1 När den finska sångens gamle fader Wäinämöinen högg den första sveden på Kalevas mo fälde han alla träd med undantag af en enda kärnfast björk, hvilken han lemnade qvar, på det att luftens örnar och sångens foglar der måtte finna ett fäste. Det har behagat Herren öfver himmel och jord att likaledes hugga sin sved i detta land, att fälla de höga träd, hvilka i 50 år varit Finlands ära och prydnad. Men äfven Han har qvarlemnat en kärnfast björk, på det att landets kraft och landets sång måtte der finna ett fäste och glädja efterkommande slägten. Stode vi under himmelens fria sol i stället för att mötas i denna dagskygga sal, så skulle vi förnimma de friska fläktarne af en ny tid, och kunde vi inom dessa trånga murar församla vårt hela folk, så skulle vi äfven då förnimma de starka hjertslagen af ett nytt lif.
2 Gud allsmägtig har låtit det dagas öfver detta land, och Honom allena vare äran såsom Hans allena är kraften, förutan hvilken allt menniskoverk är såsom seglarens väg i hafvets försvinnande skum. Ja, det är vår i luften, vår inom folkens bröst, och våren är alltid stormig. Hvar finna vi i häfderna eller i naturen en dagjemning, som icke tillika har varit en stormperiod? Finland har pröfvat så mycket att det slutligen nödgats äfven pröfva de oförsökta stormarna inom sitt eget bröst.
3 Det må förlåtas oss äldre om vi med saknad minnas en tid, när det fans glöd såsom nu, men när tvenne store män Runeberg och Lönnrot samtidigt intogo sin obestridda tron i hvarje hjerta, när ”Hanna” och ”Elinan surma” mottogos med samma förtjusning, och när ingen ännu hade gjort den sällsamma upptäckten af två folk i ett fädernesland.
4 Vi förringa icke stormarnes betydelse,|104| men ett är visst: det är icke de, som smälta isarne, som betäcka fältet med grönska; det är de tysta makterna i lifvet som omskapa verlden, det tysta arbetet, den försakande kärleken, den modiga, tåliga, ihärdiga kraften för ädla mål, det är dessa makter, som hafva fört och framgent skola föra vårt land till segrar; för dessa makter är i dag vår fest, och derför, om den ock firas för grå hår, är den festen en finsk vårfest. Ja, hvad har icke kärlek och arbete gjort af detta land under långa århundraden? Se huru många trogne arbetare som här hafva namnlöst stupat i snön, genom hvilken vår väg gått fram. Ingen minnes dem, ingen tackar dem. Hvem minnes mer den mannen, som först bygde sin fiskarekoja på den strand, der nu Finlands hufvudstad reser sina stolta palats, eller hvem känner de brinnande hjertan, ur hvilka Kanteles skönaste sånger utflödat ända till våra dagar? Ensam stod i tiden en patriark såsom få, Mikael Agricola. Uppburen af sina närmaste, men oförstådd af sitt folk, stod för 100 år sedan Henrik Gabriel Porthan.
5 Nu är det annorlunda, nu klarnar det fosterländska arbetet för allt folk, nu kapplöpa vi om äreminnen. Det är såsom med landskap den gryende morgonen. Först ser man tornspirorna och bergstopparne, sedan gårdarna och byarna, sedan fälten och dalarna. De milstolpar, hvilka resa sig vid det feniska folkets väg framåt, de synas långt, och visste vi icke af andra täcken huru det dagas inom oss, så kunde vi förnimma det af individernas framträdande ur skuggan af folket.
