Om det sätt att ingå äktenskap som en gång var i bruk hos finnarna

1 Akademisk avhandling
som
med tillstånd av den ytterst ärofulla filosofiska fakulteten
vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland
under ledning av
Filosofie doktorn, Professorn i historia
och Riddaren av den fjärde klassen av den kejserliga Sankt Vladimirsorden
Gabriel Rein
för de högsta värdigheterna i filosofi
offentligen framläggs av
författaren,
filosofie magistern och licentiaten
Zachris Topelius

2 i juridiska auditoriet den 17 juni 1847.
Vid sedvanlig timme på förmiddagen.

3 Den ytterst kunnige mannen,
Professorn, kirurgie magistern och medicine doktorn
Stadsläkaren i Uleåborg
Riddaren av andra klassen av den kejserlig-kungliga Sankt Stanislaus-orden
och av tredje klassen av den kejserliga Sankta Anna-orden
Gustav Toppelius

4 högst vördad farbror
som är mycket insatt i och intresserad av finsk historia

5 tillägnas dessa första lärospån
som bevis på ett tacksamt sinne
av Z. Topelius

§ 1

6 Om den historiska vetenskapen i vår tid har gjort några framsteg, består de utan tvivel i det att förloppet av mänsklighetens historia inte såsom förut beskrivs som slumpmässigt och kringvräkt av tillfälliga händelsers virvlar. I stället framställs det som nödvändigt och självmant härstammande från folkens olika karaktär som genom gudomlig inspiration. Vi drivs, nödgade av själva sakförhållandet, till att återföra det historiska materialet till dess tidigaste ursprung. Vi är nämligen övertygade om att ifall den första början till människornas samliv och levnadssätt bara är känd, kommer allt som härrör från den att framträda i ett tydligare ljus.

7 Bland de institutioner som folkkaraktären har danat efter sin beskaffenhet finns det emellertid ingen som är äldre eller mer allmän än familjen. Den existerar förvisso så till den grad i allt mänskligt samliv såsom dess början och rot,1»Familjen är allt samhälles yttersta rot»; Nordström, Bidrag till Sv. Samhälls-förf:s historia, band II, s. 1. Jämför Snellman, Läran om Staten, s. 71 f. att den inrymmer|2| de första penseldragen av de nu rådande civila förhållandena sammanfattade i sig, liksom i ett embryo. Hit leder tilldragelsernas spår tillbaka från alla håll och härifrån utvecklar sig lagarna, sederna, traditionerna och hela samhällets regler och normer. Ju mera fullständigt detta sker, desto mera överhöljs familjen av de traditionsmassor som har byggts på den.

8 Folkstammarnas förfarande och hastighet när det gäller att framskrida mot ett mera fullkomligt tillstånd är emellertid synnerligen olika. Det finns de som i så hög grad hålls tillbaka av antingen naturliga svårigheter, ogynnsamma öden eller slutligen någon medfödd sinneströghet, att deras ännu barnsliga begåvning inte har utvecklat någon annan form av mänskligt samliv än familjen. Finnarna var i avsaknad av en stat innan de införlivades med det svenska riket2Porthan, Annot. in P. Juusten Chronicon Episcoporum Finlandensium, s. 61, 64, Nordström, angivet ställe, band I, s. 10. och led förvisso av ett mycket ofullständigt medborgarsamhälle.3Porthan, angivet ställe, s. 64 f., Rein, De Vetere Carelia, s. 35. Jfr Fosterländskt Album, band I, s. 166. De hade uppenbarligen nästan ingen allmän trygghet utom i familjen och inte någon ledning eller styrelse i sin tillvaro. De hade inget annat styre än faderns myndighet, till vilken emellertid kom moderns råd och familjekärleken, vilka i ytterst hög grad lindrade råheten. I detta sakförhållande förstår var och en hur viktigt det ömsesidiga förhållandet i makens och|3| makans samliv var. Betraktades kvinnan som en slavinna eller som en jämlike? Familjen leder utan tvivel sitt ursprung ur äktenskapet,4Nordström, angivet ställe, band II, s. 41. Snellman, angivet ställe, s. 39 f. men ett fullständigt sådant kan inte på något vis vara förenligt med vare sig månggifte, köp av hustrur mot betalning eller över huvud taget kvinnokönets tjänande ställning. Därför anser vi att man inte utan nytta för den finska historien kan undersöka ett hurudant bruk för att ingå äktenskap som en gång rådde hos finnarna.

9 Man inser nämligen lätt att det här inte rör sig om någon bland folket utbredd sedvänja. Det är av föga betydelse om en sådan sed, eller en annan, har förekommit här. Det rör sig i själva verket om kvinnornas forntida villkor och privilegier hos finnarna, och vi har valt att denna fråga mer än någon annan är i stånd att upplysa oss om hurudana dessa var.

10 Tog sig alltså finnarna en gång hustrur genom att köpa dem? Rövade de bort dem med våld eller list? Levde de i månggifte? Vi har föredragit att hellre begränsas av än breda ut oss i dessa frågor. Ty vem skulle kunna vara omedveten om att många slutledningar om forntiden kan dras av antingen jakande eller nekande svar på dessa frågor? Vi har emellertid dragit en enda men ytterst vägande konsekvens av dem, och försäkrar bara|4| att man på detta sätt allra bäst kan avgöra om kvinnan betraktades som en slavinna eller inte hos de forntida finnarna.

11 Den person som en säljer och en annan köper, medan en tredje anser sig vara tvungen att röva genom våld eller list, är nämligen varken självständig eller beroende av mänsklig lag, utan ett ting. Men om man är ett ting är man också en slav. Vi vet ju att slaveriet består just i det att en människa berövar en annan människa mänskligheten och förvandlar henne till ett ting. Just därför lär själva förnuftet att överallt där kvinnan genom antingen våld eller köpenskap övergår från en persons herravälde till en annans, där betraktas hon som likställd med en slavinna. Och inte bara förnuftet utan ytterst många exempel från olika folk,5Framför allt i österlandet, där vanan att köpa hustrur har varit och ofta ännu är gemensam för nästan alla folk förblir kvinnornas ställning olycklig och undertryckt. Om slavernas seder en gång i tiden försäkrar den berömde Karamsin: (Geschichte des Russischen Reichs, Übsz. 1820, 1. Band, s. 51). Detta kvinnornas slaveri hade troligen uppstått därigenom att männen vanligtvis köpte dem. – På motsvarande sätt vittnar den berömde Nordström (Bidrag o. s. v. band II, kapitel 16–21) om att man förr medgav de svenska kvinnorna rättigheter och beskydd först då när svenskarna hade börjat be om hustrur och inte köpa dem som förr. av vilka vi nedan anför relativt många, bekräftar detta tillräckligt. Men eftersom en kvinna som på detta sätt hålls fast av slaveriet är ägd, äger hon ingenting. Hon|5| blir inte delaktig i arv och överlåter myndigheten över barnen åt sin man, under vars gottfinnande allt ligger underkastat. Då värderas hon för det mesta synnerligen lågt, hon ringaktas tydligt, ansätts med kränkningar och betungas med mycket besvärliga sysslor i samlivet i hemmet. Av detta följer att alltid när vi ser att familjemoderns råd väger mycket tungt i husliga frågor och att hon själv hålls i ära, utdelar order med husets härskarinnas privilegier och sörjer för barnen, då kan vi i ett sådant sakläge misstänka att kvinnan inte över huvud taget är en tjänare och att hustrun varken köps eller rövas.

§ 2

12 När vi överväger detta stöter vi på en egendomlig motsägelse mellan sakläget och åsikterna, vilken vi inte utan tvekan i hjärtat på grund av våra bristande och alltför litet beprövade krafter har åtagit oss att bringa i ordning.

13 De flesta författare som har behandlat finsk historia, och uttryckligen de mest förtjänta, verkar nämligen nästan enhälligt hålla envist fast vid att kvinnornas ställning bland de forna finnarna var, om inte mycket svår som hos barbarfolken i Asien, så ändå orättvis, besvärlig och bara litet olik husligt slaveri. Så uttalar sig den berömde Porthan om denna fråga:|6| »Det finns inga spår av ett bevisat månggifte bland våra förfäder, men det existerar flera bevis för att kvinnokönet, i enlighet med den sed som är gemensam för mindre kultiverade folk, behandlades alltför ringaktande och hårt.»6Chronicon, s. 69. Han upprepar samma åsikt i not 90 s. 218. Jämför samme författares De Poesi Fennica, part. III, s. 79 f. och Lagerbring, Svea Rikes Historia, band III, s. 89. Sedan framför han ett exempel och säger också: »det är inte heller osannolikt att fäderna allmänt i likhet med många andra barbarfolk sålde sina döttrar till friarna för ett visst utlovat pris.» Han önskade att en gammal sång han åberopade skulle stå som bevis på den av honom framförda åsikten.

