Minnesord, uttalade af Z. Topelius, professor i finsk, rysk och nordisk historia
Lästext
[]
Minnesord,
uttalade af Z.Topelius, professor i finsk, rysk och nordisk historia.
[][11]
»Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis!»
Så genomandad af ett evigt lif,
Uppstämmer dagens sköna hymn sin fridsbön
På grafvarna, der de bortgångne sofva,
Och den i stoftet fångna menskoanden,
5Som fridlös vankar mellan hopp och fruktan
I vexlingarnas verld, han vänder sig
Från stundens villor, stundens lidelser,
Att lyss på harmonierna, och suckar
Med samma längtan: Requiem æternam!
10I denna, ofta rosenprydda sal,
Der vår och ungdom firat sina fester,
Der glada toner dansat öfver strängen,
Der lagern krönt så mången ynglings lockar
Och der så ofta grånad visdom talat
15Det höga skaparordet: Varde ljus!
Der stiger Sorgen nu i vårens solsken
Allvarlig på florhöljda talarstolen
Och bryter från Parnassens unga grönska
Ej lager nu, men en cypress, att läggas
20I doft af kärlek på en ynglings graf.
Uti det finska lärosätets namn
Vi helsa denna sarkofag, som gömmer
Dess sånggudinnors främste Skyddare,
Han, hvilken, främst i ynglingarnes rad,
25Var kallad att en dag, som icke kom,
Sjelf man, beherrska män i detta land.
|12|
Oss, som vid Finlands universitet
Sett vetenskapens ädla skördar gro
Omhuldade af våra furstars hägn,
30Oss var den unge Furstesonen kär
Med bördens och med egen bildnings rätt.
I tredje led – son efter far – var han
Den främste vårdarn af den nordligaste
Ljuskälla, som på jorden blifvit danad
35Att vattna öknarna i menskors bröst.
Ett halft århundrade har snart förgått,
Sen Rysslands, Finlands förste ALEXANDER
Förtrodde huldrik detta värf sin broder,
Då tjuguårig och af skickelsen
40Bestämd att engång med titanisk kraft
Uppå sin panna fästa Peters krona.
När tio år derefter NIKOLAI
Var man och herrskare i detta landet,
Ihågkom han ett ädelt ungdomsminne
45Och nämnde högsint arfvingen till riket,
Då åttaårig, till vår medlare,
Vårt stöd i mången molnomtöcknad tid.
I tjugunio år bar ALEXANDER,
Den andre af sitt namn, kulturens fana
50I Finland, frälst ur lågorna af Åbo
Och frälst ur tidens faror, som ett löfte
Om Finlands nya morgon, – detta löfte,
Som sedan manligt, kejserligt han höll.
Sist, när ock Honom var beskärd en krona
55Af mödor och välsignelser, då såg han
Tillbaka på sin ungdomskärlek, såg
Framåt på Finlands hopp, och nämnde sonen,
Thronarfvingen, tolfårig, riktbegåfvad,
Till arfving af sin kärlek och sitt värf.
|13|
60Så var det sed i snart två menskoåldrar,
Att den, som Finlands Furste skattat högst,
Och den, som stod hans hjerta närmast, den
Vardt kallad här att vårda ljusets flamma.
Det är ett furstearf, som ej skall glömmas,
65Så länge dessa ljusa salar berga
En gnista lif. Det är en kärlek, värd
Friborne männers fria hyllningsgärd.
Förrän en krona, förrän bragders glans
Och vetenskapens mognad hunnit smycka
70Den tredje kejsarynglingen bland oss,
Föll, ett och tjuguårig, NIKOLAI, som örnen,
Af pilen träffad i sin första flygt.
Hans hela lif, det var ett löfte blott,
Rikt, tjusande, – och brutet utan brott.
75Han skulle burit denna kronas arf
Att glänsa genom många tidehvarf.
Han skulle skördat hvad hans Fader sått,
Han skulle ha fulländat detta verk
Af menskorätt och menskolycka, grundadt
80För seklerna i ALEXANDERS dagar.
Allt hvad hans ädle Fader icke hann,
Allt hvad vår stormupprörda tid ej kan,
Allt hvad den ej förstår och ej uppskattar
Och dömer skeft, för det att den ej fattar,
85Allt detta skulle genom Honom gått
Fullbordadt, klarnadt, mognadt och förstådt
Till efterverlden, och i höga strider
Han hade vuxit stor för alla tider ….
