Tal vid det finska universitetets fest till J. L. Runebergs minne den 6 Maj 1878
Lästext
[1]
Tal vid det finska universitetets fest till J. L. Runebergs minne den 6 Maj 1878.
Af universitetets dåvarande rektor Z. Topelius.
1 Den höga sången tystnar *)Requiem af Mozart.. Det är frid öfver grafvarna midti verldens ofrid, och stormfritt, glänsande som en aftonrodnad, uppstiger Minnet att än en gång helsa en ändad lefnadsdag.
2 En sommarafton för snart femtio år tillbaka tecknades följande ord på ett blad, som längesedan förgåtts:
»Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara,
När Minnet lofvar vårt namn bevara!»
4 Orden äro Johan Ludvig Runebergs, antecknade på bladen i en kär, landtlig sommarfristad, som bar Minnets namn, – otryckta ord, numera kända blott af några få qvarlefvande. De angifva den stämning, under hvilken en stor skald diktat i unga år: han upprepade dem, när han, gammal vorden, stod vid gränsen af lifvet. Hoppet att icke spårlöst försvinna|2| från jordens yta har alltid manat till stora handlingar. Och Minnet har denna gång infriat sitt löfte: den bortgångnes namn står ristadt i folkens hjertan.
5 När i dag för ett år sedan den elektriska tråden bar öfver Finland och verlden budskapet om ett slocknadt lif, då var en sorgedag, då gick en suck af saknad öfver alla de vida, ensliga moar, öfver alla bygder och boningar, öfver alla vågor och tankar i de tusen sjöarnas land, som af den hädangångne fått sitt poetiska namn, och mer än så. När, få dagar derefter, landets församlade ständer, omgifne af landets ungdom, stodo i täta, mörka leder kring grafven i Borgå, då var en sorgefest, sådan Finland aldrig bevittnat förr, – och det har dock begrafvit så många ädla söner och döttrar, så många hjeltar, vise och utmärkte medborgare. Men hågkomsten af denna graf går från slägte till slägte.
6 Nu, när Finlands universitet har kännt sig manadt att, i fosterlandets, konstens och vetenskapens namn, egna den höga skuggan en gärd af sin vördnad, – nu, när en ny vår för andra gången kläder den kära grafven i grönska och efterverldens nya morgon har uppgått deröfver, – nu samlas vi icke mer till en sorgefest, – den flik af sorgens gamla färger, som än finnes qvar, är beströdd med grönska och rosor*)Solennitetssalen var dekorerad i svart, men med rik grönska och guirlander af rosor., ty nu fira vi »det ädlas seger», nu vidgas våra hjertan af fröjd deröfver, att detta arma, förgätna land dock har fostrat en så rik och så frejdad son, att det fått ett så oförgätligt minne i arf, – och först i dag kunna vi fullt fatta den fosterlandets tår, hvilken begråter »Molnets broder»:
|3|
»Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full af glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.»
8 Högtärade åhörare!
9 Ett år har förgått sedan den 6 Maj 1877, och ännu har ingen hand förmått teckna skalden Runebergs lif i stora, lefvande, fulländade drag. Tvekande står här en lärjunge på stranden af efterverlden, ej för att mäta hans skuggas mått, men för att kasta ett blad af lager, bland många andra, i hafvet efter den bortilande mästaren. Höghetens piedestal växer långsamt ur askan af små hågkomster. Den väldiga gestalten står oss ännu för nära: han skymmer ännu sjelf den horizont, mot hvilken han en dag, sedd ifrån längre afstånd, skall afteckna sig fritt. Det är sant, att han redan inom sin samtid stått ett hufvud högre än andra; men den närmast följande generationen mins för mycket af individen, för att i honom uppfatta det allmänt menskliga. Vandraren, som i dag går förbi Runebergs enkla bostad i Borgå, tänker måhända mer på det lilla fågelbrädet, der småfåglarna matades, än på hvad den hand verkat, som strödde ut kornen.
10 Jag skall derför icke försöka att teckna vår store landsmans lif, jag skall försöka att teckna hans lifs mening, och icke ens hans lifs mening för skaldekonsten eller för menskligheten, utan endast för fosterlandet. Redan detta är för mycket för några flyende ögonblick; det är så mycket, att generationer ännu skola stafva derpå.
11 Forskaren undersöker med omsorg alla de många naturförhållanden, alla de olika inflytanden, som måste samverka för att frambringa en god skörd. Naturens|4| och mensklighetens mekanik måste samverka med icke mindre komplicerade krafter för att frambringa en stor medborgare, en stor vetenskapsman eller en stor skald. Landets, folkets, tidehvarfvets, lagarnes, sedernas och kulturens inflytanden måste alla sammansvärja sig för att ur de medfödda anlagens grund utveckla den fullmogna frukten af ett upphöjdt menniskolif. Och när jag säger, att Joh. Ludv. Runebergs lif var ett resultat af alla dessa förenade inflytanden, har jag icke dermed förnekat en ädelboren andes fria sjelfbestämning; jag har endast ställt honom i det naturnödvändiga sambandet med den rot, ur hvilken han uppvuxit.
12 Naturens inverkan har skalden sjelf skildrat i »Barden»: den tysta storheten af himmel, haf och ensliga skogar; den inåtvända kraften af berg, som begrafva sina massor i djupen; den kärleksfulla skönheten af en natt utan mörker; den stilla försakelsen af en hastigt flyende vår och det slutna, begrundande lynnet af oöfverskådliga ödemarker. Detta allt är nordiskt. Lägg härtill ett land som vårt, så hårdt i sitt famntag, så strängt fordrande sina söners hela viljekraft, så ofta pröfvande styrkan af deras mod, ihärdigheten af deras kamp, och vi hafva den finska fädernebygdens stora uppfostringsanstalt för de andar hon manar i dagen. Lika omöjligt, som SkandinaviensEdda har kunnat uppstå i ett land utan fjellar eller Tasso har kunnat sjunga utan Italiens glöd, lika omöjligt ha Kalevala eller Runeberg kunnat uppstå annorstädes, än i detta land, eller dock ett land, som liknat detta i sina grunddrag.
13 Runebergs födelsebygd vid Österbottens kust är ett lågland, bekransadt af klippor och skär. Jakobstad ligger omgifvet af åkerfält, ängar och rullstenar; bergen ha sjunkit in i jorden; en liten fattig bäck silar sitt|5| vatten genom den sandiga jordmånen. Man förstår huru dessa vida slätter kunde dana en långsynt blick, men man frågar sig huru det var möjligt, att stora, djerfva, stormiga tankar der kunde uppväxa. Hafvet besvarar frågan: storheten låg icke fjerran och icke dold. Detta glänsande, kraftfulla, stormiga Bottenhaf, der en sjömans son lär sig tidigt att sköta sitt segel i bränningarne, det var den första vaggan för Runebergs dikt. Sedan kom han i unga år till Uleåborg och tog intryck af väldiga forsar. Derifrån till Vasa, till gungande skördar, men vägen dit gick öfver ännu blodiga slagfält. Efter dessa intryck följde Åbo med dess natursköna, rika skärgård; derefter norra Tavastland, der ödemarken utbredde sig i det stora, ensliga lugn, som är betecknande för den finska mon. Slutligen hamnade skalden, 25 år gammal, vid Nylands kust, der han blef bofast för hela den långa återstoden af sitt lif och der han återfann något af födelsebygden, men i rikare omvexling och i närmare beröring med den öfriga verlden.
