Rimtussen.

(En Jotunheimssaga.)

1 I höga norden var ett land, som kallades Jotunheim, och där bodde jättar, som kallades rimtussar. Thor*Svenskarne trodde fordom på flera gudar. Den förnämste hette Odin; Thor var åskans gud, och alla gudar bodde i det ljusa Valhalla. Men Jotunheim var mörkrets, trollens och jättarnes land i höga norden. låg i krig med rimtussarne och slog ihjäl dem med sin hammare, men en tusse blef qvar. Han hade gömt sig i ett isberg vid Nordkap, och där bodde han ännu i fjor. Ingen visste huru gammal han var, kanske tre eller fyra tusen år, ty han stod ej skrifven i någon kyrkobok. Men lång var han, lång och dum, en kilometer lång och sex kilometer dum, sade folket. Nå, det var kanske förtal, man skall ej tro mer än hälften.

2 Rimtussen höll bra nog ihop, fastän han var så gammal. Han var frusen till is och tålde nog köld, men i töväder var han rädd för att smälta. För det mesta sof han i isberget, men hvart hundrade år vaknade han och såg sig omkring i verlden. Detta uppfriskade honom, så att han nog tyckte sig kunna hålla ihop tusen år till.

3 Rimtussarne hade i sin tjenst små listiga dvergar, som kallades svartalfer. De kunde se genom berg och visste allting, utom att göra solsken. Förr voro de så talrika, att när man ropade i skogen, visst fick man svar. Men nu hade också svartalferna försvunnit med rimtussarne, så att det fanns bara en tusse och en alf qvar. Och tussen vid Nordkap hade ställt sin svartalf att vakta vid isberget, medan tussen sof.

4 I år vaknade tussen litet före jul, sparkade ett hål i isberget och rätte ut sina styfva ben. – Hvad lider tiden? konsekvensändrat/normaliserat frågade han sin spejare, svartalfen, som stod där på vakt vid berget.

5 – Hundra år närmare verldens ände, konsekvensändrat/normaliserat svarade spejaren.

6 – Så, så! konsekvensändrat/normaliserat sade tussen. – Har här på de hundra åren kommit någon, som är klokare och starkare än jag?

7 – Hvarifrån skulle den komma? Store Tusse, du är den starkaste och klokaste karl i hela verlden!

8 – Men jag börjar bli gammal.

9 – Det gör ingenting, när man kan sofva som du. När man sofver, blir man stark och vis, och ingen sofver som du.

10 – Skulle tro det. Men huru mår Thor nu för tiden?

11 – Thor har gått att gästa Odin i Valhall. Det är sällan han numera kör med sin vagn i molnen.

12 – Det är väl intet åskväder i dag?

13 – Hvad, skulle det vara åska midt i vintern!

14 – Då gå vi ut att spatsera i Jotunheim. Klif på min rygg! Menniskorna bli allt dummare. Jag vill se huru dumma de nu ha blifvit efter hundra år.

15 Svartalfen klef på rimtussens nacke och satt där som en fluga. Svartalfen var ju intet längre, än en gosse, när han fått sina första byxor.

16 Rimtussen sträckte på sig, så att det knakade i hans knaggliga ben, drog sjumilsstöflarna på och var med ett par steg vid Rastekais fjäll i Lappland. – Nå, det fägnar mig, att fjällen ej smält i solskenet. Men hvad är det för svarta streck jag ser därborta i snön?

17 – Det är järnvägar, store Tusse. Den vestra går uppåt Lofoten, och den östra har nu hunnit till Uleåborg.

18 – Järnvägar? Är det fruset järn?

19 – Nej, de dumma menniskorna ha hittat på många konster under de sista hundra åren. Nu köra de på järnvägar sex mil i timmen.

20 – Sex mil! Det var visst något att tala om! konsekvensändrat/normaliserat utropade tussen föraktligt, tog ett sjumilssteg och stod i Tromsölandet af Norge. Där trasslade han in sig i en telegraftråd och hade så när brutit af sitt sköra ena ben.

21 – Nej, se så dumma snaror de ha lagt ut för fjällräfvarna! konsekvensändrat/normaliserat brummade han.

22 – Ja, är det icke enfaldigt? konsekvensändrat/normaliserat sade svartalfen. – Och så prata de med hvarandra genom trådarna.

23 Rimtussen blef ledsen på Norge, vände om och stod med några steg vid Enare sjö i Lappland. Här steg röken från en nybyggares stuga som en röd pelare i den frostiga vinterluften. Med röken kom en angenäm lukt, som behagade tussen. – Hvad är det småfolket kokar?

24 – De koka kaffe.

25 – Kaffe! Är det något slags gröt?

26 – Store Tusse, kaffe är ett slags brun soppa, som gör menniskorna muntra.

27 – Låt oss smaka den bruna soppan! konsekvensändrat/normaliserat menade tussen och tog ett steg framåt, men glömde, att han med detsamma var sju mil från kaffepannan. – Det är stundom obeqvämt att spatsera i sjumilsstöflar. – Se på stugan, som sprang ifrån mig! konsekvensändrat/normaliserat sade tussen förargad.