Så skön var denna knopp, som ej slog ut!
90Allt hvad vi visste om hans korta bana,
Var höga föredömen, stora tankar,
Allvarlig håg, en barm som klappade
|14|
För ära, sanning, rätt och fosterland;
Och när han, tjuguårig, bredde ut
95Sin famn mot lifvet, slöt han deri ömt
Det skönaste en ynglings hjerta drömt,
Men blott för att, med Edens port upplåten,
Dö, ung och älskad, saknad och begråten.
De döde rida fort. I samma stund
100Från oceanens vida vattenöknar
Ett fasans budskap nått Europas stränder,
Att mannen utaf jern, den väldige,
Som bröt i fjerran vester slafvens boja,
Var fallen, segrande, för nidingshand;
105I samma stund flög från Savoyens dalar
På gnistans vingar bäfvande ett bud,
Att österns man, Befriarn ALEXANDER,
Som rest sin thron på söndersprängda kedjor
Och räddadt menskovärde, stod förkrossad
110Vid sin förstföddes andelösa stoft.
Det var en ny befriare, som kom
Att, mäktigast af alla, sönderslita
En kedjas länkar, ty förlossad steg
En frigjord ande jublande mot himlen.
115Och se, det vardt ett ögonblick helt stilla
Uti Europa, – denna sjudande,
Dånfyllda härd af folk och lidelser.
Vid detta bud blef intet hjerta kallt;
Der tystnade förbannelsen på hatets läppar,
120Der blygdes afunden, der stod begäret,
Som kifvades så nyss om makt och njutning,
Bestört vid denna unga graf, och trotset,
Som nyss förmätet grep i verldens roder,
Föll ned på sina knän och tillbad Gud.
|15|
125Det vida Ryssland sörjde. Från Moskwa,
Från Nevans öfvergifna kejsarboning,
Gick sorgens bud med klockors klang åt öster,
Gick öfver fält och stepper, vadade
Igenom floderna, dök genom kärren,
130Flög öfver berg och haf och stadnade
Ej förr, än hvarje muskel utaf lifvet
Förstelnat i den öde polens is.
Från Behrings sund till Bottnens svala bölja,
Från Nova Zemlas snöbetäckta fjäll
135Allt till de dalar, der orangen glöder
Vid jordens rygg, det mäktiga Altai,
Der lyssna hundra folk, tallösa skaror
Af alla tungomål, i alla dagrar
Af ljus och skugga, barbari, kultur,
140På sägnerna från Medelhafvets strand.
Hvad hafva alla dessa folk gemensamt?
Ej hem, ej språk, ej sed, ej tro, ej Gud.
I denna vida rymd bo alla Gudar:
De kristnes Gud med Allah, Jehovah;
145Brahma med Samojedens Num; fetischen
Vid sidan af Ostjakens grofva Seid.
Men ett förstå de alla: herrskarns ord,
Och aldrig förr var detta ord välsignadt
Som nu. Och derför, när från thronen ljungar
150Till dem ett budskap: kläden er i sorg,
Ty Herren ryckt från oss vår framtids hopp! –
Då fläktar sorgen lik en sommarvind
Kring jordens rund och drifver alla dessa
Obändiga, vidt skilda böljor samman
155Uti en enda sjö, – en menskotår!
Längst bort i vester, här på våra klippor
Utaf Europas hårdaste granit,
Står ock ett folk, som – hur det än må älska
|16|
Sin egen verld – dock är ett trofast folk,
160Som frågar vandrarn från sin hyddas dörr:
Säg, går det nu vår gode furste väl? –
Och hör, då svara klockorna i tornet:
Nu har vår gode furste hjertesorg! ...
Aktning för Sorgen, för den himmelska,
165Som böjer menskans hufvud, för att handen
Ur det fördolda må få plats att lägga
Rättfärdighetens krona deruppå!
– Vi känna Sorgen. Var ej hon den amma,
Som närde vid sin barm vårt finska folk,
170Som bröt dess hårda bröd, som sjöng dess sång,
Som lärde detta folk att älska, lida,
Försaka, hoppas, tro! – Och derföre,
Ehuru främlingar på maktens höjder,
Förstå vi jordens mäktige, som lida;
175Ja, då förstå vi dem kanhända bäst;
Ty också vi ha lidit. …
Det berättas
I våra sagor om en ädel mor.
