Primär meny

  • Innehåll
  • Om utgåvan
  • Sök
    • Suomi (fi)
Zacharias Topelius Skrifter

Academica

  • Omslag
  • Titelblad
  • Förord
  • Inledning
  • Om Finska Folkets och Stammens Betydelse i Historien
  • Om Qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden
  • Om det religiösa momentet i finska folkbildningen
  • Om Finlands geografiska läge
  • Sagorna om den högsta norden
  • [Vid Frans Ludvig Schaumans jordfästning]
  • [Inledande ord]
  • Den 13 September 1876
  • Den 20 Januari 1877
  • [Vid J. L. Runebergs jordfästning]
  • [Hälsningstal vid jubelfesten i Uppsala 1877]
  • Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland Minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse den 24 December 1877
  • Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland minnesfest öfver Professoren Johan Ludvig Runeberg
  • [Inledande ord]
  • Den 15 September 1877
  • Den 19 Januari 1878
  • Den 14 September 1878
  • Till Finlands Studenter
  • Till Herr Rector Magnificus och Amplissimum Consistorium vid Kongliga Universitetet i Uppsala
  • 19 Mars 79
  • Vid Johan Vilhelm Snellmans jordfästning i Helsingfors den 7 Juli 1881
  • Ett folks kärlek
  • Paikkari torp
  • Till Elias Lönnrot på hans 80:de födelsedag
  • För F. Pacius
  • Tal vid det finska universitetets fest till J. L. Runebergs minne den 6 Maj 1878
  • Det providentiela i verldshistorien
  • Kejsaren, Storfursten Alexander II:s minne
  • Wåra Julidagar
  • Den Resande Studenten
  • Ord, afsjungna af Studenterne vid Professoren J. J. Nervanders graf den 20 mars 1848
  • Den 14 Mars 1851
  • Vår enda arfvelott
  • Vid M. A. Castréns graf den 12 Maj 1852
  • Georg August Wallin
  • Den 15 Maj 1856
  • Till professor Fredrik Cygnæus Den 1 April 1857
  • Prolog vid Akademiska sångföreningens musikaliska soiré den 7 december 1858 till förmån för veteranerne
  • Till Musik-Direktorn och riddaren Fredric Pacius den 19 Mars 1859
  • Finlands öde
  • Till statsrådet Fredrik Wilhelm Pipping
  • Prolog vid Shakespeare-festen
  • Wasa Gymnasisters sång
  • Studentsång
  • Minnesord, uttalade af Z. Topelius, professor i finsk, rysk och nordisk historia
  • Fest-Kantat
  • Åbo marsch
  • Till Professorn och Riddaren Fredrik Pacius den 19 Mars 1869
  • Lund
  • Ord till musiken vid Studenthusets invigning i Helsingfors den 26 November 1870
  • [Karl Collan]
  • [Magnus von Wright]
  • Calonius
  • Porthan
  • Kraft och Ära
  • Johan Jacob Nordström
  • Vid Professor J. L. Runebergs graf
  • Den 19 Mars 1879
  • Ett minnesblad
  • Vid aftäckandet af Frans Mikael Franzéns bröstbild i Uleåborg
  • För Fredrik Cygnaeus
  • Till Emma Irene Åström
  • Elias Lönnrot
  • Helsning till Upsala
  • Gudarnes amen
  • Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiae magistrar
  • Ord till musiken vid Philosophiae Doctors- och Magister-Promotionen i Helsingfors den 21 Junii 1844
  • Har vetenskapen ett fädernesland? Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 30 maj 1853 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiae magistrar
  • Striden om ljuset. Kalevala 47–49. Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 31 maj 1860 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade åttiosex magistrar
  • Majblommor 1864
  • Promotionstal d. 31 Maj 1877
  • Inbjudningsskrift till de magister- och doktorspromotioner hvilka af Filosofiska fakulteten vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland komma att med sedvanliga högtidligheter anställas i Helsingfors den 31 Maj 1877
  • Helsning till de den 30 maj 1890 promoverade filosofie magistrarne från 1840 års magistrar
  • Sanningen i går, i dag och i morgon. Helsning till de den 31 maj 1894 vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland promoverade filosofie magistrarne
  • Ej bryts den länk