14 På ett annat ställe skriver han också:7Anmärkningar rörande Finska folkets läge och tillstånd o. s. v. Kongl. Vitterhets, Historie och Antiqvitets Akademiens Handl. band IV, s. 19 f. »Det vackra könet, som hos alla barbarer måste ärfara ett oblidt öde, emedan den vilda styrkan af inga öma känslor tämjes, har ock af Finlands gamla inbyggare med föga aktning och skonsamhet blifvit bemött. Fadren, som i sitt hus ägde högsta magten, (eller efter hans frånfälle Sönerne) sålde sina döttrar eller systrar åt deras älskare, för ett visst öfverenskommit pris; och att bortgifta Flickor, hette med ett gammalt Finskt talesätt, att sälja dem. Utom Giftomannen,|7| borde ock andre Brudens närmaste anhöriga (hvilkas bifall således äfven torde behöft inhämtas) med skänker ihågkommas; så att kostnaden var nog betydelig. Detta var kanske en af orsakerne, hvarföre man hos detta folk ej finner spår till egenteligt månggifte.8Han framför emellertid framför allt exempel från esterna och anser senare att månggiftet var sannolikt, ibid., not cc. När hustrun kom i huset, lärer hon föga annorlunda än en Träl blifvit ansedd» o. s. v.

15 På ännu ett annat ställe säger den berömde författaren:9Chronicon s. 218. Jämför Anmärkningar o. s. v., s. 21 not dd. »Vi finner att en kungörelse på sin tid, år 1316, avgivits av kung Birger för att trygga kvinnornas frihet. Karelarna verkar i enlighet med barbariska folks gemensamma sed fram till dess ha betraktat och behandlat dem alla just som slavinnor, medan Finlands övriga invånare utan tvivel redan hade förmåtts till mildare seder.» Han tar emellertid senare själv tillbaka denna anmärkning.10»Efter en mera noggrann undersökning verkar det (d. v. s. det kungliga brevet) hänvisa till att de segerrika soldaterna dittills hade gjort sig skyldiga till ett skamligt självsvåld mot de gamla invånarna i det land som låg runt lägret, och framför allt vitt och brett hade förgripit sig på deras kvinnor? Man bör kanske snarare anse att han erbjöd skydd åt det besegrade folkets kvinnor gentemot denna fräckhet än gentemot folkets forna seder»? Chronic. s. 584 f. not 617.

16 Birgers kungörelse tolkas på nästan samma sätt av Rühs,11Finland och dess Innevånare, 2:dra uppl. tillökt och omarbetad af A.  J. Arwidsson, band I, s. 30. som i några andra fall är av annan åsikt än den berömde Porthan. Han säger nämligen:12Rühs, angivet ställe, band I, s. 12 f. »Huru quinnorna af Fornfinnarne blifvit behandlade, är osäkert. Det finnes hos dem inga spår till månggifte, ifall man ej får sluta till något sådant deraf, att detsamma warit öfligt hos deras stamförwandter Esterna. Dock synes det, som om de, i likhet med andra mindre bildade folkslag, skulle bemött det andra könet med en wiss stränghet, samt bristande aktning etc. Svårare är att afgöra, om fadern, ensam herre i sitt hus, eller sönerna, efter hans död, verkligen bortsålde sina döttrar och systrar, ehuru en gammal folkvisa synes häntyda på någonting sådant. Den här omtalade försäljningen torde dock kunna förklaras genom skänker etc. Åtminstone är det numera brukligt i Finland, att bruden ger skänker åt brudgumens anhöriga; hvilket tyckes hänvisa på en fullkomlig motsats af hennes försäljning.»

17 I sitt verk som bär namnet Otava anser den flitige utforskaren av finsk historia, Gottlund, att det framför allt genom flera ordspråk är mycket säkert bevisat att kvinnorna hos finnarna tidigare var i hög grad föraktade och undertryckta: »Miten halpana Suomalaiset muinon pitivät waimojansa, nähään siitä, että pientä poika-lasta, kuin hänessä oli waan wäheekään Uron uhkeutta, piettiin heitä paljoa parempana. Hyö wertaisiwat naiswäkeensä Vuohiksi eläwistä. Harakoiksi linnusta, ja tuosisiksi astioista, eikä nämätkään ollut ne pahimmat sanat, joihen heitä werrattiin. Ainoastaan talon-emännät ja äitit saiwat jonkun ansion, jota annettiin heillen heijän miehänsä tahi lapsensa tautta: mutta piikoja ja naisia ei kahottu mikskään, sillä heitä luettiin kaikista kehnommiksi, ja tuskin että heitä ihmisiksi arwaeltiin. Senpä tähän lukiwatten waimot piikaisuuensa ikeä kaikkiin waikiammaksi ja onnettomaksi. Wanhemmat myöskenteliwät ite piikojansa ja tyttäriensä sillen joka heistä enin maksoi»13Otava eli Suomalaisia Huvituksia, I, s. 176. Han säger också (angivet ställe, s. 86): »Under gamla tider hade hustrurna inget annat värde än det lilla de fick av sina män, och det var ofta tämligen litet.» o. s. v.

18 I sitt nyligen utgivna verk Suomen Historia, skrivet med en berömvärd noggrannhet, försäkrar Cajan, som framför allt stöder sig på sångernas vittnesbörd, att köpandet och rövandet av flickor var vanligt hos finnarna: »Niin näyttää kaikki että Suomalaiset wanhastaan oliwat kelwollista, hywään taipuwata kansaa, ehkä, heidän uskonsa puutoksen tähden, muutamia raakoja ynnä pahojakin tapoja taidetaan tuoda esiin, senlaisia kun tytärten kauppiminen ja ryöstäminen, ynnä ne nähtäwästi aiwan harwoin ja wihan kiimassa tapahtuneet ihmisuhrit ja muut senlaiset pimiän ajan tawat.»14Suomen Historia I jako, Helsingissä 1846, s. 55.

19 Vi ser alltså att grundarna av den finska historieskrivningen i sina beskrivningar av kvinnokönets ställning hos de forna finnarna är överens om det följande, som de uttrycker mer eller mindre tydligt:

20 1) Finnarnas kvinnor behandlades alltför hårt eller föraktfullt i enlighet med mindre kultiverade folks sed.
Tre av dem försäkrar dessutom:

21 2) Det var brukligt att fadern sålde sina döttrar och att brudgummen köpte sin brud.
En hävdar slutligen:

22 3) Jungfrur rövades här och var, och togs till hustrur med våld.

23 Med dessa åsikter, som gynnas av så stor auktoritet, stämmer emellertid flera vittnesbörd från sångerna15Av vilka vi nedan ska anföra så många som är tillräckligt.|11| knappt överens. Sångerna både beskriver över huvud kvinnornas lott bland finnarna som mild och bedyrar att de i hemlivet behandlades med utmärkt högaktning, och försäkrar sedan också ideligen att de åtnjöt rätten att träffa sitt eget val när det gällde att ingå äktenskap. Ja, den som tar i betraktande de mycket stora hedersbetygelser som visades familjemodern, den som noga överväger barnens tillgivenhet mot modern och fädernehemmet, och framför allt föräldrarnas mycket ömma omsorg om döttrarna, och den som i sitt sinne återkallar gamla mäns och ynglingars mångfaldiga komplimanger gentemot den eftersökta när de försöker vinna en flicka; han tror jag ska betrakta kvinnornas öden i Finland i ett mera välvilligt ljus och anse att männen snarare gav efter för dem, än befallde över dem.

24 I avgörandet av denna fråga kvarstår alltså en inte obetydlig tvetydighet. De flesta historieskrivare fastställer att kvinnan var en slavinna och föraktad. Sångerna meddelar att kvinnan var fri och vördades med hedersbevisningar. Då vi varken anser framstående författare av skrifter vara skyldiga till misstag eller vågar förkasta motsägande bevis gällande förhållandena, slits vi hit och dit av åsiktsstormen. Men för att avgöra vad som är sant och vad som är misstag ska vi framför allt bygga på vittnesbörd om ingående av äktenskap, och först beskriva vanorna hos finnarnas grannfolk och närbesläktade folk. Sedan ska vi samvetsgrant utforska de exempel i sånger som kan användas för detta.

