Inbjudningsskrift
till de
Magister- och Doktors-Promotioner,
hvilka af
Filosofiska Fakulteten
vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland
komma att
med sedvanliga högtidligheter
anställas
i Helsingfors den 31 Maj 1877.

1 »Huru ofta – säger Geijer – synas ej menniskorna likasom hafva sammansvurit sig för att fasthålla tiden och, förvänjda genom ett förrädiskt lugn, trott sig kunna föreviga ett tillstånd, som svarat mot ögonblickets önskningar! Förgäfves. Ett djup öppnar sig under deras fötter, en blixt kommer, man vet ej hvarifrån, tänder, man vet ej huru, och den fasta grunden, stödet för så många tusendes förhoppningar, är ett svallande, flammande haf, der mansåldrars arbeten störta öfver hvarandra. Hvar skola vi då söka det bestående, oförgängliga? Hvar, om icke i anden, meningen af det hela, det lefvande, odödliga i historien, som, just genom sjelfva förstörelsen, i allt renare och bestämdare former sig uppenbarar?»

2 Den nuvarande hotande verldsställningen gifver oss en osökt anledning att ihågkomma dessa ord af en häfdatecknare, hvars genomträngande blick mätte tidernas djup och som, mer än de fleste dödlige, var mäktig att uppfatta det hela bland spillrorna. Stående vid början af en stormperiod, erinra vi oss andra sådana tidpunkter, när äfven vårt land kännt sin fasta klippgrund vackla och när detta vårt universitet stått nära tillintetgjordt på askan af det förgångna.

3 Det är en sådan tidpunkt jag anhåller att här få återkalla i minnet. Jag återgår ett halft sekel i tiden, emedan den filosofiska fakulteten vid hvarje promotion alltsedan 1819 kännt sig manad af vördnaden för fäder och föregångare att egna en hågkomst åt dem, hvilka femtio år förut mottagit vetenskapens utmärkelser. Och jag skådar icke tillbaka för att upplifva smärtande minnen, eller afteckna ruiner, utan fastmer för att bland spillrorna söka detta stora hela, som icke förgås, – händelsernas tanke, som hvarken elden förtär, kanonen dödar eller grafvarna uppsluka och som ej slocknar med bräckliga menniskolif. Den fördolda, ledande, sammanhållande handen, som tron omfattar och som vetenskapen beständigt söker i företeelsernas verld, framträder|4| vanligen klarast i sitt verk att hopfoga spillror. »Lika litet i historien, som annorstädes, hör man gräset vexa.» Naturforskaren sönderbryter ett mineral, för att utröna dess inre struktur. En organism, som menskligheten, kan icke på samma sätt huggas i bitar. Men vid löffällningen blottas grenarnas samband med stammen: man igenkänner kronans arkitektur.

4 Låtom oss dröja vid året 1827.

5 En monografi öfver detta år kan förliknas vid torson af ett tidehvarf, en gestalt utan hufvud, armar och ben. Uthugget ur tidens kropp, har det, utom kalendern, hvarken en början eller ett slut. Det lefver af en rot, som varit, och kastar frön för en tid, som kommer. Det erbjuder knappt en fullbordad stor tanke, knappt ett afslutadt historiskt faktum. Men hvar finnes i tiden någonting fullfärdigt, afslutadt i sig? Hvarje generation har rätt att betrakta den korta minuten för dess tillvaro som tidernas krona. Quorum pars fuimus.språk: latin Menskligheten, det är vi, och hvarje ögonblick är dess höjdpunkt. Historien är lefvande och personlig, hon måste hafva en reflex i oss sjelfva. Utan denna reflex är den historiska lexan en pressad blomma, i hvilken lärjungen fåfängt söker ett lif, som förgått.

6 Generationen af år 1827 hade genomlefvat långa och oerhörda omhvälfningar både på andens och de yttre verldshändelsernas område. Inom det knappa tidsmåttet af mindre än fyra decennier hade största delen af det gamla Europa fallit i stycken och åter sammanfogats. Franska republiken hade framglänst och slocknat; Napoleon I:s universalvälde hade gått öfver folken och åter sammanstörtat; en sköka, benämnd förnuftet, hade inkräktat Guds thron, och när morgonen grydde, fanns hon ej mer. Naturvetenskaperna hade begynnt omskapa verlden och konsten försköna henne. Kanonernas dån och braket af ramlande välden hade gjort folken lomhörda. Tiden var öfvermätt, trött, i behof af hvila. Sex år efter Napoleons död kände man sig ännu som dagen efter en begrafning. Det förgångna var öfverväldigande, det kommande ofattligt.

7 Med tröttheten följde den politiska, sociala, religiösa reaktionen och fann i den sin förklaring. Längesedan begrafna tidsformer uppstodo och bemäktigade sig statsrodren, samhällslifvet, biktstolarna. Så mycket var förstördt, att man icke trodde sig kunna återställa för mycket. Metternichs statskonst hade|5| gått till verket att rekonstruera Europa på Wienerkongressens grundvalar, likasom hade aldrig folkens röst ljudit i rådssalarna eller deras blod flutit i frihetsstriderna. Den Heliga Alliansen uppstod på en af den stora revolutionens grundtankar, broderskapet, men vände sig i sin tillämpning mot de två öfriga grundsatserna: friheten och jemnlikheten. Furstekongresserna i Aachen, Laybach och Verona organiserade en statspolis, bragt i system, medan jesuiterne återkallades, inqvisitionen återinfördes och den tämda franska örnen matade sina återkomne markiser med en milliard. Man hade upplefvat så otroliga ting, att äfven det otroligaste, äfven försöket att tvinga tidens rullande hjul ett sekel tillbaka, icke mer syntes höra till omöjligheternas område. De för ögonblicket ledande männen uti Europas rådkamrar hade »ingenting lärt och ingenting glömt»; – ord, som äro karakteristiska för alla reaktionsperioder.

8 Tolf år efter Napoleons fall fortfor detta Sisyphus-arbete, gynnadt af folkens utmattning. Det oroliga Neapel tyglades, det motsträfviga Spanien lades ånyo under Ferdinand VII:s och inqvisitionens faderliga spira. Man jagade carbonari, man vädrade demagoger. Pressens rytande Minotaurus lades i nyttiga fjettrar, och den patriarkaliska styrelseformen måste vara höjd öfver allt olämpligt klander. Hade icke Wartburgs studenter uppbrännt tidens sansade literatur? Hade icke Louvel lönnmördat hertigen af Berry och Sand genomborrat August von Kotzebue?

9 Men under allt detta uppvexte småningom en ny generation, hvilken ansåg sig icke mindre berättigad, än dess företrädare, att eröfra och omskapa verlden. Ännu oförmögne att sjelfve uppbygga något, riktade de nye verldseröfrarne sin protest mot reaktionens byggmästare. Detta slägte gaf sig ej tid att vänta; det ville strax efter utsädet skörda frukten. Att efter en så väldig ansats i revolutionen, språnget blifvit så knappt i verkligheten och snarare liknade ett språng tillbaka, detta syntes mången vara ett hån. Hemliga föreningar utbredde sig öfver de flesta länder: man hade jagat spöken och fick konspiratörer. Idealisterne befunno sig i »verldssmärtans» period, der alla sår blödde och läkarne upprifvit förbanden. Af revolutionen återstod endast tviflet. Menskligheten hade ej kunnat rekonstrueras utan Gud; staten och samhället hade ej kunnat lösryckas från sin historiska rot: förnuftet, friheten, framåtskri|6|dandet, allt hade svikit, och en gudomlig verldsordning hade ännu ej klarnat för tidens tröstlösa blickar. Genom Byrons tjusande sång ljöd ett halfqväfdt skri af hopplös förtviflan, och på Chateaubriands känslofulla korståg för Gud, furste och fädernesland svarade judarne Börne och Heine med att bespotta himmel och jord.

10 Medan de underjordiska makterna sålunda drefvo sitt dolda spel i tidens inre, utbrast, på sidan om centralhärdarne, en politisk kris, som i flera afseenden bildar en vändpunkt och leder oss till det årtal, hvarom här närmast är fråga.

11 Historien erkänner ingen slump. Från höjderna af sin ståndpunkt igenkänner efterverlden i det, som för samtiden synes tillfälligt, länkarne af en följdriktig utvecklingskedja. Osmanernes välde i Europa lyder samma naturlagar, som öfriga, på Islam grundade välden: ett vextlif, som under gynnsamma förhållanden utvecklar sig raskt till förvånande styrka, fortlefver sin tid, förvissnar och dör. Den vitala kraften af en religion, som är mäktig af utveckling, saknas hos dessa statsorganismer; den kemiska processen får öfverhand och upplöser organismen. Sedan tvåhundra år befinner sig det turkiska väldet i ett sådant upplösningstillstånd. När derför Alexander Ypsilanti år 1821 framträdde i spetsen för den grekiska Hetärian, var detta, likasom de sednare utbristande upproren på Kreta, i Herzegowina, i Bosnien och Bulgarien, ingenting annat, än fallande löf från ett vissnande träd.

12 Det gamla Grekeland hade efterlemnat för djupa spår i hela den europeiska kulturen, och fyndet af Venus från Milo hade alltför nyss väckt en allmän hänförelse, för att icke samma Europa, som länge varit en likgiltig eller tvekande åskådarinna af det asiatiska barbariet på dess utmarker, ändtligen skulle taga parti. Spanien hade genom sin kamp mot Napoleon först återväckt nationalitetsidén i Europas medvetande; Grekernes frihetsstrid bragte till klarhet denna i sina följder så skickelsedigra, så fruktansvärda idé, som en dag skulle störta »furst Mitternacht», omgöra Wienerkongressens europeiska karta och samla så många härtills slumrande drifter under nya fanor. Snart strömmade skaror af Philhellener från Frankrike, England, Tyskland och andra länder till Grekernes bistånd; hvarje seger helsades med jubel, hvarje motgång|7| med förnyade ansträngningar. I fyra år hade Europa, eldadt af Byrons sånger, drömt om det befriade Grekeland, då Ibrahim pascha oförväntadt dränkte Peloponesus i blod och Missolonghis hjeltemodiga fall (April 1826) kom att uppskaka samtiden.

13 Vid början af året 1827 rasade striden, blodig och oafgjord, på Attikas och Peloponesus' klassiska jord. Mot Athéns fasta borg, det minnesrika Akropolis, försvaradt af Griziotti, stormade förgäfves Redschid pascha. En mörk natt i December 1826 hade öfverste Fabvier med 650 tappre landstigit vid Methana och slagit sig igenom det turkiska lägret, för att tillföra de belägrade krut, och vid hans sida red då, bland denna åt döden invigda trupp, hans adjutant, Finnen August Maximilian Myrberg. Värdigt forntidens berömdaste hjeltebragder, följdes Akropolis' försvar af hela Europas beundran. Och när slutligen, (Juni 1827) den ringa återstående skaran af desse hjeltar, som i mer än 6 månader trotsat fiendens öfverlägsna härar, hungersnöden, vattenbristen och döden i alla skepnader, nödgades kapitulera mot ett ärofullt aftåg, hade ändtligen folkens röst blifvit regeringarne öfvermäktig och tvungit England, Ryssland och Frankrike att frångå det Metternichska systemet, som i hvarje fritt folk såg en fiende.