14 Spåren af de intryck, som natur och fädernesland härmed steg för steg efterlemnat i skaldens dikt, äro icke svåra att återfinna. Runebergs naturpoesi, sådan denna ogrumlad framträder i »Svanen», har hemtat sin grundton från Österbotten. Med ungdomens känslor tillkom i Åbo »källans» reflexion och det erotiska inslaget. Först i Ruovesi och Saarijärvi inträdde med »Elgskyttarne» folket i dikten och började raden af de episka skildringar, hvilka sedan i Nyland blefvo Runebergs storverk. Det är egendomligt, att icke Österbotten, som räknar de flesta och största slagfälten, utan Nyland, som af dem räknar endast få och obetydliga, har åt Finland gifvit de fleste berömde fältherrar, och bland dem Fänrik Ståls skald.
|6|
15 Detta var leran, ur hvilken Gud modellerat en skald och i hvilken han sedan inblåste en lefvande ande af folk och tidehvarf. Den store diktaren uppväxte ur folkets sköte och växte icke derur, när han växte ur vadmalströjan. Hans fädernehem var fattigt, hans gladaste barndom genomlefdes med sjömän och fiskare. De trånga småstäderna voro rika på dessa burleska originaler och egendomliga folktyper, hvilka han så mästerligt skildrat och aldrig upphörde att älska. Der fanns en starkt utpreglad frihetskärlek hos denna befolkning af frie jordegare, och hos medborgaren Runeberg satt alltid någonting qvar af den österbottniske demokraten, visserligen betydligt skolad af lärarekallet eller, om man så vill, af prestkragen, såsom han sjelf skulle ha uttryckt sig. Att han under största delen af sin lefnad stod under städernas inflytande och blott under somrarna kunde röra sig i mera obundna kretsar, skulle hos hvarje annan varit en brist. För Runeberg fanns folket öfverallt, emedan han öfverallt drog det till sig, öfverallt igenkände det, älskade det och blef dess förtrogne. Folkeligt enkel äfven i sina mest upphöjda skildringar, kunde han, med sin sällsynta berättaregåfva, troget återgifva hvarje oreflekterad uppfattning, hvarje naivt uttryckssätt, medan han flydde salongernas konvenans, der han kände sig bunden. Språket, ärfdt af fader, moder och födelsebygd, förblef det svenska, som var honom kärt och under hans hand framträdde, icke alldeles fritt från i Finland häfdvunna provincialismer, men frigjordt från glitter och med sin ädlaste malm. Af finska språket hade Runeberg omgifvits i Uleåborg, i Tavastland och delvis i Åbo, icke nog länge och nära för att blifva förtrogen dermed, men tillräckligt nära för att uppfatta dess lifsåskådning. Aldrig skulle en främling för detta språk|7| förmått så finkänsligt, som han, omplantera till svenskan några de skäraste blomstren af dess lyrik. Oberoende af språket, sjöng han sina populäraste sånger ur folkets hjerta. Det var ben af våra ben, själ af vår själ. Ingenting är lättare, än att hos Runeberg framvisa inflytandet af den skandinaviska kultur, som tillhörde hans tidehvarf och hans fäderneslägt, men mot denna bakgrund afspeglade sig hans land och hans folk i sin egendomlighet med hela makten af en lifserfarenhet och af en hjerterot.
16 Skalden Runeberg var född på gränsen af två tidehvarf för verlden och två tidehvarf för hans land. Han var ett barn och förnam med ett barns lugn, när Europa omgestaltades och nationaliteterna begynte framträda bakom sina politiska gränser. Samtidigt stod han mellan ett Finland, som gick, och ett Finland, som kom. Hans barndom och första ungdom mottogo intrycken af en generation, som stod med sin rot i den »svenska tiden» och sedan, under den »ryska tiden», beständigt tyckte sig se kosacken Kulneffs skäggiga ansigte titta fram bakom förhänget. Landet behöfde tre decennier efter 1809 för att hemta sig från sin häpnad och åter känna sig hemma. Dessa tre decennier, hans lefnads hjertblad och knoppning, hafva intryckt sin stämpel i skalden och sin tidsfärg i dikten. Men skalden blef icke stående der hans ungdom stod: han växte, som alla stora andar, med den tid, i hvilken han lefde. Folkandens öfvermäktiga böljor buro honom, den mäktige, framåt.
17 Redan i andra decenniet efter Finlands skilsmessa från Sverige märktes förkänslan af ett nytt folkmedvetande. Man begret det förflutna, man trodde sig stå i tidens höst och visste ej, att man redan befann sig i vårens början. Tanken på ett nytt Finland, uppburet|8| af ett folk för sig, begynte droppvis slå ned bland en generation, som förlorat sitt historiska fäste. I tredje decenniet efter krisen föllo dropparna tätare och antogo gestalten af ett majregn på törstig mark. I fjerde decenniet blef deraf en bäck, i femte decenniet en sakta ström, i det sjette en strid flod och i det sjunde en brusande fors. Runeberg fördes med tidsvågen genom det andra, det tredje, det fjerde och in i det femte decenniet, icke längre. Han ankrade i det sakta strömdraget, han erkände icke den strida floden, än mindre den brusande forsen. Den fristående finska nationaliteten, talande två tungomål, dess utveckling på en historisk grund och dess segerrika framtid stodo för honom vissa och klara. Om utvecklingens former och gång har han, mig veterligen, icke uttalat sig. Utan tvifvel vidhöll han den svenska kulturen såsom utgångspunkt och såsom en omistelig bundsförvandt. Han ansåg det icke lyckligt, att folken bryta med sin historiska tradition: det nya måste, i hans tanke, få ett innehåll af handling, innan det växer till bestående makt och kan ersätta det gamla. Emedan han öfverskådade utgångspunkten och målet, källan och hafvet, ville han hafva en segelbar väg mellan båda, icke strömhvirflar, som kasta en farkost på endera stranden, med fara att förgås i vågornas svall.
18 Det är välbekant, med hvilken lefvande kraft och mästerlig individualisering Runeberg uppställt typer af finska folket ur alla dess samhällslager. De hafva alla, utöfver sin allmänt menskliga grund, något gemensamt, som icke återfinnes i andra länders folktyper, ett hemlandsdrag, så bestämdt, så åskådligt, att de först deraf få sin rätta belysning. Men hvad innebär detta bestämda och genomgående drag annat, än den enstämmiga, lugna och dock så djupt i alla|9| förhållanden ingripande bekännelsen: vi äro ett folk för oss!
