Sanningen i går, i dag och i morgon

Helsning till de den 31 maj 1894 vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland promoverade Filosofie Magistrarne af Z. Topelius

Strid för sanningen intill döden, så skall Herren Gud strida för dig!

Syr. 4: 28.

I.

Ord, ord för dagen, sköra, vackra skal

Af tankens skum, jag söker icke eder!

Jag vill ej möja vårens gröna sal

Med gula löf, vill ej, till dagens heder,

5Kredensa bräddfull smickrets festpokal.

Jag söker lif, som lefvat, lif, som lefver,

Och lif, som efter oss skall lefva qvar.

Jag letar, medan dag än lyser klar,

Men seklets aftonskymning sammanväfver

10En tid, som kommer, med en tid, som var,

Det oförgängliga, som ständigt kräfver

På tidens frågor evighetens svar.

Akademin i Åbo. Lågt och skumt

Ett auditorium, som kallas majus.

15I taket krona af små glaskristaller

För högtider och vaxljus. Däremellan

Hemstöpta talgljus dela Phœbi tjenst

Med sparsam dag från djupa fönsternicher.

En nött katheder. Fordom målade,

20Men slitna bänkar. Gentemot kathedern

En marmor bröstbild mot en naken vägg:

Gustavus tertius, amicus Musis.

För öfrigt bo, sen hundra år, i salen

Osynlige penater, – kyrkans fäder,

25Mårten Lutherus, Filip Melanchthon,

I sämja med den klassiska Olympen,

Med Carl Linné, med filosofen Wolff;

Men Kant är än en kättersk pojke blott,

Och alla goda makter stänge porten

30För erkekättarne Voltaire, Rousseau!

Procul a Musis, alle I, som skriken

I tidens öron frihet, jemlikhet,

Förnuft, kritik, upplysning, menskorätt! ...konsekvensändrat/normaliserat

Sju rings i tornet. Morgonbön i kyrkan.

35Så akademisk qvart. Nu fylles salen.

Paul Juustens Chronicon episcoporum,

Försedd med sjumils noter, ventileras.

I pudrade peruker träda in

De Musers fäder med Apollosöner

40I skräddarens hemväfda vadmalsrock.

Bland auditores synas biskop Haartman,

Plantagedirektören Petter Gadd,

Andreas Planman, Jakob Gadolin,

Calonius, Johan Bilmark, Henrik Lindqvist

45Med ynglingarne Tengström, Bonsdorff, Pipping,

En pilt, Choræus, och hans vän Franzén.

Nu stiger i kathedern præses, auctor,

En trygg, bredaxlad, framåtlutad lärd,

Hvars halsduk ingen makas hand har knutit,

50Och dock en månggift man, som svurit tro

Åt romarspråket, encyklopedin,

Finsk runosång, bibliothek och press,

Men sist förmälts med Clio och så blifvit

Den finska häfdens ärorike fader.

55Så börjar striden. Skarpa opponenter

Och hetsiga protester, lugna svar.

Det gäller intet spörsmål för i dag,

Ett symbolum, en ekonomisk thes,

Det gäller nordens tusenåra anor

60Och Olof Rudbecks stolta jätteverk.

I hundra år har nu Europa hisnat

Af undran öfver hans Atlantica,

Hans ärekrönta Skandinavien,

Vagina gentium, Platos Atlantis,

65Och Finland, hemmet för odödligt ljus,

Apollos och Dianas födselort,

De elyseiska fältens sälla bygd,

Där de rättfärdige på jorden bo

Och där, i Rudbecks spår, man käckt bevisat,

70Att Israels förkomna tio stammar

Sin fristad funnit sist i nordens snö.

O, höjd af ära! Men o, djup af skam!

Allt detta vill en riksförrädare

Ur häfden rensa bort, vill degradera

75Fornjoters land till schyters barbari!

Röd, hes af vrede, sänder opponenten

Förstulna blickar till studenterne.

Har ingen mod att ryta ett pereat?

Hvad? Ingen? Ingen! O, affällingar!

80Kritikens galna hund har bitit dem.

