Gossen, som hörde det tysta tala

Gossen, som hörde det tysta tala

Lukuteksti

[91]|838|

Gossen, som hörde det tysta tala.

1 Det var engång en döfstum gosse. Han hette Paavo. Han ville så gerna kunna den stora konsten att höra och tala, men han kunde icke. Han såg de andra barnen röra sina läppar och förstå hvarandra, men Paavo måste göra tecken med händerna. Far förstod hvad han ville säga, syster och bror förstodo honom bättre, mor förstod honom allra bäst. De andra barnen i byn förstodo icke hans tecken; de härmade Paavo med händerna och skrattade åt honom.

2 Värst var den långe Penttu. Han gjorde narr af Paavo, och när Paavo kom att se gossarne lemma startslå trissakommentar på landsvägen, bräkte Penttu bä, bä, likasom hade Paavo varit en bässe. Detta tyckte bybarnen vara mycket qvickt, men så tyckte ej lilla Lisu. Hon tog Paavo med sig till stugan och tröstade honom med en filbunke för att han ej skulle gråta.

3 Mor, med sitt teckenspråk, hade berättat för Paavo om Gud i himmelen, huru god han är mot alla sina skapade verk och mest mot olyckliga, små barn. Paavo visste, att Gud kan allting och gerna vill hjelpa dem, som rätt hjertligt bedja honom om något. Men Paavo hade också|92| sett, att när någon hjelpte far eller mor, ville de ha’ betalning derför. Då tänkte Paavo vid sig sjelf: om jag hade något att betala åt Gud, så skulle jag bedja honom lära mig höra och tala.

4 Paavo var redan sex år och hade aldrig varit i kyrkan. Hvad skulle han göra i kyrkan? Icke förstod han prestens predikan, icke kunde han höra messan och psalmerna. Men när far spände för släden om julmorgonen och syster och bror fingo följa till kyrkan, tyckte mor det vara synd, att Paavo skulle bli ensam hemma. – Vill du följa med? tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade mor.

5 Ja, visst ville Paavo vara med om ett så rart nöje, som att åka till kyrkan om julmorgonen. Och lemma startefterkommentar de andra syskonen fingo hvar sin lemma starttiopennikommentar att lägga i lemma starthåfvenkommentar, fick också Paavo sin tiopenni, men mor glömde säga hvartill den skulle brukas. Det var en stor, tung slant, mycket tyngre än en penni eller fempenni, som Paavo stundom brukat få af de resande, när han öppnade grinden vid landsvägen. Paavo tyckte, att detta var förskräckligt mycket penningar, så rik hade han aldrig varit, och nu hade han något att betala Gud med.

6 Hela vägen till kyrkan tänkte han på huru han skulle gå till Gud och säga honom: Käre Gud, jag ville så gerna kunna höra och tala som andra menniskor. Och efter du är så god och kan allting och vill hjelpa dem, som bedja till dig, så hjelp nu Paavo, att Paavo kan höra hvad presten säger. Du skall få betaldt för det, käre Gud, du skall få tio penni.

|839|

7 Sedan tänkte han åter: visst måste Gud bo i kyrkan, men huru skall jag få tala med honom, när der är så mycket folk? Och månne han förstår, när jag tecknar med händerna?

|93|

8 Paavo blef bekymrad, men han kunde ej fråga de andra i släden; det var ju mörkt, de kunde ej se hans händer. Han satt fundersam och såg huru far körde. Vallacka var en flink häst, bjellror hade han, det klang i berg och backar. Det var en half mil till kyrkan, men det lemma startgick som trissankommentar på landsvägen. Alla snöiga björkar och granar tycktes springa mot Paavo, och det märkvärdigaste var, att månen sprang med, – månen, som annars brukade lunka så sakta framåt på himmelen.

9 De kommo till kyrkan. Många hästar och slädar stodo der utanför; dörrarna öppnades, och derinne var allt ljust, som i himmelriket. En ånga af menniskornas andedrägt gick ut från deras mun, såsom ett rökoffer åt Herren Gud. Det var mycket förunderligt att kunna se den lefvande anden i menniskan.

10 På stora gången var trängsel, och i trängseln blef Paavo skild från sitt sällskap. Han var liten, han klämdes mellan det myckna folket och fördes framåt, han visste ej hvart. Snart stod han främst midtför altaret med dess hvita duk, dess brinnande ljus och dess sköna, stora tafla, som förestälde Frälsaren på korset. Innanför altarkransen stod en prest i sin hvita mess-skjorta, broderad med guld. Paavo stackare förestälde sig i sin enfald, att presten var Gud, gick fram, lade sin slant på altarkransen och tecknade med händerna det, som han så innerligt önskade begära af Gud.

