Huru järnvägen fick sjumilsstöflar

Huru järnvägen fick sjumilsstöflar

Lukuteksti

[109]

Huru järnvägen fick sjumilsstöflar.

1 Det var en gång två troll, som bodde vid världens ände. Hvar nu världens ände är kan ingen så noga veta, men är den någonstädes, så måste den vara vid Behrings sund, där gamla och nya världen titta på hvarandra. Jag har ej varit där, men lemma startNordenskiöldkommentar säger, att dit är ett godt stycke väg.

2 Där bodde nu två troll, bröder, sade folket, men icke såg man det på dem. Birreburr hette han, som bodde vid Ostkap, där Asien slutar, och Burrebirr hette han, som bodde vid kap Prinsen af Wales, där Amerika börjar. Sundet emellan dem var icke bredare, än att två troll med gröna kattögon godt kunde se hvarandra och ropa prosit, när grannen nös.

3 De två trollen låtsade vara goda vänner och redo till visit hos hvarandra på hvalfiskar i lemma startpingaloppkommentar öfver sundet, så att det porlade kring dem. Svängrum hade de nog i en världsdel hvar, men ändå voro de beständigt afundsjuka på hvarandra och funderade ut huru de skulle göra hvarandra förtret. De utstyrde sina världsdelar med bergtoppar,original: bergtoppar. den ena högre än den andra, för att de från topparna skulle kunna titta in i hvarandras bo. De tillställde|110| hvirfvelstormar i sundet för att kasta sand och småstenar i ögonen på hvarandra. Den ena tussade isbjörnar på den andras kor. Hvad skulle icke sådana egendomsherrar ha boskap! lemma startMamutdjurenkommentar voro deras svin, hvalfiskarna deras kor och hvalrossarna deras får.

4 En vacker dag företogo sig Birreburr och Burrebirr med sina småtroll en lustfärd i det gröna till Sankt Lorenz-ön, som ligger ensam i oceanen litet söder om Behrings sund. Det stora världshafvet låg blankt omkring dem, så långt något öga såg, och hvalfiskarna lekte i stim vid hafsytan, alldeles som löjor i lugna viken. Detta tyckte trollen var alltför beskedligt: hvad skulle de roa sig med i så vackert väder? Den ena fnyste ur sina näsborrar en sjungande storm; den andra andades tät sjömist ut öfver hafvet. Det måtte ha varit något till duskväder, när hvalfiskarna, som annars ha godt sjöhufvud, funno för godt att krypa till kojs lemma starten half milkommentar ned i hafvet; men detta tyckte trollen var obeskrifligen nöjsamt.

5 Så företogo de sig några oskyldiga lekar. De kastade klippstycken på |982|hvarandra som rönnbär, sparkade skogen omkull, gjorde af den en brasa och svedde hvarandras skägg med eldbränderna. Därpå ville de pröfva hvarandras styrka, försökte bända upp bergen med sina skuldror och sörplade hafsvatten i sig för att dricka ut oceanen. Vattnet steg dem i hufvudet: nu begynte de springa i kapp och märkte ej, att de voro på en ö, förrän den ena efter den andra plumsade hufvudstupa i sjön.

6 – Nej, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Burrebirr, i det han torkade hafsskummet ur sitt skägg, – här är för trångt att springa i kapp. Låt oss försöka hvem som kan springa fatt solen!

7 Alla trollen tyckte detta vara ett godt påhitt. De skulle springa fatt solen, gripa henne i hennes röda halskrage och stoppa henne i en säck. Hvilket skönt mörker|111| de då skulle få, och aldrig skulle de sedan behöfva bliga mot det otäcka dagsljuset!

8 – Slå vi vad om en världsdel? tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek Burrebirr. – Jag springer fatt solen, där hon går upp bakom berget.

9 – Det var visst något! tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Birreburr. – Man behöfver ju bara sofva på berget och stiga tidigt upp, så tar man solen i kragen. Jag lofvar att springa fatt henne, där hon går ned. Skulle tro, att det är en längre väg.

