echapera från fra. échapper, undfalla, smita.
59 bonvivant man som älskar nöjen och god mat.
59 mauvais sujet dålig människa, toker; från fra. mauvais, dålig, olycksbringande, och sujet, människa, person, även underkastad.
59 fysionomi här: ansikte.
64 exeqvera här: framföra.
hofjunkare ädlingar som tjänstgör vid kungens hov.
munsjörer förnäma herrar, från fra. monsieur, min herre.
75 förblommeras talas om i förskönande ordalag.
Nornor spinna lifvets trådar Enligt fornnordisk mytologi spinner de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi människornas öden.
Les honneurs agera värd.
Annat allt är tidsfördrif, [...] Som förgås, när stormen rycker. Metaforiken är vanlig i religiös poesi, som präglas av tanken om vanitas – den jordiska fåfängligheten och alltets tomhet (Pred. 1:2). Stormen fungerar som metafor för livets frestelser, oro och död (Maliniemi 1962, s. 124).
På en sländas spets sig såra Laurent menar att sländan kännetecknar den visa kvinnan och drar en parallell till den poetiska Eddan (men använder benämningen »Sigfrid» [inte Sigurd], som i Niebelungenlied), där Oden försänker valkyrian Brynhild i djup sömn (1947, s. 109).
bedåra här: bedraga, narra.
Se, jag vet ett tvillingspar: [...] barn af samma ätt? I likhet med andra diktare har Topelius införlivat antika föreställningar i en kristen världsbild: versen syftar på tvillingbröderna Hypnos, sömnens gud, och Thanatos, dödsdemonen, i grekisk mytologi (Maliniemi 1962, s. 123 f.).
Och hon talte utan bråk / Alla dessa fåglars språk, ett för folksagan vanligt drag är att förstå fåglarnas språk; Laurent noterar att Törnrosa även talar med fåglarna (1947, s. 99 f.).
169 spetsglas glas med trattformad kupa och hög fot; användes för vin eller brännvin.
189 Sinkadus används här som kraftord.
vallmoknopp Vallmon är en populär symbol för sömngivande i romantisk diktning; den förekommer bl.a. hos Atterbom och E. J. Stagnelius, och har sitt ursprung i grekisk mytologi, där sömnguden Hypnos ofta avbildas med vallmokapslar i handen (Laurent, s. 174).
Menlös oskuldsfull.
faute (fra.) förseelse, misstag.
echaufferad från fra. échauffer, bli förargad.
Altererad upprörd, oroad.
écraserad förkrossad; från fra. écraser, förkrossa, tillintetgöra.
duperad lurad.
decontenanserad dekontenanserad; förbryllad, handfallen.
dåna svimma.
Fi donc! (fra.) fy!
244 liktår liktorer.
256 vageln sittstång för höns.
Rubrik–261 Mörkögas spinnvisa [...]. en betydligt längre version av visan ingår i Nya blad (1970). Melodihänvisningen till »Den bergtagna» avser sannolikt skådespelet Den bergtagna eller Systrarne på Kinnekulle av Carsten Hauch, i översättning av H. C. Pinello, tonsatt av Conrad Greve, uppfört i Helsingfors 1850 och våren 1869. Spinnvisan i pjäsen är ursprungligen en gotländsk folkvisa (HT 18/12 1870, se Herberts 2019, s. 462).
gräsbänk gräsbeklädd jordvall eller avsats avsedd till sittplats.
stäfva stäva; träkärl som liknar en hink, men med upprättstående handtag.
300 buckabässen bagge som är benägen att stångas; i finländsk svenska.
300 fnurrar af går bistert iväg.
ärna ämna.
får han sig på fracken får han stryk; använt i vardagligt tal i finländsk svenska.
Törnerosa är en saga, Som ej kan en klok bedraga: [...] en lur i hundra år? Jfr hur Topelius tilltalar publiken, komm. ovan; här tangerar verserna en metanivå: sagans trovärdighet kommenteras av person i sagan.
Buckabässen baggen som är benägen att stångas; i finländsk svenska.
362 Fiat lux! (lat.) varde ljus!
364 förmätna övermodiga.
364 Fiat nox! (lat.) varde natt!
skört eg. nedhängande del av klädesplagg.
434 toilett klädsel.
vif hustru; ålderdomligt.
Bibliografi
Apo, »Topeliuksen Ruususen eurooppalaiset juuret», 2005, s. 139–184; Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 36 f.; Herberts, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 462; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 357; Laitinen, Finlands litteratur 1988, s. 90; Lappalainen, »Child figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius», 2018, s. 26; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 15, 22, 99 f., 106, 109–113, 173–177, 185, 219, 234, 272 ff., 284, 288, 292 f., 298, 310; Lehtonen, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom’», 1987, s. 366; Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser», 1990, s. 56–59; Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 30; Maliniemi, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor», 1962, s. 123 f.; Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik», 2019, s. 213 f.; Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’», 2011, s. 195
Lekar.
[3]Prinsessan Törnrosa.
Saga i tre äfventyr.
Personer i första äfventyret:konsekvensändrat/normaliserat
KUNGEN.konsekvensändrat/normaliserat
TÖRNROSAkonsekvensändrat/normaliserat, som
lindebarn
.
Hofmarskalken VON CIRKELkonsekvensändrat/normaliserat.
Riksrådinnan KUNIGUNDAkonsekvensändrat/normaliserat.
ÖFVERSTE MUNSKÄNKEN.konsekvensändrat/normaliserat
MÄSTERKOCKEN.konsekvensändrat/normaliserat
Mästerkockspojken SAMkonsekvensändrat/normaliserat.
KUNGLIGA BARNSKÖTERSKAN.konsekvensändrat/normaliserat
HULDAkonsekvensändrat/normaliserat, CLARAkonsekvensändrat/normaliserat, SOLAkonsekvensändrat/normaliserat, STJERNAkonsekvensändrat/normaliserat, MÅNAkonsekvensändrat/normaliserat ochkonsekvensändrat/normaliserat LJUSÖGAkonsekvensändrat/normaliserat, goda féer.
Féen MÖRKÖGAkonsekvensändrat/normaliserat, dödens dotter.
Dessutom hofdamer, hofherrar och folk, så många kungen har råd att bestå sig. Händelsen tilldrager sig i det kungliga slottet.konsekvensändrat/normaliserat
Första äfventyret: Faddergåfvorna.
3 MÄSTERKOCKEN (svängande med en guldslef). Halloh, finns här någon ordentlig menniska med så mycket förstånd, som en mager kalkon? Hela slottet är
förryckt
; hela riket är en svärm af yrvakna spanska höns. Den ena flaxar hit, den andra dit, och ingen bryr sig om den kungliga middagen. Sam, Sam, hvar håller du hus?
5 SAM (inspringande). Kommer
strax
.
|4|7 KOCKEN. Jaså, är du här, sotnäsa? Tar du icke redan till fötter, att utföra mina befallningar?
9 SAM. Jag springer, jag flyger. Hvad befaller mästerkocken?
11 KOCKEN. Sam, det är i dag en märkvärdig dag. Säg till, att man slagtar sex oxar med förgyllda horn och sexton de allra fetaste gödkalfvar. Låt mästerman halshugga två dussin
kapuner
. Vidare femtio smalbenta kycklingar; vår nådige konung tycker om kyckling med pickels och spansk |441|peppar. Vidare några såar buljong med kräftpastejer och så vidare.
13 SAM. Nej, var så god och vänta litet! Sexton smalbenta oxar, sex kapuner med förgyllda horn, femtio kräftpastejer, sex såar pickels med buljong och spansk peppar ... och så vidare.
15 KOCKEN. Hör på hvad jag säger! Lax, flundra, sardiner, ostron och andra hafvets invånare. Vidare sallader, gurkor, rödbetor, macaroni, sparris och diverse grönsaker. Vidare
snöberg
, stora som Chimborazo; 
krokaner
, höga som Babels torn; geléer som Röda hafvet; 
pumpernicklar
, långa som jernvägar, och slutligen plättar! Kom ihåg plättarna! Vår nådiga drottning tycker ofantligt om plättar.
17 SAM (räknar på fingrarna). Lax, flundror, gurkor, rödbetor, snöberg, krokaner, plättar och andra hafvets invånare ...
19 KOCKEN. Glöm ej plättarna! Det goda folket derute måste också få något till bästa. Gå till
lappskräddarens
rofland, ryck upp alla rofvorna, skala dem, och stufva dem till mos; vårt goda folk har aptit. Tag bagarens bönor, gå sedan till skomakarens kålland, välj ut hundra kålhufvuden, och koka dem med en af brandvaktens hönor, att folket må få en kraftig kötträtt. Kungen betalar, när han får råd. Allt detta skall vara gjordt inom en timma.