11 Presten såg honom icke, presten sjöng sin messa och läste sin bön, som Paavo ej kunde höra. Mor såg sig om efter Paavo, der hon satt i sin bänk, gick fram på gången och tog Paavo till sig. Men der fanns äfven en annan, som såg den lille Paavo och förstod hans teckenspråk. Det var den store, osynlige Herren Gud i himmelen, som ser allting, och som nog visste, att Paavo stackare icke förstod bättre.

|94|

12 Paavo satt bredvid sin moder i bänken, såg på ljusen, såg på presten och kyrkfolket, på det höga taket och de vackra bilderna. Men när han ingenting kunde höra, hände sig, att han somnade, der han satt i bänken. Då sände Gud till honom en engel i drömmen. Och engelen talade till Paavo, men englarna tala icke till de små barnen med ord, utan med tankar. Och det skola barnen minnas, att när en god tanke stiger upp i deras hjerta, är det en engel, som talar till dem.

13 Engelen sade: Paavo!

14 – Här är jag, tomtkonsekvensändrat/normaliseratsvarade Paavo i drömmen.

15 – Gud har hört din bön, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade engelen. – Du skall få höra det tysta tala. |840|Men det skall du veta, att ingen menniska kan betala Gud med penningar, ty Gud är så rik, att han eger hela verlden. Derför när du går från kyrkan, skall du taga din penning från altaret och gifva den åt den fattiga gumman derborta vid dörren. Ty om du vill betala åt Gud en liten, liten del af hans godhet mot dig, så skall du älska honom mer än allt annat på jorden och lyda hans bud och vara god emot alla menniskor, ja också mot djuren. Det är så, att den, som gifver af godt hjerta en slant åt de fattiga, han lånar åt Gud.

16 I detsamma vaknade Paavo, ty julottan var nu slutad och folket begynte gå ut från kyrkan. Då ihågkom gossen engelens ord och bad sin moder att få gå fram till altaret. Hon trodde att han ville se taflan och unnade honom gerna att se något så vackert. Men Paavo tog sin tiopenni och gaf den åt gumman, som engelen sagt.

17 När de nu kommit ut ur kyrkan och sutto i släden, blef der lemma startett starkt körandekommentar, ty folket trodde, att den, som körde förbi alla andra på hemvägen om julmorgonen, den skulle i sommar få längsta linet på åkern. Och många slogo sina hästar med piskan, men Paavo hörde hästarne|95| säga: hvarför slår du mig? Jag springer ju det bästa jag kan.

18 Paavo tyckte det vara mycket underligt, att han hörde och förstod hästarnes språk. Han förstod ännu icke den gåfva han fått, att höra det tysta tala. Men snart skulle hans förundran blifva mycket större.

19 Klockan var snart 8 på morgonen, men det var ännu alldeles mörkt ute, luften var frostig, stjernorna tindrade klart på himmelen. Då hörde Paavo, medan de åkte fram på isen öfver de tysta vattnen, den allraskönaste musik, som någon menniska hört sedan den första julmorgonen, när herdarne hörde englarna sjunga utanför Bethlehem. Hvad kunde det vara? Paavo visste det icke då, han hade ju aldrig hört någon musik, men han förstod det efteråt. Det var morgonstjernorna, som prisade Gud.

20 Det klang genom luften, det kom från himmelen, det fann gensvar på jorden. Det snöiga berget, den frusna sjön, alla träd i skogen, ekorren i granen, talgoxen på gärdesgården, ja sjelfva den hvita isen, der släden halkade fram som öfver ett glastak, alla sade till hvarandra: hör, huru stjernorna lofva Gud för att Frälsaren kommit till verlden! Låt oss sjunga med dem vår vackraste lofsång!

21 Detta hörde Paavo, men förstod han det? Nej, han var hungrig, han tänkte på den färska lemma startjulbullenkommentar, som doftade så skönt i ugnen i går, och undrade om han skulle få rätt mycket fläsk till julmiddagen. När han kom hem, stekte mor gårdagsgröten till frukost, och Paavo hörde gröten säga till träskeden: ät icke allt, lemna qvar något åt far!

|841|

22 Detta roade Paavo, det förstod han bättre, än morgonstjernornas lofsång. Han skrattade, så att gröten knappt ville hållas i skeden, och tecknade åt mor: gröten säger: lemna något åt far!

|96|

23 – Det var förståndigt af gröten, tomtkonsekvensändrat/normaliseratsvarade mor. – Far är ju också hungrig.

24 Paavo ville just taga för sig en rätt grundlig sked af det sista i fatet, när han hörde inom sig en besynnerligt klar röst, som tycktes komma från hjertat och sade till honom: far steg så bittida upp och har skjutsat dig till kyrkan; huru näns du äta upp hans fattiga frukost?