19 Ja, ett folk för oss. När Fänriken i den herrliga »femte Juli», samlande alla de spridda dragen af folk och land, säger till oss: »det är det folk vi kalle vårt! … säg, kan man dö för detta land?» – då svara honom tusen röster från alla dessa torp, byar, städer och herregårdar, från plöjarens fåra och krigarens bivuak, från ung och gammal, från man och qvinna: ja, vi äro ett folk för oss! Och detta ord tränger från dikten in i verkligheten, från de förgångna dagar in i det närvarandes bröst och långt framåt in i okända sekler; det går som ett växande genljud öfver all Finlands bygd, det återljuder på båda våra språk, det upplöser alla våra meningsstrider, nedbryter alla murar mellan landets söner och döttrar, förenar alla söndrade hjertan, alla kämpande viljor, ädla mål och ljusa förhoppningar i denna samma mäktiga forntids-, nutids- och framtidslösen: ja, ja, vi äro ett folk för oss!
20 Detta ord är seklernas ord. Det har legat begrafvet, som ett frö i jorden, under främmande herravälde; – det har slumrat omedvetet och halfmedvetet i många generationers hjertan före oss; det har funnits till som aning och känsla långt innan det uttalades och långt innan det blef klart för oss; – det har i många hårda försakelser upprätthållit vårt dignande folk; – det har hägrat för statsmannen, det har fört krigaren i döden; – det har blifvit förnekadt och alltid kommit tillbaka, utplånadt, nära tillintetgjordt och beständigt ånyo uppståndet; – slutligen har det sammanstafvats af lärde forskare ur tideböckerna och blifvit med tvekande undran uttaladt. Men först när detta ord fick vingar af dikten, först när det blef en sång från Runebergs lyra och gick ut i verlden under namn|10| af »Vårt land», – först då blef seklernas ord äfven folkets ord och kan icke mera dö på folkets läppar. Skalden Pindaros omtalar »odödliga ljud, hvilka, engång anslagna, aldrig kunna förklinga mer». Sådant är detta ord. Det innebär vår historia och vårt berättigande att finnas till. Utan detta ord skulle vi försvinna som en strandlös våg i det norra Europas folkhaf. Utan detta ord kunna vi icke lefva – och vilja det icke heller.
21 Det var en märkelig tid, när vårt lands störste skald föddes, och en märkelig tid, när han trädde fram. När han föddes, brast Finland sönder, lösryckt såsom en spillra från sitt politiska fäste, och när han framträdde, växte det samman genom sitt folkmedvetande. Det kan synas som en slump, att Kalevala och Runeberg, som icke stodo i någon direkt beröring med hvarandra, uppträdde samtidigt. Men historien erkänner ingen slump. Tiden var fullmogen och måste af logisk nödvändighet framföda någonting stort. Då uppstodo samtidigt ur folkmedvetandets djup ett nationalepos och en sekularskald.
22 Tegnér har kallat skaldekonsten »nationens solvisare, som betecknar hvad dess dag lider». Ja väl, hvad vårt folks dag lidit, det lärde man i detta århundrades fjerde decennium. Man stirrade ännu förvånad på »Elgskyttarne», när man plötsligt hörde Ilmarinens väldiga slägga dåna i Wäinölä.
23 F. Cygnæus har tidigt och skarpsynt utredt sambandet mellan Kalevala och Runebergs diktkonst. Det ligger deri, att folkmedvetandet nu kunde uppfatta och bära det länge sökta, det i århundraden anade, efterlängtade, men aldrig härtills klart utsagda ordet: ett folk för oss.
24 Hvarje folk i Europa har haft sin forntidsmyth,|11| sin hjelteålder och sina skalder, hvilka besjungit dem. Men intet folk har i samma tidsålder sett två så mäktiga, på en gång så befryndade och så väsentligt olika mythcykler uppstå inom sitt sköte, som Kalevala och Fänrik Ståls Sägner.
25 Den hjelteålder, som Homerus, Ossian, Niebelungensagan och andra besjungit, var, likt Kalevalas, en tradition från förgångna sekler. Fänrik Ståls hjeltar rycktes, ännu lifsvarma, ur det närmast föregående slägtets rykande ruin; de grepos, så att säga, på sitt lifs gerning för att inkastas i diktens smältdegel och der omgjutas till myther. Fanns då icke i Finlands förgångna tid någon annan hjelteålder, lika anslående som 1808, att uppsökas och ställas förklarad i diktens belysning? Hvarför har ingen finsk skald besjungit trettiåra krigets eller stora ofredens hjeltar? De hafva dock på sin tid kämpat med samma hjeltemod och samma blodiga offer för sitt lands ära. Men det folkmedvetande, ur hvilket en hjeltedikt uppväxer, fanns icke då: Stålhandskes veteraner hvila förgätne i främmande jord; öfver karolinernes grafvar ljöd endast Freses klagande stämma, svag som en suck och föga förstådd. Arvid Wittenbergs sagolika bragder och Karl Armfelts blodiga hjeltestrid måste framletas ur tideböckerna, medan hvarje pilt i våra dagar känner icke blott Döbeln och Adlercreutz, utan äfven 1808 års trosskusk och Lotta Svärd.
26 Hvilka gestalter nu, dessa i lifvet så enkla, ofta så tarfliga typer från 1808! I går med få undantag glömda, okända, namnlösa för verlden; i dag uppståndne i glans ur grafven såsom odödlige representanter för ära och tro. Sådan är diktens lifgifvande makt, den dikts, som sjunger ur folkens hjertan.
27 Mellan Kalevalas och Fänrik Ståls första framträ|12|dande låg en tidrymd af 13 år. Båda hade haft föregångare, men deras första intryck var olika. Kalevala framträdde tyst som en tanke och slog sitt folk med förvåning, blandad med tvekan. Undransvärdt; men hvad angingo oss desse hedniske halfgudar för ett årtusen tillbaka? Den stora nationaldiktens rykte måste importeras från utlandet, innan det här fann ett allmännare gensvar. Tretton år senare var man bättre förberedd. När Fänrik Stål framträdde, förstummades allt, som icke brast ut i jubel eller smalt i tårar. Runeberg hade uttalat det ord, som hans folk väntade. Han hade uttalat nationens enhet med en tonvigt och en åskådlighet, som tiden begrep, emedan rösten kom ur dess eget bröst. Här voro inga protester mera möjliga. De, som i Kalevala endast läste en karelsk fornsaga, kunde icke tillsluta sina ögon för det allt omfattande fosterlandet hos Fänrik Stål; och de, som hos denne misstrodde ett ensidigt förherrligande af den krigiska bragden, kände sig starkare nu än förr att lefva för det land, för hvilket man så kunde dö. Efter Runeberg är det icke mera möjligt att uppställa två folk på Finlands jord. Skiljemurarna af härkomst och språk falla i grus inför denna öfverväldigande historiska tradition, som sammanbinder allt i gemensamma minnen och en gemensam kärlek. Det starkaste af allt bindande kitt är slagfältens blod.