21 SAM (springer). Kommer strax.
|5|23 KOCKEN. Hör på, vänta litet. Hvad har du i lön, Sam?
25 SAM. Tre gånger mat och sex gånger stryk om dagen, det vet mästerkocken.
27 KOCKEN. Sam, min gosse, du har för litet att göra, du måste få större lön. (Luggar honom.)
29 SAM. Tackar så mycket. Men hvad skall nu allt detta kalaset vara till, herr mästerkock?
31 KOCKEN. Hvad det skall vara till? Vet du då icke,
Drummelpeter
, att det i dag är en stor dag, en riktig hedersdag för vår nådige konung och hela hans rike?
33 SAM. Nej, det vet jag visst icke, herr mästerkock.
35 KOCKEN. Nå, så skall jag vispa ditt stålbakade förstånd. Kan du begripa, att en konung utan arftagare är som en fin middag utan efterrätt?
37 SAM. Jag känner många, som tycka mest om att börja med efterrätten.
39 KOCKEN. Nu vet hela riket, att vår nådige konung och drottning hittills icke täckts få några bröstarfvingar, förrän féen Ljusöga i går hämtade åt drottningen den allra sötaste lilla prinsessa ...
41 SAM. Det är efterrätten.
43 KOCKEN. Riktigt, min gosse. I dag skall hon kristnas; derför är hela riket i rörelse, derför är här kalas, och derför skall folket få rofvor och kålsoppa. |442|Sex féer äro bjudna till faddrar och komma med präktiga faddergåfvor. De borde väl rättast vara sju, efter de äro lika många som regnbågens färger, men kungen har icke mera än sex guldtallrikar, utom sin egen och drottningens. Riksrådinnan Kunigunda var af den mening, att féer omöjligt kunna äta på annat än guldtallrikar, och derför bjöds icke féen Mörköga, som är den sjunde.
45 SAM. Månntro gumman blir stött? Det sägs, att Mörköga icke är god, när hon är ond.
|6|47 KOCKEN. Ja, hvem rår för att
Tattar Dara
stal bort den sjunde guldtallriken? Men står du icke här och pratar bort tiden (luggar honom), när kungen och hela hofvet hvart ögonblick väntas tillbaka från kyrkan? Är du icke redan en half mil härifrån?
49 SAM (springer bort). Kommer strax.
51 KOCKEN (allena). Det är då obegripligt hvad pojkar ha för ett dåligt minne. Här ger jag honom den enklaste sak i verlden att uträtta, och så skäms han icke att uppehålla mig med sitt enfaldiga prat. Kära vänner, är här någon af er, som tänker bli mästerkock, så må han nu för all del skaffa sig en begriplig kockspojke. (Går.)
(konsekvensändrat/normaliseratÖfverste munskänkenkonsekvensändrat/normaliserat inkommer, ledande Samkonsekvensändrat/normaliserat vid örat.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
53 MUNSKÄNKEN. Aha, dagdrifvare, knep jag dig ändtligen? Du har då rakt ingenting att göra, du slår dank från morgon till qväll. Fort, packa dig ned i källaren, och tappa i femtio krus af hans majestäts hundraåriga cypervin! Sedan fyller du två hundra muggar med gammalt öl och aktar dig att spilla en enda droppe. Sedan polerar du guldtallrikarne och silfverbägarne, så att der icke synes ett enda damkorn på dem, och sedan springer du till hofapotekaren efter femton flaskor likör. Allt detta skall vara gjordt inom en half timma. Begriper du, att lilla prinsessan kristnas i dag?
55 SAM. Brrr! Två hundra muggar cypervin tappas i gammalt öl, att skura guldtallrikarne, så att femton flaskor likör spillas ut på en half timma ... Kommer strax. (Springer bort.)
57 MUNSKÄNKEN. Mästerkocken skämmer bort hofbetjeningen; de ha alldeles för goda dagar. Kära vänner, om någon af er tänker bli öfverste munskänk, så råder jag honom, att ha ögonen på sitt folk och gifva dem en sak i sender att göra. Annars jäser allt öfver, som färskt öl. (Går.)
|7|(konsekvensändrat/normaliseratHofmarskalken von Cirkelkonsekvensändrat/normaliserat inträder, ledande Samkonsekvensändrat/normaliserat i luggen.)konsekvensändrat/normaliserat
59 HOFMARSKALKEN. Så, så, man understår sig att
echapera
, när öfverheten befaller? Man är en lätting, en 
bonvivantspråk: franska
, en 
mauvais sujetspråk: franska
. Man har den äran att tjena hans majestät, vår allernådigste konung, och måste visa till|443|börligt nit. Man går nu strax att sopa slottsgården, damma mattorna, städa trapporna, putsa lakejernas bockskinnsstöflar och blanka spännena på kammartärnornas skor. Sedan tvättar man sin simpla 
fysionomi
, för att understå sig framträda för den allernådigaste lilla prinsessan, hennes kungliga höghet, som har den nåden att snart låta bära sig hit med sina fruar gudmödrar och hela det öfriga hofvet. Allt detta skall vara gjordt inom en qvart timma, förstår man?
61 SAM. Trappor, mattor, sopor, lakejer, kammartärnor i bockskinnsstöflar ... Kommer strax! (Sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)
Hvad är det allt jag får höra?
Sam har ju intet att göra,
Sam är en drummel, sömnig och lat.
Sam har en lön af de största,
Sam skall få mer med det första,
Mera luggis och mindre mat.
64 HOFMARSKALKEN. Hvad är det för en opassande visa man understår sig att
exeqvera
i höga öfverhetens närvaro?
66 SAM (sjunger).
Oxar och laxar och hönor,
Plättar och rofvor och bönor,
Cypervin och en fin likör!
Riket har fått en prinsessa,
Sam, han bär allt på sin hjessa;
O, den Sam, Sam, som intet gör!
(Springer bort.)
68 HOFMARSKALKEN. Der ser man följderna af att vara nedlåtande mot sämre folk. Vår nådige konung är, på min ära, alldeles för populär. Pöbeln börjar att|8| ta sig en air, en ton, som vore den våra jemnlikar, och det kommer sig af att folket har för litet att göra. Men se, här nalkas det stora tåget från kyrkan. Vakt, i gevär!
(Gardesmusiken spelar den kungliga marschen, och hela hofvet inträder i procession. Först härolder och soldater. Sedan kungen, öfverste munskänken och rikets fina herrar. Sedan prinsessan Törnrosa, buren på armarne af den kungliga barnsköterskan. Prinsessan har ett så långt släp, att det uppbäres af fyra hofdamer. Sedan följer riksrådinnan Kunigunda, hvars släp uppbäres af två hofdamer. Efter henne följa
hofjunkare
, 
munsjörer
, modemamseller, madamer och simpelt folk, som behöfs för att hurra.)
70 HOFMARSKALKEN. Lefve kungen! Hip, hip, hurra!
|444|72 FOLKET. Hip, hip, hurra!
HOFMARSKALKEN.
Täckes det ers majestät,
Sedan hennes höga nåde
Kronprinsessan, som vi skåde,
Allerhögst sig döpa lät,
Att i underdånighet
Vi för rikets folk bebåde
Hennes namn? Hur lyder det?
75 KUNGEN. Törnrosa, min kära hofmarskalk, Törnrosa. Men lägg nu bort allt onödigt krus. Flickan är välskapad och behöfver ej
förblommeras
. Eller hur, riksrådinna? Hvad är det för ett himmelsbefängdt släp, som ni hängt på barnet? Hon är ju utstyrd som en pappersdrake med svans.
77 RIKSRÅDINNAN KUNIGUNDA (för sig).
O, hvad tölpiga fasoner
Man kan finna hos personer,
Som dock ödet satt på troner!
(Högt.konsekvensändrat/normaliserat)
Pappersdrake? Ack, så roligt!
Kan man skämta så otroligt?
|9|Ha, ha, ha, så qvickt det var!
Sådant sägs ej alla dar.
Men som denna dags hjeltinna
Skall bli modets herrskarinna
Och den goda smakens värn,
Bör man ren i vaggan finna
Hennes höga nåd modern.
79 KUNGEN. Se, det kallar jag en tidig och skön uppfostran.
81 KUNGLIGA BARNSKÖTERSKAN. Nådig frun, lillan vill ha mat.
KUNIGUNDA.
Så hon talar om aptiten!
När är en prinsessa liten?
Mera vett skall man bevisa:
(Förnämt.konsekvensändrat/normaliserat)
Hennes nåd behagar spisa.
(Prinsessan skriker.)
SKÖTERSKAN.
Ack, det rår jag ju ej för.
Nådig fru, ni sjelf det hör:
Hennes nåd behagar lipa.
KUNIGUNDA.
