Till Professor FREDRIK CYGNÆUS

den 1 April 1857.

J vårens första ungdomsbrand,

I glansen af dess hopp,

När lärkan sjöng på Wonås strand,

I hjertat af ditt fosterland

5Du slog ditt öga opp.

Det var på gränsen af en tid,

När öfver mästarns graf

Två häfder kämpade sin strid,

Men solen sjönk i aftonfrid

10I minnets djupa haf.

Och son af tvenne tidehvarf,

Och son af Finlands vår,

Du har förstått det flyddas arf

Och ryckt af slöjad tid dess larf,

15Så långt en aning når.

Långt mer än uti stundens svall,

Din kärlek andats har

I det som var och komma skall,

Ehvad till seger eller fall,

20Allenast stort det var.

Dock, der en ande, lyst i bann

Af verldens sorger, stred;

Der gnistan uti stoftet brann

Och endast tviflet seger vann,

25Der var Du ständigt med.

Der var Du med, ett stöd, en hamn

För den som vågen dref,

Och slöt allt ädelt till din famn.

Och prisadt långt förrän ditt namn

30Ditt varma hjerta blef.

Nu faller årens aftondagg

Så sakta på din stig;

Men rosen har ej mer en tagg,

Och lifvet har ej mer ett agg,

35Blott doft och vår för Dig.

Ty allt Det Skönas verld är din

I evig ungdomsbrand.

Ditt namn, din bild det flätar in

I hvarje glans det kallar sin

40I detta kulna land.

Det vingar dina skullrors par,

Och dina drag det gömt;

Det manar fram Olympens char,

Der endast Hymen tårar har,

45Den enda Du har glömt.

Friseglare vid diktens kust,

Der Du kompassen bär,

Vi helse Dig med sångens lust

Och brödrahand och drufvemust

50Och glada glaset här!

Men bräddar sjelf i festens sal

Din Sångmö bägaren

Olympiskt varm och jordiskt sval –

Vid Zeus! den blixtrande pokal

55Skall tömmas om igen!