Hon satt en qväll vid dödens dunkla flod
180Och sörjde, sörjde bittert; ty förblödd
Vid hennes sköte låg en älskad son.
Förgäfves flöto hennes strida tårar:
För detta sår fanns ingen jordisk läkdom;
Här stod all konst, all visdom utan råd.
185Då sände hon ett bi, ett litet bi,
Till stjernorna, att hemta evig läkdom.
Och biet flög på trons, på bönens vingar
Högt ofvan verldarna till Skaparns famn
Och vände åter med så himmelsk honung
190Ifrån Guds Allmakts knän, att alla tårar
Förvandlades i fröjd och ynglingen
|17|
Stod upp förklarad, mera blomstrande
Än någonsin, i glansen af den ungdom,
Den englaskönhet, som ej vissnar mer.
195Så, dyra, höga Moder för vårt folk!
Så har ditt Finland tydt den gamla sagan
Om dem som gråta vid en älskad graf.
– Vid stranden utaf dödens dunkla flod
Stod också Du en qväll och såg din älskling
200Uti hans blomningstimma vissnad bort,
Och ingen makt på jorden mer förmår
Att läka detta hjertats djupa sår.
– Men se, då flyger bönens trogna bi
Högt ofvan dessa verldar, som förgås,
205Till Allförbarmarns knän, att bringa läkdom
Och himmelsk sötma ned i smärtans kalk.
Upp står den saknade, i kärlekens,
I minnets fägring, skönare än förr.
Förklaradt är det vackra vemodsdraget,
210Som ren i lifvet glänste kring hans panna,
Likt himlens återsken, och ingen smärta
Skall mer omtöckna detta ädla hjerta,
Och inga tårar skola skymma mer
Den sälla blick Han sänder Dig hit ner.
215Der speglar sig i Sundets famn
Det gröna, glada Köpenhamn.
Så fridfull står dess kungaborg,
Som hade aldrig nöd och sorg
Fördunklat der en vår i glans
220Och höljt i flor en myrtenkrans.
Men vissnad är i vårens dar
Den krans Prinsessan Dagmar bar.
|18|
När Danmarks rike hade höst
Och det var natt i hvarje bröst,
225Då hade Dagmar sol och vår,
Då knöt hon myrten i sitt hår,
Då glänste hennes blick så huld,
Långt mer än kejsarkronors guld
Och throners prakt; ty hennes var
230Den skönsta yngling jorden bar.
Nu är det vår kring Sundets våg,
Nu ljusnar åter Danmarks håg;
Nu sjunger lärkans glada röst,
Men nu har Dagmars hjerta höst.
235Som morgonskyn, när i en tår
Han droppat ned på jordens vår,
Så svann han hän, som molnet far,
Den skönsta yngling jorden bar.
Och när hvar bölja glittrar glad
240I Bältens friska morgonbad,
Då frustar der, kanske i dag,
En ångare med tunga slag.
Hans kejserliga vimpel är
Till hälften hissad blott. Han bär
245På lifvets fråga dödens svar:
Den skönsta yngling jorden bar.
Vår, ungdom, skönhet, kärlek, allt
Hvad lifvets ljusaste gestalt
Har ömt och tjusfullt, – skänk en tår
250Åt Dagmar då; hon det förstår!
Men skänk ej blott din smärtas gärd,
Ty hon är lycklig, afundsvärd:
Hon älskat, som hon älskad var,
Den skönsta yngling jorden bar.
|19|
255Prinsessa, nyss i hoppet vår!
Det första helsningsord, som går
Att klappa på din kungaborg
Från Finlands strand är klädt i sorg.
Men hvart din väg i lifvet för,
260Med hjertats rätt Du oss tillhör,
Ty Du, som vi, dock älskat har
Den skönsta yngling jorden bar.