14 Den nuvarande toryministeren i England har åberopat Cannings politik i den orientaliska frågan. Det var dock denne store statsman, som i sin ungdom besjöng Grekelands frihet och 1826 vid slutet af sin bana genomdref ett förbund mellan England och Ryssland, i ändamål att uppträda som medlare mellan sultan Mahmud och hans upproriska vasaller; ett förbund, hvari Frankrikes philhellener, i trots af ministèren Villèle och censuren, tvungo sin regering att deltaga. Det språk, som Divanen då förde gentemot de tre förbundna makterna, erinrar på ett märkeligt sätt om turkiska styrelsens svar till de europeiska makterna i Januari och April 1877. När de allierades sändebud, efter lång väntan, begärde detta svar på sina framställningar i Maj 1827, förklarade Reis-Effendi, att H. M. Sultanen begärde satisfaktion för det kränkande sätt, på hvilket man förnärmat hans rikes värdighet. Hvartill ryska sändebudet markis de Ribeaupierre genmälde: »l'intervention se fera ou par cinq puissances, ou par trois, ou par deux, ou par une.språk: franska» Den|8| 6 Juli undertecknade de tre makterna Londonertraktaten om Grekelands pacifikation. Sultanens minister mottog detta papper utan att läsa det, och när sex veckor derefter ett svar begärdes, yttrade han: »denna vexel skall aldrig inlösas.» Följden blef ett ultimatum och svaret på detta ett öfvermodigt manifest, hvari sultanen på det bestämdaste afböjde all främmande inblandning i Turkiets inre angelägenheter, förklarande sig hellre vilja gå under, än böja sig för de kristna makternas orimliga och orättvisa fordringar.

15 Så långt är 1827 års historia en redan uppfylld profetia för år 1877. Resten återstår. Canning upplefde icke slutet af den grekiska hjeltedikten. Denne af alla nationer aktade statsman, hvars valspråk lydde: »borgerlig och religiös frihet för hela verlden» och som förklarat, att »grekisk jord var grekisk egendom», bortrycktes den 8 Augusti 1827 och lemnade sitt halfgjorda verk åt Wellington, som väl förstod att segra, men ej att regera.

16 Redan vandt att förnimma många ord och få handlingar, bidade Europa utgången af underhandlingarne om Grekelands öde, när på sena hösten samma år nyheten om slaget vid Navarino korsade hela den sluga statskonst, hvari Metternich, efter Cannings död, ånyo förstått att intrassla Europa. Få händelser hafva väckt en så allmän hänförelse. Det är bekant, att de förenade turkiska och egyptiska flottornas förstöring i bugten vid Navarino genom engelska, franska och ryska flottorna den 20 Oktober 1827 var lika oväntad, som oangenäm för Cannings efterträdare. Man skyllde, som vanligt, på slumpen, – några af missförstånd lossade turkiska skott, som förvandlade en hotelse till ett dråpslag. Den lyftade släggan hade af sin egen tyngd fallit mot städet.

17 Navarinos frukter motsvarade icke heller grekiska folkets och philhellenernes väntan. Capod’istria hade samma år i Juni blifvit vald till Grekelands president. Men gentemot den engelska och österrikiska statskonsten behöfdes ännu ett blodigt ryskt-turkiskt krig, freden i Adrianopel, år af söndringar, intriger och strider, innan kulturens klassiska jord upphörde att förtrampas af barbarernes hästar och en liten vanmäktig, inom trängsta möjliga gränser inklämd stat tilläts att vid det Ægeiska hafvet afbida det turkiska väldets förestående upplösning.

18 Utom skådeplatsen för det grekiska frihetskriget, Mahmud II:s reformer, Ryssarnes intåg i Erivan och diplomaternes shackdrag, erbjuder året 1827 intet högre och varaktigare politiskt intresse. Allt var flytande, sväfvande, oafgjordt. Man fick »konservative» och »liberale», men den konstitutionela styrelseformen förblef ännu, trots Englands och Sveriges häfdvunna föredömen, ett olöst problem, som hårdnackadt bestreds ofvan- och underfrån. Med Alexander I föll idealpolitiken och dess urartade frukt, den Heliga Alliansen. Med Canning föllo den högre europeiska statskonstens praktiska synpunkter, och tiden halkade oemotståndligt framåt mot 1830 års kris. För ögonblicket, och medan jätteskuggan af Nicolai I under inre och yttre fejder ännu blott otydligt aftecknade sig mot framtidens horizont, riktades dagens halfsofvande blickar mot Metternich, Frankrikes Carl X och Portugals lismande thronpretendent Don Miguel.

19 Det var ingen lycklig tid för den kristna kyrkan, som kastades hit och dit mellan vantron, tviflet och sömnen. Papismens välorganiserade härar öfversvämmade åter de katholska länderna, funno understöd hos regeringarne, brände biblar och stängde kätterska kyrkor. Den protestantiska kyrkan i Tyskland bestod, under Hengstenberg m. fl., en hård kamp mot Schelling, Hegel, Schleiermacher och andre den nyare filosofins banérförare, hvilkas läror först sednare framfördes till deras fulla konseqvens. Den engelska högkyrkan bekämpade ihärdigt katholikernes emancipation i Irland. Till de skandinaviska ländernas och Finlands statskyrka hade ännu blott spridda återljud hunnit från striden i Tyskland, och de gamla formerna qvarstodo till det yttre orubbade, men undergräfda af de sedan förra århundradet rådande rationalistiska lärorna.

20 Tidens vakna lif framstod märkbarast i vetenskapen, konsten och den börjande verldsindustrin. På dessa områden frambragtes storverk. Naturforskningen sörjde Volta, uppfostringsläran Pestalozzi, musiken Beethoven, alla aflidne 1827. Men en rik skatt af snillen och banbrytare återstod ännu för samtidens beundran. Alexander von Humboldt, Berzelius, Herschel; – Hegel, Niebuhr, Schlosser, bröderne Grimm; – Thorvaldsen, Cornelius, Horace Vernet; – Cherubini, Spohr, Boieldieu, Catalani; – Thomas Moore, Beranger, Tieck, Rückert, Oehlenschläger; – se der några få namn, så att säga gripne ur mängden! Öfver dem|10| alla intog den gamle skaldekonungen Goethe sin obestridda thron, medan Walter Scott, på höjden af sitt rykte, var tidens oupphunne mästare i den berättande stilen.

21 Lägges dertill ångkraftens vexande utbredning, de första engelska jernvägarne, tunneln under Themsen, Parrys nordpolsexpedition och de mekaniska uppfinningarne på alla industrins områden, får detta tidehvarf, som var Stephensons och Brunels, sin belysning såsom en utsädestid för nästföljande mansålder. Det bar inom sig blomman af det förgångna, visserligen med afbruten stängel, men med nya rotskott, och fröen till en stundande utveckling. Man kunde i få ord rista dess runa sålunda: det var saknadens, hvilans och väntans tid. Allt, som hängde vid det förflutna, kände sig rotlöst; allt, som sträckte sin famn mot framtiden, famlade ovisst; men genom båda gick en aning om tidens pånyttfödelse.

22 Dessa allmänna drag af saknad, hvila och väntan fingo en säregen betydelse för det aflägsna Finland, som genom en våldsam kris blifvit lösryckt ifrån sin historiska stödpunkt. Landet stod ännu så nära 1808 och 1809 års tilldragelser, att det hvarken hunnit glömma det framfarna, eller invexa i det dåvarande. Aderton år efter kriget stod hvar vuxen man och qvinna med sin rot i »den svenska tiden» och kände sig ovan under »det ryska väldet», såsom man då uppfattade och benämnde ställningen efter 1809. Tanken på en finsk stat, ett Finland för sig, förenadt med ryska riket, fanns, efter Speransky, knappt hos de ledande statsmännen, långt mindre hos folket. Hvarken Alexander I:s högsinta ord, – eller hans finska resa 1819, der den milde Kejsaren hyllades, utan att mängden tänkte på Storfursten – eller den statsrättsliga grundvalen i konstitutionen, eller två regenters bekräftelse af densamma hade ännu blifvit uppfattade i denna betydelse. Det fanns en och annan statsman, främst R. H. Rehbinder, som med frågande varsamhet vidhöll grundsatsen af en politisk autonomi, der denna befanns möjlig. Konstitutionens bestämmelser|11| fingo en pligttrogen tillämpning i sådana delar, som icke kommo eller ansågos kunna komma i någon betänklig konflikt med riksenheten och de högsta styrelsegrundsatserna. Alltså förnams ingen hviskning om landtdag, om icke då och då en, sannolikt af Rehbinder fint anbragt antydning i regeringshandlingar från S:t Petersburg. Öfverhufvud uppfattades landets autonomi som väsentligen lokal och administrativ. Gränserna för det berättigade eller tillåtliga voro derför obestämda och beroende af personlig tolkning; hvarför ock generalguvernören grefve Zakrevskys stundom egendomliga uppfattning af landets lag bör bedömas efter den tidens synpunkter. Det bör icke heller förbises, att den högre tjenstemannapersonal, som styrde landet under denna byråkratiska period, uppvuxit under Gustaf IV Adolfs godtyckliga regering samt blifvit förstärkt med numera landsmän från det fordna Wiborgska guvernementet. Att man i alla grader hämtade inspirationer från »högre ort», var, under sådana förhållanden, mindre förvånande, än att dock det vida öfvervägande flertalet af tjenstemän, särdeles domarekorpsen, med omutlig redbarhet stod vid sin pligt.

23 Huru oförberedd tiden var för en politisk och nationel uppfattning af landets ställning, visar sig bäst af det ringa medhåll A. J. Arvidssons ungdomligt dristiga upprop åt detta håll uti Åbo Morgonblad fann i landet. Utom kretsarna af den ungdom, som alltid anslås af djerfva framtidstankar, betraktades Arvidsson med förvåning och tvekan, der han ej afgjordt ogillades. Ingen martyrkrona omgaf hans panna, ingen skola upptog hans lärosats. Hans skilsmessa från universitetet och landet blef ett samtalsämne och i mångens ögon en varning för brushufvuden. Skämtordet »fennomani», uppkommet i Sverige och utsagdt om Arvidssons anhängare, syntes för ytlige betraktare vara det enda, som återstod af denna förtidiga »lokalpatriotism.» Det var dock långtifrån så. Porthans och historiens utsäde grodde långsamt, omärkligt, men oemotståndligt i dess första naturliga jordmån, språket och folkpoesin. Renvalls nyss utkomna Lexicon linguæ Fennicæ (1826) stadnade på de lärdes bokhylla, och föga längre trängde Topelii Suomen Kansan vanhoja Runoja, eller Sjögrens och Gottlunds finska forskningar. Näst den andliga literaturen på finska språket, funno ännu endast den folkelige Judén och v. Beckers banbrytande Turun Wiikkosanomat en vidsträcktare läsarekrets. Det var en ringa,|12| frågande början, på hvilken nästföljande generation skulle lemna ett svar, och vi, som nu lefva, känna svaret.