28 Till den fosterländska betydelsen af Runebergs dikt kom inflytandet af hans personlighet. Bakom det högstämda ordet stod en högrest man. Han var en ovanlig, en i all sin enkelhet mäktig företeelse. Han beherskade alla, utan att göra anspråk derpå. Sokrates’ sköna konst att väcka tankar, icke att påtruga dem, var Runeberg medfödd. Det är svårt att afgöra, hvilket starkare inverkade på en åhörare, skaldestyc|13|ket eller skalden. Båda intrycken förenades i de högtidsstunder, när han i förtroliga kretsar stundom uppläste en af sina »fänrikar». Slösande gaf han sig sjelf utan åtskilnad åt lärde och olärde, men han fordrade frihet. I salongen, kathedern, predikstolen kunde ej djupens källor flöda. Deras antal är stort, som räkna bland sitt lifs dyrbaraste hågkomster en afton i skaldens gästfria hus. Borgå blef en vallfartsort för landsmän och främlingar, för de varmhjertade, som sökte det upphöjda i lifvet, och för de nyfikne, som smickrades af bekantskapen med en ryktbar man. Alla hemförde från Runeberg nya väckelser, men de glömde ett, de glömde blott alltför ofta, att de frånröfvat en stor skald den oersättligaste tid och den dyrbaraste hvila, – att de frånryckt skaldekonsten, fosterlandet och verlden odödliga verk, som endast uppväxa i ensamhetens lugn, glömde, att dessa »romerska nätter», som tjusade dem och hänförde skalden sjelf, måste slutligen bryta en kraft, som var danad att uppnå lifvets yttersta gräns. Borgå blef icke allenast sångens medelpunkt och de höga idéernas vagga: det blef äfven Promethei klippa och Promethei graf.
29 It fama per orbem. Der aldrig Finlands namn förr varit hördt, begynte det nu med Kalevala och Runeberg göra sin rund bland folken. Men om en man, som han, i detta aflägsna hörn af Europa stod ensam synlig för verlden, stod han central i Finland. Efter menniskors vanliga måttstock var han en ringa man: der fanns ingenting lysande, ingen börd, rang eller rikedom i hans yttre ställning. Icke ens hans medborgerliga verksamhet, så aktad den var, gaf glans åt hans namn. Han tillhörde intet parti, ingrep ej i politik eller samhällsfrågor, tjenade ett obemärkt läroverk och gick derifrån tillbaka till sånggudinnornas|14| tjenst. Dock hur mäktigt var icke hans inflytande! Vi hade ingen annan furste bland oss, hvarken i krona eller lagrar. Till hvem skulle vi gå? För hvem skulle vi böja oss? Vi gingo till den ringe skolläraren i Borgå, för honom böjde vi oss, han blef vår öfverman. Till honom blickade landet upp; han höll tillsamman alla dessa stridande meningar och åtskilssträfvande viljor, som kifvas om makten i söndringens tidehvarf. Han var föreningsbandet, den enda auktoritet, som ingen bestred; det enda namn, jemte E. Lönnrots, som uppbars af alla med samma tillgifvenhet. Det är godt för folken att äga en sådan man, en skiljedomare, ej en idol. Han är som en klippfast strand, vid hvilken tidens oroliga böljor lägga sig för att återhemta klarhet och lugn. När en sådan man tror på framtiden, hvem vill förtvifla?
30 Två fasta grundpelare hafva i Finland uppburit det nittonde seklets midt. Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot äro endast två armar ur samma bröst, två pulsslag ur samma hjerta. En har fallit, en qvarstår*)1878.. När båda tillhöra det förflutna, återstår efter dem den fosterländska sången, som ej mera dör.
31 Det är något förunderligt med sången »Vårt land»: den hänvisar på det förgångna, uttalar det närvarande och förutsäger det tillkommande.
32 I hvarje äkta skaldekonst finnes något omedvetet profetiskt, något som pekar framåt. Kalevala slutar med häntydningen på en annan Sampo, en ny kantele, och samma framtidsaning genomgår större delen af Finlands dikt på båda språken, om också ofta blott som en obestämd längtan. Vi förnimma rösten af ett folk, som växer och skådar framåt. Allt pekar framåt:|15| föregångarne på Franzén, Franzén på Runeberg, och Runeberg slutar nationalsången »Vårt land» med en hänvisning på den dag, när
«Högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång».
34 Hvad betyder då denna fosterländska sång, som en gång skall klinga högre, än Runebergs? För oss, som nu stå under den store skaldens inflytande, synes det ofattligt, att en högre, en rikare, en skönare sång, än hans, någonsin skall besjunga vårt land. Men andens verld är omätlig och går från klarhet till klarhet. Äfven den mäktigaste flod går fram mot ett mäktigare haf.
35 Ett är visst: den sekularskald, som i en okänd framtid skall efterträda Runeberg, kan, likasom han, endast framgå ur en tid af stora, i folkets hela lif ingripande hvälfningar. Framtidens sång behöfver icke vara högre tänkt eller skönare sjungen. Men högre kan endast den sång »klinga», som uttalar ett högre, ett djupare, ett endrägtigare och allmännare folkmedvetande, än det, som Runeberg ur sin tids hjerta förmått uttala, och denna sång ur ett folks vidgade bröst skall i framtidens Finland sjungas på finska språket.
36 Han är nu borta, jätten, till hvilken vår samtid blickade upp och som hade kraft nog att till sig upplyfta ett helt folk. Till hvem skola vi gå för att begära det ord, som förenar oss, den ande, som bär oss öfver tidens svallande våg? Jag säger icke: hvem skola vi tillbedja? Icke den störste, den bäste, den mest begråtne bland dödlige förgäter någonsin Döbelns fråga:
«Hvad hade jag förmått af egen makt?»
38 Och Fjalars gamle Sjolf svarar:
|16|
«Hvad du sjelf förmådde, det var att falla
Glömd, som trädet faller i stiglös skog».
40 Den store son, som fosterlandet begråter, har nedlagt sin lager inför den Allsmäktiges thron, – denna lager, om hvilken Goethe säger i dikten om Tasso:
«Der Lorbeerkranz ist, wo er dir erscheint,
Ein Zeichen mehr des Leidens, als des Glücks».
42 Men vi, som nu församlats kring detta ädla minne, i denna sköna sal, hvilken en efterverlds kärlek smyckat så festligt i bilder och grönska, vi skola tillbedjande tacka den höga Försyn, som sänder åt folken den rätte mannen i rätta stunden och som i Johan Ludvig Runeberg sändt åt Finland dess enhets, dess frihets, dess äras skald. Tillhör han menskligheten, tillhör han det godas och skönas verld, som icke vet af gränser och folk, så fyllas våra hjertan af desto högre glädje deröfver, att han dock i främsta rummet är vår och betalat en del af vår skuld till menskligheten, – deröfver, att hans lif och hans sång dock ytterst och innerst varit ett lif och en sång för vårt land:
För att hedra minnet av J. L. Runebergs bortgång den 6 maj 1877 initierade Topelius ett år senare en minnesfest vid universitetet. Topelius författade inbjudningsskriften och höll festtalet.
I sitt tal presenteras Runberg och Elias Lönnrot som två »grundpelare», »två pulsslag ur samma hjerta», och ur deras verk skall den fosterländska sången födas (stycke 30). Mot bakgrund av den pågående språkstriden väckte orden om att sången i Finland i framtiden skall sjungas på finska språket (stycke 35) starka reaktioner. Topelius noterar i rektorsdiariet att uttalandet »upptogs mycket illa af svekomanerne». E. G. Palmén konstaterade senare att den bitterhet som förutspåelsen väckte hos de svensksinnade inte skingrades på flera decennier (Klinge et al. 1989, s 609 f.). Se inledningen, »J. L. Runebergs minnesfest 6 maj 1878» och »Mottagande och kritik».