Kommentar
Kommentar
Dikten publicerades i minnesskriften Vid Kejserliga Alexanders Universitetets sorgefest den 24 maj 1865, med anledning af dess Höge Kanslers hans Kejserliga Höghet Thronföljaren, Cesarevitsch och Storfursten Nikolai Alexandrovitsch’s dödliga frånfälle 1865. En omarbetning av dikten intogs i Ljung 1889 med titeln »Nikolai Alexandrovtisch», se kommentaren i Nya blad och Ljung, ZTS II 2019. Se också inledningen, »De akademiska tillfällighetsdikterna».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik ”Requiem æternam [...] luceat eis!” (lat.) Giv dem evig vila, Herre, och låt ditt eviga ljus lysa över dem. – Innan Topelius deklamerade dikten framfördes »Requiem æternam» ur Luigi Cherubinis dödsmässa under ledning av Fredrik Pacius (jfr vers 1–9).
Minnesord,
uttalade af Z.Topelius, professor i finsk, rysk och nordisk historia.
[][11]Så genomandad af ett evigt lif,
Uppstämmer dagens sköna hymn sin fridsbön
På grafvarna, der de bortgångne sofva,
Och den i stoftet fångna menskoanden,
5Som fridlös vankar mellan hopp och fruktan
I vexlingarnas verld, han vänder sig
Från stundens villor, stundens lidelser,
Att lyss på harmonierna, och suckar
Med samma längtan: Requiem æternam!
10I denna, ofta rosenprydda sal,
Der vår och ungdom firat sina fester,
Der glada toner dansat öfver strängen,
Der lagern krönt så mången ynglings lockar
Och der så ofta grånad visdom talat
15Det höga skaparordet: Varde ljus!
Der stiger Sorgen nu i vårens solsken
Allvarlig på florhöljda talarstolen
Och bryter från Parnassens unga grönska
Ej lager nu, men en cypress, att läggas
20I doft af kärlek på en ynglings graf.
Uti det finska lärosätets namn
Vi helsa denna sarkofag, som gömmer
Dess sånggudinnors främste Skyddare,
Han, hvilken, främst i ynglingarnes rad,
25Var kallad att en dag, som icke kom,
Sjelf man, beherrska män i detta land.
|12|Oss, som vid Finlands universitet
Sett vetenskapens ädla skördar gro
Omhuldade af våra furstars hägn,
30Oss var den unge Furstesonen kär
Med bördens och med egen bildnings rätt.
I tredje led – son efter far – var han
Den främste vårdarn af den nordligaste
Ljuskälla, som på jorden blifvit danad
35Att vattna öknarna i menskors bröst.
Ett halft århundrade har snart förgått,
Sen Rysslands, Finlands förste ALEXANDER
Förtrodde huldrik detta värf sin broder,
Då tjuguårig och af skickelsen
40Bestämd att engång med titanisk kraft
Uppå sin panna fästa Peters krona.
När tio år derefter NIKOLAI
Var man och herrskare i detta landet,
Ihågkom han ett ädelt ungdomsminne
45Och nämnde högsint arfvingen till riket,
Då åttaårig, till vår medlare,
Vårt stöd i mången molnomtöcknad tid.
I tjugunio år bar ALEXANDER,
Den andre af sitt namn, kulturens fana
50I Finland, frälst ur lågorna af Åbo
Och frälst ur tidens faror, som ett löfte
Om Finlands nya morgon, – detta löfte,
Som sedan manligt, kejserligt han höll.
Sist, när ock Honom var beskärd en krona
55Af mödor och välsignelser, då såg han
Tillbaka på sin ungdomskärlek, såg
Framåt på Finlands hopp, och nämnde sonen,
Thronarfvingen, tolfårig, riktbegåfvad,
Till arfving af sin kärlek och sitt värf.
|13|60Så var det sed i snart två menskoåldrar,
Att den, som Finlands Furste skattat högst,
Och den, som stod hans hjerta närmast, den
Vardt kallad här att vårda ljusets flamma.
Det är ett furstearf, som ej skall glömmas,
65Så länge dessa ljusa salar berga
En gnista lif. Det är en kärlek, värd
Friborne männers fria hyllningsgärd.
Förrän en krona, förrän bragders glans
Och vetenskapens mognad hunnit smycka
70Den tredje kejsarynglingen bland oss,
Föll, ett och tjuguårig, NIKOLAI, som örnen,
Af pilen träffad i sin första flygt.
Hans hela lif, det var ett löfte blott,
Rikt, tjusande, – och brutet utan brott.
75Han skulle burit denna kronas arf
Att glänsa genom många tidehvarf.