6 Ja, hvem frågade för 50 år sedan efter den unge, den obemärkte doktorn, som då genomvandrade ödemarkerna för att i fattiga pörten uppteckna bortdöende sånger? Nu förstå vi hans vaoläsligt p.g.a. skadandringars mål, nu finnes ingen pilt i skolan, det fioläsligt p.g.a. skadannes knappt någon vallflicka på heden, som ickoläsligt p.g.a. skadae efterstafvar hans namn, det finnes icke något noläsligt p.g.a. skadaamn,|105| som är så kändt, så älskvärdt i hela vårt land. Han skall säga oss, att han varit en af de många arbetare, att försynen sändt honom ut såsom ett redskap att i mognadens tid berga skörden af seklernas utsäde och vi skola med den aktning vi äro honom skyldigea bekräfta hans ord. Ja, han har varit en bland de många. − Wi förgäta aldrig de hörnstenar, hvilka historiens skickelser, hvilka kyrkan, vetenskapen, lagstiftningen, den vesterländskt-svenska kulturen, vårt lands skald, Saimas isbrytare och så många andra facklor på vår väg hafva lagt för den grund, på hvilken vi stå. Men under denna grund ofvan jord finnes en fördold lifsgrund, förutan hvilken allt skulle vackla, och denna djupa botten är folket. Intet folk kan lefva, intet folk kan utvecklas om det icke igenkänner sig sjelft, om det icke aktar sig sjelf. Det skall tillhöra menskligheten, det skall blifva delaktigt af alla samtidens bästa sträfvanden, det skall från alla håll samla ljus, det skall med alla medel förädlas och lyftas. Men under allt detta får det aldrig förneka sig, aldrig bortskänka sig, det måste vara och förblifva sig sjelft troget. Detta är den grund på hvilken sekler mura. Om nu en man, en bland de månge arbetarene har gjort till sin lefnadsuppgift att belysa denna fördolda inre grund, som ligger i bottnen af allt, att liksom upphemta den ur seklernas natt, att låta sitt folk i denna spegel af forntid och nutid igenkänna sig sjelft, förstå sig sjelft och förstå sin utvecklingsbana, då har ju denne arbetare berört sjelfva grundmuren för ett folks tillvaro, då är ju detta den brännpunkt, kring hvilken allt samlas, det yttersta jordiska mål, på hvilket alla krafter arbeta i alla riktningar, kyrkan, vetenskapen, lagstiftningen, den medborgerliga verksamheten, allt, och allt detta sammanfatta vi i ordet det fria, starka, eniga fäderneslandet det förädlade folkeoläsligt p.g.a. skadat inom den förädlade menskligheten. Se der|106| på hvilket sätt Elias Lönnrot har varit en bland de månge arbetare! Och den, som har lefvat och verkat för ett sådant mål, den har lefvat och verkat för alla tider.
7 Ärade deltagare och deltagarinnor i denna fest! Jag har fattat ett rikt ämne kort, kanske alltför kort. Men det är derföre, att vår högt ärade gäst, som förstår detta mycket bättre än vi, måhända icke gerna hör derom talas. Låtom oss engång ostörda njuta en fridlyst aftons glädje! Här mötas tidens oroliga böljor i lugnt vatten nedanom forsen. Här finnes inga strider, inga söndrade hjertan. Här är allt vördnad och allt kärlek. Vi hafva så ofta förut mött hvarandra vid de stora hädangångnes grafvar. Låtom oss engång med en oblandad fröjd trycka den lefvandes varma hand och helsa den man, hvilken hela vårt folk i denna stund afundas oss att ega ibland oss. Denna ensamma björk på Kalevalas mo, denna enda återstående högt vördade, högt älskade veteran från en tidsålder, som varit af så oberäkneligt inflytande för hela vårt lands nutid och framtid, den ende man, som numera förmår samla ett helt folk.
8 Herr doktor och professor Elias Lönnrot! Få dödlige hafva mindre än Ni, sökt eller älskat menniskopris. Ni har föredragit Edert samvetes vittnesbörd om uppfyllda pligter. Och dock har det, som ni så litet sökt, kommit er osökt tillmötes. Det har varit en förutbestämmelse från eder vagga, att ni icke skulle, trots Edra innerliga önskningar, kunna gå obemärkt genom verlden. Edra föräldrar hade en förkänsla deraf, när de gåfvo er detta profetiska namn, som betyder, redan det, en sändning till folket. Dessa rättskaffens och gudfruktiga föräldrar hade måhända läst i första Mosebok berättelsen om Josefs dröm. När de sände er under brist och bekymmer till skolan, hade de måhända drömt den samma dröm, som så många föräldrar drömma, att sädeskärfvarne på åkern bugade sig för deraoläsligt p.g.a. skadas|107| älskling. Om någon sagt Er; när ni såsom en fattig gymnasist sjöng ihop ert ringa bröd vid vänliga menniskors dörrar, om någon då sagt Er att i en framtids fjerran påskmorgon allt hvad detta land då egt utmärkt och lysande, närvarande och frånvarande, ja hela Edert folk då skulle bringa Er sin endrägtiga hyllning, då hade visst Edert unga hjerta uppfyllts af bäfvan. Och likväl har det skett så, likväl hafva axen på denna stora åker, som är det finska folket, bugat sig för er såsom fordom i drömmen för Josef. Ni skall sägo, såsom ni tänker, att Ni icke är deraf förtjent. Men om Ni icke anser Er deraf förtjent, så anser dock Edert folk Er förtjent af den lycka och den glädje att kunna helsa och välsigna Edra ärorika 80 år. Jag vet, att om Ni rådfrågade Edra egna önskningar, så skulle Ni framför dessa utmärkelser hafva föredragit Lammis ensliga furor eller den nya upplagan af Eder Kanteletar. Men van att förgäta Er sjelf, har Ni försakat Eder ålders rättmätiga anspråk på lugn, för att tillmötesgå en sjelfvisk, men af hjertat gående kallelse från Edert lands universitet och dess hufvudstad, att Ni måtte intaga hedersplatsen på dess Lönnrotsfester. Vi tacka Er för denna uppoffring. Frukta icke, att vi skola oroa Er med våra loftal, dem kunna vi tryggt öfverlemna åt historien och efterverlden. Vi skola på intet annat bjuda Er, än vår oskrymtade vördnad och vår djupaste tillgifvenhet, vår tack och våra välönskningar.