Talet utkom som separattryck 1887, nio år efter minnesfesten.
Bibliografi
Topelius, Boken om Vårt Land 1875, ZTS XVII, s. 485 ff.; Finlands krönika 2004, s. 342; Topelius, »Rectors enskilda Diarium rörande Universitets-ärender», ZTS XVI; Klinge et al., Kejserliga Alexanders Universitetet 1989, s. 609 f.
Tal vid det finska universitetets fest till J. L. Runebergs minne den 6 Maj 1878.
Af universitetets dåvarande rektor Z. Topelius.
1 Den höga sången tystnar *)Requiem af Mozart.. Det är frid öfver grafvarna midti verldens ofrid, och stormfritt, glänsande som en aftonrodnad, uppstiger Minnet att än en gång helsa en ändad lefnadsdag.
2 En sommarafton för snart femtio år tillbaka tecknades följande ord på ett blad, som längesedan förgåtts:
»Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara,
När Minnet lofvar vårt namn bevara!»
4 Orden äro Johan Ludvig Runebergs, antecknade på bladen i en kär, landtlig sommarfristad, som bar Minnets namn, – otryckta ord, numera kända blott af några få qvarlefvande. De angifva den stämning, under hvilken en stor skald diktat i unga år: han upprepade dem, när han, gammal vorden, stod vid gränsen af lifvet. Hoppet att icke spårlöst försvinna|2| från jordens yta har alltid manat till stora handlingar. Och Minnet har denna gång infriat sitt löfte: den bortgångnes namn står ristadt i folkens hjertan.
5 När i dag för ett år sedan den elektriska tråden bar öfver Finland och verlden budskapet om ett slocknadt lif, då var en sorgedag, då gick en suck af saknad öfver alla de vida, ensliga moar, öfver alla bygder och boningar, öfver alla vågor och tankar i de tusen sjöarnas land, som af den hädangångne fått sitt poetiska namn, och mer än så. När, få dagar derefter, landets församlade ständer, omgifne af landets ungdom, stodo i täta, mörka leder kring grafven i Borgå, då var en sorgefest, sådan Finland aldrig bevittnat förr, – och det har dock begrafvit så många ädla söner och döttrar, så många hjeltar, vise och utmärkte medborgare. Men hågkomsten af denna graf går från slägte till slägte.
6 Nu, när Finlands universitet har kännt sig manadt att, i fosterlandets, konstens och vetenskapens namn, egna den höga skuggan en gärd af sin vördnad, – nu, när en ny vår för andra gången kläder den kära grafven i grönska och efterverldens nya morgon har uppgått deröfver, – nu samlas vi icke mer till en sorgefest, – den flik af sorgens gamla färger, som än finnes qvar, är beströdd med grönska och rosor*)Solennitetssalen var dekorerad i svart, men med rik grönska och guirlander af rosor., ty nu fira vi »det ädlas seger», nu vidgas våra hjertan af fröjd deröfver, att detta arma, förgätna land dock har fostrat en så rik och så frejdad son, att det fått ett så oförgätligt minne i arf, – och först i dag kunna vi fullt fatta den fosterlandets tår, hvilken begråter »Molnets broder»:
|3|»Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full af glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.»
8 Högtärade åhörare!
9 Ett år har förgått sedan den 6 Maj 1877, och ännu har ingen hand förmått teckna skalden Runebergs lif i stora, lefvande, fulländade drag. Tvekande står här en lärjunge på stranden af efterverlden, ej för att mäta hans skuggas mått, men för att kasta ett blad af lager, bland många andra, i hafvet efter den bortilande mästaren. Höghetens piedestal växer långsamt ur askan af små hågkomster. Den väldiga gestalten står oss ännu för nära: han skymmer ännu sjelf den horizont, mot hvilken han en dag, sedd ifrån längre afstånd, skall afteckna sig fritt. Det är sant, att han redan inom sin samtid stått ett hufvud högre än andra; men den närmast följande generationen mins för mycket af individen, för att i honom uppfatta det allmänt menskliga. Vandraren, som i dag går förbi Runebergs enkla bostad i Borgå, tänker måhända mer på det lilla fågelbrädet, der småfåglarna matades, än på hvad den hand verkat, som strödde ut kornen.
10 Jag skall derför icke försöka att teckna vår store landsmans lif, jag skall försöka att teckna hans lifs mening, och icke ens hans lifs mening för skaldekonsten eller för menskligheten, utan endast för fosterlandet. Redan detta är för mycket för några flyende ögonblick; det är så mycket, att generationer ännu skola stafva derpå.
11 Forskaren undersöker med omsorg alla de många naturförhållanden, alla de olika inflytanden, som måste samverka för att frambringa en god skörd. Naturens|4| och mensklighetens mekanik måste samverka med icke mindre komplicerade krafter för att frambringa en stor medborgare, en stor vetenskapsman eller en stor skald. Landets, folkets, tidehvarfvets, lagarnes, sedernas och kulturens inflytanden måste alla sammansvärja sig för att ur de medfödda anlagens grund utveckla den fullmogna frukten af ett upphöjdt menniskolif. Och när jag säger, att Joh. Ludv. Runebergs lif var ett resultat af alla dessa förenade inflytanden, har jag icke dermed förnekat en ädelboren andes fria sjelfbestämning; jag har endast ställt honom i det naturnödvändiga sambandet med den rot, ur hvilken han uppvuxit.
12 Naturens inverkan har skalden sjelf skildrat i »Barden»: den tysta storheten af himmel, haf och ensliga skogar; den inåtvända kraften af berg, som begrafva sina massor i djupen; den kärleksfulla skönheten af en natt utan mörker; den stilla försakelsen af en hastigt flyende vår och det slutna, begrundande lynnet af oöfverskådliga ödemarker. Detta allt är nordiskt. Lägg härtill ett land som vårt, så hårdt i sitt famntag, så strängt fordrande sina söners hela viljekraft, så ofta pröfvande styrkan af deras mod, ihärdigheten af deras kamp, och vi hafva den finska fädernebygdens stora uppfostringsanstalt för de andar hon manar i dagen. Lika omöjligt, som Skandinaviens Edda har kunnat uppstå i ett land utan fjellar eller Tasso har kunnat sjunga utan Italiens glöd, lika omöjligt ha Kalevala eller Runeberg kunnat uppstå annorstädes, än i detta land, eller dock ett land, som liknat detta i sina grunddrag.