§ 3

25 Kvinnornas lott var tidigare hård bland svenskarna, liksom bland övriga västerländska folk av germanskt ursprung.16Jämför Meiners, Qvinnokönets Historia, öfvs. Strengnäs 1812, band I, s. 135 f. Flera ställen i det som finns bevarat av sagor och lagar bevisar givetvis tydligt att svenskarna före stadfästandet av den kristna tron köpte hustrur.17Dessa räknas upp av Nordström på angivet ställe, band II, s. 12. På angivet ställe, avdelning 2, underavdelning 1, kapitel 16–21 belyser han också mycket skarpsinnigt kvinnokönets ställning i Sverige en gång i tiden. Härmed överensstämmer åter det som den berömde Nordström anför om makens myndighet över sin hustru:18Ibid., band II, s. 60. »Den myndighet mannen hade öfver hustrun synes i äldste tider hafva varit i det närmaste lika beskaffad som hans myndighet öfver barnen» (denna faderns myndighet inskränktes uppenbarligen av så få gränser att det var tillåtet för fadern att förskjuta nyfödda barn för att de skulle gå under, vilket samme författare försäkrar på ett annat ställe)19Ibid., band II, s. 43.; »ty den makt (mund) fadren ägde öfver sin dotter, tyckes det egenteligen hafva varit, som mannen genom brudköpet erhöll öfver hustrun. Derföre kunde han ursprungligen, utan|13| ansvar inför verdslig öfverhet, icke blott tukta henne efter godtycke, utan ock sälja och till och med bringa henne om lifvet.» Under tiden växer och utvidgas kvinnans skydd och rättigheter samtidigt som mannens godtycke mildras ända från den tid då den svenska hustrun, som han bad om och inte längre köpte eller rövade bort, hade uppnått en husfrus (adhalkona) rättigheter.20Ibid., band II, s. 12. »Madhaer skal konu bidhiae ok aei medh waldi taka.» Härav följde att man hade medgivit henne en tredjedel av hemmets ägodelar (giftorätt) och en gåva inför äktenskapet (morgongåva) och att hon själv slutligen från och med nu insattes som härskarinna över nyckelknippan, som delägare i halva sängen o. s. v.

26 Och historieskrivarna visar att en viss mildhet mot kvinnorna inte heller smög sig på finnarna från ett annat håll, nämligen från de närboende folkstammarna av slaviskt ursprung. Den klart mest framstående bland dessa historieskrivare, den berömde Karamsin, försäkrar i sitt prisade verk Det ryska rikets historia, av vilket vi här använder den tyskspråkiga upplagan:|14| »De (d. v. s. slaverna) betraktade kvinnorna som fullständiga slavinnor, tåliga under alla omständigheter. De tillät dem varken att säga emot eller beklaga sig, belastade dem med arbeten och husliga bekymmer, och inbillade sig att hustrun, som dog samtidigt som sin make, måste tjäna honom också i det hinsides. Detta kvinnornas slaveri hade sannolikt sitt ursprung i att männen vanligtvis köpte dem; ett bruk som fortfarande kan iakttas i Illyrien.»21Karamsin, Geschichte des Russischen Reichs. Übsz. Riga 1820, 1. Band, s. 50 f. Jämför C. W. Müller, Beschreibung aller Nationen des Russischen Reichs, S:t Pbg 1776, s. 493 och Semler, Die Allgem. Geschichte von Russland (Allgem. Welthistorie B. XXX) Halle 1765, s. 125. Han försäkrar också att slavernas hustrur föredrog att dö framom att överleva sina män, och därför kastade sig på bål för att brännas. Dessa exempel (liksom rätten att döda föräldrar som har blivit ålderssvaga) visar utan tvivel tillräckligt tydligt att slavernas seder förr var i hög grad stränga. Vi erfar att sederna rätt sent förvandlades till mildhet.

27 Det kan vara lämpligt att ytterligare lägga till exempel om tatarerna, grannar till de östliga finnarna. Historieforskarna berättar enstämmigt att de ännu under det föregående, adertonde århundradet både köpte hustrur mot betalning (Kalym) och här och var förde bort dem med våld.22C. W. Müller, angivet ställe, s. 231, 237. Lepechin, Tagebuch der Reise durch verschied. Provinsen des Russ. Reichs. Altenb. 1774, 1. Bde, s. 110. Falk, Beyträge zur Topograf. Kenntniss des Russ. Reichs, III Band, s. 478.

§ 4

28 Men om exempel gällande svenskarna, ryssarna och andra grannfolk må anses vara av stor vikt för att belysa finnarnas forna seder finns det ingenting varigenom de kan förklaras tydligare och säkrare än genom levnadssätten och riterna hos de folkstammar som är närbesläktade med finnarna och bor i Ryssland. Många textförfattare under både det århundrade som har gått och det nuvarande erbjuder en ingalunda sparsam kunskap om dem. Vi medger emellertid att vi har tagit vårt material gällande denna fråga snarare från äldre än från nutida skrifter, då vi vet att dessa nationer, som är utspridda över vidsträckta landområden, ändrar och sammanblandar sina sedvänjor från dag till dag när ett stort antal grannar – antingen ryssar eller tatarer – tränger in bland dem.

29 Och så läser vi, för att följa den ordning i vilken den berömde Porthan räknar upp dem,23Chronicon, s. 72 f. att tjeremisserna köper sina hustrur.24C. W. Müller, angivet ställe, s. 31. Georgi, Bemerk. einer Reise in Russ. Reich im Jahre 1772, II Band, s. 842. Priset inom denna handel ges namnet Olon. De av dem som fortfarande är hedningar skaffar sig genom köp så många hustrur som de kan betala för och livnära, men det är inte många som har två och mycket få som har tre.|16| Och det är inte friaren som ber om flickan av föräldrarna, utan precis som hos finnarna något vältaligt ombud (Puhe-mies). I denna fråga tillåts bruden ingen vilja. Olon är emellertid värt 30, här och var 50 och ända upp till 100 rubler. Fadern utrustar dottern med en hemgift som är likvärdig med olon. Sedan affären har avslutats på detta sätt utbyter brudparet, som då ser varandra för första gången, ringar och genomför äktenskapet.

30 Lepechin vittnar om att ett liknande bruk råder hos mordvinerna.25Angivet ställe, I Band, s. 104 f. Jämför C. W. Müller, angivet ställe, s. 49 och Georgi, angivet ställe, band II, s. 857. Faderns rätt gentemot barnen är oinskränkt. När han önskar ge en hustru åt sin son skickar han ett ombud som är skickligt instruerat i att fastslå trolovningspriset (Kalym). De trolovade har emellertid inte fått veta något om affären som på detta sätt har avtalats genom det vältaliga ombudets mun. Det finns även de som på ett sådant sätt lovar bort också helt fullvuxna barn. Kalym uppgår emellertid sällan till mera än 8 eller 10 rubel, varav vi inser detta folks fattigdom. Föräldrarna överlämnar bruden åt brudgummen, gråtande och mot hennes vilja. De säger att de överlämnar ett lamm åt vargen, vilket vi ser att inte orimligt betecknar hustrurnas besvärliga lott. Vi får nämligen veta att det en gång var vanligt hos mordvinerna att sälja både misshagliga hustrur och barn som man inte kunde livnära. Månggiftet är inte heller okänt för dem som håller fast vid den hedniska tron.|17| Ingenting utom brist på medel hindrar dem nämligen från att ta sig tre hustrur. De medellösa igen, som inte har en tillräcklig förmögenhet för att betala prissumman, anstränger sig på alla sätt för att genom något hemligt vågspel med våld röva bort en hustru åt sig.

31 Om voterna eller votjakerna meddelar Rytschkow ungefär liknande upplysningar.26Rytschkow, Tagebuch üb. seine Reise durch verschied. Prov. Des Russ Reichs 1769–1771. Übsz. s. 169, 170. När de försöker vinna en flicka förbinder de sig tidigare enligt fäderneärvd sed genom en överenskommelse till vilket pris (Jerdun) de bör betala. Även Falk försäkrar att inte bara de hedniska utan också de kristna votjakerna köper sina hustrur.27angivet ställe, s. 457 f. Castrén försäkrar att hustruköp är vanligt också i dag. Se H:fors Morgonbl. 1842, nr 71. Och åtminstone hedningarna köper sig för pengar två eller tre hustrur. Beroende på om de betraktas som vackra och är utrustade med en mera sparsam eller rikare hemgift, kostar dessa från 5 och ända upp till 50 eller 60 rubler var, vilket ska betalas delvis i pengar, delvis i boskap. När brudarna förs bort med våld går det hela annorlunda till: då tillbringar de inte hela vägen från faderns till makens blivande hus som orörda jungfrur.28»Hos tjeremisserna och över huvud taget bland alla de folk som köper hustrur, men allra oftast hos votjakerna, händer det att fattiga eller försmådda älskare rövar sin flicka. De kommer med några kraftiga kamrater oväntat om natten, tar flickan från hennes bädd, lyfter upp henne på en häst och rider snabbt därifrån.» C. W. Müller, angivet ställe, s. 56.