  • Skål proponerad å ett Tafvastländska Afdelningens Nations kalas den [–] Nov. 1840
  • Skål vid Tafvastländska Afdelningens nations kalas den [–] Maji 1842 i egenskap af Curator
  • Om Österbotten
  • Om Betydelsen af Nations-Indelningen wid Universitetet samt Studentens werksamhet inom sin Afdelning
  • Afskeds Ord till Hrr Lönnrot, Castrén och Bergstadi den 26 Febr. 1845
  • Är Österbottningarnas Stjerna i nedgående?
  • Äger finska folket en historie?
  • Förklaring angående ett yttrande på årsfesten 1845
  • Reservation till Österbottniska Afdelningens Protokoll för den 14 Mars 1848
  • 1. Till Lektor Runeberg den 28 Mars 1842
  • 2. Till Mag. Doc. Rektor Cygnæus. Afsjungen den 22 Maj 1843
  • 3. Till Professor Runeberg. Afsjungen den 25 Maj 1846
  • 4. Till Professor J. J. Tengström. Afsjungen på hans 60:de födelsedag den 22 oct. 1847
  • Till Österbottniska Afdelningen
  • Studentvisa
  • Den första Porthansfesten 1839
  • Minnesord
  • Ord till cantaten af Rietz
  • Vid Konstnärsgillets årsfest
  • Vid Konstnärsgillets Vårfest den 7 Juni
  • Fredrika Bremers minne vid Konstnärsgillets årsfest i Helsingfors den 5 februari 1866
  • Konstnärsgillets prolog
  • Till Magn. v. Wright
  • Ord till festsången den 19 Nov. 1870
  • [Ordförandes tal vid Finska fornminnesföreningens årsmöte]
  • Prolog vid Lotterisoiréen till förmån för Finske artisternes och literatörernes pensionsförening
  • För hvem? Och för hvad?
  • Robert Wilhelm Ekman
  • Minne af Karl Emanuel Jansson
  • Helsning till Konstnärsgillet den 5 februari 1876
  • Bidrag till en karakteristik af Fredrik Cygnaeus och hans historiska arbeten
  • Jenny Lind
  • Ludvig van Beethovens minne
  • Inre motiv. 1. Arkitektur, 2. Skulptur, 3. Måleri, 4. Musik, 5. Dramatisk konst
  • Ur en målares lif
  • Julgåta för Gillet
  • De causis quae ad promovendam et augendam potestatem paparum maxime conduxerunt
  • Om de orsaker som har bidragit mest till att befordra och öka påvarnas makt
  • Theses
  • Teser
  • De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente
  • Om det sätt att ingå äktenskap som en gång var i bruk hos finnarna
  • Votum i Consistorium Academicum d. 28 nov. 1868
  • Förslag till ändringar i Universitetets Statuter
  • [Angående besättandet av professuren i filosofi]
  • Consist. protokoll för d. 19 Jan.
  • Consist. Academ. d. 16 Maj 1871
  • Högvälborne Herr Grefve, Minister-Stats sekreterare och Werklige Geheimeråd m.m.
  • Z. Topelii votum i frågan om anslagen för Vskapssocieteten
  • Till Studentkorpsens Delegation
  • Till delegationen för Finlands Studenter
  • Högborne Storfurste, Cesarewitsch och Thronföljare, Kejserliga Alexanders Universitetets Höge Kansler!
  • Univ:s Vicekansler
  • Anmärkningar vid Komitens Utkast till ordnande af studentkorpsens angelägenheter
  • Till Universitetets Student-Afdelningar
  • Till Vicekansler 12 Juni 1877
  • [Angående besättandet av professuren i matematik]
  • Till Consistorium den 10 April 1878
  • Till t.f. Vicekansler
  • Högborne Storfurste, Thronföljare och Cesarewitsch, Kejs. Alexanders Universitetets Höge Kansler!
  • 1 okt. 78
  • Rectors enskilda Diarium rörande Universitets-ärender 1876–1878
  • Redogörelse för Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland förvaltning och verksamhet ifrån den 1 september 1875 till samma dag 1878 afgifven af Universitetets d.v. Rektor
Gudarnes amen

Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiae magistrar

Ord till musiken vid Philosophiae Doctors- och Magister-Promotionen i Helsingfors den 21 Junii 1844

Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiae magistrar

Lästext

|| ||

Sång,

Tillegnad de med allernådigaste tillstädjelse den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen Philosophiæ Magistrar.

|| || ||||||||

I välljud talade Suomis första vishet;
O att dess sista finge i välljud dö!