25 Paavo blef röd af blygsel och lade bort skeden. Han förstod, att han varit nära att göra någonting orätt, men han förstod ännu icke hvem som varnat honom. Kanske vet du det bättre. Gud gifve, att alla menniskor ville höra den tysta rösten, som talar i deras hjerta, när de göra någonting orätt. Det är samvetets röst.

26 Från den tiden blef Paavo allt mera van att höra det tysta tala. Han hörde plogen säga till stenen på åkern: maka åt dig, så att jag får göra min teg fruktbar! lemma startMujkankommentar stötte sitt hufvud mot isen och sade: här är så mörkt i sjön! Videbusken sade till molnet: hvarför skymmer du solen, så att jag icke får slå ut mina fjun? Gärdesgården sade till tallen bredvid honom: låna mig en stör, ser du icke, att jag faller omkull? Brunnen sade till ämbaret: om du nästa gång stöter mig i sidan, så kommer du icke upp igen. Blåsippan sade till Paavos fot: var så beskedlig och trampa icke ihjäl mig! Tranbäret sade till Paavos hand: nog kan du plocka mig, icke är jag så sur, när jag får litet sirap på mig. Och mössan sade till Paavos hufvud: kastar du mig i bäcken, så rymmer jag bort från dig.

27 När det blef sommar, hörde Paavo gräset på ängen säga: nu växeroriginal: vexer jag, så det förslår! Åkern sade till diket: kära du, låna mig litet vatten, jag är så törstig! Skogen sade till sveden: akta elden, du sveder mitt hår! Sjön sade till båten: tycker du om att gunga? Och det stora,original: stora.|97| vida landet, Paavos land, vårt land, sade till himmelens sol: kära sol, läs din aftonbön när du går ned, och bed Gud, att du i morgon får skina rätt varm och gifva grönska och skördar åt mina älskade barn!

28 Paavo blef så van vid allt detta, att han icke tyckte det vara något förunderligt alls. Men det, som förundrade honom, var när han hörde samvetet tala. Hvar gång han ville göra något illa, sade samvetet: det är orätt!konsekvensändrat/normaliserat Och hvar afton, när han var lydig och flitig, ödmjuk och tjenstvillig, sade samvetet: det är rätt!konsekvensändrat/normaliserat Värst var det, när han någongång ville ljuga; då hörde han samvetet gråta. Och när andra varit goda mot honom och han varit otacksam, då hörde han den tysta rösten inom honom snyfta i gråt. |842|Detta kunde Paavo ej stå ut med att höra. Han måste ju blifva sannfärdig och tacksam och god mot alla, annars hade han ingen ro för den lemma startevärdeligakommentar rösten, som beständigt varnade, bestraffade eller gillade allt hvad han gjorde.

29 Paavo undrade om äfven andra menniskor hörde inom sig en sådan besynnerlig röst. Han nästan gissade, att der var någonting dylikt hos alla, men det låg så djupt förborgadt under fars vadmalsjacka och mors yllelifstycke, att Paavo ej rätt kunde höra så djupt. En gång mindes han när långe Penttu kastat en katt i brunnen och lutade sig ned för att se hur katten drunknade. Då råkade Penttu sjelf falla i brunnen och skulle visst hafva drunknat, han också, om ej Paavo med stort besvär hissat ned åt honom den tunga brunnshinken och bergat Penttu och katten i deras yttersta nöd. Denna gång tyckte Paavo sig höra Penttus samvete säga: mins du huru ofta du gjort narr af den döfstumme stackaren, och nu har han räddat ditt lif!

30 En annan gång tyckte Paavo sig höra Lisus samvete tala. Lisu hade en höna, som hon höll mycket af, och Paavo hade gillrat ut en stor, tung råttfälla bredvid hönsgården,|98| efter ju råttorna brukade äta upp hönornas ägg. lemma startEn morgon hade Lisus höna trippat ut för lemma startatt snaska åt sigkommentar något godt, och när Paavo vittjade råttfällan, låg hönan derunder död och alldeles platt.kommentar Då kan man tänka, att Lisu blef ledsen och ond, ja, så ond, att hon ville slå Paavo. Men i detsamma hörde Paavo Lisus samvete säga: hvarför skall du slå den beskedlige gossen, som ville göra dig en tjenst och skydda äggen mot råttorna? ...konsekvensändrat/normaliserat Lisu blygdes för sig sjelf, tog Paavo om halsen, tröstade honom och sade: icke skall du vara ledsen, Paavo; nog vet jag att du ville göra oss nytta med råttfällan.