Hennes nåd bör dock begripa,
Att det icke passar sig
Inför hela hofvet pipa.
SKÖTERSKAN.
Lillan, var nu snäll och tig!
HOFMARSKALKEN.
Alltså vare kunnigt gjordt,
Att prinsessan, som man sport,
Täckes för sin lefnads kosa
Välja namnet Törnerosa.
Hip, hip –
88 FOLKET. Hip, hip –
|10|90 KUNGEN. Håll sin mun, hofmarskalk. Der ser jag flickans gudmödrar nalkas i silfvervagnar, dragna af hvita svanor. Är allt i ordning till deras mottagande?
HOFMARSKALKEN.
Allt är klart, ers majestät!
Sam får skynda sina fjät.
93 KUNGEN. Munskänk, har du låtit servera mitt bästa cypervin?
MUNSKÄNKEN.
Ja, det kan visst ej slå fel,
Det har Sam uppå sin del.
96 KUNGEN. Mästerkock, har han tillredt kalaset och guldtallrikarna?
KOCKEN.
Sam har jag det anbefallt;
Det skall gå som smör i palt.
99 SAM (tittar in genom fönstret).
Sam, ja, Sam skall göra allt;
Men om Sam nu säger: halt!
SKÖTERSKAN.
Vyss, vyss, lillan min;
Nu får hon se gudmor sin.
Gudmor är så fin och grann
Med sex svanor i ett spann.
Silke och guldspänne
Lillan får af henne.
(Hofvet ger rum, och féerna inkomma, en i sender, alla med kronor och trollspön, med hvilka de, hvar i sin tur, vidröra Törnrosa.)
102 FÉEN HULDA (i grön klädning).
Alla mia vanda rig!
Godhet gifver jag åt dig.
Godhet, ömhet, barnslig lydnad
Skola bli din bästa prydnad.
|11|Aldrig ses i dessa salar
Tårar, som ej du hugsvalar,
Sorger, som ej du vill lindra,
Smärtor, som ej du vill hindra,
Och din högsta lust skall vara
Andras lycka att försvara,
Men förgäta egen fröjd,
Blott du ser en annan nöjd.
104 FÉEN CLARA (i hvit klädning).
Liga lux arundimond!
Jag vill gifva dig förstånd.
Klara tankar vill jag gifva,
Vishet skall din prydnad blifva.
Allt det sköna i naturen,
Bergen, hafven, skogen, djuren,
Menskors kunskap, dygd och ära
Skall min lilla Törnros lära,
|447|Att den visaste på jorden
Skall med undran höra orden.
Och dock skall hon tänka så,
Att hon intet vet ändå.
106 FÉEN SOLA (i röd klädning).
Ronda minna alchi denk!
Skönhet är min rika skänk.
Skönhet är en flyktig gåfva;
Lycklig den, som mer kan lofva.
Men till älskliga behaget
Känner sig hvart hjerta draget,
När ett barn med ögon fromma,
Liksom dalens blyga blomma,
Icke vet hur underbara
Dessa dofter kunna vara.
Denna oskuldsfulla makt
Har jag åt min Törnros bragt.
108 FÉEN MÅNA (i gul klädning).
Langa, lintelinga duld!
Jag ger dig det gula guld.
|12|Rikdom skall också du äga,
Huru litet den må väga
Mot en skatt, som mer betyder.
Men när hjertats röst du lyder,
När du hör den arme klaga,
Skall du hafva guld att taga
Och med öppen hand det räcka,
Att hans törst och hunger släcka.
Derför var mot nöden huld:
Outtömligt är ditt guld.
110 FÉEN STJERNA (i violett klädning).
Via, vita andrasiv!
Långt jag gör ditt menskolif.
Äfven det är ej det bästa,
Dervid du ditt hopp bör fästa.
|448|Ständig fröjd jag ej bebådar,
Men till nornorna vi bedje,
Du, som är så mångas glädje,
Att du må i långa tider
Lyckliggöra allt, som lider,
Och till sist välsignad gå
Till din hvila, du också.
112 FÉEN LJUSÖGA (i blå klädning).
Solami adonavag!
Kärlek, kärlek gifver jag,
Kärlek, att ditt lif försköna,
Kärlek, till att kärlek löna,
Kärlek till Guds himmelrike,
Kärlek till din minsta like,
Kärlek, att i hjertat bära
Till allt godt, till dygd och ära,
Fosterland och fader, moder,
Make, vänner, syster, broder,
Trofast kärlek, utan list.
Bästa gåfvan kom till sist.
114 KUNGEN. Ädla, högtärade féer, edra skänker äro i sanning de bästa på jorden. Ingen konung kan gifva|13| sitt barn så kostbara faddergåfvor. Huru skall jag tillfyllest kunna prisa er frikostighet!
KUNIGUNDA.
Ett är glömdt, om jag förstod’et:
Vara klädd på högsta modet.
HOFMARSKALKEN.
Och att niga sen med smak.
Liksom det ej vor en sak!
MUNSKÄNKEN.
Vore ock en sak att höra ...
KOCKEN.
Och värdera en kalops,
Att ej äta som en mops ...
120 KUNGEN. Allt är nu fullkomligt och förträffligt. Nu återstår det endast att helsa de ärade faddrarna med ett hurra och sedan tåga till middagsbordet.
122 HOFMARSKALKEN. Hip, hip, hip ...
124 FOLKET. Hip, hip, hip ...
126 KUNGEN. Håll! Hvem kommer der i en vagn, dragen af sex svarta svanor, genom det mörka åskmolnet?
128 LJUSÖGA. Det är vår sjunde halfsyster, dödens dotter, Mörköga. Jag darrar af fruktan för vår älskade guddotter.
130 KOCKEN. Ja, der ha vi betaldt för den sjunde guldtallriken.
132 KUNGEN. Tyst! Hon är redan här.
(Féen Mörköga träder in, i svart klädning, och berör prinsessan med sitt trollspö.)
134 MÖRKÖGA (till kungen).
Allt fullkomligt, säger ni?
Och mig har ni icke bjudit!
|14|Vet ni hur mitt löfte ljudit,
Som nu osagdt gått förbi?
Jag, jag skulle hafva gifvit
Det, som glömdt af alla blifvit,
Och på flickans panna skrifvit
Detta ordet: evigt lif!
Gyckel, tomhet, flärd och nycker,
Som förgås, när stormen rycker.
Dödens dotter ensam råder
Om det rätta lifvets åder,
Som är alla väsens rot,
Men min gåfva togs ej mot;
Derföre hör ödets hot:
Allt hvad dessa andra skänka
Vill ej ödets gunst förkränka:
Godhet, skönhet, vett och guld,
Lifstid nog och kärlek huld,
Allt blir Törnerosas lott,
|450|Tills hon femton år har nått.
Men då skall den hulda mö
Och, för att ert hopp
bedåra
Genast somna bort ...
KUNGEN.
Och dö?
O, hvad grymma ord! Hvad fasa!
Mörka fé, kan så du rasa?
MÖRKÖGA.
Det är ödets bud. Farväl.
(Försvinner.)
LJUSÖGA.
Ack, hvad aning i min själ!
Ödets bud kan ingen vända,
Men ett hopp är qvar, ett enda:
Lifstid lång ju löftet var ...
Se, jag vet ett tvillingspar:
|15|Är ej sömnen, liksom döden,
Glömska utaf lifvets öden,
Mera kort och mera lätt,
Men dock barn af samma ätt?
Ej i döden skall hon somna.
När prinsessan sårats har,
Skall hon i en slummer domna
Och med henne dessa alla.
Hennes sömn blir hundra år,
Förrän döden förestår;
Men om, innan timman slår,
Ödet räddaren vill kalla,
Skall hon åter vakna gladt ...
KUNGEN.
Dunkla öde, höljdt i natt!
(Slut på första äfventyret.)
|16||451|Andra äfventyret: Törnrosa.
Samma sal i konungens slott, men midt på fondväggen är nu ett rödt förhänge. Femton år ha förgått sedan första äfventyret, och derför äro alla personer femton år äldre, utom Sam, som är oförändradt samma lilla spelevink. prinsessan Törnrosa har blifvit långa flickan. Man får se hennes mamma drottningen och några andra nya personer, deribland prinsessans hoffröknar Narcissa och Löfkoja samt lilla Susanna.
(konsekvensändrat/normaliseratNarcissakonsekvensändrat/normaliserat och Löfkojakonsekvensändrat/normaliserat mötas i salen.)konsekvensändrat/normaliserat
LÖFKOJA.
Ah, Narcissa, är det du?
Vet du, nej, det var för roligt!
Jag har skrattat nyss otroligt.
Vår prinsessa ... Gissa nu!
NARCISSA.
Nå, hvad är det?