Vid fjerran stranden af enslig insjöbölja

De mörka furor raggiga stå och bistra;

Från deras grenar drifvan i tårar halkat,

När sena våren andades mildt på dem.

5De moderlösa döttrar af döda drifvan,

De klara perlor darra ännu på barren,

När österns skära skimrande morgonstråle

Sin hulda skönhet speglar i deras dagg.

Vred, fraggig häfves den morgonsvala böljan,

10Ty vingstark fågel har slagit ned på fjärden,

Nattburen storm har huggit sin klo i viken

Och silfverspeglarnas täcka bilder flytt.

Men stumma, stela, stilla de stå i stormen,

De bistra jättefuror i djup begrundning;

15Vid deras fötter vågen i vanmakt hvilar,

I fläktens ljufhet vingade vinden dör.

På helga jorden, fordom ett offerställe,

De stå likt hamnar af de förgångna dagar;

Likt gråa tempel, spetsiga, branta, dunkla,

20De skåda ned på flyktiga tiders lek.

Omkring dem vexla, slocknande gnistor lika,

De blyga blomster, de stolta menskotankar,

Och vårens vällukt och vinterns hvita drifva;

Men deras gröna lockar de gråna ej.

25Nu villad vind med sin vingspets rör de starka,

Nu andars suckar susa i täta barren,

Och ord förnimmas i perlströdd furukrona,

Dem sagan endast och sången tyda ut.

||

Hvad för hvarandra tälja de mörke skogsmän?

30Månn’ forntids vålnad hviskar i dunkla grenar?

Likt hemska suset förr i Dodonas ekar,

Månn’ vinden talar en fjerran framtids ord?

Från stormomsusade furors gröna grenar

Jag samlat orden, orden i vinden strör jag,

35Som sunnan kringströr löfven i blåögd majnatt,

När allt det gamla lemnar det unga rum.

Förgätna, spridda, vissnade, kring de kastas;

Men rika skördar frodas der de förmultnat,

Löfrika lunder, älskliga, späda blommor,

40På hvilka vårsol med modersglädje ser.

Det är evigt unga ordet,

Ordet, som i fordomtima

Susat öfver skär och sjöar,

Öfver öde ökenskogar,

45Öfver dal och fjäll och floder:

Sången är all vishets moder.

O du ljufva, underbara,

Dunkelgröna, morgonklara

Suomiland! du runorika,

50Sagosköna sångar-amma!

Hvadan fick du sångens flamma?

Vishets goda gudagnista?

Kulna dina dagar randas,

Sorgsna dina hedar skimra,

55Skumma äro dina skogar,

Arma dina söner alla;

Men din sång är varm som solen,

Mera mild än molnets måne,

Rikare än aftonrodnan

60Och det guld, som morgonstrålen

Strör i blåa Saimaböljor.

Vise äro dina hjeltar;

Ordets makt, den underbara,

||

Är allena allt i alla

65Och allt våld för vishet viker;

Allt, som andas, ler och lefver,

Allt, som död och dvala döljer,

För den vise nederfalla;

Sångens makt tillbedja alla.

70Sången bygde fästets båge,

Smidde höjdens höga stjernor,

Quad i klippan sol och måne,

Quad dem sen i granens grenar.

Af ett ägg, oändligt litet,

75Det, näst intet, allraminsta,

Sången jord och himmel gjorde;

Ur sig sjelf hur rikt den skapat

I de höga högtidsstunder

Verlden och dess alla under.

80Nu så hör en dikt om sången:

Hvadan Suomis vishet stammat,

Hvadan sångens guld och silfver,

Hvadan all dess milda månglans,

All dess doft bland drifvor danats.

85Dikten jag från fjällens isar

Och från hedens ljung har plockat,

Lagt dertill ett sus af furan,

Litet majdoft ifrån ängen,

Litet guld från insjöns speglar,

90Litet silfver ifrån källan,

Dalens grönska deremellan.