32 Falk bedyrar att syrjenerna har samma traditioner och seder som votjakerna.29l. c., s. 458. Castren ger däremot i sina reseanteckningar noggranna upplysningar om hur den syrjenske mannen håller kvinnan nedtryckt och plågar henne.30H:fors Morgonblad 1844, nr 18. Det berättas nämligen att bruden under bröllopsfirandet sjunger en sorgsen elegi, i vilken hon under tårar bönfaller om brudgummens beskydd och ber om att han ska vilja höja hennes olyckliga ställning och ta henne till sin hustru.31Fyra exempel på sådana, som är fulla av sorg och ömhet, läggs fram i Fosterl. Album, band III, s. 56 f. För att bruden mera uttrycksfullt ska medge att hon är makens slavinna och underkastad honom tvingas hon emellertid under den första natten att klä av honom.

33 Tjuvaskerna försöker vinna en flicka för bröllop genom ett ombud.32Georgi, angivet ställe, II Bde, s. 852; jämför C. W. Müller, angivet ställe, s. 40. Denne avtalar noggrant om det pris som ska betalas (Golon Oksi) och om hemgiften. Det vanliga priset för en flicka begränsas till 20, ibland 50 rubel. Några, och det gäller de vackraste, kostar 80 rubel.|19| Andra säljs för 5 eller 10 rubel. Seden bjuder också att ytterligare tillägga ett krus med brännvin och ett skålpund honung. Hemgiften anpassas så att den är likvärdig med priset. Ringar utbyts.

34 Georgi omtalar att vogulerna köper hustrur.33angivet ställe, II Bde, s. 597. Jämför C. W. Müller, angivet ställe, s. 67 och Lepechin, angivet ställe, III Bde, s. 15–22. Och det är fattigdom, inte sedvanan eller religionen, som hindrar dem från att ta sig flera hustrur. Var och en av dem håller mycket noggrant fast vid sin egen fördel när priset slås fast. Den ena efterskänker nämligen inte självmant den andra vare sig kläder eller utgifter för att fira bröllopet. Och att huvudsaken i förehavandet består just i denna handel förstår vi av att brudgummen genast för bruden med sig hem efter att man har ingått avtalet. Priset överstiger emellertid inte 25 rubel.

35 Ostjakerna mäklar äktenskap enligt nästan samma riter som de övriga.34Om dem (se) framför allt I. B. Müller, Das Leben und die Gewohnheiten der Ostiaken (Webers verändertes Russland) Frankfurt och Leipzig 1738, s. 196 f. Jämför C. W. Müller, angivet ställe, s. 79. När ombuden (man berättar nämligen att de är flera på plats) försöker utverka en flicka av hennes far, anser de nämligen inte att de bör sträva allvarligare till något annat än att slå fast ett så litet och lågt pris som möjligt. På motsvarande sätt|20| ligger emellertid ingenting fadern närmare hjärtat än att göra sig en så stor vinst som möjligt av döttrarna. Han fastslår alltså att hans dotter säljs för 100 rubel och ombuden vägrar inte. Men för att inte förmås gå med på överdrivna anspråk räknar de därpå upp vad brudgummen kommer att ge. De värderar kantänka hans båt övermåttan högt till 30 rubel, hans hund till 20 rubel o. s. v. När alla är nöjda med detta bedrägeri, snarare än denna handel, slår fadern slutligen fast tidpunkten för att skicka i väg flickan. I. B. Müller hävdar att fadern till och med skickar späda döttrar från familjen till främmande människor, för att de lättare ska vänja sig vid de äkta männens kommande myndighet. Han säger också att man inte ger hemgift bland ostjakerna, medan andra berättar att den förekommer. Castrén klagar över att inte ens seklerna har fört med sig lättnader för ostjakernas undertryckta kvinnor.35H:fors Morgonbl. 1845, nr 88. Den ostjakiske mannen handlar nämligen också i dag med sin dotter, men till ett stigande pris.36Priset sägs på samma ställe bestå av 100 eller 300 rubel i pengar, med tillägg av en häst, en ko, en tjur, 7 eller 8 klädedräktsdelar, ett skålpund mjöl och ett krus med brännvin. Många som önskar ingå äktenskap rövar emellertid med list bort dem som de inte förmår betala för. Samma författare tillkännager för övrigt med berättigad motvilja att kvinnorna där plågas med en oförtjänt råhet, pryglas och belastas med mycket besvärliga göromål.

36 Vår samme oförtröttlige vän av utomlandsresor har, stödjande sig på släktskapen mellan språken, fört fram i dagsljuset att det råder släktskap mellan samojederna och finnarna (denna släktskap har tidigare eftertryckligt bestridits av många). Vi lär oss att månggifte inte avvisas bland dem, blott så att den första hustruns anseende är liksom större och förmer.37H:fors Morgonbl. 1843, nr 54; jämför numren 62, 75, 76 och C. W. Müller, angivet ställe, s. 282. Det är brukligt att avtala förlovningen med hjälp av ett ombud. På samma sätt som hos de övriga är bruden hos samojederna till salu. Vi läser att hon visserligen först värderas till det högsta pris man kan komma fram till, men att hon sedan genom ombudets förmedling säljs billigare. I övrigt är sättet att behandla kvinnorna mera milt än hos ostjakerna. Att makens myndighet inte heller här är särdeles blid, förstår vi emellertid av det att samojederna berättas binda den trolovade som spjärnar häftigt emot, för att överlämnas åt brudgummen. Det må vara tillåtet att till detta argument tillägga ett rykte som Castrén berättar att nyligen har spritts, nämligen att en nomad av detta folk har ätit upp den hustru som han köpt.38Morgonbl. 1847, nr 28.

§ 5

37 Vi vänder oss redan bort från de vidsträckta områdena i Asien som vetter mot nordost,|22| och undersöker vilken kvinnornas ställning en gång var och hurudana äktenskap var i bruk hos de folk som angränsar mest till finnarna, nämligen lapparna och esterna. Och Tornaeus försäkrar visserligen hos Scheffer att lapparna aldrig har utövat månggifte:39»Månggifte och skilsmässa har aldrig hörts av hos lapparna, vare sig under hednisk tid eller senare.» Joh. Scheffers Lappland, s. 294. det må vara tillåtet att betvivla om han gör det med rätta, medan de flesta av deras övriga sedvänjor pekar på ett österländskt ursprung. Vi finner nämligen att fadern här har full myndighet att gifta bort sina döttrar. Också när det gäller att slå fast trolovningen behandlar man sedan så noggrant vad brudgummen ska ge och vad han ska få som hemgift, att var och en kan se att sakförhållandet lever kvar i lindrigare form, trots att benämningarna pris och handel inte används någonstans.40»I vissa trakter uppsätts äktenskapskontraktet precis så noga som ett köp även om förfrågan låter mycket högtravande.» C. W. Müller, angivet ställe, s. 11. Jämför Scheffer, angivet ställe, s. 278–286 och Gottlund, angivet ställe, s. 176 f. Lapparna brukar också kräva friarens arbetsinsats gratis för ett år och längre tid. Vi ska längre fram berätta mera om denna i sanning österländska tradition. Vi känner däremot inte till någon uppgift om att lapparna skulle ha bortfört sina brudar med våld. För övrigt tycks både det stundom förekommande utestängandet av kvinnor från tillträde till heliga platser41Scheffer, angivet ställe, s. 199 f.|23| och brudarnas häftiga motstånd i genomförandet av bröllopen vittna om ett hårt sätt att behandla kvinnokönet.