LÖFKOJA.
Jo, i parken
Såg hon några stackars små
Utan skor och kläder gå
Barfota på hårda marken,
Och då sprang hon genast dit.
Först så gaf hon dem sin hufva
Och sin halsduk röd och hvit,
Att bevara dem för snufva.
Sedan gaf hon, bit för bit,
|17|Floret, handskarna och kappan,
Och till sist hon barnen gaf
Sina skor, som hon klädt af.
Kunigunda stod på trappan
Och begynte strax sig grufva.
När hon såg vår lilla ljufva
Fröken utan handskar, flor,
Kappa, silkesduk och hufva
Ja – hvad fasa! – utan skor,
|452|Flyga som en plockad dufva,
O, hvad Kunigunda sprang,
För att lexa upp den lilla!
Och då hände sig så illa,
Att hon föll i dammen – pang!
NARCISSA.
Hvem? Prinsessan?
LÖFKOJA.
Kunigunda!
Utaf skratt jag måste blunda.
Strax var Törnerosa der,
Hjelpte gumman upp och henne
Sina strumpor gaf, de tvenne,
Men nu först blef ugglelåt,
Ty nu var prinsessan riktigt
Barfot – tänk, hvad det var vigtigt!
NARCISSA.
Mycket god är vår prinsessa.
LÖFKOJA.
God som guld, från fot till hjessa.
Men hur vis och lärd hon är,
Det begripa ej vi andra.
Sist i går så sågs hon vandra
Ensam uti parken här;
Hvad tror du hon gjorde der?
Hundra fåglar ungefär
Sjöngo der i träden glade,
Det var sällskapet hon hade;
|18|Alla dessa fåglars språk,
Qvirrebirr och titterli;
Se, det kunna icke vi!
NARCISSA.
Vacker är hon mer än alla.
LÖFKOJA.
Ja, för det hon är så god.
NARCISSA.
Rik ...
LÖFKOJA.
Men utan öfvermod.
NARCISSA.
Älskad ...
LÖFKOJA.
Ack, med lif och blod!
Hvad kan icke hon befalla?
NARCISSA.
Folket säger ju, att detta
Allt är féers skänk.
LÖFKOJA.
Med rätta.
Onda tungor dock berätta ...
Kan du tiga?
NARCISSA.
Som en mur,
Som en fisk, ett murmeldjur;
Kan du det ifrågasätta?
LÖFKOJA.
Folket talar om en gåfva,
Som man icke rätt förstår.
När hon fyller femton år,
|19||454|Sägs, att Törneros skall sofva
Fasligt länge.
NARCISSA.
Jag förstår.
LÖFKOJA.
Det sker af en sländas sår.
Derför lät ju kungen bringa
Alla sländor hit i vår,
För att brännas utan spår,
Att ej någon sådan får
Törneros i fingret stinga.
NARCISSA.
Men det är nu just i dag
Hon blir femton år ...
LÖFKOJA.
På spiken!
Deraf syns hur uppenbart
Spåmän ljuga, det är klart,
Ty i alla kungens riken
Finns ej någon slända qvar.
Törneros ej somnat har;
Alltså spådomen är sviken.
Men jag glömmer att vi böra
Kläda Törneros till festen.
NARCISSA.
Ja, får Kunigunda höra
Hur vi stå och intet göra,
Blir hon grymmare än pesten.
LÖFKOJA.
Du har mycket rätt. För resten
Är nu gumman torr igen.
Låt oss skynda, kära vän!
(De gå.)
|20||455|(konsekvensändrat/normaliseratÖfverste munskänkenkonsekvensändrat/normaliserat och Mästerkocken inträdakonsekvensändrat/normaliserat från motsatta sidor.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
163 MUNSKÄNKEN. Sam! Hvar är Sam? Alltid får man vänta på den lata slyngeln.
165 KOCKEN. Sam! Drummel! Hvar håller du hus?
167 SAM (inspringande). Kommer strax.
169 MUNSKÄNKEN. Du odåga! Du spruckna
spetsglas
! Fort att ställa allt i ordning till den stora festen på prinsessans födelsedag! Kom ihåg nektarn! Glöm ej ambrosian! Understå dig att försumma silfverbägarne, tennstopen, ölmuggarne och de kinesiska mandarinkopparne, etcetera, etcetera.
171 SAM. Etcetera, etcetera.
173 KOCKEN. Är du perfekt, pojke? Har du ej redan stekt oxarne, kokat hvalfisken, stufvat morötterna, gräddat plättarna och utstyrt krokanen med prinsessans namn i kanderadt socker? Sam, min gosse, du är den värsta dagdrifvare jag nånsin har sett.
175 SAM. Etcetera. Ack, herr mästerkock, ack, herr munskänk, det har jag nu fått höra i femton år, och ingen menniska uträttar så mycket som jag. Om jag helst en gång skulle slippa att kallas pojke! Jag är ju gamla karlen, herr mästerkock, tjugufyra år (snyftande), och jag borde längesedan ha skägg, men se, det vill icke vexa!
177 MUNSKÄNKEN. Nio år är du, syltnos, nio år. Du blir aldrig äldre, du, och du vet nog hvarför. Det är derför, att du sörjde så illa för féernas välfägnad den dagen, då prinsessan blef kristnad.
179 KOCKEN. Hvad skägget angår, är det en vis naturens ordning, att kockspojkar ej ha skägg, ty det skulle de doppa i såsen, när de snålas vid stekpannan.
181 SAM (snyftande). Rådde jag för, att allt gick på tok vid den stora middagen för femton år sedan? Hvarför skulle féen Sola döma mig till ett så hårdt straff, att jag skulle i all min tid vara en stackars liten kockspojke och aldrig få skägg och aldrig få bättre|21| lön? Jag står icke ut längre, jag går till Féen Mörköga och ber att få vakta hennes nattugglor.
183 MUNSKÄNKEN (nyper honom i ena örat). Vill du förfoga dig ned i källaren?
185 KOCKEN (nyper honom i andra örat). Vill du förfoga dig upp i hönshuset?
187 SAM (i ömklig ton). Kommer strax. (Går.)
189 MUNSKÄNKEN. Det är sannt, att det var ett förfärligt kalas för femton år sedan.
Sinkadus
! Gästerna skulle sätta sig till bords, och der fanns icke en karafin brunnsvatten en gång.
191 KOCKEN. Ja, jag ryser, när jag tänker derpå. Icke så mycket mat, att en |456|råtta kunnat äta sig mätt. Lyckligtvis skyllde vi allt på Sam. När man ger så punktliga befallningar ...
193 MUNSKÄNKEN. Och när man har så litet att göra, som han ... Men kom, min embetsbroder, så taga vi oss en styrkedryck, medan Sam ställer allt i ordning till middagen.
(De gå.)
(konsekvensändrat/normaliseratFéen Mörkögakonsekvensändrat/normaliserat inkommer, bärande en slända.)konsekvensändrat/normaliserat
MÖRKÖGA.
O, ni dödlige, ni blinda,
Som på egen klokhet tron
Och som djerfvens ödet binda,
När det hotar er person!
Denne kung har i sin yra
Trott sig kunna ödet styra
Och är lugn, för det han brände
Alla sländor, som han kände.
Se, han vet ej hvad som hände
Och som vänder allt hans hopp
I bekymmer och elände!
En han glömt att bränna opp,
Och en fattig gummas enda
Glömda och försmådda slända
Skall hans list till dårskap vända.
Jag vill bida ödets lopp.
|22|Detta rum är stängdt för alla,
Endast féer der befalla,
När man vill till råds dem kalla.
O, du sköna Törneros,
Snart din fägring är sin kos,
Vissnad, förrän det kan tros!
(Hon går in bakom det röda förhänget.)
(konsekvensändrat/normaliseratFéen Ljusögakonsekvensändrat/normaliserat inkommer.)konsekvensändrat/normaliserat
LJUSÖGA.
O, du nattens mörka syster,
Dödens dotter, blek och dyster,
Hota, hota, om dig lyster!
|457|Jag är här för att försvara
Törnerosas lefnadslopp.
Denna späda
vallmoknopp
,
Vuxen uti sömnens gårdar,
Henne skyddar och omvårdar.
Blott hon bär den i sin hand,
Skall hon trotsa dödens tand
Och i lätta rosentöcken
Sväfva genom lifvets öken
Bort till andra tiders strand,
Slumrande i drömmars land.
(Går.)
(konsekvensändrat/normaliseratDrottningenkonsekvensändrat/normaliserat och Kunigundakonsekvensändrat/normaliserat inträda.)konsekvensändrat/normaliserat
KUNIGUNDA.
Nådig fru, jag högt bedyrar,
Att hon var så bar om fot,
Som en skalad kålerot.