10 Ja, topp, de höllo vad om en världsdel. Och så skyndade båda hem och drogo på sina lemma startsjumilsstöflarkommentar. Burrebirr tänkte: jag springer öster ut öfver Nordamerika, och får jag ej fatt solen på Alaskabergen, så får jag henne bestämdt på Klippbergen. Birreburr tänkte: jag springer vesterut öfver Asien, och det vore väl sju kattor, om jag ej skulle få fatt solen på den stora sibiriska slätten, där jag har godt springrum ... Hutsch, och så satte de i väg, så att det knakade i sjumilastöflarna.

11 Det gick underligt med den kapplöpningen. Jag skall först berätta om Burrebirr. Han sprang, som han sagt, in i Nordamerika, öfver den stora Alaskaslätten österut och kom så till bergen med samma namn, där han ville lägga sig i försåt för solen. Det var nu ingenting att springa hundra mil öfver en slätt, men det kostade på att klifva uppför de höga bergen. – Puh, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Burrebirr, när han kom upp till högsta toppen; – det var krångliga trappor! Jag skall hvila mig här en liten stund och passa på, när solen går upp.

12 Ja, han satte sig på toppen, skrapade litet mossa under sig, lemma startefterkommentar berget var hårdt, och råkade somna. Där fanns hvarken en väckareklocka eller morgonkaffe, och så hände sig, att när Burrebirr vaknade, stod solen högt på himmelen och sken honom midt i ansiktet. – Jaså, du skrattar|112| åt mig, tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade Burrebirr i sitt skägg. – Vänta du; jag skall knipa dig nästa morgon på Klippbergen.

|983|

13 Här var intet annat råd, än att springa vidare österut till Klippbergen och så i en fart där till högsta toppen. Nu skall jag akta mig att somna, tänkte Burrebirr. Jag skall lägga ett getingbo i mitt skägg och en myrstack i hvardera sjumilsstöfveln ... Sagdt och gjordt. Det kan man tro, att Burrebirr sof icke en blund den natten. När morgonskyn begynte rodna i öster, låg han på lur bakom klippan, för att solen ej skulle se honom, och säcken hade han färdig, dit han skulle stoppa henne som en kålrot, det första hon lyfte sin röda skifva öfver den skrofliga klippan.

14 Ett, tu, tre ... han hann ej räkna till tio, förrän hon redan var där. Nu, nu! Och Burrebirr grep i solen, så att hon gnistrade och sprakade, men det var nästan för heta gnistor, det var som när smeden rör vid ett hvitglödgadt järn. I och au! Burrebirr svedde fingrarna, svedde skägget, svedde näsan och ögonen, tumlade kullerbytta som en boll utför berget, sprang och sprang, utan att veta hvart, till dess att han tumlade hufvudstupa i stora Björnsjön, som du kan söka på kartan. Där hittade honom en amerikansk doktor, som tog vård om det stackars trollet och förde det till ett lasarett någonstädes bakom all ära och redlighet. Förmodligen ligger Burrebirr där än i dag med plåster på näsan. Han väntar, att hans svedda skägg skall växa, för att han åter skall kunna visa sig anständigt hos sina småtroll vid Behrings sund.

15 Hvad blef då af Birreburr? Du skall få höra. Vid den tiden bodde i Kempelä söder om Uleåborg en smed vid namn Paavo med hustru och barn och en gosse, som hette Oiva. Det var just då man byggde järnvägen, och Paavo hade fullt arbete vid släggan och städet. En afton|113| när han hemkommit, trött efter dagens mödor, och satt med barnen vid grötfatet i sin stuga, sade Oiva: far, där krafsar en hund på dörren.

16 – Se åt, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paavo.

17 Oiva öppnade dörren, och in rultade med säcken på ryggen ett gammalt, skäggigt, trasigt troll, som just icke såg hyggligt ut att taga emot till aftonfrämmande. Barnen började skrika. – Nå, nå, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade smeden, – hvad är du för en?

18 – Jag är Birreburr, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade trollet. – Jag har i tre dygn sprungit med sjumilsstöflar genom hela norra Asien för att taga fatt solen och är hungrig som en hvalfisk. Icke har jag haft tid att kamma eller tvätta mig. Första qvällen kröp solen till natten i Lenafloden, andra qvällen kröp hon i Obfloden, och nu, tredje qvällen, kröp hon ned precis bakom din stuga. Jag trodde mig finna henne här, men hon måtte ha smugit sig in genom gluggen och lagt sig att sofva på vinden. Gif mig en lykta; jag vill se åt på vinden!

|984|

19 – Hvad är detta för dumt prat? tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade smeden. – Springa fatt solen!