28 Då låg där ett litet svart föremål i snön. Tussen tog upp det, vände det på alla sidor, stack det i munnen och begynte tugga därpå. – Det var ett segt stycke renstek, konsekvensändrat/normaliserat anmärkte han; – det måste ha legat länge och torkat i solen.

29 – Troligen, konsekvensändrat/normaliserat sade svartalfen. – Annars bruka menniskorna kalla detta en gummigalosch. Den har någon resande tappat i snön.

30 – Hvad göra de med gummigaloscher?

31 – De bruka dem på slaskiga vägar, för att icke bli våta om fötterna.

32 – Slaskiga vägar! Våta fötter! Hvad är det för veklingar, som nu bo i Jotunheim? Jag skall lära dem slaska! – Hvarpå rimtussen spottade ut galoschen, tog munnen full med vinterluft och blåste ut den genom näsborrarna. Strax kom en snöstorm, som innan kort betäckte nejden med manshöga snödrifvor. – Hvar är kaffegrytan? konsekvensändrat/normaliserat frågade tussen.

33 Svartalfen pekade norrut, tussen tyckte sig känna i luften oset af kaffe, tog några ifriga steg, men tog miste i snöyran och hamnade midt i Bottniska viken. Hafvet var isbelagdt, men hvilken is kunde bära en så tung best, som tussen! Ja, tussen plumsade i, och nu skulle han ha behöft gummigaloscher.

34 – Se på slaskvattnet, som börjar gå mig öfver stöfvelskaften, konsekvensändrat/normaliserat utropade tussen, där han stod midt i hafvet. Det värsta var, att fötterna började smälta i|65| sjumilsstöflarna. Här var intet annat råd, än att traska upp till torra landet igen. Kratsch lät det, när han klef upp genom isen.

35 Nu stod han vid en by i Finland. Där var tövinter, solen sken, och barnen åkte kälke utför bergsluttningen ned till rian vid åkern. – Är det grodor? konsekvensändrat/normaliserat frågade tussen.

36 – Store Tusse, låt oss fly, här är farligt att dröja, konsekvensändrat/normaliserat varnade svartalfen. – Det är ej grodor du ser vid skogsbacken, det är menniskobarn.

37 – Så, så, konsekvensändrat/normaliserat sade tussen; – jag har sofvit så länge, att jag glömt huru barn se ut. Det skulle roa mig att se huru kräken dumma sig. – Därvid utsträckte han sin långa arm, fick ett af barnen i luggen och lyfte det varsamt till sig. De öfriga sprungo vid tussens åsyn skrikande bort.

38 Nyfiket betraktade tussen sitt byte. Det var en parfvel om tio år, Matte Flink hette han och gjorde skäl för sitt namn. Hjertat satt i halsgropen på pojken, men han sväljde gråten och såg den obäklige tussen styft i ögonen.

39 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade tussen, – är du en af dem, som köra sex mil i timmen och prata med hvarandra i räfsnaror? En sådan liten ömklig pyssling du är! Tycker du dig vara klok du? Vet du hvem jag är? Jag är den klokaste karl i hela verlden.

40 – Det skall du bevisa, innan jag tror det, konsekvensändrat/normaliserat svarade Matte Flink. Tussens skryt förtretade honom.

41 – Bevisa? Hvad vill det säga?

42 – Du skall gifva mig tre gåtor att gissa, och jag skall gifva dig tre. Gissar du mina gåtor ...

43 – Så äter jag upp dig, konsekvensändrat/normaliserat inföll tussen.

44 – Får gå, konsekvensändrat/normaliserat sade Matte, – och gissar jag dina gåtor, så äter jag upp dig.

45 Tussen tyckte detta vara öfver måttan nöjsamt, fann behag i den lille duktige storskrytaren och ställde honom att stå på hufvudet i snön. Matte var strax på fötterna och kommenderade: börja!

46 – Nej, store Tusse, konsekvensändrat/normaliserat hviskade svartalfen, – låt ej narra dig! Du är visst den klokaste karl i verlden, men också den klokaste kan bli lurad af de dumma menniskobarnen.

47 – Håll din mun, konsekvensändrat/normaliserat sade tussen förargad. – Du skall få se, att jag äter upp bytingen; jag känner mig riktigt matfrisk. Jaså, tre gåtor! Nå, hvad är det som du är och jag icke är?

48 – Tio år gammal, konsekvensändrat/normaliserat svarade Matte Flink.

49 – Ja, det kan intet bestridas. Nå, hvad är det, som jag är och du icke är?

50 Matte hade god lust att säga: –konsekvensändrat/normaliserat dum. Men han var klok nog att svara: – tusen år gammal.

51 – Så, så! Ja, det kan heller intet bestridas. Men hör nu, konsekvensändrat/normaliserat sade tussen, viss om sin seger: – Hvad är det, som hvarken jag eller du är?

52 – En krokodil, konsekvensändrat/normaliserat sade Matte.

53 – Krokodil ... hvad vill det säga?

