Vid Konstnärsgillets Vårfest
den 7 Junioriginal: Juli.

På denna gröna strand, der vårens vind

Med skogens dofter susar kring vår kind

Och der den fria, friska vågen svallar

Med ynglingsöfvermod emot granitens vallar;

5Här, uti denna solbelysta dal,

I bergens pavillon, i björkens sal,

Här, der vi äro alla, alla unga

Och alla grönska, blomma, dofta, sjunga,

Hvad är det oupphörligt starka band,

10Som knyter oss tillsamman band vid band

Och slingrar sig kring sjö och dal och strand

Och slutar fjerran först vid horizontens rand?

Det är Vårt Land, vårt Finska Fosterland.

Det säga oss, det höra vi så ofta,

15Att konsten hör den vida verlden till,

Att hon är hemma hvar än rosor dofta

Och vårar le och lärkor slå sin drill.

Men utur denna jord, ur dessa berg,

Ur dessa mjuka, sommargröna dalar,

20Ur dessa björkar, tallar, rönnar, alar

Har dikten uti Finland druckit märg

Och kraft och mod och lif och glans och färg.

Här lyssnade en afton Runeberg

På vågens brus. I denna vår, som knoppat,

25Är det som Magnus Wright sin pensel doppat;

Och dess furor hviskade engång

Åt Fredrik Pacius hans Suomisång.

Hur kunde då vårt unga konstnärsgille

Förgäta tacklöst, om det också ville,

30Den moderjord, ur hvilken allt hvad skönt

Och ljuft och täckt och gladt och sommargrönt

Och segerrikt och stort och ärekrönt

I detta landet blommar, spirat fram,

Liksom ur berget spirar björkens stam!

35Högt lefve detta land! Vårt sköna land!

Vårt arma land! Vårt rika land!

Vår äras och vår kärleks land!

Må det ha sol, må det ha vår,

Sålänge här vårt hjerta slår

40Och länge, länge än, sen vi

Som vågor gått dess strand förbi

Och brusat hän, en snabb sekund,

Som morgondaggens lätta tår

Fördunstar utan namn och spår

45Från tusenåra klippans grund.