I min ungdom skulle det
Varit fasligt, om en herre
I strumpfötterna mig sett;
Men nu är det mycket värre.
DROTTNINGEN.
Lugna er, har ingen fara!
Fri vill Törnerosa vara;
|23|Dygd och oskuld ej bestå
I ett tillgjordt pjunk, som bara
Är för blygsamhet en snara.
Men, min vän, ni blef ju våt ...
KUNIGUNDA.
Våt, ers majestät? Förlåt,
Aldrig sker en sådan
faute
!
Man blir endast
echaufferad
,
När man finner sig
duperad
|458|Promenera i en damm.
Våt! Horribelt! Hvilken skam!
Jag är
decontenanserad
.
(konsekvensändrat/normaliseratHofmarskalken von Cirkelkonsekvensändrat/normaliserat trippar in.)konsekvensändrat/normaliserat
HOFMARSKALKEN.
Serviteurspråk: franska, ers majestät!
Törs jag underdånigst fråga
Hvar prinsessan täckes tåga?
Hela riket är i låga,
Och man söker hennes fjät.
DROTTNINGEN.
Jag kan icke säga det.
Kanske fattiga och sjuka
Hon besökt, som hon plär bruka.
Men, min bäste hofmarskalk,
Ni slår ned liksom en falk;
Hvad är nu på färde? Svara!
KUNIGUNDA.
Är det uppror? Säg, förklara!
HOFMARSKALKEN.
Nej, det är de lärde bara.
Rikets vise, som ni vet,
Ha i många år funderat
Uppå lifvets hemlighet
Och förskräckligt disputerat.
|24|Sist, när allt förstånd var bet
Och all lärdom hade ände,
Till prinsessan man sig vände,
Och hon svarade på stund:
Lifvets hemlighet och grund
Är att älska ...
DROTTNINGEN.
Bra, min flicka!
KUNIGUNDA.
Fort, eau de colognespråk: franska mig skicka!
Hofmarskalk, kan det förvåna,
Om af skräck jag skulle
dåna
?
HOFMARSKALKEN.
Derför rikets vise nu
Vilja smycka vår prinsessa
Med en krans på hennes hjessa.
Men der är prinsessan ju ...
(konsekvensändrat/normaliseratKungenkonsekvensändrat/normaliserat inkommer, ledande prinsessan,konsekvensändrat/normaliserat som bär hvit klädning och en lagerkrans kring sin panna. Efter dem följa vise män och hoffolk.)konsekvensändrat/normaliserat
207 KUNGEN. Jag tackar eder, högtärade vise män, att ni bevärdigat min dotter med en så skön lagerkrans. Hon är förlägen öfver en så stor ärebetygelse för ett så enkelt svar. Nig, mitt barn, och tacka de vise männen!
209 TÖRNROSA (djupt nigande).
Allt för ringa är jag visst,
Att den sköna lagern bära.
Minsta fågel på sin qvist,
Minsta barn har kunnat lära
Samma svar af sommarvind.
Gud är vis och menskan blind.
(De vise männen buga sig ända till jorden och gå. Öfverste munskänken inträder och framräcker ett diadem, som Kunigunda fäster på prinsessans panna.)
|25|MUNSKÄNKEN.
Detta diadem skall stanna
På ers höghets ädla panna:
Rikets råd det sänder här.
TÖRNROSA.
Tacka rikets råd och svara,
Att en blomma skall mig vara
|460|Lika dyrbar, lika kär.
Välment deras skänk dock är.
(Narcissa hämtar en guirland af rosor och rubiner, hvarmed hon smyckar prinsessan.)
NARCISSA.
Eders höghet, rosenbandet,
Som skall smycka eder famn,
Sänds af riddarne i landet
Som en hyllning åt ert namn.
TÖRNROSA.
Riddarne den helsning bringa,
Att, till tack, jag hoppas inga
Törnen i det rosenband,
Som förenar kung och land,
Skola deras hjertan stinga.
215 LILLA SUSANNA (åtta år gammal, framträder och kysser prinsessans klädningsfåll). Stor tack för skorna, som prinsessan var så beskedlig och gaf mig.
217 TÖRNROSA (upplyftar och kysser henne). Stor tack för den glädjen, att du icke fryser om fötterna. Glöm icke bort mig!
219 SUSANNA. Åh, prinsessan kan jag aldrig förglömma, om jag också blefve hundra år gammal. (Hon går.)
221 LÖFKOJA (frambär ett par ullstrumpor).
Eders höghet täcks förlåta!
Skall jag skratta eller gråta?
|26|Stackars gamla sjuka Sara,
Som ni var så god emot,
Hon tror nu ers höghet vara
Utan strumpor för sin fot,
Och hon bad mig föra dessa
Åt sin älskade prinsessa.
Ej jag säga får från hvem,
Men hon sjelf har stickat dem.
TÖRNROSA.
Snälla gumma, stackars Sara!
O, hvad skall jag henne svara?
Säg, att ingen skänk så rar,
Som i dag omkring mig regnat,
Har så innerligt mig fägnat,
Som just dessa strumpors par.
Jag är mera arm, än hon:
Hon gaf mig allt hvad hon äger;
Hvad har jag, som det uppväger,
Om jag också gaf en thron?
DROTTNINGEN.
Ja, så är det, som du säger.
KUNIGUNDA.
Hör det der till goda ton?
Strumpor af en qvinsperson!
226 KUNGEN. Madame Kunigunda, min vilja är, att hofdamerna från i morgon begagna ullstrumpor i sidenskorna. Det är mycket helsosamt, och ni bör föregå andra med godt exempel. Törnrosa, min flicka, du har ofta bedt din mor att få lära dig spinna på slända.
228 TÖRNROSA. Ja, min far, det har länge varit min önskan, men min mor har förbjudit det. Jag lyder gerna min mors befallning.
230 KUNGEN. Det har haft sina skäl. Men i dag fyller du femton år, du är ej mera ett barn, du kan nu spinna så mycket du vill.
|27|232 DROTTNINGEN. Icke i dag, min gemål! Men i morgon.
234 KUNGEN (sakta). Var lugn, jag har låtit uppbränna alla sländor i hela mitt rike. (Högt.konsekvensändrat/normaliserat) Törnrosa, din mor lofvar dig att spinna på den första slända du finner. Munskänk, jag hoppas, att man bjuder oss i dag en bättre middag än sist.
236 MUNSKÄNKEN. Eders majestät kan lita på vårt underdåniga nit. Sam har fått sina instruktioner.
238 FÉEN LJUSÖGA (framträder och upplyftar, osedd af alla, sin vallmo).
Arigi dalomna.
|462|Somna! Somna!
Sof, lugna dal!
Sof, klara höjd!
Sof, lätta qval!
Sof, lilla fröjd!
Hvila en stund,
Snabba sekund!
Sof, långa sekel, som flyger din kos,
Sof, som en dufva, i törne och ros!
240 KUNGEN. Godt, jag vill sätta mig på min thron och vänta på middagen. Eller rättare middagsluren, ty jag känner mig litet sömnig.
242 DROTTNINGEN (gäspar). Det är åska i luften.
244 KUNIGUNDA (gäspar). Mina
liktår
spå regn.
246 HOFMARSKALKEN (gäspar). Vi få oväder, jag känner det i min rygg.
(Kungen och drottningen sätta sig på sina throner och hela hofvet ställer sig i grupper omkring dem. Alla, utom åskådarne, börja nicka.)
TÖRNROSA.
Femton år, och barn ej mer!
Så min fader nyss mig sade.
Säg, Narcissa, jag dig ber,
Om man barnen sorgsna ser
Och de stora alltid glade.
NARCISSA.
Det är skönt att vara ung,
Vara dotter till en kung,
Älskad, hållen högt i ära ...
TÖRNROSA.
Är då vägen aldrig tung?
Är då smärtan aldrig nära?
NARCISSA.
Icke får man allt begära.
Molnfri barnets morgon är;
På de ungas himmel stiga
Rosenröda, underliga
|463|Sommarmoln. Då ser man der
Blixtar, som jag vill förtiga.
(Hon gäspar.konsekvensändrat/normaliserat)
Ack, förlåt!
252 TÖRNROSA (småleende).
Gör ej besvär.
(Hon betraktar uppmärksamt det röda förhänget. Alla de öfriga somna småningom i samma ställning de stå eller sitta. Mästerkocken inträder, ledande vid örat den sofvande Sam.)