24 Vid universitetet och i skolorna var latinet envåldsherrskare; för öfrigt läste och talade bildningen svenska. »Eskola kuppens visor» betecknade finska tungans svenska språkstudier. Skaldekonstens blomning i Sverige doftade genom många finska hem. Dess bindande makt på ett håll, dess väckande makt på ett annat får icke förbises. Utan den hade Franzén sjungit finska, om han sjungit; utan den hade Runeberg icke blifvit på samma gång det förgångnas och det kommandes skald. Mödrarna sjöngo »Den gamle knekten» vid barnens vaggor, de unga tärnorna kände Choræus från perm till perm. Tegnérs Frithiof var på allas läppar och hamrades på alla klavér med finnen Crusells melodier. Wallins predikningar lästes i hemmen alla söndagar och väl äfven i smyg f ån en del predikstolar; af Geijer kände man endast »Vikingen» och »kolaregossen»; desto mer af Atterbom, Stagnelius, Nikander, Valerius, Vitalis, jemte Upsala-upplagan af de tyske klassikerne och en god dosis af fosforismen. Ju mer politiken trädde i bakgrunden, ju mer lärdomen blifvit föråldrad, medan framtidens skötebarn, industrin, ännu låg i sin linda, desto mer värmde sig en frusen tid vid poesins flammande härdar.

25 Näst poesin var den då blomstrande historiska memoireliteraturen allmännast spridd i landet. Napoleon Bonaparte hade sörjt för att äfven hos den okunnigaste, äfven hos den likgiltigaste inpregla ett stycke verldshistoria. Han hade efterlemnat ett bredt spår på jordens yta. Den finske bonden, sjömannen och köpmannen kände honom lika väl, som krigaren, statsmannen och häfdeforskaren. Under Napoleons fångenskap väntade tusende, här som annorstädes, hvarje dag att förnimma underrättelsen om hans återkomst och nya verldshvälfningar. Man förnekade i det längsta tidningen om hans död. När den icke mera kunde betviflas, återvände man till skildringarne från ett tidehvarf, i jemförelse med hvilket det nuvarande syntes färglöst och tomt. Kejsaren, marskalkarne, Josephine, Marie Louise, Hortense, Marengo, Austerlitz, Trafalgar, Nelson, Wellington, Talleyrand, Leipzig, Waterloo och vidare bortåt, ända till de blodiga vålnaderna af Ludvig XVI, Marie Antoinette, Marat, Danton, Robespierre, – allt detta var ännu på hvar mans läppar. Lånebibliothe|13|ker hade uppstått på många orter och fylldes af Walter Scott, Lafontaine, Johanna Schopenhauer samt de röfvare- och riddareromaner, hvilka öfversvämmade första fjerdedelen af detta århundrade. Af vetenskaplige författare var Berzelius den allmännast kände; för öfrigt lefde man i den klassiska forntiden.

26 Landets kultur visar vid denna tid ett långsamt framskridande. Strömrensningens arbeten voro de enda, som följdes med ett allmännare intresse. Om jordbruket och näringarne skrefs mycket, men lästes föga, utom i almanackan. Finska Hushållningssällskapets skrifter hade så få läsare, att större delen af de kringsända exemplaren torde hafva stadnat som makulatur till husmödrarnas disposition. Städerna samlade kapitaler och nedlade dem uti fartyg, salt och varor från Lübeck. Endast Helsingfors och Tammerfors voro i märkbart uppgående. Vestkustens handelsflotta seglade, som förr, på Sverige, Köpenhamn, England och Medelhafvet, medan sydkusten begynte söka sin marknad i Petersburg. Tullspecialerna utvisade, att stundom något sextital kannor rhum, stundom ett par hundra buteljer vin blifvit införda under året. Statsekonomin rörde sig med tunga steg under bördan af reglementen och skrån, hvilka ansågos som nödvändiga bromsningsapparater på det med alltför svindlande fart framrusande samhället.

27 Lefnadssättet var enkelt, dock med qvarlefvor af den ceremoniösa Gustavianska tiden. Små tillgångar, ringa lefnadskostnad. Studenterne inreste till Åbo med terminens förråd af smör, bröd och lax eller ostar i släden. Hundra riksdaler var en betydlig förmögenhet. Dagens arbete begynte i skolorna klockan 6 eller 7; middag åts kl. 12 eller 1, aftonvard klockan 7 eller 8. Konserter och spektakler med Kotzebues pjeser började, till de äldres förtrytelse, vid en så sen timma, som kl. 6 e. m. De fleste lefde i små kretsar med trånga vyer och gamla nyheter. Man har svårt att i våra dagar göra sig en föreställning om de dåvarande kommunikationerna. För en resa till Stockholm med paketbåten behöfdes, alltefter vind och årstid, från en till sex veckor. Nyheten om slaget vid Navarino behöfde en månad, för att hinna »med estafette» till S:t Petersburgs tidningar och ännu längre till våra. Det var många omgångar med ett bref, ännu flera med en resa. År 1827 infördes i landet de trifsama verststolparne, men när den 28 Maj samma år den första diligen|14|sen, »Juokseva»,konsekvensändrat/normaliserat afgick från Åbo till Helsingfors, var detta ett storverk, som icke länge bar sig.tillagt av utgivaren Man hade god tid för femtio år sedan.

28 Midti denna saktmodiga, stillsama, förnöjsama tid kom nu en fullkomligt oväntad och förfärande tilldragelse att plötsligt afbryta den traditionela utvecklingens gång och inkasta landet på nya banor. Under hösten år 1827 fanns endast en tanke, ett samtalsämne i landet, och det var det förstörda Åbo. Branden begynte den 4 September kl. 9 på aftonen och fortfor hela följande dagen. Det var tisdag och onsdag. Man skulle tro, att budskapet om en så uppskakande olycka måste med luften och eldskenet spridas kring landet, och sannt är, att ett rykte derom redan på thorsdagen var kändt i Österbotten på mer än 40 mils afstånd. Men samma thorsdag den 6 September vid middagstiden visste landets officiela tidning i Helsingfors intet derom. Lördag den 8 Sept. innehöll detta blad en notis på några rader om branden. Tisdagen den 11 Sept. lästes nyheter om ryska kyrkan i Helsingfors, om England, om Moldau, men icke ett ord om Åbo. Först den 13 Sept. fann man i samma officiela organ för landets intressen en insänd skildring af den stora förödelsen. Detta som ett profstycke på dåvarande press, på hvad man ansåg sig skyldig allmänheten och på dennas tålamod.

29 Åbo brand uppskattades redan af samtiden såsom den i sin art mest fruktansvärda och skickelsedigra olycka, som Finland någonsin upplefvat, och insamlingen för de brandskadade blef storartad. Ännu behöll staden sitt härjade tempel och finska kyrkans primas, men olyckans dimensioner framstodo klara, när, redan den 21 Oktober samma år, det finska universitetet flyttades till Helsingfors, dit åtföljande kejserliga senaten, som emigrerat från Åbo 1819. Statsstyrelsens önskan, att förlägga hufvudstaden och universitetet, fjermare från Sverige, närmare riksenheten och bakom Sveaborgs kanoner, kunde ej missförstås. Men först en sednare tid har kunnat ana, om också ej fullt uppfatta hela betydelsen af denna stats- och kulturintressenas flyttade medelpunkt. Den historiska traditionen har en retarderande makt. Man måste antaga, att landets utveckling skulle ha fortgått äfven på den traditionela grund, hvarifrån intelligensen och samhällsinstitutionerna utgått; men man kan icke betvifla, att ju dess gång påskyndats genom flyttningen till nya förhållanden och främmande infly|15|tanden. Sedan två decennier förgått efter första flyttningen och ett nytt slägte uppvuxit, antogo i sjelfva verket framstegen i alla riktningar en vexande hastighet på den nya utgångspunkten för styrelsens och universitetets verksamhet. Man kan säga, att det är i Helsingfors, som Åbos traditioner utvecklat sin blomma. Och att icke ens flyttningen från en finsktalande del af landet till en svensktalande förmått hejda finska språkets, literaturens och nationalitetens utveckling, torde, trots all friktion, numera vara klart. I det konstitutionela statsskicket anses det lyckligt, att en framstormande tidsidé finner en nödig motvigt. Hvarje lifskraftig rörelse sofras af motståndet. Hvem framtiden tillhör, är tydligt nog. Det blir icke en eller annan provins, som kommer att attrahera landet. Det hela förblifver större, än hvarje af dess delar, men delarnes mångfald och olikhet betinga det helas utveckling.

30 Ur alla dessa synpunkter framstår försvinnandet af det fordna Åbo såsom en providentiel tilldragelse, bestämd att inviga vårt land för en ny utvecklingsbana. Intet stort omskifte föds utan smärtor, och Finlands nya tid har framgått ur blod och aska. Hvad 1808 års slagfält börjat har 1827 års eld fullbordat. Der samtiden såg endast hopplösa ruiner, der ser en kommande tid nya murar och blomstrande fält. Askan har befruktat, tårarna vattnat kommande skördar.

31 Och om äfven denna nya blomstring en gång skall nå sin höst, hvem tviflar derför på nya vårar? Historien har blifvit kallad en mot det framfarna vänd profet. Hon är så, men hon är någonting mer: hon är ett vittne i profetens af Nazareth tjenst. Hennes väg går fram öfver grafvarna, men blott för att intyga nya former af tillvaron. Grafven betyder för henne endast återuppståndelsen; hon förnekar döden, hon protesterar emot tillintetgörelsen, och hon låter oss i hvarje försvinnande tidsmoment skåda en skymt af den gudomliga verldsordning, hvars mått är evigheten.

32 Kejserliga manifestet af den ⁹⁄₂₁ Oktober 1827 befaller, att det från Åbo till Helsingfors flyttade läroverket skall kallas »Alexanders-Universitetet i Finland», samt förordnar: 1) att Universitetet tillsvidare skall inrymmas i senatshusets östra flygel och det för divisionschefen vid finska militären uppförda|16| hus; – 2) att ett nytt universitetshus skall uppföras vid senatstorget; – 3) att dertill skall användas, utom behållningen i Universitetets byggnadsfond, den för 30 år beviljade inkomsten af lediga pastorater och de intill 1868 dertill anslagne tullafgifterna för utförda skogsprodukter samt ett räntefritt förskott å dessa medel af 500 000konsekvensändrat/normaliserat rubel bko assign; – 4) att Consistorium academicum och dess byggnadskomité frikallas från dessa byggnadsåtgärder; – 5) att Universitetets embets- och tjenstemän erhålla beloppet af ett års lön som flyttningshjelp, samt 6) att en komité, bestående af grefve Rehbinder som ordförande i Kanslers ställe, jemte prokuratorn Walleen, senatorn Falck, Universitetets d. v. rektor prof. Hällström och prof. Fattenborg som ledamöter, skall ombesörja flyttningen och ordna alla de dermed sammanhängande vigtiga frågorna.