38 Vittnesbörden anger att månggiftet en gång inte var ovanligt hos esterna. En gammal livländsk krönika försäkrar att de när de avföll från sin kristna tro »tog tillbaka sina hustrur (uppenbarligen flera), från vilka de hade avstått under den tid de var kristna».42Origines Livoniae, utgiven av Gruber, s. 155. Jämför angivet ställe, s. 178. Det är inte mindre säkert att esterna en gång i tiden rövade sina brudar. Det bör bara påpekas att de bortrövade inte alltid ställde sig ovilliga och motvilliga till detta dåd. Vi sluter oss därför, utgående från en viss gammal lag, till att var och en som mot föräldrarnas vilja förde bort en flicka pliktade för det med sitt liv, men att den bortförda togs till hustru om föräldrarna var införstådda.43Willigerod, Geschichte Estlands, Reval 1830, s. 9–12. Jämför Kruse, Urgeschichte des Estnischen Volkstammes o. s. v., Moskau 1846, s. 30 f. Mot förväntan är den kunskap om de gamla sedvänjorna som man kan förvärva genom detta verk ofullständig. Att esterna skulle ha köpt hustrur har vi ingenstans sett angivet med ett säkert vittnesbörd. Ändå motsäger de sedvanor som är i bruk i dag vid ingående av förlovningar inte alltigenom att det i dem skulle gömmas ett minne av urtida köpenskaper.|24| Dessutom friar esterna inte till en flicka annat än med hjälp av ett ombud. Inte heller gifts en fästmö bort utan att friaren har skickat gåvor i förväg eller låter man brudgummen betrakta henne innan äktenskapet firas. Den bortlovades vilja ges över huvud taget inget företräde i denna fråga. Därför är det till och med sannolikt att esterna en gång i tiden på samma sätt som de övriga ingick sina äktenskap genom köp. Både utgående från sångernas tystnad och från kvinnornas villkor bland esterna, som efter vad det verkar är mildare, uppfattar vi emellertid att denna vana redan tidigt föll ur bruk. Vi läser också att kvinnorna ibland har varit delaktiga i arv där männen uteslutits.44Willigerod, angivet ställe, s. 14 f.

§ 6

39 Och så har vi snabbt överblickat vidsträckta landområden. Vi har, så långt som utrymmesbristen tillåtit, tagit som vittnen alla grannar eller med finnarna besläktade folk i det nordliga luftstrecket. Vi har hört det svagare könets suckar genljuda över hela den nordliga kretsen. Ja, vi har nästan överallt funnit att kvinnan undertryckts med våld, underkastats makens godtycke, plågats av besvärligheter, sålts eller rövats bort genom våld eller list. Flertalet av folken av finsk härstamning besudlas ännu i dag av så grymma seder.|25| Alla vet emellertid att det som finns hos ett folk påverkar grannarna och det besläktade påverkar släktingarna. Därför betraktar vi det som avgjort att man inte ens kan misstänka, och ännu mindre slå fast att finnarna bland ett så stort antal folkstammar skulle ha varit de enda som visat mänsklighet och mildhet. I fråga om traditionerna för att ingå äktenskap bör man emellertid allra mest anse att samma sedvänjor som rådde bland finnarnas övriga närbesläktade folk också rådde hos våra förfäder. För att emellertid inte verka söka utanför Finlands gränser efter sådant som bör sökas inom dem, har vi framför allt utnyttjat bevismaterial från de dikter som bör hänföras till detta och som finns bevarade som mycket säkra vittnesbörd om gamla förhållanden.

40 Hittills finns det inga kända bevis för att det en gång skulle ha förekommit månggifte bland finnarna, med undantag av exempel tagna från esterna och andra närbesläktade folk. Det som samlingen av episka dikter, Kalevala, ger en vink om i denna fråga, tycks oss emellertid vara av enastående betydelse. Finnarnas mycket berömde hjälte och sångare Väinämöinen berättas nämligen uppvakta en flicka på detta sätt:45Kalevala, XI: 373–377, 387–391.

»Oisiko minulle neittä

Ikuseksi puolisoksi,

Kainaloiseksi kanaksi,

Siani lewittäjäksi,

Painiaksi päänalaksen»?

42 d. v. s.: »kan det finnas en jungfru för mig att ta till min beständiga maka, en kyckling för mitt famntag o. s. v.». Flickan säger emellertid åt honom med samma ord att hon inte vill tillfredsställa hans önskan. Pohjolas husmor använder samma uttryckssätt (ikuseksi puolisoksi) när hon lovat bort sin dotter till den frejdade Ilmarinen.46Ibid. XII: 211. På ett annat ställe sägs att samma flicka ges åt Ilmarinen »ikisopuksi», d. v. s. som alltid ska leva i endräkt med sin make.47Ibid. XV: 47. Med detta passar uttrycket »iki puolen istujaksi», d. v. s. som alltid ska sitta vid (hans) sida inte illa ihop.48Ibid. XXX: 201, väl att märka varierande läsesätt. Med detta uttryck menar Joukahainen att han lovat bort sin syster åt Väinämöinen. Dessa uttalanden tycks emellertid – om vi bara medger att det bor tanke och förstånd i dem – bekräfta att det också fanns ett annat sätt att ingå äktenskap, enligt vilket finnarna inte skulle ha tagit sig hustrur för evig tid utan för obestämd tid. Om man likväl väljer att snarare hänföra detta till bihustrur än till månggifte, må det tillåtas att citera ett annat exempel som har större tyngd när det gäller att bekräfta vår åsikt. När Lemminkäinen står i beråd att resa till Pohjola för att fria till en jungfru sägs det nämligen ha funnits en annan hustru kvar i hans hem:49Ibid. VIII: 7–10, 235, 230.

»Oli ennen naitu nainen,

Ennen ostettu emäntä,

Koissa lieto Lemminkäisen,

Kaukomielen kartanossa»;

44 d. v. s. det fanns en tidigare äktad kvinna, en tidigare köpt husfru, i den orädde Lemminkäinens hus, i gården hos mannen som önskade resa långt bort. Det bör visserligen medges att här inte sägs klart ut om hon var Lemminkäinens hustru eller någon annans. Men om hon var hans – vilket den lovprisade kvinnans familjära samhörighet med hjältens mor i själva verket tyder på – då ser vi att han tar sig två hustrur och önskar leva i månggifte. Men för att ingen ska tro att Lemminkäinen hade förskjutit en hustru och kunde söka sig en annan, räcker det att påpeka att den förskjutna säkert inte skulle ha stannat kvar i den förre makens hus. Och den som dessutom återkallar i sitt sinne skildringen av Lemminkäinens kärlekshistorier i sång 18, han ska lättare tro att hjälten hade tagit sig flera hustrur än att han skulle ha känt sig nöjd med en.

45 Därför sluter vi oss av det nämnda till att månggiftet inte var okänt för våra förfäder. Denna österländska tradition tycks emellertid redan tidigt ogillas av folkkaraktären.50Gottlund (Otava I, s. 92) försäkrar med hjälp av ordspråk att finnarna föredrog engifte (»yksinnaimisuus»). Det är också säkert att om de våra hade utövat månggifte vid tidpunkten för det svenska besittningstagandet skulle de påvliga bullorna ha räknat upp också detta lastbara leverne bland hedningarnas övriga sådana. Härav följer att sångerna inte innehåller något annat omnämnande om denna fråga än det som har anförts|28| och att man, så vitt vi känner till, inte kan hitta spår av den på andra håll.

§ 7

46 Det saknas inte heller helt exempel på att jungfrur skulle ha rövats bort hos finnarna. Den lyriska diktsamlingen Kanteletar återger ett enastående prov på detta brott i den dikt som kallas Nejen roswo, d. v. s. jungfrurovet.51Kanteletar III: 22; jämför Kanteletar I: 156. Den mycket liderlige och högmodige Kullervo, Kalevas son, rider genom Väinöläs lunder och får där syn på en skara lekande flickor, av vilka han griper den vackraste och för henne med sig ut i ödemarken. När flickans mor fått veta detta och på långt håll hört sin klagande dotters röst åkallar hon den högste gudens straff. Den allsmäktige fadern Ukko bifaller dessa böner och dödar rövaren med bronspilar.