254 KUNGEN (sofvande). Kocken är vidbränd ... kycklingen ... skall hänga.
256 KOCKEN (till Sam). Der hör du: kungen säger, att du skall hänga. Hvad går åt hela slottet i dag? Jag kommer i köket: der sofva köksorna vid sina kastruller, steken sofver på spettet, slefven gäspar i grytan. Jag går i stallet: kuskarne snarka, hästarne stå orörliga. Jag klifver i hönshuset: hönsgumman sofver på tröskeln, tuppen nickar på
vageln
. Kungliga gardet sofver på sina gevär, kommandoordet har somnat på öfverstens läppar. Och hvad ser jag? Här sofva kungen, drottningen och hela hofvet oskuldens sömn. Prinsessan ensam är vaken. Mjukaste tjenare!
(Gäspar.)
|29|TÖRNROSA.
Kan han säga, mästerkock,
Hvarför alla menskor somna?
Ja, hans egna ögonlock
Tyckas i begrepp att domna.
259 KOCKEN. Jag? Åh, ers höghet, jag är så munter som en nyssfjällad abborre. (Gäspar.konsekvensändrat/normaliserat) Det är Sams fel alltsammans. (Ruskarkonsekvensändrat/normaliserat den sofvande Sam.konsekvensändrat/normaliserat) Jag skall lära dig, lätting, att somna i tjensten. (Han lyftar sin hand till en örfil, men somnar i samma ställning.)
TÖRNROSA.
Också han! Jag är allena
I en verld af drömmar här.
Men det röda hänget der,
Undrar hvartill det kan tjena.
(Hon drager undan förhänget, och man ser Féen Mörköga, spinnande på en slända.)
|464|(Samma melodi som spinnvisan i »Den bergtagna».konsekvensändrat/normaliserat)
Jag spinner på sländan de dödligas öden,
De dödligas öden.
Min tråd, han är tvinnad af natten och döden,
Af natten och döden.
Men ej får jag bida,
Min tråd måste lida,
Han slingrar i mörkret vid menskornas sida.
TÖRNROSA.
Hvad är detta? Hvilken röst!
264 FÉEN LJUSÖGA (stiger bakom henne och räcker henne vallmon).
Fäst den blomman vid ditt bröst!
TÖRNROSA.
Hvarför det?
LJUSÖGA.
Mig värdes höra!
TÖRNROSA.
Blomman kan ej illa göra.
(Hon fäster vallmon vid sitt bröst.)
269 MÖRKÖGA (sjunger åter).
Du fagraste tärna i konungens salar,
I konungens salar,
Se, liljorna spinna i ängar och dalar,
I ängar och dalar.
Kom, lär dig att spinna
Och lyckan att finna!
Låt, vårliga ros, alla törnen försvinna!
TÖRNROSA.
Jag har hört om dalens lilja,
|465|Att hon icke spinna plär;
Men så skönt likväl det är,
Och det skulle jag väl vilja.
MÖRKÖGA.
Kom! Du ganska snart det lär.
273 TÖRNROSA (byter plats med Mörköga, fattar sländan, spinner och sjunger).
Hur skönt, när de mjuka små trådar sig linda,
Små trådar sig linda!
Ack, kunde för evigt jag sorgerna binda,
Jag sorgerna binda
Och sällheten sprida
Till alla, som lida,
Till alla, som glädjen i tårar ...
Aj, jag sårats af din slända!
275 MÖRKÖGA (högt och dystert).
Skedt är det, som måste hända.
Ödets dom kan ingen vända.
(Mörköga försvinner.)
277 TÖRNROSA (sakta inslumrande).
O, det var så skönt att tänka
Alla lyckliga! Så gladt
|31|Ville jag mitt lif dem skänka ...
Sol och vår, godnatt! ... Godnatt!
279 LJUSÖGA (fortsätter spinnvisan).
Ack, kunde för evigt du sorgerna binda,
Du sorgerna binda
Och sällheten sprida
Till alla som lida,
Till alla som glädjen i tårar förbida!
(Slut på andra äfventyret.)
|32||466|Tredje äfventyret: Prins Florestan.
Första afdelningen.
Här uppträda några nya personer, såsom prinsen, Barbra, Dorina och gamla Susanna. Hundra år ha förgått. Man ser en grön gård med en
gräsbänk
. Midt framför är en stor, hög och blommande törnroshäck. Der hänga några prinsar i häcken, men man kan ej se dem bakom de gröna bladen.
281 DORINA (en herdeflicka, vattnar häcken och sjunger).
(Melodi:konsekvensändrat/normaliserat »Jag gick mig ut en aftonstund».)konsekvensändrat/normaliserat
Ack, vore jag ett rosenblad
I vårens gröna hagar,
Då vore jag beständigt glad
I mina unga dagar.
Jag skulle gunga lätt i vind
Och visste ej af tår på kind,
Som hjertats ro förjagar.
282 Ack, hvad Guds verld är skön så bittida på våren! Kära rosor, jag kan ej låta bli att vattna er, fastän mor icke tycker om er. Vex, min häck, vex hög som ett berg! En sådan som du finns icke i hela verlden, det har prins Aladin sagt. Han förstod sig på rosor, han. Det var skada, att han reste i förgår. Han skulle, kantänka, söka prinsessan Törnrosa, han som de andra. Hvad skulle han bry sig om en stackars herdeflicka? Men en prinsessa, det är något förmer, om hon också varit död och förtrollad i hundra år.
(Mor Barbra inkommer med en
stäfva
i handen.)
284 BARBRA. Står du här, lata flicka, och vattnar den dumma häcken? Har jag ej sagt dig så många gånger, att törnrosor äro bara till förderf?
|33|286 DORINA. Hur så, mor?
288 BARBRA. För det de sticka. Och hvad duga de till? Hvarken att koka eller att steka. Duga de ens till mat åt grisarna? Nästa gång grefvens fogde kommer hit, skall jag bedja honom hugga ned hela skräpet.
290 DORINA. Men, kära mor, folket säger ju, att der bakom är ett förtrolladt slott.
292 BARBRA. Folket pratar dumheter.
294 DORINA. Gamla Susanna, er fars farmor, säger detsamma.
296 BARBRA. Hon är hundraåtta år gammal och barn på nytt.
298 DORINA. Men hon har sjelf sett prinsessan Törnrosa. Hon har ofta berättat, huru prinsessan en dag klädde af sig i parken sina egna skor och gaf dem |467|åt Susanna, som då var åtta år gammal.
300 BARBRA. Nå, hvad sen? Det var då, det. Klockan tolf i dag måste vi klippa
buckabässen
. Vakta här, så länge jag mjölkar korna, att ej återigen någon tokig prins kommer och hänger upp sig i törnrosorna. Svarta Misse tvättar sig: det betyder galet främmande.original: främmande (Hon 
fnurrar af
.)
302 DORINA (ensam). Hänger upp sig, säger mor Barbra? O, du sköna prins Aladin, förrän något så grymt skulle hända dig, ville jag tusen gånger hellre (gråter) se dig gift med en hundra år gammal prinsessa! (Man hör ett jagthorn.konsekvensändrat/normaliserat) Kan det vara Aladin? Nej, det är en främmande herre.
304 PRINS FLORESTAN (inträder).
Skön god morgon, vackra tärna!
Kan du säga mig, om här
Vägen fram till slottet bär?
Kan man dit i dag sig
ärna
?
DORINA.
Hvilket slott?
FLORESTAN.
Du vill ej gerna
Ut med sanningen. Bekänn,
Att prinsessan, lik en stjerna
Uti molnet, sofver än!
O, hur lycklig blir ej den,
Som sin hand får henne räcka
Och den hulda åter väcka
Efter hundra år igen!
DORINA.
Är min herre prins?
FLORESTAN.
Förstår sig,
När prinsessan jag begär.
DORINA.
Akta, att han ej förgår sig;
|468|Jag skall säga hur det är.
Féerna bo nära här:
Det är de, som allt förvållat,
Kungens slott ha de förtrollat;
Törnerosa sofver der.
Törnehäcken vexer öfver
Slottets gård, som henne söfver.
Väckas upp hon visst behöfver ...
311 BARBRA (inkommer).
Se så der, hvad sade jag?
Åter en, som bryter nacken!
Var så god och sväng på klacken,
Annars
får han sig på fracken
,
Som de andra, här vid lag!
FLORESTAN.
Är ej slottet der på backen?
Dit vill jag ännu i dag.
BARBRA.
Är min herre, som jag anar,
Också prins, så hör mitt råd:
Lemna sådant öfverdåd!
FLORESTAN.
Nej, ett hemligt hopp mig manar;
Väg jag genom törnet banar.
BARBRA.
Då förgås han utan nåd.
Nej, jag står ej längre ut!
Vet min herre hvad det blifvit
Af de prinsar, som förut
Samma väg i törnet klifvit?
Jo, de fått ett ömkligt slut.
(Hon för prinsen till häcken.konsekvensändrat/normaliserat)
Titta! Der har en sig rifvit.
|469|Kände ni prins Soliman?