20 – Kallar du det dumt, som är det qvickaste af alla mina trollkonster? Jag har slagit vad med Burrebirr om en världsdel; jag vill stoppa solen här i min säck. Fort hit med lyktan, eller ... du hör, att jag är ett troll. tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och Birreburr sparkade, liksom på skämt, ut en hel vägg i stugan.

21 – Hör nu, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade smeden, – far du så där fram, så skickar jag länsman att fråga efter ditt prestbevis. Hvarför knep du ej solen, när du hade henne i Lenafloden och Ob?

22 – För att jag inte riktigt tycker om att bli våt. Det är ohelsosamt för mitt skägg.

|114|

23 – Ja, då lärer du ej så snart få fatt solen här i vår by. Hon har ej gått ned bakom min stuga i qväll, hon har gått ned i Bottniska viken.

24 – Nå, så springer jag i morgon kring Bottniska viken och får fatt solen i Sverige eller Norige.

25 – Nej, då råkar du värre ut, kära troll, ty för Sverige och Norige går solen ned i Atlantiska oceanen.

26 – Men hvad i all världen skall jag då göra? tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade trollet bekymradt. – Oceanen är nästan för våt.

27 – Nej, men hör, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade smeden, – var nu så beskedlig och ställ väggen på rätt igen, så få vi rådgöra om saken som goda vänner. Kanske får jag bjuda trollefar litet gröt.

28 Trollefar tog sig bakom örat, ställde väggen på rätt igen och satte sig vid bordet för att hålla till godo med gröten. Den bjudningen kunde ha varit osagd, ty hvem vet ej hur det går till, när trollen sitta till bords? Först åt Birreburr upp gröten, fatet och skeden, därefter smörasken, strömmingsfatet och brödkorgen, därefter hela bordet. Smeden såg förundrad på, men när trollet ännu icke var mätt, utan begynte kasta misstänkliga blickar på barnen, fann Paavo för godt att bjuda sin gäst till smedjan. – Var så god, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paavo; – kanske där är något, som smakar!

29 Den bjudningen kunde också ha varit osagd. – Ja,original: Ja tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Birreburr, – jag har verkligen god aptit efter min spatsertur genom Asien. Tackar som bjuder. tomtkonsekvensändrat/normaliserat Hvarpå han efter hvarandra höll till godo med tången, hammaren, släggan, hästskorna, spikarna, kolen och slutligen blåsbälgen som dessert. – Jag undrar, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte smeden, – om det odjurets tänder bita på städet. tomtkonsekvensändrat/normaliserat Var så god!

|115|

30 – Nej, tack, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Birreburr, – socker i bottnen! tomtkonsekvensändrat/normaliserat Hvarpå han plockade några glödande kol från ässjan och stoppade dem försiktigt i munnen för att ej sveda skägget. – Jag har ej på länge ätit så god qvällsvard. Blir jag hungrig i morgon, så kan jag ju äta smedjan och barnen till frukost.

|985|

31 – Må det? tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade smeden förargad.

32 – Krusa intet, det får väl duga, i brist på bättre. Men hur i alla dagar skall jag nu få fatt solen? tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade trollet.

33 – Hvad är det för konst, när man har sjumilsstöflar, tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade smeden.

34 – Nej, hvad skulle det vara för konst, om hon inte kröp ned i vattnet? För ser du, klackarna på mina stöflar äro smidda af sådant järn, som springer af sig själf.

35 – Åh, är det möjligt? Och kan man smida en sådan klack till hvad som helst?

36 – Till hvad som helst. Det springer allt af sig själf. Men det var bra, att jag kom ihåg något. Klacken på min högra stöfvel lossnade i går, när jag sprang öfver Uralbergen. Du kan spika fast honom stadigt till i morgon bittida. Jag är nu en smula trött och lägger mig att sofva vid ässjan.

37 Birreburr sparkade högra stöfveln af sig, lade sig raklång på det sotiga golfvet och snarkade snart så grundligt som man ju gör, när man på tre dagar sprungit med sjumilsstöflar genom Asien.