47 Den finska sångmön behandlar helt och hållet med märkvärdigt hat och motvilja den nämnde Kullervo. Listan över hans brott i Kalevala och Kanteletar syns utgöra en enastående cykel. Han utmärker sig i fråga om alla skändligheter,|29| vilka det finska lynnet avvisar och undviker såsom ytterst skändliga och vederstyggliga. Kullervo bryter tvivelsutan mot det mest heliga, han skadar det som är gudarna mest behagligt. Utan att ta hänsyn till några mänskliga eller gudomliga regler bär han överallt med sig brott, trots och fördärv. Vi bör alltså inte förvånas över att samme man, i vars bild sångmön liksom i en förvrängd spegel har samlat ihop allt skamligt och brottsligt: mord, löftesbrott, gudlöshet och blodskam, också framställs som vanärad genom jungfrurov.52Jämför om detta Kalevala 19, Kanteletar III: 19 och 22; Topelius, Wanhoja Runoja o. s. v., I, s. 38 f. Vi har nyss sett att Lemminkäinen, som folksångmön ofta gör narr av med en fyndig ironi, med sitt föredöme framställer drifterna (och kanske själva månggiftet) såsom förhatliga.53d. v. s. genom sitt fördärv och sin olycka, eftersom all de vågspel han sorglöst gav sig in på fick ett olyckligt slut. På samma sätt må det vara tillåtet att misstänka att Kullervo med sin undergång snarare representerar kritik än godkännande av rovet. Därmed förstår vi av de nämnda fallen att bruket att röva bort jungfrur, vilket av gammalt var känt för finnarna antingen i praktiken eller genom exempel, vid den tid då de gamla sångerna skapades föreföll både förlegat och i högsta grad motbjudande. Det som sångerna sjunger på flera ställen om brudar som förts i fångenskap54»Förs till slaveri» såsom sångerna klagar, Kanteletar 1, 38, 2, 155, Kalevala 15, 69 f., och mycket ofta på andra ställen.|30| anser vi emellertid att bör hänföras till ett poetiskt uttryckssätt, som ställer äktenskapets besvärligheter mot sysslolösheten i fadershemmet.

§ 8

48 På samma sätt som det en gång behagade esterna att bortföra sina brudar med våld, tycks våra förfäder ha förvärvat sig hustrur genom köp. På väldigt många ställen i dikterna framträder nämligen köpta och sålda jungfrur, hustrur och husmödrar. Så uppdiktar ett fragment av en gammal dikt, som presenteras av den berömde Porthan, en flicka som frågar vad hennes far gjort där hemma.55Chronicon, s. 69 f. Det återfinns i Kanteletar III: 21. Brudgummen sägs ha svarat henne: »myöskendeli tyttäriä (sålde döttrar).» När flickan frågar på nytt, till vem hon blivit såld (»kellen myötihin minua?») säger han till henne: Du såldes till mig (»sinä myötihin minulle»). När hon frågar ett hur högt pris brudgummen givit, räknar han sedan upp de gåvor som han givit åt fadern, modern, brodern, systern o. s. v. Flickan grälar emellertid: »wähempäs hywästä annoit, pikkuruisten kaunihista,» d. v. s. Du gav verkligen för litet för den utmärkta, en smula för den vackra.

49 Framför allt Kalevala är full av detta slags uttalanden.|31| Vi har redan omnämnt den köpta hustrun i Lemminkäinens hem (»ennen naitu nainen, ennen ostettu emäntä»). I den elfte sången förebrår Ilmarinens syster honom för att han förbereder sin resa men dröjer kvar hemma medan Väinämöinen under tiden uppvaktar Pohjolas undersköna jungfru »saoin markoin maksettusi, tuhansin lunastettusi,» d. v. s. som har köpts för hundra mark och fullt betalats för (underförstått ett pris av) tusen (mark).56Kalevala, 11, 178, 179. Jämför Topelius, angivet ställe, band II, s. 8. Samma uttryckssätt uppträder i sång 16, där man efter fullbordandet av bröllopet firar den högtidliga återfärden till hemmet.57Ibid. 16, 132–135. Eftersom ett köp inte nämnts någon annanstans, anser vi att just denna benämning snarast har infogats som beröm eller som måttstock för ett mycket högt värde. Vi bifogar emellertid genast flera exempel i det följande.

50 Väldigt många sånger i Kanteletar passar in med detta. Så här klagar de närstående i band I, 156 över att dottern har förts, d. v. s. gifts bort ur de närståendes gemenskap:

»Otti tuo omenan meiltä,

Wietteli ween kalasen,

Petti pienillä rahoilla,

Hopehilla houkutteli;»

52 d. v. s. han förde bort vårt äpple, tog fisken med sig, narrade (flickan) med småpengar, gäckade henne med silver(pengar).|32| I band I, 133 uppmanar brudfrämman brudgummen att behandla den hustru han nyss gift sig med väl och skydda henne:

»Et hän raahi raukaistasi,

Etkä henno herttaistasi,

Rahan paljon pantuasi,

Enemmän luettuasi;»

54 d. v. s. plåga inte Din olyckliga. Du är inte den som skulle behandla Din väninna illa, henne som Du har betalat med så mycket pengar och för vilken Du har betalat ännu mera fullt ut.

55 Det må tillåtas att tillägga de ordspråk med vilka Gottlund bevisar jungfruköp:58Otava 1, s. 176. Jämför s. 88, 92. »Tallissa on hewoisen-kauppa, Neijon nelis-nurkaisessa» (i stallet köps hästar, i sovrummet jungfrur); »Kanan kauppa on orren alla, Neijon nelis-nurkaisessa» (under takåsen, d. v. s. i hönshuset, köps hönor, o. s. v.); »Tamman kauppa tanhualla, neijon nelis-nurkaisessa» (på gården köps stoet o. s. v.). Han vittnar även om att man nu också i vissa mera avlägsna delar av södra Finland brukar fråga: »joko hän on naiman-kaupoissa?» d. v. s. är han upptagen av att köpa en flicka. Härmed avses vad vi allmänt kallar att uppvakta en flicka.

56 Vi har visserligen tagit upp rätt få formuleringar ur det stora antalet som är relevanta för sammanhanget|33| och ska snart nedan tillägga ganska många andra. Vi anser emellertid att också dessa bekräftar detsamma som så många exempel från olika folk vittnar om. Man kan nämligen knappast förklara eller förstå varifrån denna speciella uttrycksform (att sälja jungfrur och köpa brudar) skulle ha kommit in i folkspråket, annat än som ett genljud av minnet av gamla seder. Härtill kommer jämförelsens mycket stora betydelse, enligt vilken det inte tycks finnas kvar ens en misstanke om att finnarna inte på sin tid köpte hustrur, precis som andra närbesläktade och angränsande folk. Enligt vilka riter detta skedde går inte att fastslå, bara att förmoda, dels utgående från dikterna, dels utgående från de anförda exemplen. Och det är åtminstone sannolikt att man en gång försökte vinna en flicka med hjälp av ett ombud, så som seden också nu bjuder bland våra närstående. Vi lär oss av den gamla dikten »Kalevalan neiti», det kanske äldsta exemplet på detta, att inte bara föräldrarna utan också brudens bröder, systrar och alla närstående då måste tillfredsställas med gåvor skänkta av brudgummen.59Kanteletar III: 21, som också har anförts ovan. Och själva ordet kihla på vårt språk, som i dag avser förlovning, trolovning, kan utan besvär härledas från det ovan anförda ordet Kalym (förlovningspris). Det är emellertid skäl att fråga om brudgummen förde med sig bruden genast efter att priset hade betalats,|34| såsom seden bjuder hos vogulerna och hos andra, eller, som hos votjakerna, efter ett tidsintervall. Av Kalevalas femtonde sång uppfattar vi i själva verket att brudgummen hölls kvar genom många undflykter innan bruden överlämnades åt honom. Kalevala vittnar om att de främsta och tappraste hjältarna tvingades att avlämna vissa prov, som dessutom var mycket farliga, på sin duglighet och sitt mod, för att få den hustru de hade friat till.60Se Väinämöinens prov: Kalevala 3, 32 f., 55 f., Lemminkäinens: Kalevala 7, 10 f., 494 f., 580 f., Ilmarinens: Kalevala 12, 8 f., 40 f., 63 f. Jämför ytterligare sångerna 2 och 5 om Sampos smidande. Denna enastående sed ger händelsevis en vink om samma sak. När dessa bragder bara befrias från den poetiska friheten och överdriften, verkar de inte avse något annat än de gratis arbeten som friaren är skyldig svärfadern och som ännu är i bruk hos lapparna.61Se ovan s. 22. Kalevala sång 14 berättar att friaren vid sin ankomst togs emot med mycket stora hedersbetygelser. Sångerna 13 och 14 i samma hjältedikt beskriver igen tillräckligt utförligt hur bröllopet firades med mycket stor och mycket påkostad prakt i brudens föräldrahem. Då fattades varken öl, honungsdryck eller nötkött eller någon annan enkelt, men i största mängd tillredd maträtt. För att fira högtidligheterna fanns också|35| ytterst framstående och berömda diktare på plats. De hade ålagts att sjunga i kapp, och att sjunga alla närvarandes, men framför allt föräldrarnas, den bortlovades, friarens och ombudets lov.62Kalevala, 14. Sedan högtidligheterna firats på detta sätt under många dagar förbereder friaren återfärden. Den nyblivna bruden, som har förberetts med många uppmaningar och råd av modern, lämnar med tungt sinne fädernehemmet och klagar över att hon hellre skulle vilja vistas i en björnhåla än i makens släde. Men när de återvänder till friarens hem med ett stort antal gäster tar svärmodern emot dem med utomordentliga hedersbetygelser. Också där förekommer festdagar, gästabud och sånger, och alla de närståendes lov firas av diktarnas vältaliga mun.63Ibid., 15 och 16.