Så de gråa barder sjunga,

Orda efter dem de unga:

«En i sender kommer natten,

95En i sender ljusnar dagen,

Ensam föddes Wäinämöinen,

Den evärdelige sångarn.»

Vuxen, lik de Grekers vishet,

Sprang han fram ur styrkans sköte.

||

100«Föds om natten, andra dagen

Smider sig en halmlik fåle ....

Red i Wäinögårdens lunder,

Uppå Kalevalas moar ....

Red så ut på hafvets yta,

105På de vida öppna fjärdar ....

Der han böljorna begrundar,

Der med ord han holmar skapar,

Låter grund och klippor födas.»

Ej din vagga sången vetat,

110Ej, du fallne runofader!

Sagan dina stigar letat;

Spårlös var din väg, som vindens,

Och ditt mål, som molnets, fjerran.

Nya vågor gå i hafven,

115Nya vindars sus i skogen,

Nya stämmas sångens strängar

Och ett ljud deröfver flyger:

Uti ödemarker östan,

Uti svala sunnanskogar,

120I Altai, vid jordens hjerta,

Folkens gyllne barndomsvagga,

Wäinögårdens lunder voro,

Kave Ukkos hemlands moar.

Dädan öfver vida slätter,

125Öfver hafslik hed han ridit,1)Öfver hafslik hed han ridit. Första runan i Kalevala gifver på flera ställen en otvungen häntydning på den finska folkstammens vidsträckta irrfärder. Att en sådan häntydning afsigtligt deri inlagts af sångaren, vågar man väl svårligen påstå; men sång och siarekonst hafva i alla tider ansetts nära beslägtade, och sålunda kunde äfven den finske runobarden vara »ein rückwärts gekehrter Profet».konsekvensändrat/normaliserat

«Der ej vätas hingstens hofvar,

Hästens leder fuktas icke.»

Der, af onda pilar sårad,

I sexhundra år han vräkits,

130Hit och dit sjuhundra somrar,

Irrat kring väl åttahundra;

Allt från Kem2)Kem kallas på landets språk den mäktige Jenisej. Likheten med Kemi, Kymmene, är påfallande. Äfven betecknar Kymi i finskan en strid flod. i fjerran öster

Intill Kymmene i vester,

Floders böljor han begrundat,

135Strött som holmar sina söner,

Klippor lika uti fjärden,

Tundrans skygge Samojeder,

||

Steppens flyktige Ostjaker,

I de öde österländer,

140På det stora hafvets stränder.

Hundra strida strömmar störta

Från Altai åt nordanslätter,

Från Kin-Schan gå hundra elfvar

Glimmande af guld, till hafvet;

145Hundra stammar dädan ströfvat

Mot de mörka midnattsnejder,

Kalevas, den bistre jättens,3)Kalewas ätter. Om Kalewas 12 söner, till hvilka några äfven räknat Wäinämöinen, berättar sagan, att de, bland andra storverk, äfven underkufvat hela Ryssland.

Och den vise Wäinös ätter,

Ödemarkens öfvergifna

150Sorgsna moln, af vinden drifna.

Kumlen Wäinös ätter hölja;

Mållös utaf sorg, nu sagan

Sitter stum på Tschuders grafvar;

Sången flyr till Bajkals bölja.

155Brännande, igenom bergpass

Sunnanvind från Schamo smyger;

Solen öder ödemarken,

Floderna förgäfves dia,

Källans modersbröst försinat,

160Skyarna ej näring skicka,

Bajkals stolta cedrar törsta.

Saiga-antiloper smäkta,

Tigrarne af törst förtäras.

Vilda fjällens starke Wäinö

165Törstar djupt i middagstimman;

Slår en elg och blodet dricker,

Men hans tunga svalkas icke;

Slår en ulf och blodet slukar,

Törsten vill dock icke vika;

170Kommer andlös till Angara,

Vallmo-flodens blåa bölja.

Flodens bölja solen slickat,

Dunstat bort i dy den klara;

Vatten äger ej Angara.

||

175Vilda fjällens starke Wäinö

Vredgades i håg och sade:

Är jag icke stark som stormen,

Som ett snöras snabb och mäktig?

Björnens ben som brosk jag bräcker,

180Hedens hjort på ljungen hejdar;

Berget af min fot bär spåren,

Skogarna för mig förskräckas.