13 Runebergs födelsebygd vid Österbottens kust är ett lågland, bekransadt af klippor och skär. Jakobstad ligger omgifvet af åkerfält, ängar och rullstenar; bergen ha sjunkit in i jorden; en liten fattig bäck silar sitt|5| vatten genom den sandiga jordmånen. Man förstår huru dessa vida slätter kunde dana en långsynt blick, men man frågar sig huru det var möjligt, att stora, djerfva, stormiga tankar der kunde uppväxa. Hafvet besvarar frågan: storheten låg icke fjerran och icke dold. Detta glänsande, kraftfulla, stormiga Bottenhaf, der en sjömans son lär sig tidigt att sköta sitt segel i bränningarne, det var den första vaggan för Runebergs dikt. Sedan kom han i unga år till Uleåborg och tog intryck af väldiga forsar. Derifrån till Vasa, till gungande skördar, men vägen dit gick öfver ännu blodiga slagfält. Efter dessa intryck följde Åbo med dess natursköna, rika skärgård; derefter norra Tavastland, der ödemarken utbredde sig i det stora, ensliga lugn, som är betecknande för den finska mon. Slutligen hamnade skalden, 25 år gammal, vid Nylands kust, der han blef bofast för hela den långa återstoden af sitt lif och der han återfann något af födelsebygden, men i rikare omvexling och i närmare beröring med den öfriga verlden.
14 Spåren af de intryck, som natur och fädernesland härmed steg för steg efterlemnat i skaldens dikt, äro icke svåra att återfinna. Runebergs naturpoesi, sådan denna ogrumlad framträder i »Svanen», har hemtat sin grundton från Österbotten. Med ungdomens känslor tillkom i Åbo »källans» reflexion och det erotiska inslaget. Först i Ruovesi och Saarijärvi inträdde med »Elgskyttarne» folket i dikten och började raden af de episka skildringar, hvilka sedan i Nyland blefvo Runebergs storverk. Det är egendomligt, att icke Österbotten, som räknar de flesta och största slagfälten, utan Nyland, som af dem räknar endast få och obetydliga, har åt Finland gifvit de fleste berömde fältherrar, och bland dem Fänrik Ståls skald.
|6|15 Detta var leran, ur hvilken Gud modellerat en skald och i hvilken han sedan inblåste en lefvande ande af folk och tidehvarf. Den store diktaren uppväxte ur folkets sköte och växte icke derur, när han växte ur vadmalströjan. Hans fädernehem var fattigt, hans gladaste barndom genomlefdes med sjömän och fiskare. De trånga småstäderna voro rika på dessa burleska originaler och egendomliga folktyper, hvilka han så mästerligt skildrat och aldrig upphörde att älska. Der fanns en starkt utpreglad frihetskärlek hos denna befolkning af frie jordegare, och hos medborgaren Runeberg satt alltid någonting qvar af den österbottniske demokraten, visserligen betydligt skolad af lärarekallet eller, om man så vill, af prestkragen, såsom han sjelf skulle ha uttryckt sig. Att han under största delen af sin lefnad stod under städernas inflytande och blott under somrarna kunde röra sig i mera obundna kretsar, skulle hos hvarje annan varit en brist. För Runeberg fanns folket öfverallt, emedan han öfverallt drog det till sig, öfverallt igenkände det, älskade det och blef dess förtrogne. Folkeligt enkel äfven i sina mest upphöjda skildringar, kunde han, med sin sällsynta berättaregåfva, troget återgifva hvarje oreflekterad uppfattning, hvarje naivt uttryckssätt, medan han flydde salongernas konvenans, der han kände sig bunden. Språket, ärfdt af fader, moder och födelsebygd, förblef det svenska, som var honom kärt och under hans hand framträdde, icke alldeles fritt från i Finland häfdvunna provincialismer, men frigjordt från glitter och med sin ädlaste malm. Af finska språket hade Runeberg omgifvits i Uleåborg, i Tavastland och delvis i Åbo, icke nog länge och nära för att blifva förtrogen dermed, men tillräckligt nära för att uppfatta dess lifsåskådning. Aldrig skulle en främling för detta språk|7| förmått så finkänsligt, som han, omplantera till svenskan några de skäraste blomstren af dess lyrik. Oberoende af språket, sjöng han sina populäraste sånger ur folkets hjerta. Det var ben af våra ben, själ af vår själ. Ingenting är lättare, än att hos Runeberg framvisa inflytandet af den skandinaviska kultur, som tillhörde hans tidehvarf och hans fäderneslägt, men mot denna bakgrund afspeglade sig hans land och hans folk i sin egendomlighet med hela makten af en lifserfarenhet och af en hjerterot.
16 Skalden Runeberg var född på gränsen af två tidehvarf för verlden och två tidehvarf för hans land. Han var ett barn och förnam med ett barns lugn, när Europa omgestaltades och nationaliteterna begynte framträda bakom sina politiska gränser. Samtidigt stod han mellan ett Finland, som gick, och ett Finland, som kom. Hans barndom och första ungdom mottogo intrycken af en generation, som stod med sin rot i den »svenska tiden» och sedan, under den »ryska tiden», beständigt tyckte sig se kosacken Kulneffs skäggiga ansigte titta fram bakom förhänget. Landet behöfde tre decennier efter 1809 för att hemta sig från sin häpnad och åter känna sig hemma. Dessa tre decennier, hans lefnads hjertblad och knoppning, hafva intryckt sin stämpel i skalden och sin tidsfärg i dikten. Men skalden blef icke stående der hans ungdom stod: han växte, som alla stora andar, med den tid, i hvilken han lefde. Folkandens öfvermäktiga böljor buro honom, den mäktige, framåt.
17 Redan i andra decenniet efter Finlands skilsmessa från Sverige märktes förkänslan af ett nytt folkmedvetande. Man begret det förflutna, man trodde sig stå i tidens höst och visste ej, att man redan befann sig i vårens början. Tanken på ett nytt Finland, uppburet|8| af ett folk för sig, begynte droppvis slå ned bland en generation, som förlorat sitt historiska fäste. I tredje decenniet efter krisen föllo dropparna tätare och antogo gestalten af ett majregn på törstig mark. I fjerde decenniet blef deraf en bäck, i femte decenniet en sakta ström, i det sjette en strid flod och i det sjunde en brusande fors. Runeberg fördes med tidsvågen genom det andra, det tredje, det fjerde och in i det femte decenniet, icke längre. Han ankrade i det sakta strömdraget, han erkände icke den strida floden, än mindre den brusande forsen. Den fristående finska nationaliteten, talande två tungomål, dess utveckling på en historisk grund och dess segerrika framtid stodo för honom vissa och klara. Om utvecklingens former och gång har han, mig veterligen, icke uttalat sig. Utan tvifvel vidhöll han den svenska kulturen såsom utgångspunkt och såsom en omistelig bundsförvandt. Han ansåg det icke lyckligt, att folken bryta med sin historiska tradition: det nya måste, i hans tanke, få ett innehåll af handling, innan det växer till bestående makt och kan ersätta det gamla. Emedan han öfverskådade utgångspunkten och målet, källan och hafvet, ville han hafva en segelbar väg mellan båda, icke strömhvirflar, som kasta en farkost på endera stranden, med fara att förgås i vågornas svall.
18 Det är välbekant, med hvilken lefvande kraft och mästerlig individualisering Runeberg uppställt typer af finska folket ur alla dess samhällslager. De hafva alla, utöfver sin allmänt menskliga grund, något gemensamt, som icke återfinnes i andra länders folktyper, ett hemlandsdrag, så bestämdt, så åskådligt, att de först deraf få sin rätta belysning. Men hvad innebär detta bestämda och genomgående drag annat, än den enstämmiga, lugna och dock så djupt i alla|9| förhållanden ingripande bekännelsen: vi äro ett folk för oss!