9 Ni har visat Erder vara en stridsman såsom få, och dock har ni aldrig tillhört ett beväpnadt läger, ni har tillhört Edert folk. Omkring Erder står nu en ringa del af detta folk, som så högt älskar Erder. Men Eder närvaro på denna fest har med oss förenat talrika medlemmar af landets församlade Ständer, ombud för dettaoläsligt p.g.a. skada folk, hvilka kunna bevittna för Er dessa känslor.
10 Deoläsligt p.g.a. skadanna stad har skådat början af Eder veten|108|skapliga bana, och Eder verksamhet som universitets lärare. Här har Edert skötebarn, det Finska Litteratursällskapet, uppstått och verkat. Här har Edra dyrbaraste verk utgått från tryckpressen. Här har Ni räknat oförgätlige vänner, med hvilka Ni hafva lifvats af stora tankar och med hvilka Ni har utsått fruktbara frön för folk och fosterland. Helsingfors är stolt öfver de maningar till endrägtig fosterlandskärlek, hvilka härifrån hafva utgått genom Er, och må denna talrika samling bevittna huru högt landets hufvudstad uppskattar Edra verk för det finska språket och litteraturen, för vetenskapen och kyrkan, för folkandens höjande, för folkets upplyftande från mörker till ljus, för landets kraft, ära och sjelfbestånd. Mottag vår vördnadsfulla, vår kärleksfulla tack för allt ädelt, allt stort som ni verkat för detta land. Mottag äfven våra välönskningar för dessa 80 år, hvilka en blid försyn unnat Er, och för de år, som ännu kunna Er förunnas. Den Herre, som har hägnadt Eder fattiga barndomshydda, Han är densamme, hvilken engång har kallat sina sändebud från de ringaste hem; Han som bevarat alla Edra vägar, Han har uppehållit Er med sin kraft, och i Hans kraft skall Ni kunna vidare fullända de verk, som Han Er förelagt. Oss återstår endast att nedkalla den stora, den ofvanefter kommande frid öfver Er och Edra dagar till dagarnes ände.
11 Och nu ett gladt, ett högt lefve för medborgareveteranen, för fosterlandsvännen, för folkvännen Elias Lönnrot!
Kommentar
Kommentar
Topelius höll talet på Elias Lönnrots 80-årsfest den 13 april 1882 i Nya teatern i Helsingfors. I festen deltog omkring 700 personer, tal hölls på både svenska och finska (se Hufvudstadsbladet 14/4 1882). Inför Lönnrots födelsedag den 9/4 1882 skrev Topelius även uppsatserna »Ett folks kärlek» och »Paikkari torp».
Topelius lyfte i många sammanhang fram den 15 år äldre Lönnrot som förebild, särskilt hans arbete med den finska folkdiktningen. Topelius egen far hade samlat in finska runor redan före Lönnrot, och i sitt tal på festen omnämnde Lönnrot också Zacharias Topelius d.ä. som en av sina föregångare (Wasabladet 19/4 1882).