Hvad mig båtar nu min styrka?

Ej en droppe jag kan skapa,

185Ringa dryck ej efterapa;

Blåögd bäck min törst begabbar,

Vatten äger ej Angara,

Dunstat bort i dy den klara.

Silfverdufva satt i cedern,

190Sunnanfågel qvad i grenen:

O du vilda fjällens Wäinö!

Unga elgens blod och ulfvens

Ej din tungas törst förtagit.

Kände du blott sångens källa,

195Ordets makt, den underbara,

Ej vid stranden af Angara

Du i törstens smälek smäktat;

Klara floder du ur klippan,

Vattensprång ur hällen lockat,

200Tubbat sen en ek ur tufvan,

Gjort i eken gyllne äpplen,

Rundt kring eken rika rankor,

Hundra drufvor på hvar ranka,

Hundra bin på hvarje drufva,

205Att din djupa törst förljufva.

Sade vilda fjällens Wäinö:

O du fågel uppå grenen,

Underligt du nu har ordat.

Säg den makt, som jag må dyrka:

210Hvad är starkare än styrka?

Sade cederns sunnanfågel:

Sång är starkare än styrka;

Vishet må den vilde dyrka.

||

Derpå cederns silfverdufva

215Sjöng så ljufva ord och ljusa;

Sjöng en sky kring Bajkal-toppar,

Sjöng en klarögd bäck ur klippan,

Vatten uti Vallmo-floden;

Sjöng en enslig ek på stranden,

220Uti eken gyllne äpplen,

Rundt kring eken rika rankor,

Hundra drufvor på hvar ranka

Och på hvarje rödlätt drufva

Hundra bin så honungsljufva.

225Deraf veknar Wäinös vrede;

Silfverfågeln vill han fånga;

Fågeln for med sunnanstormen,

Flög sin kos med östanfläkten;

Ingen visste hvart den ilat,

230Hvar i nord den vingen hvilat.

Derpå vilda fjällens Wäinö

Gick att silfverfågeln söka

I de sorgsna nordanländer,

I de vida vestanfjärdar.

235Kom till Kem, till hjortars källa:

Hvar, o hjort, jag fågeln finner,

Fågeln som jag länge letat

Uti öde östanländer,

Sunnanfjäll och skumma skogar?

240Sade hjort vid klara källan:

Just var fågeln här, den ljufva,

Flög i dufvohamn med vinden

Från Katunja bortåt Tschulim,

Bort till Ob och steppens Irtisch.

245Vidare gick sedan Wäinö,

Kom till Tschulim från Katunja,

Kom till Ob och steppens Irtisch,

Elgars hem vid Om och Tara:

Hvar, o elg, jag fågeln finner,

||

250Fågeln som jag länge letat?

Ej vid Kem, vid hjortars källa,

Snappade jag upp den snälla.

Sade elg vid Om och Tara:

Just var fågeln här, den ljufva,

255Flög, en svala lik, med vinden

Bortåt Ischim, bortåt Konda,

Urals fjäll och mörka urskog.

Vidare gick sedan Wäinö,

Kom till Ischim, kom till Konda,

260Mårdars gömslen invid Ural:

Hvar, o mård, jag fågeln finner,

Fågeln som jag länge letat,

Sist vid Ob och Om och Tara

Och vid Irtisch våg, den klara?

265Sade mård i Urals urskog:

Just var fågeln här, den ljufva.

Flög i svanehamn med vinden

Bortåt Kama och Wytschegda,

Bortåt lindars flod Suchona.

270Vidare gick sedan Wäinö,

Kom till Kama och Wytschegda,

Änders älsklingsflod Suchona:

Hvar, o and, jag fågeln finner,

Fågeln, som jag länge letat,

275Sist vid Ischims våg och Ural

Och på Kondas strand i furan?

Sade and uti Suchona:

Just var fågeln här, den ljufva,

Flög, lik Satakielinen,

280Bortåt Newas framtidsvågor,

Bortåt Ladoga, det vida,

Saimas svala svaneböljor,

Päjänäs guldstänkta fjärdar.