19 Ja, ett folk för oss. När Fänriken i den herrliga »femte Juli», samlande alla de spridda dragen af folk och land, säger till oss: »det är det folk vi kalle vårt! … säg, kan man dö för detta land?» – då svara honom tusen röster från alla dessa torp, byar, städer och herregårdar, från plöjarens fåra och krigarens bivuak, från ung och gammal, från man och qvinna: ja, vi äro ett folk för oss! Och detta ord tränger från dikten in i verkligheten, från de förgångna dagar in i det närvarandes bröst och långt framåt in i okända sekler; det går som ett växande genljud öfver all Finlands bygd, det återljuder på båda våra språk, det upplöser alla våra meningsstrider, nedbryter alla murar mellan landets söner och döttrar, förenar alla söndrade hjertan, alla kämpande viljor, ädla mål och ljusa förhoppningar i denna samma mäktiga forntids-, nutids- och framtidslösen: ja, ja, vi äro ett folk för oss!
20 Detta ord är seklernas ord. Det har legat begrafvet, som ett frö i jorden, under främmande herravälde; – det har slumrat omedvetet och halfmedvetet i många generationers hjertan före oss; det har funnits till som aning och känsla långt innan det uttalades och långt innan det blef klart för oss; – det har i många hårda försakelser upprätthållit vårt dignande folk; – det har hägrat för statsmannen, det har fört krigaren i döden; – det har blifvit förnekadt och alltid kommit tillbaka, utplånadt, nära tillintetgjordt och beständigt ånyo uppståndet; – slutligen har det sammanstafvats af lärde forskare ur tideböckerna och blifvit med tvekande undran uttaladt. Men först när detta ord fick vingar af dikten, först när det blef en sång från Runebergs lyra och gick ut i verlden under namn|10| af »Vårt land», – först då blef seklernas ord äfven folkets ord och kan icke mera dö på folkets läppar. Skalden Pindaros omtalar »odödliga ljud, hvilka, engång anslagna, aldrig kunna förklinga mer». Sådant är detta ord. Det innebär vår historia och vårt berättigande att finnas till. Utan detta ord skulle vi försvinna som en strandlös våg i det norra Europas folkhaf. Utan detta ord kunna vi icke lefva – och vilja det icke heller.
21 Det var en märkelig tid, när vårt lands störste skald föddes, och en märkelig tid, när han trädde fram. När han föddes, brast Finland sönder, lösryckt såsom en spillra från sitt politiska fäste, och när han framträdde, växte det samman genom sitt folkmedvetande. Det kan synas som en slump, att Kalevala och Runeberg, som icke stodo i någon direkt beröring med hvarandra, uppträdde samtidigt. Men historien erkänner ingen slump. Tiden var fullmogen och måste af logisk nödvändighet framföda någonting stort. Då uppstodo samtidigt ur folkmedvetandets djup ett nationalepos och en sekularskald.
22 Tegnér har kallat skaldekonsten »nationens solvisare, som betecknar hvad dess dag lider». Ja väl, hvad vårt folks dag lidit, det lärde man i detta århundrades fjerde decennium. Man stirrade ännu förvånad på »Elgskyttarne», när man plötsligt hörde Ilmarinens väldiga slägga dåna i Wäinölä.
23 F. Cygnæus har tidigt och skarpsynt utredt sambandet mellan Kalevala och Runebergs diktkonst. Det ligger deri, att folkmedvetandet nu kunde uppfatta och bära det länge sökta, det i århundraden anade, efterlängtade, men aldrig härtills klart utsagda ordet: ett folk för oss.
24 Hvarje folk i Europa har haft sin forntidsmyth,|11| sin hjelteålder och sina skalder, hvilka besjungit dem. Men intet folk har i samma tidsålder sett två så mäktiga, på en gång så befryndade och så väsentligt olika mythcykler uppstå inom sitt sköte, som Kalevala och Fänrik Ståls Sägner.
25 Den hjelteålder, som Homerus, Ossian, Niebelungensagan och andra besjungit, var, likt Kalevalas, en tradition från förgångna sekler. Fänrik Ståls hjeltar rycktes, ännu lifsvarma, ur det närmast föregående slägtets rykande ruin; de grepos, så att säga, på sitt lifs gerning för att inkastas i diktens smältdegel och der omgjutas till myther. Fanns då icke i Finlands förgångna tid någon annan hjelteålder, lika anslående som 1808, att uppsökas och ställas förklarad i diktens belysning? Hvarför har ingen finsk skald besjungit trettiåra krigets eller stora ofredens hjeltar? De hafva dock på sin tid kämpat med samma hjeltemod och samma blodiga offer för sitt lands ära. Men det folkmedvetande, ur hvilket en hjeltedikt uppväxer, fanns icke då: Stålhandskes veteraner hvila förgätne i främmande jord; öfver karolinernes grafvar ljöd endast Freses klagande stämma, svag som en suck och föga förstådd. Arvid Wittenbergs sagolika bragder och Karl Armfelts blodiga hjeltestrid måste framletas ur tideböckerna, medan hvarje pilt i våra dagar känner icke blott Döbeln och Adlercreutz, utan äfven 1808 års trosskusk och Lotta Svärd.
26 Hvilka gestalter nu, dessa i lifvet så enkla, ofta så tarfliga typer från 1808! I går med få undantag glömda, okända, namnlösa för verlden; i dag uppståndne i glans ur grafven såsom odödlige representanter för ära och tro. Sådan är diktens lifgifvande makt, den dikts, som sjunger ur folkens hjertan.
27 Mellan Kalevalas och Fänrik Ståls första framträ|12|dande låg en tidrymd af 13 år. Båda hade haft föregångare, men deras första intryck var olika. Kalevala framträdde tyst som en tanke och slog sitt folk med förvåning, blandad med tvekan. Undransvärdt; men hvad angingo oss desse hedniske halfgudar för ett årtusen tillbaka? Den stora nationaldiktens rykte måste importeras från utlandet, innan det här fann ett allmännare gensvar. Tretton år senare var man bättre förberedd. När Fänrik Stål framträdde, förstummades allt, som icke brast ut i jubel eller smalt i tårar. Runeberg hade uttalat det ord, som hans folk väntade. Han hade uttalat nationens enhet med en tonvigt och en åskådlighet, som tiden begrep, emedan rösten kom ur dess eget bröst. Här voro inga protester mera möjliga. De, som i Kalevala endast läste en karelsk fornsaga, kunde icke tillsluta sina ögon för det allt omfattande fosterlandet hos Fänrik Stål; och de, som hos denne misstrodde ett ensidigt förherrligande af den krigiska bragden, kände sig starkare nu än förr att lefva för det land, för hvilket man så kunde dö. Efter Runeberg är det icke mera möjligt att uppställa två folk på Finlands jord. Skiljemurarna af härkomst och språk falla i grus inför denna öfverväldigande historiska tradition, som sammanbinder allt i gemensamma minnen och en gemensam kärlek. Det starkaste af allt bindande kitt är slagfältens blod.
