Det vissnade löfvet

Lukuteksti

[193]

Det vissnade löfvet.

(En höstsaga.)

1 Nu är det höst, och det svarta mörkret ser in genom fönsterrutan. Stormen hviner, regnet smattrar mot porten, hafvet går i höga vågor. O, det mörka, dystra, brusande hafvet, hur det dånar mot sina klippor, hur det ryter efter rof, hur det ligger begrafvet i höstnatten som en lefvande död! Det är dock samma haf, som vid midsommartiden låg så leende gladt kring sina blommiga stränder, när de hvita seglen flögo som måsar deröfver och barnen vid bryggan sköto ut sina barkbåtar. Nu är det svart och hotfullt, ingen kan se dess aflägsna vågor; mörkret ligger som en gardin för det okända fjerran.

2 Och den sköna, lummiga skogen, hur grön och doftande var han icke i somras, när solen sken och fåglarna sjöngo och de små flickorna sutto |744|der och sökte fyrväpplingar i gräset! Nu är han öde, härjad och tom, hans lockiga björkar ha fällt sina löf, hans susande aspar susa ej mer; den höstliga vinden brottas i natten mot granarnas grenar. lemma startFjärlarnakommentar sofva, blommorna ligga döda; vargen allena går med tysta lemma startfjätkommentar öfver de mossiga tufvorna.

3 Jag vet en saga om ett förvissnadt löf. Det är en mycket vanlig historia, kanske har du hört henne förr,|194| och lång är hon icke, men det är nu den tiden på året, när hon bäst kan förstås.

4 Det var en asp; han stod någonstädes i Finlands skog, han var ung, han var stark, han var full af lefnadsmod. Maj kom, när hans löf slogo ut, – friska, vackra ljusgröna löf, som skulle ha prydt den mjukaste krans, men som ännu täckare prydde den högstammiga aspen. Vårvinden kom om qvällen till aspen och sjöng för honom en visa: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är väfdt af solsken och dagg, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen darrande tungor prisar min asp Guds oändliga godhet».

5 – Det var en artig visa, tomtkonsekvensändrat/normaliserat qvittrade bofinken, som nyss hade byggt sig ett bo i aspen; – den visan måste du lära mig, vind! tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och så begynte bofinken stafva på samma visa, till dess att han lärde henne hel och hållen: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är väfdt af solsken och dagg, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp Guds oändliga godhet».original: godhet.»

6 – Hvad vill det säga, att prisa Gud? tänkte ett litet spädt, nyss utslaget löf i toppen på aspen. Asplöfvet tyckte om visan, men förstod icke rätt hvad dess mening var. konsekvensändrat/normaliserat Jag har ju aldrig sett Gud, tänkte löfvet; konsekvensändrat/normaliserat huru skall jag prisa den, som jag aldrig har sett?

7 Dagen derpå kom vinden tillbaka, aspen begynte susa, och det unga löfvet susade ut sina tankar. – Hvad är det löfvet säger? tomtkonsekvensändrat/normaliserat qvittrade bofinken. – Är du icke Guds skapade verk? Och du säger, att du icke har sett din skapare?

8 – Det är visst möjligt, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade det unga löfvet, sorgset och darrande; konsekvensändrat/normaliserat men det är så lärdt, jag kan icke förstå det.

9 – Nå, så lef litet längre, tills du bättre förstår det, tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade bofinken.

|195|

10 Sommaren kom, alla löf vexte stora och gröna under himmelens sol, och alla de tusen löfven prisade Gud; men detsamma unga asplöfvet i toppen tänkte ännu vid sig sjelf: – jag förstår icke hvad de mena, jag måtte icke ännu vara gammal nog att förstå allting; tomtkonsekvensändrat/normaliserat och löfvet sörjde i sin oskuld, att det så litet förstod.

