Om de orsaker som har bidragit mest till att befordra och öka påvarnas makt

1 Romarna kallade en gång staden Rom evig. Och denna förhoppning var inte ogrundad. Vi ser nämligen att Rom har varit så mäktigt genom vapen, framstående i fråga om skriftlig verksamhet, fullt av konstverk och sedan också efter sitt fall så härskande över världen genom sitt språk och sin religion, att vi lätt kan förstå att själva ödet har bestämt och skapat staden för ytterst stora dåd och för evig berömmelse. – Rom skulle ändå inte ha undkommit samma fördärv som hade drabbat Kartago, om den kristna religionen inte genom nya anläggningar hade ingjutit ny livskraft i den åldrande staden. Denna religion sträckte nämligen under århundraden ut sin makt i tysthet men växte sedan snabbt och bredde ut sig. Slutligen grundade och drev den igenom ett herravälde med blicken fäst vid den tidigare ledarställningen i världen. Sakförhållandena hade alltså förändrats, och påven efterträdde kejsarna, hierarkins myndighet efterträdde statens.

2 Hur detta herravälde obemärkt kom fram till en så hög ställning som det nådde, inser vi lättare om vi betänker: först den heliga kristna trons anseende som gynnade prästerna, vilka själva gjordes heliga och vördnadsvärda inför folket; sedan den mycket betydelsefulla samhällsgrupp som bestod av munkar, vilka emellertid hade påven så att säga som sin topp och sitt centrum; sedan prästernas tillgångar och förmögenhet samt det faktum att prästerna inte bara var förvaltare av de ägodelar som skänkts till templen, utan också förbrukade dem; slutligen tidernas oroligheter och samhällets bojor som i nästan alla länder hade lösts upp eller hölls bundna enbart av feodalväsendet och koncentrationen av boklig bildning endast hos prästerskapet på grund av folkens stora råhet. Allt detta bidrog i högsta grad till att öka och främja det heligas ställning under medeltiden.

3 Det återstår emellertid att vi skall ge en beskrivning av påvarnas maktställning och vilka orsaker som låg till grund för den och utvecklade den. Biskopens av Rom, Petri efterföljares påvliga anseende leder sin början från: staden Roms gamla ära|254| och dess mycket gamla och folkrika kyrka, som är främst bland alla kyrkor; vidare de två mycket berömda apostlar som där lidit dödsstraffet för sin tros skull; slutligen också påvens tillgångar och hans makt i staten i förening med hans makt som påve. Påvarna bemödade sig med stor klokhet och ihärdighet om att förverkliga den riksbyggnad som kanske grundlagts på ungefär detta sätt. Detta ledde till att deras makt snart blev mycket utvidgad. De avstod nämligen inte från att vända de germanska folkens gudsfruktan till sin fördel och att främja sin sak genom furstarnas frikostighet. För att det emellertid inte skulle se ut som om påvarna rövat till sig sitt påvliga inflytande, utan som om det överlåtits åt dem av förfäderna, förkunnade och bekräftade påven Nicolaus under 800-talet efter Kristus Isidorus förfalskade besluttexter.

4 Genom ett noggrant åberopande och ett konsekvent iakttagande av dessa beslut verkställde hierarkins århundraden en högsta myndighet i Guds namn, vilken förvisso nådde sin högsta höjd efter Gregorius den sjunde.

5 På detta sätt uppstod och främjades påvarnas makt. Olika personer bedömer den på olika sätt och anser att den har varit antingen ytterst skadlig eller ytterst välgörande.

6 Givet för filosofisk grad den 30 maj 1839

7 Z. Topelius.
Nord-Österbottning