28 Till den fosterländska betydelsen af Runebergs dikt kom inflytandet af hans personlighet. Bakom det högstämda ordet stod en högrest man. Han var en ovanlig, en i all sin enkelhet mäktig företeelse. Han beherskade alla, utan att göra anspråk derpå. Sokrates’ sköna konst att väcka tankar, icke att påtruga dem, var Runeberg medfödd. Det är svårt att afgöra, hvilket starkare inverkade på en åhörare, skaldestyc|13|ket eller skalden. Båda intrycken förenades i de högtidsstunder, när han i förtroliga kretsar stundom uppläste en af sina »fänrikar». Slösande gaf han sig sjelf utan åtskilnad åt lärde och olärde, men han fordrade frihet. I salongen, kathedern, predikstolen kunde ej djupens källor flöda. Deras antal är stort, som räkna bland sitt lifs dyrbaraste hågkomster en afton i skaldens gästfria hus. Borgå blef en vallfartsort för landsmän och främlingar, för de varmhjertade, som sökte det upphöjda i lifvet, och för de nyfikne, som smickrades af bekantskapen med en ryktbar man. Alla hemförde från Runeberg nya väckelser, men de glömde ett, de glömde blott alltför ofta, att de frånröfvat en stor skald den oersättligaste tid och den dyrbaraste hvila, – att de frånryckt skaldekonsten, fosterlandet och verlden odödliga verk, som endast uppväxa i ensamhetens lugn, glömde, att dessa »romerska nätter», som tjusade dem och hänförde skalden sjelf, måste slutligen bryta en kraft, som var danad att uppnå lifvets yttersta gräns. Borgå blef icke allenast sångens medelpunkt och de höga idéernas vagga: det blef äfven Promethei klippa och Promethei graf.
29 It fama per orbem. Der aldrig Finlands namn förr varit hördt, begynte det nu med Kalevala och Runeberg göra sin rund bland folken. Men om en man, som han, i detta aflägsna hörn af Europa stod ensam synlig för verlden, stod han central i Finland. Efter menniskors vanliga måttstock var han en ringa man: der fanns ingenting lysande, ingen börd, rang eller rikedom i hans yttre ställning. Icke ens hans medborgerliga verksamhet, så aktad den var, gaf glans åt hans namn. Han tillhörde intet parti, ingrep ej i politik eller samhällsfrågor, tjenade ett obemärkt läroverk och gick derifrån tillbaka till sånggudinnornas|14| tjenst. Dock hur mäktigt var icke hans inflytande! Vi hade ingen annan furste bland oss, hvarken i krona eller lagrar. Till hvem skulle vi gå? För hvem skulle vi böja oss? Vi gingo till den ringe skolläraren i Borgå, för honom böjde vi oss, han blef vår öfverman. Till honom blickade landet upp; han höll tillsamman alla dessa stridande meningar och åtskilssträfvande viljor, som kifvas om makten i söndringens tidehvarf. Han var föreningsbandet, den enda auktoritet, som ingen bestred; det enda namn, jemte E. Lönnrots, som uppbars af alla med samma tillgifvenhet. Det är godt för folken att äga en sådan man, en skiljedomare, ej en idol. Han är som en klippfast strand, vid hvilken tidens oroliga böljor lägga sig för att återhemta klarhet och lugn. När en sådan man tror på framtiden, hvem vill förtvifla?
30 Två fasta grundpelare hafva i Finland uppburit det nittonde seklets midt. Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot äro endast två armar ur samma bröst, två pulsslag ur samma hjerta. En har fallit, en qvarstår*)1878.. När båda tillhöra det förflutna, återstår efter dem den fosterländska sången, som ej mera dör.
31 Det är något förunderligt med sången »Vårt land»: den hänvisar på det förgångna, uttalar det närvarande och förutsäger det tillkommande.
32 I hvarje äkta skaldekonst finnes något omedvetet profetiskt, något som pekar framåt. Kalevala slutar med häntydningen på en annan Sampo, en ny kantele, och samma framtidsaning genomgår större delen af Finlands dikt på båda språken, om också ofta blott som en obestämd längtan. Vi förnimma rösten af ett folk, som växer och skådar framåt. Allt pekar framåt:|15| föregångarne på Franzén, Franzén på Runeberg, och Runeberg slutar nationalsången »Vårt land» med en hänvisning på den dag, när
«Högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång».
34 Hvad betyder då denna fosterländska sång, som en gång skall klinga högre, än Runebergs? För oss, som nu stå under den store skaldens inflytande, synes det ofattligt, att en högre, en rikare, en skönare sång, än hans, någonsin skall besjunga vårt land. Men andens verld är omätlig och går från klarhet till klarhet. Äfven den mäktigaste flod går fram mot ett mäktigare haf.
35 Ett är visst: den sekularskald, som i en okänd framtid skall efterträda Runeberg, kan, likasom han, endast framgå ur en tid af stora, i folkets hela lif ingripande hvälfningar. Framtidens sång behöfver icke vara högre tänkt eller skönare sjungen. Men högre kan endast den sång »klinga», som uttalar ett högre, ett djupare, ett endrägtigare och allmännare folkmedvetande, än det, som Runeberg ur sin tids hjerta förmått uttala, och denna sång ur ett folks vidgade bröst skall i framtidens Finland sjungas på finska språket.
36 Han är nu borta, jätten, till hvilken vår samtid blickade upp och som hade kraft nog att till sig upplyfta ett helt folk. Till hvem skola vi gå för att begära det ord, som förenar oss, den ande, som bär oss öfver tidens svallande våg? Jag säger icke: hvem skola vi tillbedja? Icke den störste, den bäste, den mest begråtne bland dödlige förgäter någonsin Döbelns fråga:
«Hvad hade jag förmått af egen makt?»
38 Och Fjalars gamle Sjolf svarar:
|16|«Hvad du sjelf förmådde, det var att falla
Glömd, som trädet faller i stiglös skog».
40 Den store son, som fosterlandet begråter, har nedlagt sin lager inför den Allsmäktiges thron, – denna lager, om hvilken Goethe säger i dikten om Tasso:
«Der Lorbeerkranz ist, wo er dir erscheint,
Ein Zeichen mehr des Leidens, als des Glücks».
42 Men vi, som nu församlats kring detta ädla minne, i denna sköna sal, hvilken en efterverlds kärlek smyckat så festligt i bilder och grönska, vi skola tillbedjande tacka den höga Försyn, som sänder åt folken den rätte mannen i rätta stunden och som i Johan Ludvig Runeberg sändt åt Finland dess enhets, dess frihets, dess äras skald. Tillhör han menskligheten, tillhör han det godas och skönas verld, som icke vet af gränser och folk, så fyllas våra hjertan af desto högre glädje deröfver, att han dock i främsta rummet är vår och betalat en del af vår skuld till menskligheten, – deröfver, att hans lif och hans sång dock ytterst och innerst varit ett lif och en sång för vårt land:
«Sin fosterjord han trohet svor …
Med denna kärlek blef han stor».