38 Smeden betänkte sig. konsekvensändrat/normaliserat Äta min smedja och mina barn till frukost? Nej, trollefar, det låter du vackert bli. Du har redan gjort ofog nog här i huset. Skall jag klubba dig, snarkande odjur? Nej, tvi mig, om jag det gör; du är ju på sätt och vis en gäst i min smedja ... Eller skall jag draga af dig den andra sjumilsstöfveln och springa|116| min väg med båda? Det vore lustigt nog, men det vore att stjäla, och därtill är Paavo för ärlig karl. Jag vet hvad jag gör. Trollefar skall behålla sina stöflar, men jag vill litet förbättra den högras klack. Oiva, gå in till mor och säg, att jag smider i natt i järnvägssmedjan. Mor skall ej vara rädd för trollet, det sofver nu här som en död igelkott.

39 Smeden tog trollets högra stöfvel, bröt lös klacken, gick till järnvägssmedjan och smidde där en ny klack af vanligt järn, som han inpassade på stöfveln, där den förra varit. Nu får trollefar hoppa sju mil på en fot, sade han vid sig själf.

40 Jaså, tänkte han, när han betraktade sjumilsklacken, är du ett järn, som springer så långa vägar? Du skulle ju passa bra i ett lokomotiv!

41 Nu råkade man just den natten reparera i järnvägssmedjan ett söndrigt lokomotivhjul. Paavo roade sig i tysthet med att smida sjumilsklacken in i lokomotivhjulet. konsekvensändrat/normaliserat Nog får du nu springa, klack! tänkte Paavo och skrattade.

42 Andra morgonen profvades lokomotivet, och det sprang af sig själf, ja, det kilade så oregerligt i väg, att ingen bromsare kunde stoppa det. – Hvad går åt lokomotivet? tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek järnvägsmästaren. – Förr har det släpat sig fram som en oxe för hölasset, och nu flyger det af som en surrande lemma startbrömskommentar.

|986|

43 – Lokomotivet tycker, att det körs allt för sakta på Uleåborgs järnväg, och vill visa huru man kör i England, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paavo.

44 – Stoppa! Stoppa! tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek järnvägsmästaren. Och se, sjumilsklacken hade ett sådant stöfvelförstånd, att han begrep kommando, vände tillbaka och stod stilla under förväntan på vidare lemma startordreskommentar.

|117|

45 – Men det är ju det flinkaste lokomotiv i hela världen! tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade den förtjuste järnvägsmästaren.

46 – Hvad skulle icke det vara flinkt, som springer på tre dagar genom Asien, tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Paavo.

47 När Birreburr vaknade, fick han riktigt sin högra stöfvel tillbaka med ny klack, drog den på och ville åter begifva sig på väg att springa fatt solen. Men vid första steget, o,original: o. ve! flög venstra foten fram som en kanonkula; den högra släpade efter som en vanlig smorlädersstöfvel. Det var alltför besvärligt. Efter två eller tre skutt på en fot kom Birreburr pustande tillbaka till smedjan. Huru i all världens tid skulle han nu på ett ben springa fatt solen?

48 Smeden Paavo, som redan trodde sig hafva blifvit detta hungriga odjur qvitt, blef nu rädd för sin smedja och sina barn. – Trollefar, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – såg du ej huru hastigt solen nyss försvann bakom molnet?

49 – Ja, jag såg. Men det gör hon ju ofta, tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade trollet.

50 – Pytt gör hon det mer! Du hade glömt säcken qvar här i smedjan. Jag ville göra dig en tjenst, medan du var borta, och lade ut en ståltrådsnara i grantoppen, där du såg att solen lemma startskifvade sigkommentar för en stund sedan. Det dröjde ej länge, så satt hon i snaran, och nu har jag stoppat henne i din säck.

51 – I min säck? Ack du oförlikneligaste af alla smeder från Behrings sund till Uleåborg, dig skall jag i glädjen strax äta upp, för jag känner mig åter riktigt matfrisk efter min styltdans på ena benet.

52 – Jag tackar så mycket, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade smeden, – men vill du inte först se åt, om du har solen säkert i säcken?