I sina självbiografiska anteckningar beskriver Topelius Lönnrot som en ödmjuk personlighet: »Han hade finsk envishet nog att hålla fast vid en åsikt eller ett arbete, men han levde i ett barns intryck, ställde sin person alltid i skuggan och tycktes beständigt hämta sina impulser av andra, fast han i verkligheten fann dem inom sig.» I sitt avskedstal som rektor betecknar Topelius bekransningen av Lönnrot vid promotionen 1877 som en av höjdpunkterna i sin rektorskarriär. Efter Lönnrots död 19/3 1884 skrev Topelius minnesdikten »Elias Lönnrot».
Talet ingår som manuskript i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket, 244.108. Rubriken är av Topelius hand, det övriga är en renskrift av annan hand. Talet återges i Helsingfors Dagblad 14/4 1882 efter en stenografisk anteckning. Det trycktes också i Wasabladet 19/4 1882.
Till Elias Lönnrot på hans 80:de födelsedag.
(Vid festen i Helsingfors den [ ]Tomrum
1 När den finska sångens gamle fader Wäinämöinen högg den första sveden på Kalevas mo fälde han alla träd med undantag af en enda kärnfast björk, hvilken han lemnade qvar, på det att luftens örnar och sångens foglar der måtte finna ett fäste. Det har behagat Herren öfver himmel och jord att likaledes hugga sin sved i detta land, att fälla de höga träd, hvilka i 50 år varit Finlands ära och prydnad. Men äfven Han har qvarlemnat en kärnfast björk, på det att landets kraft och landets sång måtte der finna ett fäste och glädja efterkommande slägten. Stode vi under himmelens fria sol i stället för att mötas i denna dagskygga sal, så skulle vi förnimma de friska fläktarne af en ny tid, och kunde vi inom dessa trånga murar församla vårt hela folk, så skulle vi äfven då förnimma de starka hjertslagen af ett nytt lif.
2 Gud allsmägtig har låtit det dagas öfver detta land, och Honom allena vare äran såsom Hans allena är kraften, förutan hvilken allt menniskoverk är såsom seglarens väg i hafvets försvinnande skum. Ja, det är vår i luften, vår inom folkens bröst, och våren är alltid stormig. Hvar finna vi i häfderna eller i naturen en dagjemning, som icke tillika har varit en stormperiod? Finland har pröfvat så mycket att det slutligen nödgats äfven pröfva de oförsökta stormarna inom sitt eget bröst.
3 Det må förlåtas oss äldre om vi med saknad minnas en tid, när det fans glöd såsom nu, men när tvenne store män Runeberg och Lönnrot samtidigt intogo sin obestridda tron i hvarje hjerta, när ”Hanna” och ”Elinan surma” mottogos med samma förtjusning, och när ingen ännu hade gjort den sällsamma upptäckten af två folk i ett fädernesland.
4 Vi förringa icke stormarnes betydelse,|104| men ett är visst: det är icke de, som smälta isarne, som betäcka fältet med grönska; det är de tysta makterna i lifvet som omskapa verlden, det tysta arbetet, den försakande kärleken, den modiga, tåliga, ihärdiga kraften för ädla mål, det är dessa makter, som hafva fört och framgent skola föra vårt land till segrar; för dessa makter är i dag vår fest, och derför, om den ock firas för grå hår, är den festen en finsk vårfest. Ja, hvad har icke kärlek och arbete gjort af detta land under långa århundraden? Se huru många trogne arbetare som här hafva namnlöst stupat i snön, genom hvilken vår väg gått fram. Ingen minnes dem, ingen tackar dem. Hvem minnes mer den mannen, som först bygde sin fiskarekoja på den strand, der nu Finlands hufvudstad reser sina stolta palats, eller hvem känner de brinnande hjertan, ur hvilka Kanteles skönaste sånger utflödat ända till våra dagar? Ensam stod i tiden en patriark såsom få, Mikael Agricola. Uppburen af sina närmaste, men oförstådd af sitt folk, stod för 100 år sedan Henrik Gabriel Porthan.
5 Nu är det annorlunda, nu klarnar det fosterländska arbetet för allt folk, nu kapplöpa vi om äreminnen. Det är såsom med landskap den gryende morgonen. Först ser man tornspirorna och bergstopparne, sedan gårdarna och byarna, sedan fälten och dalarna. De milstolpar, hvilka resa sig vid det feniska folkets väg framåt, de synas långt, och visste vi icke af andra täcken huru det dagas inom oss, så kunde vi förnimma det af individernas framträdande ur skuggan af folket.