33 Denna i sanning storartade och upplysta omsorg, hvarmed H. M. Kejsaren och landets styrelse sålunda uppreste det ödelagda universitetet ur dess ruiner, hade till påföljd, att lärosalarna redan den 6 Oktober 1828 kunde ånyo öppnas för den akademiska undervisningen och att Universitetets nya hufvudbyggnad invigdes den 19 Juni 1832.

34 Minnet af Åbo år 1827 är oskiljaktigt från hågkomsten af den filosofiemagister- och doktorspromotion, som den 10 Juli samma år högtidligen anställdes i det vackra hus, der sånggudinnorna nyligen, år 1815, funnit sin första värdiga fristad i detta land. Det var sista gången dessa Åbos gamla och dock evigt unga Muser, redan vid lågornas rand och likasom med halfsvedda lockar, utdelade lagern vid den femtiondeandra promotionen sedan Universitetets begynnelse. Promotor, professoren i österländska språken och literaturen doktor Johan Henrik Fattenborg, utdelade vid detta solenna tillfälle, efter utfärdadt latinskt programm, jubelkransen åt fyra den 18 juni 1775 lagerkrönte magistrar, hvaribland erkebiskopen doktor Jacob Tengström. Då det icke torde sakna intresse att läsa de veteraners namn, hvilka upplefvat sitt guldbröllop med sånggudinnorna från och med 1819, när den vackra seden att promovera jubelmagistrar först tog sin början, utbeder jag mig att här få anföra en deröfver benäget meddelad förteckning:*)Sammanställd af jubelmagistern, kammarrådet m. m. doktor Rabbe.

Jubelmagistrar i Finland.

35 Ungdomens och hoppets lager utdelades år 1827 åt följande unge magistrar. Ett † vid de flestes sida utmärker deras bortgång ur lifvet.

36 Biografiska data, som nu ej kunnat erhållas fullständiga om desse 1827 års magistrar, skola utan tvifvel erbjuda framtida tecknare ett mer än vanligt intresse. Det är ett anmärkningsvärdt stycke finsk kulturhistoria vi läsa i dessa namn. Nämnde promotion hade äran räkna bland sina unge promoti ett icke ringa antal män, hvilka sedermera intagit en framstående plats i statens, kyrkans och vetenskapens tjenst, samt bland dem två, hvilka vårt land i alla tider skall nämna bland sina snillrikaste söner. De tillhöra, äfven desse, numera|21| endast minnet. I blomman af sin mannaålder bortrycktes Johan Jakob Nervander från den vetenskap, der han med makten af ett banbrytande snille öppnat nya och storartade utsigter för naturforskningen. Nervander innehade vid promotionen det första hedersrummet. Ett hedersrum af annan art är nyss af efterverlden tillerkändt Johan Ludvig Runeberg. Så länge hade denne starke ande i en fordom stark kroppslig hydda, en annan Prometheus, naglad vid klippan, kämpat mot stoftets vanmakt, att han för det nu lefvande slägtet syntes oförstörbar af tiden och att den lager redan var nära att brytas, som nu skulle för andra gången ifrån Parnassen beskugga hans höga panna, när äfven han – och med honom den nu instundande promotionens skönaste glans – den 6 (12) innevarande Maj sjönk ned under jordens yta. Årets promovendi nedlade jubelkransen på hans graf. Verlden vet hvad J. L. Runeberg varit för sången; fosterlandet vet hvad han varit för oss.

37 Dock icke blott för att saknande frammana ädla skuggor, utan ock för att med glädje helsa käre qvarlefvande, blicka vi nu tillbaka till promotionen år 1827. Oaktadt dyra förluster, måste det ju anses för en sällspord Försynens nåd, att vi af de då promoverade 55 magistrarne ännu se ibland oss nio högt aktade veteraner och, vid deras sida, en tionde, som, ehuru dertill berättigad genom aflagda kunskapsprof i Juni 1827, icke mottog kransen vid samma promotion, men nu, för att gå Filosofiska Fakultetens enhälliga, varma önskan till möte, skall mottaga lagern som jubelkrans. Desse tio vördade jubelmagistrar, denna ett förgånget slägtes dyrbara återstod, som åren icke brutit, som mödan icke förslitit och som milda makter skonat, till fröjd och till föredöme för en efterföljande ungdom, – de äro ock, som redan är anmärkt, de siste Åbo-magistrarne, de siste qvarlefvande af fäder och föregångare, hvilka sånggudinnorna bekransat uti den åldriga stad, der detta universitets vagga har stått, och med dem afslutas den långa serien af 52 promotioner i Åbo. Vi helsa dem med den djupa vördnad, som tillkommer fädernes minne, med den rättmätiga aktning, som förvärfvas genom en lång lefnadsbana i sanningens och fäderneslandets tjenst. Må de med varma hjertan upplifva sin ungdoms gladaste hågkomster och, omgifne af ett nytt slägte, som träder i deras fotspår,|22| känna sig desto mer förvissade, att sanningen aldrig dör, att höga kulturmakter beständigt och segrande gå genom tidernas mörker.

38 Deras lefnadsförhållanden och verk anföras här i korthet, enligt af dem sjelfva benäget meddelade anteckningar. Och vi börja med den af de tio, öfver hvars grånade hjessa Promotor nu skall hafva den äran att lägga på samma gång den första akademiska lagern och jubelkransen.

Elias Lönnrot.

39 Född i Sammatti kapell af Karislojo socken den 9 April 1802. Åtnjutit elementar-undervisning i Ekenäs pedagogi, Åbo kathedralskola och en kortare tid i Borgå gymnasium åren 1812–1820. Farmacie-elev i Tavastehus åren 1820–1822. Student i Åbo den 10 Okt. 1822. Filosofie kandidat den 11 Juni 1827. Genomvandrade år 1828 Tavastland, Savolaks och Karelen för att studera finska språkets dialekter och insamla sånger, ordspråk m. m. Medicine kandidat den 14 Dec. 1830. Gjorde år 1831 en ny vandring genom Savolaks och Kajana härad i ofvannämnde syfte. Förordnades den 13 Juli 1831 att tjenstgöra såsom koleraläkare i Helsingfors stad, Sibbo, Nurmijärvi, Sääksmäki och Borgå socknar samt Tavastehus stad och blef i anledning deraf hugnad med en briljanterad ring den 18 Okt. s. å. Medicine licentiat den 4 Maj 1832 och promoverad medicine doktor den 20 Juni s. å. Verkställde s. å. en tredje vandringsfärd i Savolaks, öfre Karelen och Arkangelska guvernementet. Biträdande provincialläkare i Uleåborgs distrikt den 26 Sept. 1832. E. o. läkare den 9 Okt.; t. f. provincialläkare i Kajana den 28 Dec. s. å. Utnämnd provincial- och slottsläkare derstädes den 24 Juli 1833. Gjorde på Finska Litteratursällskapets bekostnad en resa för språkforskning och runosamling till Finska och Ryska Karelen samt Finska och Ryska Lappmarkerna åren 1836–1837. Tillbragte äfven åren 1841–1842 på resor i Finska, Norska och Ryska Lappmarkerna samt i Arkangelska och Olonetska guvernementerna. Vistades år 1844 och 1845 för språkstudier i Esthland, Liffland och Ingermanland. Färdades under åren 1845–1846 i särskilda trakter af Karelen för fortsatta språkforskningar. Utnämndes till professor i finska språket och litteraturen den 21 Okt. 1853. Riddare af Anne o. 3 kl. den 25 Mars 1856. Reste, enligt Styrel|23|sens förordnande, under sommaren år 1857 i Kajana härad samt norra delen af Savolaks och Karelen för att undervisa allmogen i tillredning af lafbröd. Hugnades med utmärkelsetecken för 25 års oförvitlig tjenst den 27 Dec. 1858. Honorär doktor i historisk-filologiska fakulteten den 31 Maj 1860. Ledamot i komitén för granskning af förslaget rörande folkskoleväsendet år 1861 samt i komitén för afgifvande af utlåtande rörande finska språkets användande såsom kurialspråk år 1862. Ridd. af Stanislai o. 2 kl. den 29 April 1862. Erhöll på begäran afsked såsom professor emeritus den 3 Juni 1862 och hugnades derjemte med kansliråds namn och värdighet. Ledamot i finska psalmbokskomitén den 20 April 1863. Riddare af Kongl. Svenska Nordstjerne orden den 18 April 1865. Ridd. af Anne o. 2 kl. den 26 Aug. 1868. Riddare af Kongl. Preussiska orden Pour le mérite den 22 Jan. 1872. Lekmanna-ombud för Raseborgs vestra prosteri vid första allmänna kyrkomötet i Finland år 1876.

40 En af Finska Litteratursällskapets stiftare 1831, dess förste sekreterare Febr.–Juni 1831, ordförande 1854–1863 och hedersordförande sedan sistnämnde år. Ledamot af sällskapet pro Fauna et Flora Fennica 1831; af Hushållningssällskapet i Uleåborgs län 1833; af Nordiska Oldskrift-Selskabet i Köpenhamn 1834; af Uleåborgs Bibelsällskap 1835; af Finska Hushållningssällskapet i Åbo 1837; af Finska Vetenskapssocieten 1839. Hedersledamot af Die gelehrte Estnische Gesellschaft i Dorpat 1844. Korresponderande ledamot af Estländische Literarische Gesellschaft i Reval 1845. Ledamot af Finska Litteratursällskapet i Wiborg 1846. Korresponderande ledamot i Kongl. Vetenskapsakademien i Berlin 1850. Ledamot af biträdande Bibelsällskapet i Helsingfors 1854. Korresponderande ledamot af Ungerska Vetenskapsakademien 1859. Hedersledamot af Société d'ethnographie orientale et americaine i Paris 1860. Korresponderande ledamot af Ungerska Naturvetenskapliga Sällskapet i Pesth 1864. Ledamot af Finska Evangeliska Sällskapet 1870. Hedersledamot af Société Philologique de Paris 1875; af Finska Fornminnesföreningen 1875; af Esthniska Litteratörernes Sällskap i Dorpat 1875; af Kejserliga Vetenskapsakademien i S:t Petersburg 1876.

41 Son till sockneskräddaren Fredrik Johan Lönnrot och Ulrika Andersdotter.

42 Gift år 1849 med Maria Piponius, dotter till färgaren i Uleåborg Elias Piponius och Anna Jakobina Snellman.

43 Skrifter: Akad. disputationer: 1) De Wäinämöine, priscorum Fennorum numine. P. I. (pro exercitio, praes. R. von Becker), 1827. – 2) Afhandling om Finnarnes magiska medicin (för med. doktors graden, praes. J. A. Törngren), 1832. – 3) Om det Nord-Tschudiska språket, (för profession) 1853.

