En Jättesaga

Lukuteksti

[126]

En Jättesaga.

Det var en gång en gammal, gammal jätte,

Som lemma starttretti alnarkommentar minst i längden mätte,

Han bodde fjerran uti nordanskog

Och var en jättekung, så det förslog.

|537|

5Han rådde öfver furor, fjäll och stenar,

Han hade björnar, vargar, örnar, renar,

Och tyckte illa vara, när ibland

Hans vackra skog blef rörd af menskohand.

Han hade ock en gammal, gammal gumma,

10Som kunde fjällens jättevisor brumma,

Och när hon sjöng för ödemarkens snår,

Så sade folket: hör hur åskan går!

Men gubben och hans gumma voro glade,

Att de också en jättegosse hade.

15Han var så liten, bara lemma startsex alnkommentar lång,

Och drack lemma starttvå såarkommentar sötmjölk på en gång.

De voro ej att leka med, de gamla,

De kunde bergen öfverända ramla

Och ryckte furor upp till vandringsstaf

20Och vadade till knä i djupa haf.

Men när de sågo på den lille gossen,

Då logo de, som stubben ler på mossen:

|127|

Hvad han är nätt! Hvad han är fin och rund!

(Och pojken vägde sina lemma startfjorton pundkommentar.)

25Nu var en hemlighet med samma jätte,

Att ingen menska visste hvad han hette,

Och det var ursprungsordet, hvaruppå

Hans makt berodde och hans slägt också.

En dag kom helgonet Sankt Lars till stranden,

30Att döpa hednafolken der i landen,

Och ville bygga åt de kristnes Gud

En kyrka med en herrlig altarskrud.

Der lemma startfelteskommentar kalk och tegel, det gick saktligt,

Och jättegubben skrattade föraktligt.

|538|

35Han sade: sådan liten mullvadsgrop,

Den murar jag på trenne dagar hop.

tillagt av utgivaren Må göra, sad’ Sankt Lars. Bygg du min kyrka;

Det är detsamma, blott vår Gud vi dyrka.

Hvad vill du ha till lön, när det är gjordt?

40– Jo, dina ögon! svarte jätten fort.

tillagt av utgivaren Hvad? Intet mer? sad’ helgonet med ifver.

Min kropp och själ jag glad åt Herren gifver;

Bygg, käre jätte! Och för Herrans hus

Jag gerna skänker mina ögons ljus.

45– Det vare sagdt, röt jätten. Och på stunden

Begynte han att mura kyrkogrunden.

Det rök om honom, när han nu hvar dag

Bröt berg till muren med ett knytnäfsslag.

På tredje dagens qväll var muren färdig.

50Sankt Lars var glad att se sin kyrka värdig,

Men tyckte det var litet synd ändå,

Att jätten nu hans ögon skulle få.

|128|

Då hörde han liksom en sakta dyning

Af hafvets brus vid dagens första gryning,

55Och det var jättegumman, som så mildt

Sjöng skogens visor för sin lille pilt.

lemma start– Sof, sjöng hon, sof, mitt unga moln i qvällen!kommentar

Än står din faders rike fast som fjällen,

Än har ej fallit någon menska in,

60Att ödemarkens kung är jätten Finn.

Finn? tänkte helgonet. Nå, tag mig maken,

Der ligger något under denna saken;

Jag vill försöka hvad det innebär. –

Och morgon kom, och så var jätten der.

|539|

65– Se så, din hund, nu kan du kyrkan skåda,

Nu vill jag hafva dina ögon båda!

– Ja visst, sad’ helgonet, det slår nog in;

Men låt oss språka litet, jätte Finn!

Huj, hur det ordet rök om berg och stenar

70Och sprakade som eld i skogens grenar!

Och der stod jätten, sjelf liksom en sten,

Och kunde icke röra arm och ben.

Men sist så blef han rasande och vreder

Och svor att bryta hela kyrkan neder.

75Han tog om pelarn, som bar templets hvalf,

Och hela stora, höga kyrkan skalf.

Ve, akta, akta! Helga templet ramlar,

Och jätten segrar, allt i mörker famlar! ...

Nej, hör, nu ringa tornets klockor ren,

80Och jätten står förvandlad till en sten!

Så var det, kära barn. I Lund, i hvalfvet

Inunder kyrkan, som stod qvar i skalfvet,

|129|

Der ser man än två skepnader af sten,

Och en är jätten Finn, hans gumma en.

85De famna än med sina armar döda

Två pelare, som kyrkohvalfven stöda;

Men ifrån Lund gick kristendomen ut

Och lyste hela nordens natt till slut.

Sankt Lars fick hålla sina ögon båda,

90Men sedan fick man inga jättar skåda,

Förutom en, och gissa hvem han är!