6 Ja, hvem frågade för 50 år sedan efter den unge, den obemärkte doktorn, som då genomvandrade ödemarkerna för att i fattiga pörten uppteckna bortdöende sånger? Nu förstå vi hans vaoläsligt p.g.a. skadandringars mål, nu finnes ingen pilt i skolan, det fioläsligt p.g.a. skadannes knappt någon vallflicka på heden, som ickoläsligt p.g.a. skadae efterstafvar hans namn, det finnes icke något noläsligt p.g.a. skadaamn,|105| som är så kändt, så älskvärdt i hela vårt land. Han skall säga oss, att han varit en af de många arbetare, att försynen sändt honom ut såsom ett redskap att i mognadens tid berga skörden af seklernas utsäde och vi skola med den aktning vi äro honom skyldigea bekräfta hans ord. Ja, han har varit en bland de många. − Wi förgäta aldrig de hörnstenar, hvilka historiens skickelser, hvilka kyrkan, vetenskapen, lagstiftningen, den vesterländskt-svenska kulturen, vårt lands skald, Saimas isbrytare och så många andra facklor på vår väg hafva lagt för den grund, på hvilken vi stå. Men under denna grund ofvan jord finnes en fördold lifsgrund, förutan hvilken allt skulle vackla, och denna djupa botten är folket. Intet folk kan lefva, intet folk kan utvecklas om det icke igenkänner sig sjelft, om det icke aktar sig sjelf. Det skall tillhöra menskligheten, det skall blifva delaktigt af alla samtidens bästa sträfvanden, det skall från alla håll samla ljus, det skall med alla medel förädlas och lyftas. Men under allt detta får det aldrig förneka sig, aldrig bortskänka sig, det måste vara och förblifva sig sjelft troget. Detta är den grund på hvilken sekler mura. Om nu en man, en bland de månge arbetarene har gjort till sin lefnadsuppgift att belysa denna fördolda inre grund, som ligger i bottnen af allt, att liksom upphemta den ur seklernas natt, att låta sitt folk i denna spegel af forntid och nutid igenkänna sig sjelft, förstå sig sjelft och förstå sin utvecklingsbana, då har ju denne arbetare berört sjelfva grundmuren för ett folks tillvaro, då är ju detta den brännpunkt, kring hvilken allt samlas, det yttersta jordiska mål, på hvilket alla krafter arbeta i alla riktningar, kyrkan, vetenskapen, lagstiftningen, den medborgerliga verksamheten, allt, och allt detta sammanfatta vi i ordet det fria, starka, eniga fäderneslandet det förädlade folkeoläsligt p.g.a. skadat inom den förädlade menskligheten. Se der|106| på hvilket sätt Elias Lönnrot har varit en bland de månge arbetare! Och den, som har lefvat och verkat för ett sådant mål, den har lefvat och verkat för alla tider.
7 Ärade deltagare och deltagarinnor i denna fest! Jag har fattat ett rikt ämne kort, kanske alltför kort. Men det är derföre, att vår högt ärade gäst, som förstår detta mycket bättre än vi, måhända icke gerna hör derom talas. Låtom oss engång ostörda njuta en fridlyst aftons glädje! Här mötas tidens oroliga böljor i lugnt vatten nedanom forsen. Här finnes inga strider, inga söndrade hjertan. Här är allt vördnad och allt kärlek. Vi hafva så ofta förut mött hvarandra vid de stora hädangångnes grafvar. Låtom oss engång med en oblandad fröjd trycka den lefvandes varma hand och helsa den man, hvilken hela vårt folk i denna stund afundas oss att ega ibland oss. Denna ensamma björk på Kalevalas mo, denna enda återstående högt vördade, högt älskade veteran från en tidsålder, som varit af så oberäkneligt inflytande för hela vårt lands nutid och framtid, den ende man, som numera förmår samla ett helt folk.