Kantele taikka Suomen kansan sekä vanhoja että nykyisempiä runoja ja lauluja. 1–4 Osa. Helsingissä, 1829–1831.

Gustava Schartau'n hyväntahtoisia neuvoja katovuosina etc. Suomennetut ja lisätyt. H:ssä, 1834.

Kalevala taikka vanhoja Karjalan runoja Suomen kansan muinoisista ajoista. 1–2 Osa. H:ssä, 1835 (redaktion).

Suomalaisen talonpojan kotilääkäri. H:ssä, 1839. – Toinen painos. H:ssä, 1856.

Kanteletar taikka Suomen kansan vanhoja lauluja ja virsiä. 1–3 Kirja. H:ssä, 1840. – Toinen painos. H:ssä, 1864 (redaktion).

Suomen kansan sanalaskuja. H:ssä, 1842 (redaktion).

Suomen kansan arvoituksia. H:ssä, 1844. – Toinen painos. H:ssä, 1851 (redaktion).

Svensk, finsk och tysk tolk. H:fors, 1847.

Paavo Korhosen viisikymmentä runoa ja kuusi laulua. H:ssä, 1848 (redaktion).

Kalevala. Toinen painos. H:ssä, 1849. – Kolmas painos. H:ssä, 1866 (redaktion).

Merenvirta. Suomentanut etc. E. L. H:ssä, 1851

Kolme päivää Sairion kylässä. H:ssä, 1854.

Wilhelmi Linterin historia. H:ssä, 1856.

Neuvoja erästen jäkäläin käyttämisestä ruuaksi. Kuopiossa, 1857.

Minkätähden kuolee Suomessa niin paljo lapsia ensimäisellä ikävuodellansa. Turussa, 1859.

Flora Fennica. Suomen Kasvisto. H:ssä, 1861. – Flora Fennica. Suomen Kasvio. Toinen laitos, jonka toimittivat E. L. ja Th. Saelan. H:ssä, 1866.

Kalevala. Lyhennetty laitos. H:ssä, 1862 (redaktion).

Lainopillinen käsikirja yhteiseksi sivistykseksi. Toimittanut J. Ph. Palmén. Suomentanut E. L. H:ssä, 1863.

Vanhoja ja uusia virsiä. Suomalaisen virsikirjan korjaamista varten toimittanut E. Lönnrot. Turussa, 1865.

Kahdeksankymmentä ja kuusi virttä erinäisiä tiloja varten. Virsikomitean tarkastettavaksi toimittanut E. L. Turussa, 1867.

Kymmenen virttä. Virsikomitean tarkastettavaksi toimittanut E. L. Turussa, 1868.

Viisikymmentä virttä vanhoista arkkivirsistä toimittanut E. L. H:ssä, 1869.

Suomalainen virsikirja väliaikaiseksi tarpeeksi. Turussa, 1872.

Psalm-öfversättningar, intagna i skriften: Kolmeviidettä Elias Lönnrot'in kääntämää uutta suomalaista virttä, jotka saksalaisesta virsiaarteesta valitsi ja alkuperäisillä, rythmillisillä nuoteilla varusti O. J. Colliander. H:ssä, 1874.

Suomalais-Ruotsalainen Sanakirja. Toimittanut Elias Lönnrot. Edellinen Osa. H:ssä, 1866–1874. – Jälkimäinen Osa. H:ssä 1874–187.. (Tryckningen ännu icke afslutad).

I tidskriften Suomi 1841: Om Finska ordspråk och gåtor. – Bidrag till Finska språkets grammatik (forts. i följande årg.). – 1842: Klaus Kurck och liten Elin. Öfvers. – 1844: Muukalaisuudesta Suomessa. – 1845: Kokeita suomalaisessa laulannossa. – 1855: Odysseen vastaanotto Faiakilaisten saarella. – 1856: Pispa Henrikin surmavirsi. – 1857: Kauppakaari ja maakaari, suomennettu. – 1858: Kasvikon oppisanoja.

I Acta Societatis Scientiarum Fenniae, Tom. IV: Ueber den Enare-Lappischen Dialekt, 1854. – Minnestal öfver Akademikern A. J. Sjögren, 1855. – Tom. V: Om ursprunget till Finnarnes Hiisi, 1858.

I Finska Läkaresällskapets Handlingar. Band. I: Om Finnarnes magiska medicin, 1842. (Ofvannämnde disputation med samma titel utgör ett utdrag ur denna uppsats).

I Grots Calender till minne af Kejserl. Alexanders-Universitetets andra secularfest. H:fors 1842: Om närvarande tids poësie hos Finska allmogen.

I Kirjallinen Kuukauslehti, 1876: Kertomus Suomalaisen Virsikirjan toimesta.

Redigerade tidskriften Mehiläinen, 1–2 vuosikerta, Oulussa 1836–1837; 3–4 vuosikerta, Helsingissä 1839–1840. – Såsom bihang till densamma utgifvit: Muistelmia ihmisten elosta kaikkina aikoina. Oulussa, 1836; – samt: Venäjän historia lyhykäisesti kerrottu. H:ssä, 1842.

Begynte år 1847 utgifva Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning och har i de tre första årgångarne skrifvit åtskilliga uppsatser.

Redigerade Oulun Wiikkosanomia åren 1852–1853.

Meddelat uppsatser och reseskildringar i Helsingfors Tidningar, Helsingfors Morgonblad, Borgå Tidning, Saima, Kallavesi, Oulun Viikkosannomia, Maamiehen Ystävä, Sanansaataja Wiipurista, Suometar m, fl., äfvensom smärre bidrag till några kalendrar. – Psalmer i tidningen Tähti.

Henrik Gustaf Borenius.

44 Född i Nykyrka socken den 3 Okt. 1802. Student den 6 Okt. 1821. Filos. Kandidat den 6 April 1827. Disp. pro Gr. Theoriae aequationum functionalium duarum variabilium ejusque in doctrina serierum usus, P. I., Praes. Nath. G. af Schultén, den 9 Maj s. år. Promov. Filos. Doktor och art. liber. Magister den 10 Juli s. år. Amanuens vid Universitetets astronomiska observatorium den 12 Juli s. år. Prestvigd i Borgå den 10 Mars 1829. Förestod öfverläraretjenst vid Wiborgs Gymnasium från den 22 Mars 1829 och läraretjenst vid Finska Kadetkorpsen läseåret 1829–1830. Tjenstgjorde derefter såsom Pastorsadjunkt i Kivinebb. Docent i mathematiken vid Kejserl. Alexanders-Universitetet den 27 Dec. 1834. Lektor i Tyska språket den 9 Maj 1835. Adjunkt i mathematiken och fysiken från den 21 Jan. 1846 till utgången af år 1852, då tjensten indrogs. Föreståndare för Universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium den 27 Maj 1848.

45 Kurator för Tavastländska afdelningen 1838–1839 samt för Wiborgska afdelningen från år 1839 till v. t. 1843. Förestod professionen i fysiken från|26| v. t. 1848 till v. t. 1849 och professionen i mathematiken under läseåret 1859–1860.

46 Erhöll Professors namn och värdighet den 25 Mars 1856. Ledamot af Kejserl. S:t Anne Ordens 3:dje klass den 16 April 1865. Belönad med utmärkelsetecken för fyratio års oförvitlig tjenst den 7 Januari 1876.

47 Utgifna skrifter: Akademiska disputationer: 1) In theoriam luminis reflexi disquisitio (för docentur) 1834; 2) Diss. Acad. de gravitate, ope penduli ex dato situ geographico determinanda (för adjunktur) 1845.

I Memoires des savans étrangers, publie's par l'Academie Imp. des sciences de S:t Pétersbourg Tome IV: Determinatio superficiei, omnis generis dati lineas dato sub angulo intersecantis, 1841. – I samma Akademis Bulletin scientifique, Tome IX: Calcul comparatif de différentes observations du pendule constant. Lettre à M. Lenz. 1841. – I samma Akademis Bulletin de la classe physico-mathématique, Tome I: Ueber die Berechnung der mit dem unveränderlichsn Pendel Zur Bestimmung der Abplattung der Erde angestellten Beobachtungen, 1842.

I tidskriften Suomi, häft. 2: Beräkning af Finlands areala innehåll, 1841.

I Acta Societatis scientiarum Fennicae, Tomus I: Deductio tironum usui accommodata formularum commodissimarum ad computandos angulos trianguli rectilinei ex datis ejus lateribus, 1839. – Determinatio superficiei, intersectione continua omnium generis dati linearum prodeuntis, 1839. – Tomus III: Om de framsteg, som kunskapen om jordmagnetismen gjort, i synnerhet under de sednaste decennierna (föredrag på F. Vet. Soc. årsdag 1851). Minnestal öfver J. J. Nervander (hållet vid årsdagen 1848. Observations faites à l'observatoire magnetique et metéorologique de Helsingfors sous la direction de Jean Jacques Nervander. Volume I–IV, 1850.

Johan Fredrik Elfving.

48 Född i Lovisa den 12 Juli 1801. Föräldrar Klensmeden Johan Elfving och dess hustru Lovisa Caphan. Student den 17 Mars 1821. Filosofie Kandidat den 9 April 1827. Filosofie Doktor och artium liberalium Magister den 10 Juli 1827. Medicine Kandidat den 14 December 1830, licentiat den 28 Mars 1833. Medicine och Kirurgie Doktor den 18 Juli 1840. – Den 30 April 1833 utnämnd till Extraordinarie läkare i Finland. Den 1 Maj s. å. förordnad att förestå stadsläkaretjensten i Björneborg. Den 10 Juni 1834 utnämnd till Stadsfysikus i Björneborg. Den ³⁄₁₅ November 1841 utnämnd till Provincialläkare i Ekenäs distrikt. Den ⁹⁄₂₁ Januari 1857 utnämnd och transporterad till provincialläkare i Åbo distrikt. Den ⁸⁄₂₀ April 1859 Riddare af K. Stanislai Ordens 3:dje klass. Den ⁴⁄₁₆ April 1865 hugnad med Professors namn och värdighet.

49 Under sednare hälften af år 1831 och förra hälften af 1832 för idkande af studier tjenstgjort vid Kongl. Serafimerlasarettet och allmänna Barnbördshuset i Stockholm. Under Maj och Juni månader 1850 uppå högvederbörligt förordnande uti Helsingfors deltagit i en komité för granskning af en ny farmakopé och utarbetandet af ny medicinaltaxa för Storfurstendömet Finland.

50 Utgifvit pro gradu philosophico: Analysis Sulphureti fossilis Stibio-plumbici e Kalvola, Åbo 1827, och pro gradu medico & chirurgico: Afhandling om akut arsenikförgiftning i medico-legalt hänseende. Helsingfors 1840.