53 – Ja, det vill jag visst, min förträfflige smed! Hvar är säcken? – Se här! tomtkonsekvensändrat/normaliserat Jag tror hon lemma startkullrarkommentar och skriker|118| därinne. (Smeden hade stoppat en gris i säcken.) konsekvensändrat/normaliserat Jo, jo, sol, pipa du, nu är du vackert i påsen, och jag har vunnit en världsdel. Nu skall det blifva så skönt mörkt, och nu skola trollen regera världen.

54 – Ja, titta bara! tomtkonsekvensändrat/normaliserat uppmuntrade smeden och höll säckens öppning litet på glänt.

55 – Nej, hvad tänker du på? Hon kan ju lista sig ut, den illmariga solen. Jag skall själf krypa in, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade trollet.

56 Ett, tu, tre hade trollet krupit in i säcken, och strax hade smeden stadigt tillknutit säckbanden. – Det är då en välsignad lycka, att trollen äro så |987|stockdumma, tänkte smeden, i det att han för säkerhets skull drog ännu en lemma startsmällknutkommentar på säckbandet.

57 I säcken blef nu ett kullrande och ett skrikande. – Aj, hon biter mig! tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek trollet.

58 – Bit igen! tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade smeden, stängde smedjan och gick till stugan att hvila sig efter nattens bedrifter. Men hvarför kunde ej ett troll, som sparkat ut väggen, sparka sönder en säck? Ja, säg det, icke vet jag. Kanske för att trollet vrickat foten eller fått skoskaf vid den vidunderliga styltdansen nyss på ett ben.

59 Huru länge nu trollet Birreburr legat fånget i den säck, dit han velat stoppa solen, kan jag ej med visshet berätta, ty det har ej stått omtaladt i tidningarna. Det säges blott, att den godhjärtade smeden Paavo tröstat sin fånge med hoppet att en gång få åka med järnväg tillbaka till Behrings sund, efter ju vägen dit blir nästan för lång att hoppa på ett ben. Den dagen torde ock randas i sin tid; ryssarne äro på färd med ånghästar ditåt. Järnvägen har nu fått sjumilsstöflar: nog springer han öfver Asien. Men om han springer fatt solen, det blir en annan fråga. Järnvägen är, som trollen, rädd för det våta,|119| och solen har den ovanan att gärna svalka sig till qvällen i hafvet.

60 Hvar gång jag ser barnen fånga solen i en spegel och låta henne dansa på väggen, tänker jag på Burrebirr och Birreburr. Tag fatt henne den som kan!

[120]

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan är ett exempel på hur Topelius berättelser sträcker sig över vida avstånd och pedagogiskt sammanför sagoelement med samtida geografisk och teknisk kunskap – dubbelheten återspeglas också i titelns sammanställning av järnväg och sjumilastövlar. I likhet med andra av Topelius sagor som befolkas av jättekaraktärer bär berättelsen drag av folksaga, jfr »Sanningens Perla» (s. 51) och »Rimtussen» (s. 1097). Sagans jättar påminner om den barnätande jätten i sagan om Tummeliten (känd genom Charles Perrault), och att lura någon i säcken är ett motiv som återfinns t.ex. hos Andersen i »Lille Claus og store Claus» (jfr Laurent 1947, s. 124, 139).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 Nordenskiöld Nils Adolf Fredrik Nordenskiöld (1832–1901) som ledde Vegaexpeditionen genom Nordostpassagen 1878–1880.

    3 pingalopp full galopp; SAOB har detta belägg av Topelius.

    3 Mamutdjuren mammutarna; släkte utdöda elefantdjur med cirka 20 arter.

    4 en half mil En svensk mil motsvarade före decimalsystemet 10 688,5 m.

    10 sjumilsstöflar stövlar, med vilka man kan förflytta sig sju mil med ett steg; ursprungligen i Charles Perraults saga om Tummeliten från 1697.

    12 efter eftersom.

    42 bröms formvariant av broms (insekt).

    44 ordres order.

    50 skifvade sig kråmade sig; yvdes.

    53 kullrar rullar.

    56 smällknut hårt åtdragen knut; råbandsknut, SAOB har detta belägg av Topelius.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 124, 139

    Faksimile