Han skulle skördat hvad hans Fader sått,
Han skulle ha fulländat detta verk
Af menskorätt och menskolycka, grundadt
80För seklerna i ALEXANDERS dagar.
Allt hvad hans ädle Fader icke hann,
Allt hvad vår stormupprörda tid ej kan,
Allt hvad den ej förstår och ej uppskattar
Och dömer skeft, för det att den ej fattar,
85Allt detta skulle genom Honom gått
Fullbordadt, klarnadt, mognadt och förstådt
Till efterverlden, och i höga strider
Han hade vuxit stor för alla tider ….
Så skön var denna knopp, som ej slog ut!
90Allt hvad vi visste om hans korta bana,
Var höga föredömen, stora tankar,
Allvarlig håg, en barm som klappade
|14|För ära, sanning, rätt och fosterland;
Och när han, tjuguårig, bredde ut
95Sin famn mot lifvet, slöt han deri ömt
Det skönaste en ynglings hjerta drömt,
Men blott för att, med Edens port upplåten,
Dö, ung och älskad, saknad och begråten.
De döde rida fort. I samma stund
100Från oceanens vida vattenöknar
Ett fasans budskap nått Europas stränder,
Att mannen utaf jern, den väldige,
Som bröt i fjerran vester slafvens boja,
Var fallen, segrande, för nidingshand;
105I samma stund flög från Savoyens dalar
På gnistans vingar bäfvande ett bud,
Att österns man, Befriarn ALEXANDER,
Som rest sin thron på söndersprängda kedjor
Och räddadt menskovärde, stod förkrossad
110Vid sin förstföddes andelösa stoft.
Det var en ny befriare, som kom
Att, mäktigast af alla, sönderslita
En kedjas länkar, ty förlossad steg
En frigjord ande jublande mot himlen.
115Och se, det vardt ett ögonblick helt stilla
Uti Europa, – denna sjudande,
Dånfyllda härd af folk och lidelser.
Vid detta bud blef intet hjerta kallt;
Der tystnade förbannelsen på hatets läppar,
120Der blygdes afunden, der stod begäret,
Som kifvades så nyss om makt och njutning,
Bestört vid denna unga graf, och trotset,
Som nyss förmätet grep i verldens roder,
Föll ned på sina knän och tillbad Gud.
|15|125Det vida Ryssland sörjde. Från Moskwa,
Från Nevans öfvergifna kejsarboning,
Gick sorgens bud med klockors klang åt öster,
Gick öfver fält och stepper, vadade
Igenom floderna, dök genom kärren,
130Flög öfver berg och haf och stadnade
Ej förr, än hvarje muskel utaf lifvet
Förstelnat i den öde polens is.
Från Behrings sund till Bottnens svala bölja,
Från Nova Zemlas snöbetäckta fjäll
135Allt till de dalar, der orangen glöder
Vid jordens rygg, det mäktiga Altai,
Der lyssna hundra folk, tallösa skaror
Af alla tungomål, i alla dagrar
Af ljus och skugga, barbari, kultur,
140På sägnerna från Medelhafvets strand.
Hvad hafva alla dessa folk gemensamt?
Ej hem, ej språk, ej sed, ej tro, ej Gud.
I denna vida rymd bo alla Gudar:
De kristnes Gud med Allah, Jehovah;
145Brahma med Samojedens Num; fetischen
Vid sidan af Ostjakens grofva Seid.
Men ett förstå de alla: herrskarns ord,
Och aldrig förr var detta ord välsignadt
Som nu. Och derför, när från thronen ljungar
150Till dem ett budskap: kläden er i sorg,
Ty Herren ryckt från oss vår framtids hopp! –
Då fläktar sorgen lik en sommarvind
Kring jordens rund och drifver alla dessa
Obändiga, vidt skilda böljor samman
155Uti en enda sjö, – en menskotår!
Längst bort i vester, här på våra klippor
Utaf Europas hårdaste granit,
Står ock ett folk, som – hur det än må älska
|16|Sin egen verld – dock är ett trofast folk,
160Som frågar vandrarn från sin hyddas dörr:
Säg, går det nu vår gode furste väl? –
Och hör, då svara klockorna i tornet:
Nu har vår gode furste hjertesorg! ...
Aktning för Sorgen, för den himmelska,
165Som böjer menskans hufvud, för att handen
Ur det fördolda må få plats att lägga
Rättfärdighetens krona deruppå!