Sen ett år så hänger han.
Den, till höger der i häcken,
Hette Mirza; – i hans klack
En förfärlig geting stack,
Så att han blef död på fläcken.
Den till venster ...
DORINA.
Himmel, ack,
Aladin!
(Springer bort.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
BARBRA.
Ja, så han hette;
Han i förgår drog åstad.
Öfvermodig, ung och glad,
Han sitt svärd mot törnet mätte,
Och då kröp på häckens blad
En ofantlig spindeljätte,
Spann sitt nät kring honom fast,
Sög hans unga blod med hast ...
Säg, vill ni stå samma kast?
FLORESTAN.
Alla troll, om än så fräcka,
Kunna icke mig förskräcka,
Törnerosa har jag kär,
Törnerosa jag begär,
Törnerosa vill jag väcka,
Henne jag i hjertat bär,
Intet skall min kärlek släcka,
Och mitt svärd skall trollen gäcka.
BARBRA.
Jo, se, den är god, den der!
Splitter galen han ju är.
Hör ett ord, om han en gnista
Sundt förnuft har i behåll
|470|Och ej önskar lifvet mista!
Herre, det finns inga troll,
Det är käringprat och noll.
Som ej kan en klok bedraga:
Den det tror, han är ett fjoll.
Huru kan en menska taga
Sig en lur i hundra år?
Men man kan, som jag förstår,
Hänga upp sig i ett snår:
Det är just hvad jag er spår.
FLORESTAN.
O, att ödet visshet skicke!
Törneros, mitt hjertas vår,
Finns du, eller finns du icke?
BARBRA.
Snart är klockan tolf. Jag går.
(Hundraåriga Susanna, krokig och lutad mot en krycka, inträder.)
SUSANNA.
Lefver ännu en, som visste
Nämna Törnerosas namn?
BARBRA.
Kära mor, ni hörde miste;
Gå till lugna kojans hamn!
FLORESTAN.original: FEORESTAN.
Vet ni något om prinsessan?
SUSANNA.
Yngling, vissnad är min famn,
Seklers snö bär jag på hjessan;
Men om Gud mig straffa vill
Med att än ett sekel till
|471|Vänta uppå grafvens gömma,
Aldrig kan jag dock förglömma
Denna undersköna, ömma,
Ljufva Törneros, som var
God mot mig i barndomsdar.
(Hon framvisar ett par guldsydda skor.)
Ser du, dessa skor hon bar,
Hennes kungafot de täckte,
Men hon ömt åt mig dem räckte
Och stod sjelf barfota qvar.
Märker du? Jag än dem har!
O, var god emot de arma!
Ädel handling kan ej dö:
Hvarje gång vi oss förbarma,
Så vi ut ett litet frö,
Som ännu ur seklers snö
Blommar upp i minnen varma.
FLORESTAN.
Tack, du gamla! Nu friskt mod!
Bort med hvarje blek förfäran!
Ut ur slidan, klinga god!
Nu vi våga lif och blod
För den dyraste klenod:
Dygden, skönheten och äran!
(Han drager sitt svärd och hugger in på törnroshäcken.)
|38|BARBRA.
Några galningar jag sett,
Men en karl, så utan vett
Såg jag aldrig så komplett
Hufvudet mot väggen sigta ...
Nu går klockan ren till ett,
FLORESTAN.
Seger! Muren börjar svigta!
(Han genombryter häcken och försvinner.)
330 BARBRA (förvånad). Jag tror han högg sig tvärt igenom. Nå, det var ingen konst. Jag sade ju, att det är bara prat med det förtrollade slottet.
SUSANNA.
O, att mina ögon skulle
Än se detta under ske!
Bräckt är sömnens gröna kulle,
Slut är hundraårigt ve,
Och Susanna skall få se
Än sin barndoms engel le.
333 DORINA (gladt inspringande). Mor, mor, under öfver alla under! Jag gick i skogen och gret öfver den stackars prins Aladin, som den nedriga spindeln spann i sitt nät. Då mötte jag en skinande fé med krona på hufvudet. Gråt icke, sade hon. Jag är féen Ljusöga och förkunnar dig en stor glädje. De hundra åren äro förbi i dag precis klockan tolf. Förtrollningen är bruten, törnhäcken stänger ej mera vägen till slottet. Törnrosa väntar sin befriare, alla de döda prinsarne skola åter väckas till lifvet. – Prins Aladin med? frågade jag. – Ja, Prins Aladin med, sade hon. – O, hvad jag är glad! Nu vill jag sjunga igen:
Jag vet en vän, som jag har kär,
När daggens perlor glittra.
Jag törs ej säga hvem han är,
|39|Det kan hans fröjd förbittra.
Han är en fura, hög och mörk,
Och jag är blott en fattig björk,
Der himlens fåglar qvittra.
Andra afdelningen.
Samma rum som förut i det kungliga slottet. Det är alldeles mörkt. Man hör två röster tala.
336 FÖRSTA RÖSTEN. Här står jag i det förgångnas natt. Efter hundra år har jag kommit tillbaka till detta slott och finner det sådant jag lemnade det. Allt är mörkt. Allt är tyst. Allt är dödt. Sjelfva minnet af en konung, som vågat trotsa min makt, är slocknadt bland menniskor. Men jag lefver. Jag är det dunkla ödets budbärarinna, och natten, som uppslukar allt lefvande, |473|förmår intet mot mig. Jag är odödlig!
338 ANDRA RÖSTEN. Odödlig, men icke ensam!
340 FÖRSTA RÖSTEN. Röst, hvem är du?
342 ANDRA RÖSTEN. Röst, hvem är du?
344 FÖRSTA RÖSTEN. Jag är Mörköga.
346 ANDRA RÖSTEN. Jag är Ljusöga.
348 MÖRKÖGA. Hvad vill du här? Vet du ej, att jag dödar det, som kommer mig nära?
350 LJUSÖGA. Vet du ej, att jag gifver lif åt det, som du dödat?
352 MÖRKÖGA. Det förmår du icke. Döden är mäktigare än lifvet.
354 LJUSÖGA. Du misstager dig, stolta fé! Lifvet är mäktigare än döden.
356 MÖRKÖGA. Toma ord! Här äro alla döda.
358 LJUSÖGA. Nej, de sofva.
360 MÖRKÖGA. Den långa sömnen!
|40|362 LJUSÖGA.
Fiat lux!
(Det blir i hast ljust, och man ser kungen, drottningen och hofvet sofvande i samma ställning som förr, men alla betäckta med tjockt damm och spindelväf.)
364 MÖRKÖGA. Spöken! Bländverk! Ha,
förmätna
, vet du icke, att detta är mot naturens lagar? 
Fiat nox!
(Det mörknar ånyo.)
366 LJUSÖGA. Mörköga, jag vet, att du är oblidkelig. Men om du uppslår ödets bok, sjunde sidan till höger, skall du läsa, att prinsessan Törnrosa och alla slottets invånare skola åter vakna till lif efter hundra år, så framt en ung riddare har mod att inom en timma efter den tidens förlopp våga sitt lif och väcker prinsessan med en kyss på pannan.
368 MÖRKÖGA. Du har rätt; jag har glömt denna spådom. Men timman är snart förliden: ingen skall infinna sig.
370 LJUSÖGA. Hvem vet?
372 MÖRKÖGA. Det fattas endast fem minuter.
374 LJUSÖGA. Fem minuter? Ve, om här ingen komme! Om all min omsorg och all min kärlek vore förspillda?
376 MÖRKÖGA. Ser du nu, dåraktiga fé, att det mäktiga ödet än en gång gäckar dina beräkningar! Nu fattas blott fyra minuter.
LJUSÖGA.
O, hvar dröjer du, den ende,
Aldrig sedde, aldrig kände,
Som till räddning himlen sände?
Se, minuten vingar har!
|474|Se, han flyger snabb sin kosa;
Snart af sköna Törnerosa
Blott en vissnad knopp är qvar!
MÖRKÖGA.
Det är slut. Din klagan spar!
LJUSÖGA.
Ännu två minuter fela.
Fiat lux!
(Det ljusnar. Man hör buller utanför.)
Ett svärd jag ser
Häckens täta törnen dela ...
MÖRKÖGA.
Han kan icke hinna mer!
LJUSÖGA.
Skynda, skynda!
MÖRKÖGA.
Allt är slut.
LJUSÖGA.
Än står åter en minut.
(Féerna draga sig åt sidan. Prins Florestan instörtar och stannar ett ögonblick tvekande.)
FLORESTAN.
Hvad är detta? Alla sofva!
Men hvar är du himlens gåfva?
O, hvar är min Törneros?
(Han går till det röda förhänget och skjuter det åt sidan. Man ser Törnrosa insomnad vid sländan.)
|475|Kan så himmelsk fägring tros?