Carl Rudolf Forsman.

51 Född i Öfvervetil ¹⁵⁄₈ 1802. Son till aflidne Kyrkoherden i Lillkyro, Kontraktsprosten, Mag. Zacharias Forsman och dess jemväl aflidna maka Eva Aurora Estlander. Student ¹⁰⁄₁₀ 1820. Prestvigd ²⁴⁄₁ 1823 med omd. Approbatur cum laude. Ph. Doktor ¹⁰⁄₇ 1827. T. f. Collega Superior vid Wasa Trivialskola hösttermin 1829. T. f. Apologist vid Björneborgs Trivialskola ¹³⁄₄ 1831. Aflagt praktiskt specimen för lägre skolsysslor ²⁷⁄₈ s. år, gilladt och godkändt såsom fullkomligen svarande mot ändamålet. Ordinarie Apologist vid sistnämnda skola ³¹⁄₈ s. år. T. f. Collega Superior dersammastädes ⁶⁄₂ 1833. T. f. Conrektor vid samma skola ³⁄₄ s. år. Undergått pastoralexamen ²⁹⁄₅ 1835 med omd. Laudatur ²³⁄₂₄. Aflagt specimina, theoretiskt och praktiskt, för högre skolsysslor ¹¹⁄₄ och ³⁄₆ 1835, begge gillade med omd. Laudatur. T. f. Conrektor vid Åbo Trivialskola ³⁰⁄₈ 1836. T. f. Rektor dersammastädes ²⁵⁄₁ 1837. Ordinarie Conrektor vid samma skola ¹²⁄₇ s. år. Jemte rektorsbefattningen vid nästnämnda skola förestått Lektorstjensten i historien vid Gymnasium i Åbo höstterminen 1837 och vårtermin 1838. T. f. Rektor vid Björneborgs Trivialskola ³⁰⁄₁ 1839. Utnämnd Rektor vid Tavastehus Trivialskola ³¹⁄₇ 1839, hvilken tjenst tillträdts ²⁴⁄₈ 1840. I nåder hugnad med en brillanterad ring ²⁵⁄₇ 1842 »för i vetenskapligt hänseende ådagalagt nit.» Ledamot af Kejs. S:t Anne ordens tredje klass ½ (³⁄₅) April 1846. Rektor vid Högre elementarskolan i Åbo ²⁄₁ (⁹⁄₂) 1845, hvilken tjenst tillträdts ²⁴⁄₈ 1846. Inkallad till komiterad för delegarene uti Finska eccles. och skolstatens enke- och pupillkassa ⁴⁄₆ 1849. Ledamot i direktionen för nyssbemälde kassa ³⁰⁄₄ 1850. Adjungerad Ledamot i Domkapitlet i Åbo un|28|der sommarmånaderna s. år. Kyrkoherde i Ilmola ¹⁶⁄₁₀ 1850. Tillträdt ⅕ 1852. I nåder förordnad att vara Ledamot i den för granskningen af Alexanders-Universitetets statuter m. m. i Helsingfors nådigst tillsatta komité. Förordnad att förestå prostevården i Wasa öfre prosteri ifrån ¹⁵⁄₆ till ¹⁶⁄₁₀ 1852 och ifrån ½ 1854. Honor. prost ³⁄₁₁ 1852. – (23 Dec. 1854) 4 Jan. 1852 i nåder blifvit utnämnd till Ledamot af Keijs. S:t Annæ ordens andra klass. Ordinarie Kontraktsprost i Wasa öfre prosteri ¹⁸⁄₆ 1856. Vid prestmötet i Åbo 1859 presiderat för Synodal-disputationen öfver XXI artikeln uti Augustana confessio: Pyhäin palveluksesta. Deputerad vid det den 24 Januari 1862 på högöfverhetlig befallning i Helsingfors församlade Ständer-utskott. Ledamot af Finska Bibel-, Evangeliska-, Missions- och Hushållnings-sällskapet, äfvensom af Litteratursällskapet i Helsingfors samt af Landtbruks-sällskapet i Wasa län. Honor. Tkeol. Doktor ²³⁄₅ 1864.

52 Utgifna arbeten: M. Tullii Ciceronis Orationes Selectae XV, Helsingfors 1841. Ny upplaga af detta arbete, Helsingfors 1851. – M. Tullii Ciceronis Tusculanae Disputationes, H:fors 1842; ny upplaga häraf, H:fors 1850. – Ord- och Sakförklaringar till M. Tullii Ciceronis Orationes Selectae XV, H:fors 1844. – Ord- och Sakförklaringar till M. Tullii Ciceronis Tusculanae Dieputationes, Åbo 1847. – Oratio Synodalis »de fidei salvificae et bonorum operum in ordine salutis nexu», Åbo 1843. – Latinsk skolgrammatik, Tavastehus 1848; ny, omarbetad upplaga häraf, H:fors 1852. – C. Julii Caesaris Commentarii de Bello Gallico et Civili, Åbo 1849. – Ord- och Sakförklaringar till C. Julii Caesaris Commentarii de Bello Gallico et Civili, Åbo 1852. – Latinska Läseöfningar, lämpade till och ordnade efter Syntaxens reglor, med Ordregister, H:fors 1854, – Anmärkningar vid förslag till kyrkolag för den evang. lutherska kyrkan i Finland af år 1863, Åbo 1865. – De tre ekumeniska symbola, Augsburgiska bekännelsen och Bekännelsens Apologi, Åbo 1867.

Nils Abraham Gyldén.

53 Född i S:t Michels socken den 16 Maj 1805; fadren häradshöfding. Efter åtnjuten enskild undervisning inskrifven såsom student vid Åbo Universitet den 8 Mars 1821. Efter att den 6 April 1827 hafva undergått kandidatexamen samt derefter författat och under professor F. W. Pippings presidium försvarat sin gradualdisputation, promoverad till filos. d:r och artt. liberall. magister den 10 Juli nyssnämnda år, vid hvilket tillfälle han innehaft det då ännu brukliga tredje hedersrummet. Docent i grekiska literaturen den 22 Januari 1829 och Adjunkt i grekiska och romerska literaturen den 29 Mars 1834. Samma år i Juni företagit en vetenskaplig resa genom Sverige och Danmark till Tysk|29|land samt återvändt derifrån mot hösten 1835. Den 21 Februari 1841 i nåder hugnad med professors namn och värdighet. Stiftat 1846, efter långvariga bemödanden, i förening med några andra konstvänner, den finska konstföreningen. Befordrad till ordinarie professor i grekiska literaturen den 19 April 1847. Under sommaren samma år företagit en resa till Italien. Filosofiska fak:ns dekanus under läseåret 1853–55, samt hist.-filolog. fak:ns åren 1853–55. I förening med professor af Brunér inrättat år 1860 vid Univ. ett enskildt filologiskt seminarium, i hopp, att detsamma efter några år skulle förvandlas till ett offentligt, ett hopp som dock svikit honom. Promotor vid hist. filol. fakultetens magister- och doktorspromotion den 29 Maj 1857. Vistats utomlands från sommaren 1861 till hösten 1862. Dessutom fungerat åtskilliga år såsom filos. fak:ns notarie, examinator i studentexamens utskottet och ledamot i Consistorii ekonomie division. Blifvit den 15 Januari 1866 i nåder entledigad från sitt professorsembete och såsom emeritus hugnad med lifstidspension samt den 22 Maj 1875 erhållit nådig tillåtelse att med bibehållande af sin pension, under sin återstående lifstid vistas i konungariket Sverige.

54 Medlem af Finska Litteratursällskapet från dess stiftelse samt af Sällskapet pro flora et fauna fennica år 1834. Korresponderande medlem af Archeologiska Institutet i Rom d. 9 Dec. 1840.

55 Utgifna skrifter. Akademiska disputationer: De Cyropaediae Hermophontis fide historica. P. 1. Ab. 1827, pp. II & III, H:forsiae 1828. – De origine et ratione constructionum participalium, quas genitivos et ablativos absolutos vocant. Hels. 1833. – Commentarii inscriptores graecos et latinos I–XXVI is:n 1838–42. – De Sophoclis Ajace, vers, 2. ib:m 1847.

56 Valda afhandlingar öfver vigten och värdet af de klassiska studierna. Öfvers. 1 häfte, H:fors 1839. – Betydelsen af den antika konstens studium, 1841. – Latinsk läsebok 1856. – Idén i Sofokles' Antigone 1857 (promotionsprogramm). – Filologiska undersökningar, tryckta i Finska Vet. Societetens öfversigt 1866. (Om dessa undersökningar se: Thukydides, erklärt von J. Classen. 2. Aufl, Berlin 1873. 1. Bd s. 272. – Finska konstföreningens stiftelse, 1868. – Betraktelser öfver det sednaste Skollagförslaget, 1869.

Adolf Reinhold Lang.

57 Född i Koskis kapell af Lampis pastorat, af föräldrarne Expeditionsfogden Lars Johan Lang och dess hustru Hedvig Fredrika Rosenblad, den 22 Juni 1805. Bevistade trivialskolan i Helsingfors höstterminen 1813 och vårterminen 1814. Åtnjöt derefter privat undervisning till början af år 1819 och intogs då|30| vid Borgå gymnasium. Valedicerade detta lärosäte om hösten 1821; undergick studentexamen i Åbo den 11 Februari 1822 med vitsordet optimæ spei och inskrefs vid Tavastländska nationen. Undergick Filosofie kandidatexamen i Juni 1827 med vitsordet admodum dignus (17 bifallsröster) och promoverades den 10 Juli samma år till Philosophie doktor artiumque liberalium magister. Samma år den 9 December prestvigd i Borgå med vitsordet approbatur cum laude och förordnad till pastorsadjunkt i Hollola. Erhöll den 12 November 1828 constitutorial å sockneadjunktstjensten i Hollola och Kärkölä församlingar. Undergick pastoralexamen i Borgå den 16 Juni 1836 med vitsordet laudatur. Utnämndes den 9 Juni 1842 till vice pastor. Den 28 Augusti 1850 erhöll fullmakt å Kyrkoherdetjensten i Padasjoki; prostetitel den 17 December 1856; fullmakt å Kyrkoherdetjensten i Rautalampi den 25 April 1860, dit samma år inflyttade. Utnämndes den 24 April 1863 till ledamot af S:t Annæ-Ordens 3:dje klass.

58 Inträdde i äktenskap år 1828 med Johanna Maria Witt, dotter till Sjökaptenen Johan Martin Witt och dess hustru Katharina Petterson samt död 1837. Året derefter gift med Karolina Mathilda Vilchmann, dotter till Kronofogden Samuel Johan Vilchmann och dess hustru Karolina Kristina Rothmann. 12 barn och 16 barnabarn qvarlefva.

Carl Henrik Lindeqvist.