54 – Nå, en fjällråtta, om du förstår det bättre.

55 – En fjällråtta? Ja, det kan intet heller bestridas, konsekvensändrat/normaliserat menade tussen bekymrad. – Nu är det din tur att fråga.

56 – Hvem är det, som föddes med verlden och icke dör, förrän verlden slutar, och ej ännu är fem veckor gammal?

57 – Åh, det vet ingen och icke du heller, konsekvensändrat/normaliserat svarade tussen förlägen.

58 – Jo, det är månen. Nå, hvem är det, som beständigt grinar?

59 Tussen menade, att det måtte vara tussen sjelf.

60 – Nej, det är väggspringan. Gissa nu hvad detta är:

Flög en fågel vinglös,

Satt i trädet fotlös,

Sköts af jungfru munlös,

Stektes utan panna,

Utan salt förtärdes!

62 Tussen blef så het om öronen, att de började smälta.

63 – Ät upp honom! Ät upp honom! – hviskade svartalfen. Men tussen ville stå vid sitt ord och betänkte sig grundligt. Huru en fågel kunde vara vinglös och en jungfru munlös, det var då platt obegripligt. – Hör nu, Matte, konsekvensändrat/normaliserat sade han, – hvem af oss är dum, du eller jag?

64 – Det vet jag intet, konsekvensändrat/normaliserat svarade Matte försigtigt. – Men fågel vinglös är snön, och jungfru munlös är solen.

65 – Så, så, konsekvensändrat/normaliserat sade tussen, – då lär intet du vara den dumma. Men hvad betyder det mot att vara stark? Vet du, det sägs, att jag är den starkaste karl i hela verlden.

66 – Det skall du också bevisa, innan jag tror det, konsekvensändrat/normaliserat menade Matte. – Försök att flytta detta berget tre tusen mil, och flytta det sedan i morgon på samma ställe!

67 Tussen betraktade berget och fann det nästan för tungt. – Tokprat, konsekvensändrat/normaliserat förklarade han. – Den stenklumpen kan ingen i verlden flytta.

68 – Jo, det kan jag, konsekvensändrat/normaliserat svarade Matte; – det har jag lärt i skolan. Nu sätter jag mig på berget och sitter här till i morgon. Berget vänder sig med jorden i en rund ring af tre tusen mil på tjugufyra timmar, och i morgon vid denna tid äro berget och jag åter här.

69 – Store Tusse, han lurar dig! konsekvensändrat/normaliserat hviskade svartalfen.

70 – Nej, hör nu, Matte, konsekvensändrat/normaliserat invände tussen, – det är bara de lärdes konster. Låt mig bevisa min styrka på ett sätt, som alla begripa.

71 – Det skall du få, konsekvensändrat/normaliserat sade Matte. – Här står vår ria. Gå och stick hufvudet tvärt genom väggen!

72 Detta var tussen med om. Gång efter gång rände han sitt ishufvud emot väggen, så att flisorna flögo af det, men genom väggen fick han det icke. Pustande förklarade han, att det kan ingen göra.

73 – Jo, det kan jag, konsekvensändrat/normaliserat sade Matte. Hvarpå han sprang in i rian, stack ut sitt hufvud genom riegluggen och ropade: – God dag, store Tusse! Nu skall jag äta upp dig.

74 Detta fann tussen så obeskrifligen lustigt, att han började skratta. Det var väl ett par tusen år, sedan han skrattat sist, när Thor med sin vagn körde kullerbyttor i molnen. Så hejdlöst skrattade tussen, att han alldeles glömde sin gamla, sköra, bräckliga kropp af is. Öronen hade smält, hufvudet var skamfiladt emot rieväggen, ishjertat hade töat och fötterna blifvit vatten i hafvet. Skrattet och solskenet gjorde alldeles slut på honom. Brr, katrakull, bimbasch lät det, när hela ismassan störtade kull i en stor hög af slask och sörja. Det var tussens farväl till verlden. Svartalfen blef så förskräckt, att han tog till fötter, det mesta han kunde, sprang till skogen, fastnade i en harsnara och slöt sitt svarta lif i den hvita snön.

75 Matte Flink var stolt öfver sin seger, men tyckte det var synd, att en så duktig jätte skulle rinna eländigt bort i slaskvatten. Barnen i byn samlades häpna och nyfikna på den höga drifvan, där jätten fallit, och undrade, om han kanske ätit upp många barn. Men en liten flicka kom på sina skidor till drifvan och sade: – Nej, tussen var beskedlig, tussen har ej ätit upp barn, |1102|vi skola skrifva hans grafskrift. konsekvensändrat/normaliserat Och så skref hon med skidstafven i snön:

76 »Här hvilar den siste rimtussen. Han var stor och dum, men han gjorde intet illa i verlden. Det är bra att vara klok, men det är bättre att vara dum och beskedlig, än klok och elak.»konsekvensändrat/normaliserat

77 Och så gret den lilla flickan i solskenet på rimtussens graf. Och hans grafskrift var, liksom mången annans, skrifven i snön.