Vidare gick sedan Wäinö,

285Kom till Newas framtidsvågor,

||

Ladoga, det blanka, blåa,

Svanors svala Saimaböljor,

Päjänäs guldstänkta fjärdar;

Fångar fågeln der i flykten,

290Bygger sig en bur af silfver,

Bringar sedan uti buren

Cederns sköna sunnandufva;

Lyssnar på dess sång, den ljufva,

Lyssnar en dag, lyssnar tvenne;

295Tredje dagen fågeln sjunger:

O du vilda fjällens Wäinö,

Hvarför håller du mig fången?

Sade Wäinö: lär mig sången!

Sade cederns silfverfågel:

300Ej de gode gudars gåfva,

Menskors glädje läres icke,

Stiger som en stilla stråle

Upp ur nattens famn och sorgens,

Som en sky i skönhet duggar

305Svalka öfver öknens sveda.

Gå en quäll, när solen sjunker,

Ensam på den öde heden,

Göm en sorg uti ditt hjerta,

Utaf ingen känd och anad;

310Då skall sången ro dig gifva,

Dina läppar sjelfmant lifva.

Sången är af sorg upprunnen;

Men af sång är vishet vunnen.

Vilda fjällens starke Wäinö

315Gick en quäll, när solen sjunkit,

Ensam på den öde heden.

Och hans stora hjerta sörjde,

Att Altai och allt dess silfver,

Allt dess guld han öfvergifvit,

320Blott för sångens sorgsna sällhet

Och för vishets arma vinning.

På hans läppar då steg sången,

||

Ordet makt, den underbara,

Mäktig nog att allt förklara,

325Allt förvandla, uppenbara;

Sjunken sol i skönhet uppstod,

Öde hed i blomster kläddes,

Hjertats sorg i sång försmälte.

Nu den vilde Wäinö veknat,

330Nu den vise Wäinämöinen

Ej mot guld och silfver gifvit,

Sången, som hans sällhet blifvit.

Det var den dikt, som susat i furans krona,

Som quad hur Sången lände till Suomistränder,

335Från folkens höga nordiska barndomsvagga,

Från jordens gyllene modersbröst, Altai.

Ur nattlig trollmakt tidigt dess anlet ljusnat;

Än oskuldsdfull, den vexte till männers vishet,

Blef stark och skön, inandades seklers bildning

340Och firar ung sin vårliga fest i dag.

I redo stån, J älsklige Wäinö-söner,

Dem fosterlandets kärlek till vishet ammat!

I svärjen eden, den edra fäder svurit,

Den edra söner svärja med fröjd en dag.

345Likt värma bådande morgonskyar, gån J,

Att arlaregn öfver andens skördar dugga.

Se, landet törstar! Icke deröfver vandren

De skyar lika, hvilka ej vatten ge!

Och tiden törstar. Solen i klarhet nedgått

350Utöfver dagar, då edra fäder verkat,

De stormupprörda, blodiga fält, der anden

I tårar sådde sin rika framtidsskörd.

Det gamla stupar till fall. Hugstore hjeltar

En efter annan bäddas i marmorgriften

355Och gråe vise från Kants och Ehrnsvärds dagar,

Och från Porthans, till eviga hvilan gå.

||

Nu kommit qualmen. Nittonde seklets middag

Står klar och brännande öfver folkens sinnen.

Sirocko-vindar gå öfver hjertats lustgård

360Och slägtets oskuld rört vid kunskapens träd.

Än ofulländad, brusten, i sig förlorad,

Den unga tiden sträcker sin famn mot fjerran,

Ett marmorblock, ur hvars kanter anden mejslar

Med slag på slag nya verldars anletsdrag.

365Ljus älskar tiden, ljus den ock redan äger,

Så klart, att höjdernas barndomsstjernor slockna

Och vetenskapen, bländad af egen solglans,

Till kufvade verldar säger: Jag är Gud!

Men dunkla frågor än på dess läppar stiga,

370Som midt i stiltjen af milsdjupt haf en bubbla

Från bottnen stiger och spränger ytans speglar

Och fyller rymden med djupets ångor opp.

Natt höljer folkens ursprung. Med kärlek se de

Tillbaka dock på de dunkla barndomsdagar;

375I minnets svalka glömma de dagens tunga,

Sitt hjertblod gåfve de för sin ungdoms språk.