59 Född den 29 September 1804 i Strömfors, som då kallades Svenska Pyttis kapell. Föräldrar: Kapellanen derstädes, sedermera kyrkoherden i Padasjoki, Jakob Lindeqvist (död 1849) och hans maka Sofia Hedenlund (död 1811).

60 Efter undervisning i hemmet, inskrifven vid Borgå gymnasium i December 1817. – Student i Åbo den 24 Februari 1821. – Efter aflagd rysk examen m. fl. kunskapsprof, filosofie kandidat den 27 Mars 1827 (admodum dignus). – Försvarat gradual-disputation, systema mineralogicum, praeside A. von Bonsdorff. – Promoverad filosofie doktor och artium liberalium magister den 10 Juli 1827. – Efter Universitetets flyttning till Helsingfors begynt medicinska studier derstädes hösttermin 1829. – Medicine kandidat den 5 Maj 1831. – I landet fanns då ingen medicinsk klinik, hvarför inhämtat nödig|31| praktik för läkarekonstens utöfning i Kongl. Serafimerlazarettet i Stockholm till den 12 Juni 1832 och sedermera vid det då färdiga kliniska institutet i Helsingfors. Tjenstgjorde samma år vid karantänsanstalten mot kolera i Rautus socken. – Medicine licentiat den 21 Maj 1833. – Erhöll fullmakt på stabläkaretjensten vid Första Finska Sjöekipaget den 27 Juni samma år. – Den 26 Maj 1838 hugnad med gratifikation. – Den 27 Oktober samma år utnämnd till provincialläkare i Lovisa distrikt, hvilken tjenst tillträddes i Januari 1839. – Promoverad medicine och kirurgie doktor den 18 Juli 1840. – Erhöll den 27 December 1849 utmärkelsetecknet för 15 års oförvitlig tjenst. – Riddare af S:t Annae ordens 3:dje klass den 4 Maj 1850 och nådigst hugnad med Professors värdighet den 18 April 1865.

Jakob Johan Lindeqvist.

61 Föddes i Strömfors församling den 6 December 1800. Föräldrarne voro Kapellanen derstädes, sedermera vordne Kyrkoherden i Padasjoki, Kontraktsprosten Jakob Lindeqvist och dess maka Sofia, född Hedenlund.

62 Inskrefs vid Universitetet i Åbo som student den 22 Februari 1819. – Aflade Filosofie Kandidatexamen den 12 December 1823. – Blef prestvigd den 15 Juni 1825. – Promoverades den 10 Juli 1827 till filosofie doktor och artium liberalium magister. – Hugnades den 16 December 1835 med vice Pastors namn. – Erhöll den 30 April 1828 fullmakt å kapellanstjensten i Padasjoki. – Undergick den 16 Juni 1836 pastoralexamen med dervid erhållet vitsord: laudatur. – Var vid Synodalmötet i Borgå 1842 utsedd till ordinarius opponens. – Var kallad till ledamot i den Komité, som 1846 sammanträdde i Åbo till uppgörande af förslag till instruktion för Ekklesiastik- och Skolstatens enke- och pupillkassa. – Erhöll den 8 November 1848 fullmakt å kyrkoherdeembetet i Syssmä och Luhanko församlingar. – Hedrades genom fullmakt af den 18 Maj 1853 med Prostenamn och värdighet. – Förordnades den 23 April 1856 att handhafva prostevården i dåvarande Östra Tavastländska prosteriet samt att hafva inspektorsinseende öfver elementarläroverken i Heinola stad. – Fungerade såsom vicepræses vid Synodalmötet i Borgå stift 1860.|32| – Blef den 17 April 1862 nådigst utnämnd till ledamot af Kejserl. S:t Annæ-Ordens 3:dje klass. – Erhöll den 4 Januari 1864 nådig fullmakt å kyrkoherdeembetet i Nykyrka pastorat. – Var vald till en af de komiterade, som sammanträdde i Åbo den 8 Januari 1864 i Enke- och pupillkassans angelägenheter. – Blef den 16 Oktober 1871 utnämnd till Kontraktsprost i Wiborgs prosteri.

Carl Fredrik Nordström.

63 Född i Pyttis socken den 18 Nov. 1806. Son till kyrkoherden derstädes, prosten Samuel Nordström och dess hustru Helena Sofia Gössling. – Student i Åbo om hösten 1823. – Promoverad filosofie doktor och artium liber. magister den 10 Juli 1827. – Anställd vid S:t Petersburgska Evang. Consist. Session såsom kanslitjensteman 1828. – Under samma år fungerat som lärare vid S:t Catherine svenska skola i S:t Petersburg. – T. f. svensk språklärare vid Wiborgs gymnasium under förra hälften af år 1830. – T. f. lärare vid Finska Kadettkorpsen under sednare hälften samma år. – Undergått prestexamen d. 6 Maj 1831. – Utnämnd kretsskollärare i Wiborg d. 9 Nov. 1831. – Undergått pastoralexamen d. 31 Okt. 1837. – Prestvigd d. 19 Dec. 1838. – Andre lektor i latinska språket vid Wiborgs gymnasium d. 11 Maj 1842. – Aflagt theoretiskt och praktiskt prof för högre läraretjenster d. 20 Maj 1843. – Rektor vid högre elementarskolan i Fredrikshamn den 1 Maj 1844. – Under den 24 Dec. år 1851 nådigst hugnad med utmärkelsetecken för tjuguårig oförvitelig tjenst. – Erhållit nådig fullmakt å kyrkoherde-embetet i Lampis pastorat den 4 Febr. 1856. – Honorär prost den 7 April 1858. – Kontraktsprost i Vestra Tavastländska prosteriet den 31 Okt. 1870.

64 Tryckta arbeten: Der Weihnachtsabend von J. L. Runeberg, aus dem Schwedischen übersetz. H:fors 1870. Dikter af Schiller, öfversatta. H:fors 1876.

Frans Johan Rabbe.

65 Son til Regementsskrifvaren Fredrik Rabbe och dess hustru Hedvig Sofia, född Holmberg. Föddes i Eura socken den 25 Juni 1801 och blef den 22 Juni 1820 Student vid Universitetet i Åbo. – Filosofiekandidat d. 10 Juni 1825. – Extraordinarie amanuens vid Universitetets bibliothek d. 3 Okt. samma|33| år. Promoverad filosofie doktor och artium liberalium magister d. 10 Juli 1827. – Extra kanslist i Medicinalöfverstyrelsen d. 19 Nov. 1828. – Medicine kandidat d. 28 April 1829. – Ordinarie kanslist i Medicinalöfverstyrelsen d. 14 Okt. s. å. – Medicine licentiat d. 29 April 1831. – Legitimerad finsk läkare d. 30 April s. å. – Samma år, Maj–Sept., företagit en utländsk vetenskaplig resa. – 1832, Juni 20, promoverad medicine doktor i Helsingfors. – 1833, Maj 8, provincialläkare i Uleåborgs distrikt. – 1834, Juni 28, Kamrerare i Medicinalöfverstyrelsen. – 1840, Jan. 16, hugnad med Assessors namn och värdighet samt 1856, Mars 23, med K. K. S:t Stanislai ordens 3:dje klass; 1859, April 24, med K. S:t Anne ordens 3:dje klass; 1862, April 29, med K. S:t Stanislai ordens 2:a klass och 1868, April 21, med Hofråds namn och värdighet. – Samma år, Dec. 8, erhållit afsked med lifstids pension. – 1872, April 28, hugnad med Kammarråds namn, heder och värdighet. – 1873, Maj 2, Riddare af Kongl. Svenska Nordstjerneorden. – Bär sedan 1868 utmärkelsetecknet för 40 årig oförvitelig tjenst. – Jemte kamereraretjensten i Medicinalöfverstyrelsen bestridt Sekreteraretjensten derstädes åren 1835–1841, 1846, 1858–1873 samt från den 1 Februari 1875. Likaledes Sekreteraretjensten i dårvårdsdirektionen 1858–1873 och från den 1 Februari 1875. Innehaft Ombudsmannatjensten i dårvården från år 1840.

66 Stiftare och ledamot af lärda samfund: 1821, Stiftare af Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica och sedan 1871 Hedersledamot af detsamma. – 1831, D:o af Finska Litteratur-Sällskapet i Helsingfors och dess Ordförande år 1853. – D:o af Finska Läkare-Sällskapet 1835 och dess Ordförande åren 1849 och 1873. – 1875, D:o af Finska Historiska Samfundet och dess Ordförande år 1876. – 1843, Ledamot af Oldskrift-Sällskapet i Kiöbenhavn. – 1845, D:o af Läkare-Sällskapet i Hamburg. – 1846, D:o af Svenska Läkare-Sällskapet i Stockholm. – S. å. D:o af Svenska Fornskrift-Sällskapet i samma stad. – S. å. D:o af Finska Litteratur-Sällskapet i Wiborg. – 1848, D:o af Norska Läkareföreningen i Kristiania. – 1855, D:o af Badiska Läkareföreningen i Emmendingen. – – 1864, D:o af Historiallinen Osakunta i Helsingfors. – 1866, D:o af Suomalainen Kirjallisuus Seura i Jyväskylä. – 1873, D:o af Fornminnesföreningen i Helsingfors o. dess Hedersledamot sedan år 1875. – 1874 Ledamot af Fängelseföreningen i Finland.

67 Ledamot i ekonomiska samfund och komitéer: 1834, Ledamot af Hushållnings-Sällskapet i Uleåborg. – 1852, Principal i Sparbanken i Helsingfors samt ledamot i dess Direktion och Ordförande i Direktionen sedan år 1856. – 1859, Ledamot i en komité för dårvården i Finland. – 1861, D:o d:o för inrättande af en Statistisk byrå i Finland. – 1873, D:o d:o för reorganisation af dårvården i Finland. – 1874, D:o i 3:ne komitéer för medicinal-ärenden.

68 Literär verksamhet.

1832. Disputation för medicine doktors graden: Om temperamenterne. Helsingfors.

1837–1874. Finlands Medicinal författningar. Del. 1–4. H:fors.

1841–1855. Deltagit i Redaktionen af tidskriften Suomi. H:fors.

1841–1873. D:o, d:o af Finska Läkare-Sällskapets Handlingar. H:fors.

1849–1869. D:o, d:o af Notisblad för Läkare och Farmaceuter. H:fors.

1853–1857. D:o, d:o af Finlands Minnesvärde män. H:fors. Del 1, 2.

1866–1874. D:o, d:o af Historiallinen Arkisto. H:fors.

1850–1854. Lemnat bidrag till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. H:fors.

I manuskript: Finlands Medicinalhistorie. Del. 1–5.

69 Ingick år 1836 äktenskap med Henrika Gustava Aurora Reutersköld, född den 24 April 1811, dotter af Öfverstelöjtnanten Karl Wilhelm Reutersköld och dess maka Helena Charlotta de Frese.