– Vi känna Sorgen. Var ej hon den amma,
Som närde vid sin barm vårt finska folk,
170Som bröt dess hårda bröd, som sjöng dess sång,
Som lärde detta folk att älska, lida,
Försaka, hoppas, tro! – Och derföre,
Ehuru främlingar på maktens höjder,
Förstå vi jordens mäktige, som lida;
175Ja, då förstå vi dem kanhända bäst;
Ty också vi ha lidit. …
Det berättas
I våra sagor om en ädel mor.
Hon satt en qväll vid dödens dunkla flod
180Och sörjde, sörjde bittert; ty förblödd
Vid hennes sköte låg en älskad son.
Förgäfves flöto hennes strida tårar:
För detta sår fanns ingen jordisk läkdom;
Här stod all konst, all visdom utan råd.
185Då sände hon ett bi, ett litet bi,
Till stjernorna, att hemta evig läkdom.
Och biet flög på trons, på bönens vingar
Högt ofvan verldarna till Skaparns famn
Och vände åter med så himmelsk honung
190Ifrån Guds Allmakts knän, att alla tårar
Förvandlades i fröjd och ynglingen
|17|Stod upp förklarad, mera blomstrande
Än någonsin, i glansen af den ungdom,
Den englaskönhet, som ej vissnar mer.
195Så, dyra, höga Moder för vårt folk!
Så har ditt Finland tydt den gamla sagan
Om dem som gråta vid en älskad graf.
– Vid stranden utaf dödens dunkla flod
Stod också Du en qväll och såg din älskling
200Uti hans blomningstimma vissnad bort,
Och ingen makt på jorden mer förmår
Att läka detta hjertats djupa sår.
– Men se, då flyger bönens trogna bi
Högt ofvan dessa verldar, som förgås,
205Till Allförbarmarns knän, att bringa läkdom
Och himmelsk sötma ned i smärtans kalk.
Upp står den saknade, i kärlekens,
I minnets fägring, skönare än förr.
Förklaradt är det vackra vemodsdraget,
210Som ren i lifvet glänste kring hans panna,
Likt himlens återsken, och ingen smärta
Skall mer omtöckna detta ädla hjerta,
Och inga tårar skola skymma mer
Den sälla blick Han sänder Dig hit ner.
215Der speglar sig i Sundets famn
Det gröna, glada Köpenhamn.
Så fridfull står dess kungaborg,
Som hade aldrig nöd och sorg
Fördunklat der en vår i glans
220Och höljt i flor en myrtenkrans.
Men vissnad är i vårens dar
Den krans Prinsessan Dagmar bar.
|18|När Danmarks rike hade höst
Och det var natt i hvarje bröst,
225Då hade Dagmar sol och vår,
Då knöt hon myrten i sitt hår,
Då glänste hennes blick så huld,
Långt mer än kejsarkronors guld
Och throners prakt; ty hennes var
230Den skönsta yngling jorden bar.
Nu är det vår kring Sundets våg,
Nu ljusnar åter Danmarks håg;
Nu sjunger lärkans glada röst,
Men nu har Dagmars hjerta höst.
235Som morgonskyn, när i en tår
Han droppat ned på jordens vår,
Så svann han hän, som molnet far,
Den skönsta yngling jorden bar.
Och när hvar bölja glittrar glad
240I Bältens friska morgonbad,
Då frustar der, kanske i dag,
En ångare med tunga slag.
Hans kejserliga vimpel är
Till hälften hissad blott. Han bär
245På lifvets fråga dödens svar:
Den skönsta yngling jorden bar.
Vår, ungdom, skönhet, kärlek, allt
Hvad lifvets ljusaste gestalt
Har ömt och tjusfullt, – skänk en tår
250Åt Dagmar då; hon det förstår!
Men skänk ej blott din smärtas gärd,
Ty hon är lycklig, afundsvärd:
Hon älskat, som hon älskad var,
Den skönsta yngling jorden bar.
|19|255Prinsessa, nyss i hoppet vår!
Det första helsningsord, som går
Att klappa på din kungaborg
Från Finlands strand är klädt i sorg.
Men hvart din väg i lifvet för,
260Med hjertats rätt Du oss tillhör,
Ty Du, som vi, dock älskat har
Den skönsta yngling jorden bar.