§ 9

57 Om finnarna så som vi nyss har angett en gång köpte sina hustrur, har det emellertid synts oss märkvärdigt att det, i en så utförlig beskrivning av förlovning och bröllop, ingenstans omnämns ett köp eller betalande av ett pris. Och förvisso har vi redan ovan lagt märke till den brist på konsekvens varmed Pohjas vackra dotter både i den anförda femtonde sången och på andra ställen kallas köpt och såld, utan att någon överenskommelse av det slaget har förutskickats.|36| Vi hoppas emellertid att vi med dikternas egen skyddsande som förträfflig vägledare lätt ska undkomma denna svårighet.

58 I den samma femtonde sången talar modern till sin nygifta dotter och erbjuder henne mycket öm omsorg och ömma förmaningar:64Ibid. 15, 48–52.

»Mene nyt myötä, myöty neiti,

Kanssa kaupattu kananen;

60 vilka ord (nämligen myöty och kaupattu) hon emellertid strax förklarar så här:

Kun olit rakas rahalle,

Käpäs kättä antamahan,

Kiewas kihlan otantahan;»

62 d. v. s.: »gå, du dubbelt sålda jungfru och också köpta kyckling, eftersom du var fäst vid pengar, böjd att bortskänka din hand och snabb att ta emot förlovningsgåvan.» Av detta framgår redan tydligt att det nämnda köpet ofta bestod i att betala och ta emot själva förlovningsgåvan. Vi ser då att att köpa jungfrur inte innebär annat än att förvärva sig en jungfru som trolovad; att sälja betyder det samma som att lova bort. Man bör emellertid inte för den skull på något vis dra slutsatsen att seden att sälja och köpa flickor inte vid något tillfälle skulle ha funnits till annat än till namnet. Vi tror tvärtom att det som så många exempel från gammal tid håller hårdnackat fast vid, bevisas också av detta bevis.|37| Vi uppfattar emellertid av detta att köpet redan vid den tid då dikterna kom till var föråldrat och ovanligt och hade försvunnit i praktiken, men levde vidare till namnet. Och det var inte bara föråldrat, utan också förhatligt, illa beryktat och tillbakavisat av den allmänna opinionen. Det finns flera exempel på denna åsikt.

63 Så uppmanar modern i Kalevalas elfte sång sin dotter att bland två tillbedjare välja den rikare, som för med sig mycket pengar på sitt skepp. Dottern svarar emellertid:65Ibid. 11, 352–358.

»Eipä meitä ennenkän

Ei ole myötynä rahoin,

Ain’ on ilman annettuna

Urohille pyytäwille,

Miehille anowaisille» o. s. v.

65 d. v. s.: »Vi har ingalunda tidigare blivit sålda för pengar, utan har alltid utan pris gifts bort till friande hjältar och män». – Detta uttalande är av dubbel betydelse. För det första behandlas nämligen bortlovandet av flickor mot betalning som något sedan länge förlegat, av vilket inte ens minnet dåmera längre levde kvar. Sedan röjer dessa ord tydligt det ogillande, med vilket flickorna strävade efter att avlägsna från sig skenet av köp och besticklighet. Det som sägs i den dikt som kallas »Wienan neiet» passar ihop med detta:66Kanteletar 3, 20, verserna 39–44.

»Ei niitä (nämligen jungfrur) tukulla myöä,

Eikä kansoin kaupitella:

Tukun myöähän oravat,

Revot kansoin kupitahan;

Neiet yksin annellahan,

Eikä aina yksinkänä;»

67 d. v. s.: Jungfrur säljs inte i knippen och köps inte hopskockade. Ekorrar säljs i knippen och rävar köps hopskockade. Flickor ges en och en och inte ens alltid en och en. – Här bör man också lägga märke till den motsatta betydelsen i orden myöähän, kaupitahan, som hänför sig till djur, och annellahan, som tycks avse en äkta form av förlovning.

68 På ett annat ställe slutligen (för att vi inte ska vara mera utförliga än saken käver), i den härliga dikten »Elinan surma», sägs att den högättade riddaren Klaus Kurck hade kommit till Elinas hem och frågade sorglöst: »Onkos teille neittä myyä, piika pietty minulle» (har ni jungfrur till salu, en flicka reserverad för mig?).67Kanteletar 3, 8, verserna 20 f. Han får svaret:

»Ei neittä mäellä myyä,

Panna kaupan kartanolla;

Hewot myyähän mäellä,

Luukawiat kartanolla;»

70 d. v. s. »Jungfrur säljs inte på kullen och köps inte på gården. Hästar säljs på kullen och de som har hovar säljs på gården.» När riddaren emellertid på detta sätt hade fått veta att seden i detta hus bjöd att hederligt söka vinna en flicka beviljas jungfrun honom senare till äkta, när han bett om henne med böner.

§ 10

71 När dessa exempel alltså har övervägts och jämförts noggrant är det säkert att finnarna både har sålt sina döttrar och köpt sina hustrur, men att jungfrurna senare lovades bort under namnet köp. På vilket sätt denna förändring i sederna har ägt rum, kan man mest förmoda utgående från betalandet av priset. Under den äldsta tiden, då Tacitus vittnar om finnarnas »vidunderliga vildhet»68Tacitus, de Germania, kapitel 46. Denna prisade beskrivning passar på ett säreget sätt ihop med det som dagens forskare berättar om samojederna och ostjakerna. Därför har vi valt att låta också finnarnas husliga förhållanden belysas av exempel från samma folk., avtalade nämligen våra förfäder troligen inte mindre noggrant om att fastslå Kalym (kihla, förlovningspriset) än vad ostjakerna gör i dag. Vid den tiden var förlovningen en fråga om handel, svärfadern och friaren var köpmän, hustrun en handelsvara, äktenskapet slaveri och kvinnan å sin sida alltigenom en slav. Under seklernas gång,|40| och då sederna mera hade förädlats i riktning mot förfining, hade finnarna under tiden – påverkade av kärlek, ömhet och sång – slutligen tillåtit kvinnorna inflytande och beskydd. Då ansåg de emellertid att det var skändligt att mot betalning köpa den som de hade lärt sig att ömt omhulda. Följaktligen förvandlades priset till förlovningsgåvor, som till synes var frivilliga men i själva verket var vederbörliga. Samtidigt tycks de exempel på förlovningar som vi redan har nämnt tyda på att friaren var skyldig svärfadern gratis arbete för ett år eller längre tid. Detta var utan tvivel en hågkomst från forntiden, då fadern (och i faderns ställe svärfadern) var sönernas herre och domare. Småningom började denna vana försvagas, och nu återfinns den bara hos lapparna. Ju längre finnarna emellertid närmade sig kultur, desto mera blev de gåvor som brudgummen måste betala frivilliga. Också i dagens läge erbjuder brudgummen sina gåvor, men det är sedvanan som avgör hur stora och hurudana gåvor som bör erbjudas.

72 Tjuvaskernas exempel lär att dottern på en gång kan säljas och utrustas med hemgift. Våra dikter tiger om detta. Är det omotiverat att utgående från denna tystnad dra slutsatsen att ingen hemgift fordom gavs bland finnarna? Om man hade gett en hemgift åt en dotter som skulle lovas bort, finns det ingen orsak till varför dikterna i Kalevalas utförliga beskrivning av förlovning och bröllop (12–16) helt har försummat att räkna upp hemgiftsgåvorna. Det är emellertid känt att döttrarna numera redan sedan länge förses med hemgift|41| och att bruden vid firandet av bröllop frikostigt delar ut många och dyrbara skänker åt familjemedlemmarna.69Porthan anför detta bruk (Anmärkningar o. s. v., s. 20) och tillägger: »Detta var kanske en af orsakerne, hvarföre man hos detta folk (nämligen finnarna) ej finner spår till egenteligt månggifte.» Detta argument tycks vara av föga betydelse. Ingenting visar emellertid att denna vana, som står i klar motsättning till ett brudköp, skulle vara äldre än den kristna tron i Finland.