31 Paavo växteoriginal: vexte upp och blef stora gossen. Då lemma startskickadekommentar Gud så, att presten kom på lemma startläsförhörkommentar till byn och fick se den stackars okunniga Paavo. Och lemma startefter der nyss var inrättad en skola i staden för döfstumma barnkommentar, skickade presten Paavo till skolan. Der fick Paavo lära sig läsa och skrifva, der fick han lära sig bättre förstånd om sin evige Fader i himmelen och om Guds Son, vår Frälsare, än när Paavo var så liten och oförståndig, att han trodde|99| sig kunna betala Gud med 10 penni. Och dertill fick Paavo äfven lära sig ett godt handtverk. Han var flitig, ordentlig och skicklig, och snart blef han en så lemma startsnällkommentar snickare, att i hela socknen fanns icke någon, som kunde göra så vackra stolar och så ordentliga bord, som Paavo. Alla tyckte om honom för att han var en god och rättskaffens menniska, alltid barmhertig och alltid sanfärdig. Paavo visste nog hvem han hade att tacka för detta, och han prisade Gud för att samvetet är Guds röst i menniskans hjerta.

32 När han hade sin egen verkstad, tyckte han, att han aldrig kunde få en bättre hustru, än Lisu, om blott Lisu ville hafva honom stackare, som var |843|döfstum. Men se, Lisu var den, som ej sade nej, nog kände hon Paavo och visste, att hon väl kunde få en mindre tystlåten man, men aldrig en bättre. De blefvo då man och hustru, och mycket lyckliga blefvo de. Deras barn kunde alla höra och tala, deras föräldrar och syskon helsade ofta på dem, och mor brukade säga åt de små gossarne, när hon såg stekt gröt på bordet; höra ni icke huru gröten säger åt skeden: ät icke upp allt, lemna qvar något åt far! – Då skrattade Paavo och tecknade, som hans mor förr hade tecknat åt honom: det var förståndigt taladt af gröten.

33 En dag kom der en fattig, försupen slarf och bad om herberge i verkstaden. Det var Penttu. Paavo tog honom till sin dräng, lärde honom handtverket och hade sin fröjd af att Penttu till sist blef ordentlig karl.

34 Nå, hvad är der nu mera att berätta om Paavo? Jo, det, att när menniskan rätt hjerteligt beder något af Gud och beder i Jesu namn, som Guds ord lär oss, så skall hon alltid vara viss derpå, att Gud hör hennes bön. Men Gud bönhör oss icke alltid så, som vi sjelfva mena det; han gifver oss i stället någonting bättre. Nu kan ju ingen undra, om en stackars döfstum gosse beder Gud att lära|100| honom höra och tala. Det är två stora Guds gåfvor, för hvilka ju alla, som fått dem, måste tacka och lofva sin Skapare. Men Gud gaf i stället åt Paavo det, som var ännu bättre än höra och tala, nemligen att höra det tysta tala, hvilket för Paavo betydde att ständigt och ostörd af allt annat lyssna på samvetets röst. När Paavo genom en sådan Guds nåd blef en god menniska, var detta bättre för honom, än om han talat och hört aldrig så mycket i verlden och blifvit en slarf som Penttu.

35 Men om du förundrar dig, att Paavo, fastän han var döfstum, hörde skogen och sjön och stjernorna och allt annat tyst uti verlden tala, så skall du veta, att detta är alls icke något ovanligt, ty det höra ju nästan alla barn. När du leker med dockorna eller med stenarna på berget och tallkottarne äro dina kor och stickorna dina främmande, så hör du ju dem alltid tala och svara. Liksom icke björken skulle kunna tala i vårqvällen eller lingonet i backen ropa godmorgon åt dig! Det är ingenting besynnerligt alls.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades först på finska i Lasten Kuvalehti 15/2 och 15/3 1882.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 slå trissa lek där deltagarna kastar trissa; en rund skiva, och i två lag tävlar om att driva varandra fram och tillbaka på en landsväg.

    5 efter eftersom.

    5 tiopenni tiopennisslant.

    5 håfven kollekthåven.

    8 gick som trissan gå som på trissor: gå som smort.

    17 ett starkt körande kappridning.

    21 julbullen julbröd i form av bulle, som vanligen gavs till tjänstefolk eller fattiga.

    26 Mujkan (av fi. muikku) siklöjan.

    28 evärdeliga eviga; SAOB har detta belägg av Topelius.

    30 En morgon hade Lisus höna trippat ut [...] död och alldeles platt. Som barn gillrade Topelius av misstag en fälla som avlivade fasterns bästa höna. En motsvarande episod förekommer i »Slug skall man vara» (Laurent 1947, s. 92).

    30 att snaska åt sig att glufsa i sig.

    31 skickade ordnade.

    31 läsförhör husförhör.

    31 efter der nyss var inrättad en skola i staden för döfstumma barn En skola för dövstumma hade inrättats i Borgå 1846 av Oskar Malm.

    31 snäll duktig.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 92, 317

    Faksimile