8 Herr doktor och professor Elias Lönnrot! Få dödlige hafva mindre än Ni, sökt eller älskat menniskopris. Ni har föredragit Edert samvetes vittnesbörd om uppfyllda pligter. Och dock har det, som ni så litet sökt, kommit er osökt tillmötes. Det har varit en förutbestämmelse från eder vagga, att ni icke skulle, trots Edra innerliga önskningar, kunna gå obemärkt genom verlden. Edra föräldrar hade en förkänsla deraf, när de gåfvo er detta profetiska namn, som betyder, redan det, en sändning till folket. Dessa rättskaffens och gudfruktiga föräldrar hade måhända läst i första Mosebok berättelsen om Josefs dröm. När de sände er under brist och bekymmer till skolan, hade de måhända drömt den samma dröm, som så många föräldrar drömma, att sädeskärfvarne på åkern bugade sig för deraoläsligt p.g.a. skadas|107| älskling. Om någon sagt Er; när ni såsom en fattig gymnasist sjöng ihop ert ringa bröd vid vänliga menniskors dörrar, om någon då sagt Er att i en framtids fjerran påskmorgon allt hvad detta land då egt utmärkt och lysande, närvarande och frånvarande, ja hela Edert folk då skulle bringa Er sin endrägtiga hyllning, då hade visst Edert unga hjerta uppfyllts af bäfvan. Och likväl har det skett så, likväl hafva axen på denna stora åker, som är det finska folket, bugat sig för er såsom fordom i drömmen för Josef. Ni skall sägo, såsom ni tänker, att Ni icke är deraf förtjent. Men om Ni icke anser Er deraf förtjent, så anser dock Edert folk Er förtjent af den lycka och den glädje att kunna helsa och välsigna Edra ärorika 80 år. Jag vet, att om Ni rådfrågade Edra egna önskningar, så skulle Ni framför dessa utmärkelser hafva föredragit Lammis ensliga furor eller den nya upplagan af Eder Kanteletar. Men van att förgäta Er sjelf, har Ni försakat Eder ålders rättmätiga anspråk på lugn, för att tillmötesgå en sjelfvisk, men af hjertat gående kallelse från Edert lands universitet och dess hufvudstad, att Ni måtte intaga hedersplatsen på dess Lönnrotsfester. Vi tacka Er för denna uppoffring. Frukta icke, att vi skola oroa Er med våra loftal, dem kunna vi tryggt öfverlemna åt historien och efterverlden. Vi skola på intet annat bjuda Er, än vår oskrymtade vördnad och vår djupaste tillgifvenhet, vår tack och våra välönskningar.
9 Ni har visat Erder vara en stridsman såsom få, och dock har ni aldrig tillhört ett beväpnadt läger, ni har tillhört Edert folk. Omkring Erder står nu en ringa del af detta folk, som så högt älskar Erder. Men Eder närvaro på denna fest har med oss förenat talrika medlemmar af landets församlade Ständer, ombud för dettaoläsligt p.g.a. skada folk, hvilka kunna bevittna för Er dessa känslor.
10 Deoläsligt p.g.a. skadanna stad har skådat början af Eder veten|108|skapliga bana, och Eder verksamhet som universitets lärare. Här har Edert skötebarn, det Finska Litteratursällskapet, uppstått och verkat. Här har Edra dyrbaraste verk utgått från tryckpressen. Här har Ni räknat oförgätlige vänner, med hvilka Ni hafva lifvats af stora tankar och med hvilka Ni har utsått fruktbara frön för folk och fosterland. Helsingfors är stolt öfver de maningar till endrägtig fosterlandskärlek, hvilka härifrån hafva utgått genom Er, och må denna talrika samling bevittna huru högt landets hufvudstad uppskattar Edra verk för det finska språket och litteraturen, för vetenskapen och kyrkan, för folkandens höjande, för folkets upplyftande från mörker till ljus, för landets kraft, ära och sjelfbestånd. Mottag vår vördnadsfulla, vår kärleksfulla tack för allt ädelt, allt stort som ni verkat för detta land. Mottag äfven våra välönskningar för dessa 80 år, hvilka en blid försyn unnat Er, och för de år, som ännu kunna Er förunnas. Den Herre, som har hägnadt Eder fattiga barndomshydda, Han är densamme, hvilken engång har kallat sina sändebud från de ringaste hem; Han som bevarat alla Edra vägar, Han har uppehållit Er med sin kraft, och i Hans kraft skall Ni kunna vidare fullända de verk, som Han Er förelagt. Oss återstår endast att nedkalla den stora, den ofvanefter kommande frid öfver Er och Edra dagar till dagarnes ände.
11 Och nu ett gladt, ett högt lefve för medborgareveteranen, för fosterlandsvännen, för folkvännen Elias Lönnrot!