11 Sommaren var lång, vacker och varm; den hade sin tid, och sedan kom hösten. Efter den första frostnatten begynte löfven att gulna, men ännu |745|fortfor vinden att sjunga sin visa i trädens kronor: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är väfdt af solsken och dagg, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp Guds oändliga godhet».original: godhet.»

12 Nätterna blefvo långa och mörka, lingonen mognade, flyttfåglarna reste bort, löfven begynte att falla, ett i sender. Alla löf fortforo intill det sista att prisa sin skapare, liksom de hade förstått, att derför voro de till i verlden. Asplöfvet i toppen ville nog också förstå det, men kunde icke, fastän det redan var gult.

13 En höstnatt kom nordan med brusande vingar och sopade med sig de få gula löfven, som ännu voro qvar. Asplöfvet i toppen var ett af de få och fördes af vinden långt bort i skogen. Der lågo tusen döda löf i en hög, och haren sprang öfver dem, hundarna sprungo öfver dem, jägaren sprang öfver dem med sin bössa på axeln. Det var en klar, frostig dag, löfven prasslade under jägarens fötter, och i luften var en förunderlig höstkänsla, likasom lukten af lin, när det upptages ur vattnet och hänges i kärfvar att torka på gärdesgårdarna. Asplöfvet låg der bland de döda löfven, men det ensamt lefde och var grönt i sin stjelk; det sörjde inom sig, att det ej kunde dö, innan det uppfyllt sin bestämmelse här i verlden.

|196|

14 Efter den vackra dagen blef åter en stormig natt, regnet föll i strömmar, och löfven skingrades hit och dit i skogen. Asplöfvet rycktes lång väg bort ända till hafsstranden, hvirflade från stranden ut i de svarta vågorna och fördes af dem till en klippa ute i hafvet. Der blef det liggande vid spillran af ett förloradt fartyg, snön föll öfver det i en hög drifva, och likväl kunde asplöfvet icke dö, ty det hade ännu icke uppfyllt sin bestämmelse här i verlden.

15 Vintern kom, det var kallt, och ingen skog vexte på hafsklippan. Men på klippan bodde en fiskare med sina barn i deras fattiga koja. De behöfde ved att värma sig med om lördagsaftonen; barnen skickades ut att uppsöka lemma startträdstyckenkommentar och qvistar, som hafvet drifvit om hösten mot stranden. Vid det att då barnen letade i snön, funno de spillran af det förlista fartyget och släpade henne med fröjd till kojan, i det att de ropade: – far, far, kom och se hvilket skönt stycke träd vi funnit vid stranden!

16 Fiskaren betraktade spillran och fann henne vara af ek. – Det är ett skönt och hårdt träd, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han; – det har tillhört förstäfven af ett stort skepp, och det skall gifva oss präktiga brasor. Mor, sätt genast på grötgrytan, så att vi få oss någonting varmt!

17 Vid det att nu fiskaren skrapade snön af ekstycket, för att lägga det uti spiseln, föll derifrån ett stort gult löf. En liten flicka upptog löfvet och betraktade det med förundran, ty hon hade aldrig förr sett skog eller löf, |746|och barn behöfva icke mycket att förundra sig öfver. Flickan gick till sin moder, visade hvilket lemma startrartkommentar fynd hon gjort och frågade hvad det kunde vara.

18 – Vet du icke, att det är ett asplöf? tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade modren. – Låt mig se: det är ett ovanligt stort och vackert löf, och det är ännu grönt i bladstjelken, fastän det legat|197| så länge i snön. Vi skola torka det varsamt och lägga det till märke uti vår bibel; der passar det bra, lemma startefterkommentar det är så tunnt. tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och gumman lade asplöfvet till märke uti den stora bibeln, på det att hon hvar dag skulle veta hvar hon sist slutade läsa, ty hon var en from gumma och läste hvar dag Guds ord.