Vid Irlands strömmar, i Böhmens berg och Ungerns,

Går högt det rop, att folken må varda unga

Af egen lifskraft och kasta från sig den lånta;

380Det ropet har ekat starkt i Suomis fjäll.

Ett folk! ett land! ett språk! en sång och en visdom!

Från sjö till sjö och från barm till barm gå orden.

Ur egna källor Suomis floder rinna;

Ur egna källor rinne dess framtid opp!

385Hvi Lönnrot gick att slocknande sånger samla,

Hvi gick Castrén att teckna förvridna dragen

Af fjerran hedars sorgsna Suomi-fränder,

Om ej för ljudande ord: ett folk! en stam!

Det är det steg, som de yngsta tider tagit.

390J vetenskapens svurne! J visdomsbröder!

J derutinnan stån framför Edra fäder;

I ädel bildning de ädle like stån!

||

Gån ut med ljus! Än skolen J dunkel finna

I menskotankars natt och i skumma skogars;

395Blankt hugge sanningens svärd i Edra händer!

Åt fosterlandet vigen dess blåa stål!

Gån ut till seger! Seger behöfver anden;

Den kufvat verlden; kufve sig sjelf den sedan!

Frid kommer nog när, likt Edra jubelfäder,

400J stån med lagern kring ädel silfverlock.

Hell Eder, bröder! Äfven i Er sig speglat

En stråle utaf det ljus, som Wäinö gladde.

I välljud talade Suomis första vishet;

O att dess sista finge i välljud dö!

 

 

  1. 1)Öfver hafslik hed han ridit. Första runan i Kalevala gifver på flera ställen en otvungen häntydning på den finska folkstammens vidsträckta irrfärder. Att en sådan häntydning afsigtligt deri inlagts af sångaren, vågar man väl svårligen påstå; men sång och siarekonst hafva i alla tider ansetts nära beslägtade, och sålunda kunde äfven den finske runobarden vara »ein rückwärts gekehrter Profet».konsekvensändrat/normaliserat
  2. 2)Kem kallas på landets språk den mäktige Jenisej. Likheten med Kemi, Kymmene, är påfallande. Äfven betecknar Kymi i finskan en strid flod.
  3. 3)Kalewas ätter. Om Kalewas 12 söner, till hvilka några äfven räknat Wäinämöinen, berättar sagan, att de, bland andra storverk, äfven underkufvat hela Ryssland.

Kommentar

Kommentar

Topelius skrev sången till filosofiska fakultetens promotion 1844 på de blivande magistrarnas beställning. Uppdraget var en hedersbetygelse riktad till en samtida, diktare. Till fästmön Emilie Lindqvist skriver han att han »baxnade litet» av förfrågan och bad om en veckas betänketid. Topelius fick 50 rubel silver för uppdraget. I Självbiografiska anteckningar skriver Topelius om verserna: »De voro tämligen medelmåttiga, men genom dem gick en fläkt av en ny tid, en ännu oskyldig pust av fennomani, som icke blev obemärkt.» Jfr »Den 14 September 1878».

Det är inte minst de ofta citerade orden »Ett folk! ett land! ett språk! en sång och en visdom! Från sjö till sjö och från barm till barm gå orden [...]» som ger dikten dess tydligt uttalade politiska udd. Rainer Knapas har beskrivit dikten som »en ultrafennicistisk eller panfennicistisk dikt om de finska stammarna i det ryska riket och Suomis stora framtid». Se också inledningen, »1844: Suomi-romantiken».

Vasenius menar å sin sida att dikten, särskilt dess slutparti, uttrycker så gott som alla de ledande tankar som vid den här tiden besjälade Topelius som människa och fosterlandsvän. Han lyfter också fram Topelius tro på Finlands egen framtid och på ungdomen som framtidens bärare.

I Helsingfors Tidningar 22/6 1844 ingår en redogörelse för promotionen av Topelius.

Promotionsdikten utkom som separattryck 1844.

Bibliografi

Topelius, Fästmansbrev 1949, s. 180–184; Huldén, »Den akademiska dikten och mitt Universitet» 1992, s. 260–270; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 99; Vasenius, Zacharias Topelius III 1918, s. 273; Knapas, »Finsk eller svensk nationallitteratur i Finland» 2001, s. 23

Faksimil

Ny kolumn