70 Med nådigt tillstånd af Kejserliga Alexanders-Universitetets Höge Kansler och under det glada hopp att få se åtminstone ett flertal af förenämnde högtärade jubelmagistrar närvarande vid denna högtidlighet, kommer Universitetets Filosofiska Fakultet att thorsdagen den 31 innevarande Maj, klockan 10 före middagen, anställa den sextiofemte offentliga promotionen af filosofie magistrar, förenad med filosofie-doktorspromotion.tillagt av utgivaren Vid Magisterpromotionen skola först ofvannämnde 10 Jubelmagistrar: Herr Kanslirådet Professor Elias Lönnrot, Herr Professor Henrik Gustaf Borenius, Herr Professor Johan Fredrik Elfving, Herr Kontraktsprosten Carl Rudolf Forsman, Herr Professor emeritus Nils Abraham Gyldén, Herr Kontraktsprosten Adolf Reinhold Lang, Herr Professor Carl Henrik Lindeqvist, Herr Kontraktsprosten Johan Jakob Lindeqvist, Herr Kontraktsprosten Carl Fredrik Nordström samt Herr Kammarrådet Frans Johan Rabbe, och derefter etthundratio behörigen legitimerade samt här nedan namngifne Filosofie Kandidater, närvarande eller frånvarande, af undertecknad behörigen utsedd Promotor emottaga|35| lagerkransen, jemte öfriga de sistnämnde, såsom Magistrar, tillkommande, af ålder brukliga insignier. Vid Doktorspromotionen skall Fakulteten genom Promotor utdela insignierna för filosofie-doktors namn och värdighet åt tre Heders-Doktorer, hvilka dertill, med vederbörligt tillstånd, blifvit af Fakulteten utnämnde, för att sålunda betyga dess aktningsfulla erkännande af framstående förtjenster om vetenskaperna, literaturen och den allmänna bildningen, nemligen: den högre musikens grundläggare i Finland, kompositören af folksången »Vårt Land», Herr Professoren Fredrik Pacius; det latinska språkets och den klassiska romerska literaturens nuvarande främste målsman vid Universitetet, Herr Extraordinarie Professoren Fredrik Julius Petersen samt Amanuensen vid Universitetets allmänna Bibliothek Herr Magister Robert Alfred Renvall för utmärkta förtjenster om bibliothekets ordnande, äfvensom literär verksamhet. Derefter skola likaledes till Filosofie Doktorer promoveras sju vederbörligen legitimerade Filosofie Licentiater och Magistrar, nemligen: Herr Johan Reinhold Aspelin, amanuens vid Universitetets Historiskt-Ethnografiska Museum, åt hvilken Fakulteten tilldelat andra hedersrummet; Herr Arvid Oskar Gustaf Genetz; Herr Emil Ivar Grönvik; Herr Ernst Gustaf Palmén, docent i nordisk historia och statskunskap; Herr Odo Morannal Reuter, docent i zoologi; Herr Magnus Gottfrid Schybergson samt Herr August Fredrik Sundell, docent i fysik och af Fakulteten tilldelad första hedersrummet. Samtlige förenämnde promovendis lefnadsförhållanden och skrifter antecknas här nedan i korthet, efter af dem, på anhållan, gjorda meddelanden.

71 Enligt gammal sed, framställes och besvaras före hvardera promotionen en fråga, hvilken erinrar om närmast liggande vetenskapliga forskning. Magisterfrågan kommer att framställas af Docenten i zoologi, Doktorn och Magistern Johan Axel Palmén samt besvaras af Primus, Kandidaten Fredrik Elfving och är af följande lydelse:

72 »Är det häfdvunna särskiljandet af organismerna i endast två grupper, vexter och djur, förenligt med fakta och det theoretiska betraktelsesätt, som för närvarande genomgår naturalhistorien?»tillagt av utgivaren

73 Doktorsfrågan, framställd af Professoren Doktor Fredrik Wiik och besvarad af Primus, Docenten och Licentiaten August Fredrik Sundell, är så ly|36|dande: »Frågan om huruvida theorin i någon väsentligare grad verkar befordrande på de rent empiriska undersökningarne, eller i allmänhet derpå utöfvar något större inflytande, måste ännu anses oafgjord. Kan man anse, att undulationstheorin i detta afseende inom optiken spelat någon betydelsefullare rol?»

74 De festliga akterna komma att af undertecknad Promotor inledas med en kort framställning om den historiska traditionens inflytande på samtiden samt afslutas med helsningsord på finska och svenska språken af Ultimi, Licentiaten Aspelin och Kandidaten af Ursin. Under akten utdelas ett poem af Doktor Gabriel Lagus, vald Promotionsskald, och utföres musik under ledning af Universitetets Musiklärare Herr Richard Faltin. Vald kransbinderska är Fröken Anna Schauman. Gratist: Kandidaten Johan Edvard Juslin.

75 Efter slutförda promotionsakter i Universitetets solennitetssal förrättas offentlig gudstjenst i Nikolaikyrkan, dervid Herr Professor Gustaf Johansson, såsom utsedd promotionspredikant, valt till text Marci Ev. 12: 30.

76 Icke för svage bärare af en kunskap, som här i tiden endast kan vara delvis; icke för yttre ståt och personlig ära; icke ens för stundens lifvande intryck är denna fest. Den är en fest för ljusets makter, för Finlands framsteg i ädel kultur, för fäders minne, nutids blomning och framtids hopp. Må hvarje sår helna, hvarje strid upplösas i endrägt, hvarje tanke bedja i kärlek för dessa upphöjda mål. Och må, som en återglans från sanningens eviga källa, våren, ungdomen och behagen sprida sin blida fägring öfver denna stundande fest.

77 Universitetets Höge Kansler, Hans Kejserliga Höghet Cesarevitsch Thronföljaren är, i denna allvarliga tidpunkt, upptagen af alltför vigtiga värf, för att vi skulle kunna hoppas ett förnyande af det nådiga besök, hvarmed Han icke längesedan hedrat och gladt dessa lärosalar; men den nådiga välvilja, hvarmed Hans Kejserliga Höghet behagat tillåta promotionsfesten, låter oss hoppas, att Han skall egna densamma en ynnestfull åtanke.

78 Deremot våga vi utbedja oss, att Föredraganden hos Hans Kejserliga Höghet Kansler, t. f. Adjointen hos Generalguvernören, General-löjtnanten,|37| Senatorn, tillförordnade ledamoten i Komitén för finska ärenden vid statssekretariatet, Riddaren af K. K. Alexander Newsky orden med briljanter, Hvita Örns orden, Wladimirs ordens 2:dra klass med stora korset och svärd, Anne ordens 1:sta klass med krona och svärd, Stanislai ordens 1:sta klass med svärd, Georgs ordens 4:de klass, Persiska Lejon- och Sol-ordens 1:sta klass; hugnad med guldvärja med påskrift: för tapperhet; bärande utmärkelsetecknet för tjenstgöring i Kaukasien, Friherre Bernhard Indrenius, må med sin närvaro hedra denna högtidlighet.

79 Vördsamt anhåller jag, att t. f. Vice Kansler, Prokuratorn i Kejserliga Senaten för Finland, Riddaren af K. K. Stanislai ordens 1:sta, Wladimirs ordens 3:dje och Anne orden 2:dra klass med Kejserliga kronan samt Kongl. Svenska Nordstjerne-orden, juris utriusque Doktorn, Filosofie Magistern Johan Philip Palmén, ville mottaga vår inbjudning till morgondagens promotioner samt träda i spetsen för det fest-tåg, som kl. 10 f. m. skall afgå från Consistorii sessionsrum till solennitetssalen och derifrån, efter slutad akt, till Nikolaikyrkan.

80 Likaledes anhåller jag aktningsfullt och vänligt, att Universitetets Herrar Prorektor, Ordinarie och Extraordinarie Professorer samt öfrige Lärare och Tjenstemän ville till samma fest-tåg ansluta sig.

81 Till Hans Excellens Generalguvernören öfver Finland, Generaladjutanten, Generalen af infanteriet, kommenderande trupperna i Finländska militärdistriktet, Riddaren af K. Wladimirs ordens 1:sta klass, Alexander Newsky orden med briljanter, Hvita Örns orden, Anne ordens 1:sta klass med svärd, Stanislai ordens 1:sta klass, Österrikiska Jernkroneordens 1:sta klass och Leopoldsorden med stora kronan, Bajerska Michaels- och Hannoverska Guelferorden med stora korset, Nederländska Wilhelms ordens 4:de klass, Sachsen-Weimars Hvita Falkordens 1:sta och Hessen Darmstadts Ludvigs ordens 3:dje klass, hugnad med guldsabel »för tapperhet», bärande medaljerna för Ungerska kampagnen och för Sevastopols försvar, utmärkelsetecknet för tjenstgöring i Kaukasien samt Preussiska Kröningsmedaljen i guld, Grefve Nikolai Wladimirowitsch Adlerberg, samt

82 till Kejserliga Senatens för Finland Herrar Vice Ordförande och Ledamöter frambäres en vördnadsfull inbjudning att hedra promotionsfesten med deras närvaro.

83 Då denna sextiofemte promotion är den första, som firas medan Landets Ständer äro församlade uti universitetsstaden, måste det anses såsom en sällspord lycka och fägnad, derest

84 Herr Landtmarskalken,

85 Hans Högvördighet Erkebiskopen,

86 äfvensom samtliga Stånds högtärade Talmän, vice Talmän och Ledamöter ville betyga sin välvilja för vetenskaperna och landets högsta läroverk genom att likaledes hedra promotionsfesten med deras närvaro.

87 Länets Herr Guvernör,

88 härvarande Herrar Generaler och Öfverbefälhafvare,

89 Kejserliga Senatens Embets- och Tjenstemän, Chefer och Embetsmän vid härvarande embetsverk, Officerare vid härvarande trupper, stadens vördiga Presterskap och Skollärare, Borgmästare, Råd och Stadsfullmäktige, Handlande och Borgerskap samt slutligen

90 Universitetets Studerande Ungdom, äfvensom Vetenskapernas och den Allmänna Bildningens samtlige Gynnare och Vänner, Härboende eller Resande,

91 inbjudas aktningsfullt till förenämnde Promotionsfest, som tager sin början i morgon kl. 10 f. m. i Universitetets Solennitetssal.

92 Sedan den 30 Maj 1873 har Filosofiska Fakulteten utan solenn promotion tilldelat Magistergrad åt Kandidaterne: Michael von Essen (12 Dec. 1873), Lars Teodor Neovius (30 Dec. 1873) och Karl August Gyldén (23 Maj 1877) samt Doktorsgrad åt Licentiaterne: August Reinhold Hirn (12 Nov. 1873), Karl Selim Lemström (16 Maj 1874), Johan Axel Palmén (2 Jan. 1875), Sakris Levänen (19 Mars 1875), Oskar Emil Tudéer (6 Nov. 1876) och Werner Nikolai Tavaststjerna (28 Maj 1877).

93 Helsingfors den 30 Maj 1877.

94 Z. Topelius,

95 Promotor.