19 Dagen derpå var söndag, gumman uppslog den heliga boken, som var fiskarekojans största skatt, och begynte att läsa högt ur konung Davids 103:dje psalm, som är en af de skönaste lofsånger, hvilka någon tid blifvit sjungna till Guds ära. Då läste hon:

20 »En menniska är i sitt lif såsom gräs: hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret deröfver går, är blomstret ej mera der, och dess rum känner ingen. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet öfver dem, som frukta honom, och hans rättfärdighet varar till barnabarn öfver dem, som hålla hans bud. Lofven Herren, alla hans verk i allt hans herradömes rum; min själ lofve Herren.»

21 Fiskaren och hans barn hörde med tyst andakt de sköna orden. Vinterstormen for med dån öfver hafvet, natt, mörker och köld utbredde sig öfver den öde klippan, men i den fattiga kojan var frid, fröjd, värme och ljus i Guds den Högstes lof och tillbedjan.

22 När gumman slutat sin läsning, lade hon samman boken, och mellan dess blad lade hon asplöfvet till ett märke. – Se, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon med förundran, – löfvet har blifvit guldgult!

23 – Det kommer sig af att det torkat i värmen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade fiskaren och betraktade asplöfvet. Det var såsom förvandladt, det glänste som klart guld och tycktes skina af glädje.

24 Men detta kom icke af värmen, det kom deraf, att asplöfvet nu hade förstått hvad det aldrig förut förstod,|198| nemligen hvad det betydde att prisa Gud. Derför var det ju till i verlden. Det hade sett så mycket, vår och sommar, höst och vinter, det hade sett den klaraste sol och den mörkaste natt, den ljufvaste fägring, den bittraste nöd, och hade likväl icke förstått att i allt igenkänna Guds heliga vilja. Derför hade asplöfvet alltid varit bedröfvadt, oroligt, darrande äfven uti sin fägrings blidaste vårdagar; men nu förstod det allt; nu sörjde det icke mera, nu var det lyckligt, nu kunde det gerna dö. Derför glänste det såsom ett klart guld; – hur kunde det annat?

|747|

25 Ännu ligger löfvet der mellan bibelns blad, på det att äfven det ringa, det vissnade och längesedan förgätna må kunna prisa Gud. Och när nästa gång majvinden sjunger i aspens krona: »tusen, tusen löf har min unga asp, hvarje löf är väfdt af solsken och dagg, hvarje löf är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp Guds oändliga godhet»,konsekvensändrat/normaliserat – då skall det icke mera finnas ett enda af de tusen, tusen darrande löfven, som icke förstår hvad det är att lofva sin skapare; de veta det alla, och detta är sagan om det vissnade löfvet.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades i Trollsländan 18/10 1873, utan undertitel.

    Den poetiska bilden av lövet som trädets tungor påträffas i Ludwig Tiecks (1773–1853) Wundersame Liebesgeschichte der schönen Magelone und des Grafen Peter aus der Provence (1797). Tieck förnyade barnlitteraturen och det sätt på vilket han besjälar naturen i sina konstsagor föregriper naturskildringen i Topelius barnsagor, men naturbesjälningen är också ett vanligt grepp i folksagan som genre. Bilden av löven som trädets tungor finns också i Grimms saga »Der treue Johannes» (1819; Laurent 1947, s. 18 f.).

    Tanken att hela naturen prisar Gud förekommer t.ex. i flera av Davids psalmer och i Linnés naturfilosofi. Laurent konstaterar att Topelius i den här sagan använder motivet som tydligast, även om det förekommer på andra ställen som i »Ängens Söndagsmorgon». Motivet används också i Andersens »Gaaseurten» (1838), en berättelse om den lilla gåsörten som känner solens värme och Guds närvaro i allt (1947, s. 162, 181 f., 213).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 Fjärlarna parallellform till fjärilarna.

    2 fjätsteg.

    15 trädstycken träbitar; träd, parallellform till trä.

    17 rart ovanligt.

    18 efter eftersom.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 18 f., 162, 181 f., 213; Tieck, Sämmtliche Werke I 1837, s. 409

    Faksimile