§ 11

73 Vi har därför ansett att man i denna fråga framför allt bör skilja mellan två tidsperioder: en tidigare, då var och en köpte sin hustru mot betalning, och en senare, då man ingick förlovningar med mer eller mindre frivilliga gåvor. Vi har samtidigt gett en vink om hur den nämnda förändringen av sederna hänger synnerligen nära samman med sättet att behandla kvinnorna. Vi bör alltså inte förvånas över att båda dessa perioder har frambragt sina minnesmärken i dikterna, beroende på om de är äldre eller senare. Så är de gamla dikter som kallas »jauho-runot» (mjöldikter), och som sjöngs av kvinnorna för att lätta arbetet med att mala säd, fulla av motvilja mot det mycket besvärliga arbetet.70Kanteletar III: 132–137 anger sex av dessa. Dikterna klagar: »Kiwi on suuri, orja pieni» (= stenen är stor och slaven liten). På ett liknande|42| sätt kallas kvinnan, framför allt den gifta sådana, mycket ofta för orja, d. v. s. slavinna, och det äktenskapliga livet orjuus, d. v. s. slaveri.71»Niin tytär isän kotona, kun kuningas linnassansa, Niin miniä mieholassa, kun wanki Wenaehellä.» Kalevala 15, 69–72. Så röjer också många ordspråk72Jämför Otava 1, s. 176; Sanalaskuja, s. 509 o. s. v. och exempel ur dikterna73Jämför Kalevala 11, 285 och följande, 28, 248 och följande och väldigt många ställen i Kanteletar. det manliga könets företräde och att kvinnorna betraktades som föraktade och lägre stående.

74 Men ändå anser vi att det inte var utan rätt som vi ovan (s. 11) anförde dikternas vittnesbörd såsom framställande kvinnornas lott som mild. Det finns nämligen så många otvetydiga bevis för detta att det är svårare att framlägga dem kort, än att finna dem. Det må vara tillåtet att erinra om familjemoderns mycket stora anseende och den husliga överhet som hon på flera ställen sägs ha innehaft. Så nämns husfrun som den första, före alla andra i en högtidlig lyckönskan.74Jämför Kalevala 16, 188 f., 14, 314. Allt som tillhör husfrun prisas som mycket gott.75Ibid. 5, 178, 179, 7, 320, 321. Också de gudomliga väsen som tilldelar mycket stora förmåner åt människorna|43| kallas husfruar.76Se Kalevala 7 och på flera ställen på annat håll. Husfruns rykte sprids ut vitt och brett.77Ibid.12, 232. Hon sköter om alla husliga sysslor,78Om detta sjunger Kalevala 31, 284–297 mycket vackert. hon ordnar allt och befaller ideligen,79Se Kalevala 2, 11, 12 och 17 på flera ställen. varför det kanske inte utan anledning sägs att hon själv har gjort något (»itse Pohjolan emäntä», självaste Pohjolas husmor). När hon på ett sådant sätt innehar nästan oinskränkt makt i hemmet lånar hon inte heller sitt öra åt faderns, husets herres, förslag vid valet av svärson.80Ibid., 2, 5, 7, 12 och 20. Det saknas inte heller exempel på flickor som väljer friare enligt sitt eget val.81Ibid. 3, 5, 11 och 21.

75 Barnens tillgivenhet mot modern var mycket stor. Inte bara döttrarna, som själva naturen bjuder att lyda moderns råd, utan även söner, som var mycket tappra män, ärade hennes myndighet med största foglighet. Nästan alla Kalevalas hjältar har vid sin sida en rådande, tyglande och förmanande, ständigt älskande moder såsom ett välvilligt gudaväsen. Allt går gynnsamt och lyckligt för dem som lyder moderns råd, allt går ogynnsamt och fördärvligt för dem som ringaktar dem.82Det är till gagn att minnas Lemminkäinen, som råkar ut för ett ogynnsamt resultat varje gång han inte fullgör moderns uppmaningar. Jämför Kalevala 6, 17 och 18. Senare (i sång 23) tillrättavisas han strängt: »Woi sie lieto Lemmin poika, pettelit oman emosi» o. s. v. En enda av dem,|44| den som samtidigt är den störste, Väinämöinen, har ingen mor. Kanske det är därför som han redan från början kallas ensam (yksinen). Han visar också på ett förträffligt sätt hur nödvändigt kvinnligt sällskap är för att leva lyckligt. Varken hans visdom eller utomordentliga lovord tröstar honom. Han begråter högljutt sitt öde och sörjer sin försmådda kärlek, ända tills sången uppstår ur sorgen och kantelen skapas som en ljuv vederkvickelse i sorgen. – Ingen kunde utsättas för en värre eller skändligare skymf än om han anklagades för »att ha våldfört sig på sin mor och trakasserat sin far».83Ibid. 6, 263, 264. Ja, när trollkarlarna med trollformler försökte avvärja en olycka hotade de till och med kraftigt med att berätta om den onda (förstås andens) försyndelser för dennes mor.84Ibid. 4, 244 och följande, 10, 161 och följande.

76 Till detta må det vara tillåtet att tillägga: nygifta döttrar som gripits av häftig längtan till modern och fädernehemmet85Mycket ofta i Kalevala och Kanteletar.; en make som blivit våldsamt olycklig av sin hustrus död86Kalevala 20.; en bror som älskade sin syster mycket ömt87Ibid. 11, 31.|45| – på motsvarande sätt en syster som var sin bror ytterst tillgiven88Ibid. 11.; och en syster som var det mot sin syster89Ibid. 31.; och slutligen den vackra förebilden för människokärlek, i vilken modern uppmanar friaren att näpsa och tillrättavisa sin hustru, inte med de äkta männens forna stränghet, utan hellre med råd och mycket ömma förmaningar.90Ibid. 15, 297–332. När allt detta har tagits i beaktande kan vi för vår del inte annat än framföra som säkert att det bevisas tillräckligt omisskännligt att kvinnan redan då hölls i ära och alltigenom behandlades milt.

§ 12

77 På detta sätt tror vi emellertid att man samtidigt lätt och enkelt kan bilägga den motsägelse som vi ovan (s. 5) har noterat att råder mellan historieskrivarna och dikternas vittnesbörd. Ty hur både möjligen bristfällig och säkert ofullständig denna vår undersökning än må vara, tror vi ändå att följande fakta framgår av den:

78 1) En gång i tiden köpte finnarna sina hustrur; det är inte klart om de också rövade bort dem; det är sannolikt att månggifte inte var dem okänt.

2) under århundradenas gång försvann köpet av flickor ur bruket och finnarna friade slutligen till sina hustrur och vann dem genom förlovning sedan förlovningspriset (Kalym) förvandlats till gåvor (kihla).

3) på ett liknande sätt behandlades kvinnorna en gång i tiden hårt och med förakt men erhöll senare inflytande och en aktad ställning.

4) och denna förändring av sederna till det mildare gjorde sig gällande redan vid den tid då de episka dikterna skapades – d. v. s. under perioden omedelbart före den svenska erövringen.

79 Det som historikerna anför om kvinnornas beklagansvärda ställning i Finland är alltså överensstämmande med sanningen, men skedde tidigare, medan det som dikterna vittnar om i motsats till det föregående är lika sant, men senare. Och efter att ha lagt denna fråga till rätta vilar vi ut och är nöjda om det har förunnats oss att kasta ens ett mycket litet ljus över fosterlandets dunkla annaler.

Innehåll

80 § 1. Familjen och kvinnan

§ 2. Åsikter om kvinnornas ställning i Finland

§ 3. Äktenskap och kvinnornas ställning bland svenskarna, slaverna o. s. v.

§ 4. Äktenskap med mera hos de östliga folk som är besläktade med finnarna

§ 5. Äktenskap o. s. v. hos lapparna och esterna

§ 6. Levde finnarna i månggifte?

§ 7. Rövade de brudar?

§ 8. Köpte de hustrur? Skiss av bröllopet

§ 9. Betydelsen av orden köpa och sälja använda i detta sammanhang

§ 10. Förändringen av sättet att ingå äktenskap

§ 11. Dikternas vittnesbörd om kvinnornas ställning en gång i tiden

§ 12. Framställning av undersökningens huvudsakliga innehåll