Är det ej en syn jag drömmer?
386 MÖRKÖGA (från sidan).
Det är slut ... Han sig förglömmer.
388 LJUSÖGA (från sidan).
Ännu tjugutvå sekunder!
FLORESTAN.
Ljufvaste bland himlens under,
Skall jag våga väcka dig?
MÖRKÖGA.
Seger! Han försummar sig!
LJUSÖGA.
Sex sekunder! Stanna, stanna,
Tid din flykt!
FLORESTAN.
Om denna kyss
På din oskuldsrena panna
Kunde väcka dig att lyss?
(Han kysser Törnrosa på pannan. Hon uppslår sina ögon.)
MÖRKÖGA.
Ve mig! Dödens kedjor brista.
Ljuset segrar, natten flyr ...
LJUSÖGA.
O, haf tack, du allra sista
Lifssekund! Du var oss dyr.
(Båda féerna försvinna.)
396 TÖRNROSA (vaknande).
O, kunde för evigt jag sorgerna binda
|476|Och sällheten sprida ...
Hvem är du, som mig betraktar?
FLORESTAN.
O, du skönsta rosenknopp,
Jag en främling är, som aktar
För min högsta fröjd och hopp
Att till lif dig väcka opp
I det slott, som ödet vaktar.
TÖRNROSA.
Ja, jag sårade min hand;
Men var lugn, har ingen fara,
Det var ju en rispa bara.
Sedan sof jag litet grand;
Luften känns så tung ibland.
Säg mig, kan det middag vara?
FLORESTAN.
Huru länge är det, svara,
Sedan du ditt öga slöt?
TÖRNROSA.
Månn’ en qvart sen dess förflöt?
Kanske två? Jag kan ej undra,
Ty min slummer var så söt.
402 FLORESTAN (sakta).
Och hon vet ej af, att hundra
År gått ned i tidens sköt!
(Högt.konsekvensändrat/normaliserat)
Nu är middagstid minsann.
Hör mig, ädlaste furstinna;
Jag kom hit din hand att vinna,
Och jag är Prins Florestan.
TÖRNROSA.
Främling, hur du skämta kan!
|477|Du är ju en ståtlig man,
Och jag är en liten flicka,
Som du såg i drömmen nicka.
FLORESTAN.
Liten flicka? Och du är
Lika gammal ungefär,
Som min mormors mormor här,
Om hon lefde. (Sakta.konsekvensändrat/normaliserat) Jag mig glömmer.
TÖRNROSA.
Prins, nu vet jag, att jag drömmer;
Se, hur alla sofva der!
FLORESTAN.
Nej, gif akt! De vakna alla.
(Kungen och alla de öfriga vakna i den ordning de tala.)
|44|KUNGEN.
Kycklingsstek!
DROTTNINGEN.
En qvalmig dag!
KUNIGUNDA.
Det var åska, det tror jag.
HOFMARSKALKEN.
Ja, en sten jag känner falla
Från mitt ryggbast, med förlof.
LÖFKOJA.
Har man sett? Jag tror jag sof!
NARCISSA.
Jag också.
KUNIGUNDA.
Skäms! Sådant hof!
Passar det i konvenansen?
HOFMARSKALKEN.
Se på mig! Jag höll balansen.
MUNSKÄNKEN.
Lyckligtvis så ha vi Sam.
KOCKEN.
Sam, din drummel! Håll dig fram!
Har man nånsin sett på värre?
Sofver han? Nå, ingen skam!
Jag skall lära dig för söl
Hvar kung David köpte öl!
(Han smäller örfilen, som väntat i hundra år. Sam vaknar. Han har under de hundra åren fått långt skägg.)
SAM.
Tack, som väckte, kära herre!
Jag är pigg, liksom en mört.
(Han känner på skägget.)
|45|KUNGEN.
Sam, hur är du så bestört?
SAM.
Ack, ers majestät, min haka,
Hon har vuxit och fått
skört
!
KUNGEN.
Sam, nu får du ju dig raka;
Du har skägg.
SAM.
Har jag fått skägg?
KUNGEN.
Tjockt, liksom en bastuvägg.
424 SAM (hoppar af glädjeoriginal: glädjc).
Jag har skägg! Det är otroligt!
Hejsan, nu skall det bli roligt,
Nu så får jag bättre lön!
KUNGEN.
Det förstås; nu är du skön.
KOCKEN.
Se på Sam, som gör sig grön!
(Barbra, Dorina och Susanna inkomma.)
428 DORINA. Kom och se, mor! Här är ett riktigt förtrolladt slott. Derute på gården springa folk, hästar och hundar om hvarandra. Alla prinsar lefva, och här är en lifslefvande kung med sitt allernådiga lifslefvande hof. Nå, hvad säger ni nu, mor?
430 BARBRA. Hvad jag säger, dumma flicka? Är det icke det, som jag alltid har sagt? Visst är här trolldom; man skall ju ha förstånd som en gråsten, för att icke begripa ett så solklart hexmästeri. Mjukaste tjenarinna, nådig herr kung! Ers majestät har tagit sig en lång lur; hoppas, att ers majestät nu är riktigt fullsöfd.
432 KUNGEN. Hvad är det gumman pratar?
|46|434 KUNIGUNDA. Det är simpelt folk, ers majestät. Deras
toilett
är högst gammalmodig.
436 BARBRA. Frun är gammalmodig. Frun är klädd som det brukades för hundra år sedan i min fars farmors tid.
438 KUNIGUNDA. Hvad? Gammalmodig? Understår ni er säga, att jag är gammalmodig?
440 BARBRA. Just ni. Hvad skall man vara annat än gammalmodig, när man sofvit i hundra år?
KUNIGUNDA.
Hjelp! Jag dånar!
DROTTNINGEN.
Hundra år?
SAM.
Mitt skägg är ej från i går.
KUNGEN.
Hvad är det? Jag ej förstår ...
446 SUSANNA (visar de guldsydda skorna).
Inför himlens stora under
Äro menskolifvets stunder
Som de flyende sekunder,
Och hvad är ett sekels mått
Mer än den minut som gått?
Jag, som stapplar här vid stafven
Hundraåtta år mot grafven,
Var ett barn, när dessa skor
Törnerosa ömt mig skänkte ...
KUNIGUNDA.
Det var nyss, när jag mig dränkte ...
DROTTNINGEN.
För en timma sen, jag tror.
SUSANNA.
Hvad den högstes makt är stor!
Prisad vare han, som låter
|47|Mig min barndomsfröjd se åter!
Nu mitt lif jag glad förgråter.
(Hon går till Törnrosa, som under tiden samtalat med Florestan, och kysser hennes klädningsfåll.)
TÖRNROSA.
Är det du, min fordna vän?
Jag ej känner dig igen.
|481|Ack, hvad du är gammal vorden!
Hur är jag så ung på jorden?
SUSANNA.
För ditt hjertas skull. En dag
Skall du gammal bli, som jag.
Herre kung, tro mig på orden!
Florestan er dotter gif;
Han har räddat hennes lif,
Han är värd att henne äga.
FLORESTAN.
Skänk er dotter till mitt
vif
!
KUNGEN.
Sakta! Hvad skall mamma säga?
Flickan måste öfverväga ...
DROTTNINGEN.
Mamma svarar ja, om han
Är en ädel riddersman.
TÖRNROSA.
Det är visst Prins Florestan,
Lif för lif!
KUNGEN.
Hon lyder mamma!
Alltid lyder hon så snällt.
Nå, är det nu så bestäldt,
Så kan prinsen få sin flamma.
Han skall hålla henne kär,
Fast hon litet äldre är,
Hundrafemton år så der,
Det kan vara just detsamma.
|48|Våra själar lefva ju
I millioner år ännu;
När två själar sig förena,
|482|Gör ej mycket, om den ena
Fått ett sekel mer att tjena.
(Féen Ljusöga inträder.)
Här ha vi vår gudmor qvar.
Ädla fé, sjung nu en visa,
Och hon skall bli riktigt rar,
Ty ett sådant ståtligt par
Kan man ej tillfyllest prisa.
(Alla lyckönska de förlofvade.)
458 LJUSÖGA (står med sländan i fonden och sjunger).
Jag spinner en guldtråd ur féernas rike,
Ur féernas rike.
Den tråden har icke på jorden sin like,
På jorden sin like.
Ur natt är han fluten,
Af sol är han knuten,
När seklerna drömma sin dröm i minuten.
460 ALLA (instämma).
Vi spinna, vi spinna en rosende lycka,
En rosende lycka,
Som féernas älskling för alltid må smycka,
För alltid må smycka;
Att fröjd hon må sprida
Till alla, som lida,
Till alla, som glädjen i tårar förbida.