Det är den förre jättepilten der.

Han blef allena i den stora skogen.

Så kom der svedjebrukarn, så kom plogen

|540|

95Och skämde bort hans ärfda ödemark;

Men jättegossen vexte stor och stark.

För glest blef Sverige, och för ljus blef natten:

Han vadade igenom hafvets vatten,

Att söka nya öknar vid dess rand,

100Och hamnade till sist på Finlands strand.

Här var hans fäders bygd. Hans faders rike

Bar än hans faders namn, den jättelike;

Här hade han på hundramila mo

Utrymme nog, att sätta sig i ro.

105Och när omsider också här en skara

Af munkar kom, att korset uppenbara,

Och plogen plöjde, qvarnen malade

Och yxan högg och lian bergade;

Då drog den unge jätten sig tillbaka

110Allt längre bort, att öknens hem bevaka,

Och än så bor han qvar i detta land

Och för sitt krig mot menskorna ibland.

|130|

När åkerns lemma startskylarkommentar hota bli för täta,

Då sänder han sin nordan, att dem äta;

115lemma startNär tankens skördar få för rika ax,

Då sänder han censuren med sin sax.kommentar

Ty ödemark och mörker är hans glädje.

Hvad hjelper det, att vi till ljuset vädje,

Så länge ingen vet hans namn, bevars;

120Ty det är okändt, liksom förr hans fars.

Men, kära barn, om någon finns bland eder,

Som med Sankt Lars vill störta jätten neder,

Så vet, att den får icke räkna på,

Om han riskerar sina ögon två.

|541|

125Hvem finns bland eder, som vill gerna gifva

Två ögons ljus, att Finlands natt fördrifva?

Hvem vill, med offret af sitt lif, sin hand,

Uppbygga ljusets tempel i vårt land?

Om någon rätt allvarligt vill det göra,

130Så skall han jättens namn i skogen höra

Och få det ursprungsord, som allt förmår,

Så att till sten förvandlad jätten står.

För höga mål skall också mycket vågas,

Der skall ej efter lif och lycka frågas.

135Men raskt beslutas, modigt föras ut;

Då spränges alla jättars makt till slut.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades i Trollsländan 29/8 1868 som del tre av sju med rubriken »Från Trollsländans vingar». I Läsning för barn intogs också »Solstrålen i November» och »Huru man hittar sagor» (de övriga delarna publiceras i Övrig barnlitteratur, ZTS X:2).

    Sagan återberättar myten om jätten Finn som byggde Lunds domkyrka och som i vredesmod försökte förstöra bygget när Sankt Lars kom på hans namn. Topelius återger legenden i »Sagan om Jättarne och Kung Autio» 1847 (se ZTS X:2, stycke 10–12) och i föreläsningarna (25/10 1862, se ZTS XV). Sägnen förekommer i berättelser om kyrkor i hela Norden. Laurent noterar likheter med Tegnérs dikt om jätten Finn, som avtrycktes i Helsingfors Tidningar 22/9 1849 (1947, s. 122 f., 188).

    Jättar, bekanta i fornnordisk mytologi, förekommer i flera av Topelius barnlitterära verk t.ex. i »Rimtussen», »Molnjätten» och »Jätten och skolgossen». Topelius använder också kyrkbygget som motiv i den oavslutade pjäsen »Sancta Maria», som tillkom i början av 1850-talet (Laurent 1947, s. 284).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 tretti alnar ca 18 m; en svensk aln motsvarar 59,3 cm.

    15 sex aln. ca 3,6 m; SAOB har detta belägg av Topelius.

    16 två såar används bildligt för ett stort rymdmått.

    24 fjorton pund trol. avses här lispund, som motsvarar ca 8,5 kg; »jättegossen» skulle således vägt ca 119 kg.

    33 feltes felades; fattades.

    57 Sof, sjöng hon, sof, mitt unga moln i qvällen! Runeberg använder en likartad metafor för barnet i en vaggvisa i Julqvällen 1841 (SS III, s. 240; Laurent 1947, s. 191 f.).

    113 skylar samling kärvar sammanställda för torkning.

    115–116 När tankens skördar få för rika ax / Då sänder han censuren med sin sax. 1867 återinfördes förhandscensuren som avskaffats av föregående lantdag 1863–1864. I sagan sker en betydelseförskjutning, jätten som först symboliserat Finland, visar sig symbolisera den ryska övermakten som i den sista versraden övervinns: »Då spränges alla jättars makt till slut.»

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 122 f., 139, 188, 191 f., 284; Runeberg, Julqvällen, SS III, s. 240; Tegnér, »Jätten Finn. Prolog», Gerda, SS 1, s. 203 f.; Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017/2020; Topelius, Övrig barnlitteratur, ZTS X:2 2021

    Faksimile