De tiga, skratta … medan prokansler

Och patres skaka yfviga peruker …

Omutlig, obeveklig, fortfar auctor

På klingande latin att sönderbryta,

85Bit efter bit, ett sekels lärda luftslott.

Dess glans blir skum, dess murar spindelväfvar,

Dess undransvärda, konstrikt byggda grund

Rotlösa drömmar, missförstådda ord.

Allt faller för barthuggande bevis.

90Stumt, andlöst, lyssnar auditorium.

Jam ruit, ruit Troja! Fuimus!

Motståndarns första raseri förvandlas

Till häpen tvekan. Allt, allt, allt ruiner!

En forntid finns ej mer. Hvad återstår?

95Då börja i de täta dimmorna

Af det förgångna, där palatset stått,

Konturerna af kojor skymta fram.

De klarna, växa. Röken stiger upp

Ur sotadt pörte. Sällsamt ljufva sånger

100Förnimmas, blandade med vapenbrak

Och dåfva, mäktiga besvärjelser.

Skugglika gudar röra sig i töcknen.

En hjelte reser sig. Han skapar världen,

Befriar solen, återföder lifvet

105Och ordnar, tjusar allt med sångens makt.

Blixt! Det förgångna lefver! Forntid andas

Och träder fram, ej mer i drömgestalter

Af lärda hugskott, men i verklighetens,

I häfdens vakna, morgonfriska drag,

110Blod af vårt blod och ande af vår ande,

Ett tusenårigt, fattigt, modigt folk

I ständig, tålig kamp mot polens snö.

Ett efter annat, falla mörkrets gärden,

Omsider ljusnar dag kring land och sjö,

115Och det är ordet, som har skapat världen.

Hvem var den mannen, jättedödaren,

Kritikens lille David, som med slungan

Från sin katheder lagt en Goliath ned?

O, det är lätt att döda, lätt att rifva;

120Men bygg! Men återgif de döda lif!

Hvem var den mannen, som ej ville segra

På en ruin, den mannen, som på spillror

Af Israel har murat upp ett nytt?

Lifsvarm stod Henrik Gabriel Porthan

125I adertonde seklets qväll, och nu

Han sitter styf i brons på Åbo torg,

Vår första ärestod. Så är vår sed

Att räkna anor. Vetenskapen först.

Så folkets skald. Så statens grefvetid.

130Och så en furste, som beseglat bandet

Af statsmäns, forskares och skalders verk,

Det lefvande, det vakna fosterlandet.

Nåväl, Porthan var sanningen i dag,

Som straffar sanningen i går med lögn.

135Men han var mer. Han var den morgondag,

Ur hvilkens rot en Lönnrot vuxit upp,

Ur hvilkens frö ett Kalevala grott,

Ur hvilkens aska uppstått Fänrik Stål

Och på hvars graf ett folk förstått sig sjelf.

140Se där en sanning, som ej mera dör,

En sanning, som är värd att lefva för,

En sanning, till hvars strider lagern kröner

I dag de korade bland Finlands söner!

Hvad återstår af adertonde seklets

145Gångbara guldmynt? ...konsekvensändrat/normaliserat »Frihet?» Frågetecken.

Fri är blott den, som fritt sig böjt för lag.

– »Jemlikhet», »broderskap?» Gå, fråga vår tid!

Rashat och klasshat. Folken väpnade

Till tänderna. Mordvapnen slipade,

150Fullkomnade för nya strömmar blod.

– »Upplysning?» Skolor, ja. Och tidningspress.

Det populära vetandet. Rätt så.

Men har det trängt till lifvets innersta?

Är veta allt? Hvar är då menniskan?

155– »Förnuft?» Än är ej Cagliostro död.

Spencer och Darwin sämjas med fantomer

Af Buddha, Home, Blavatsky, Esperance …

– »Dygd», »menskorätt» – med tillägg: utan tro?

Gå, fråga strejken, fråga dynamiten!

160Åtrå och guldtörst, njutning, öfvermättnad

Och sjelfmord, värdigt slut på uselt lif.

Pulvis & umbra. Tro den sanning ej,

Som är i morgon dårskap! Sök en bättre!

En ranka lik, omslingrar vetenskapen

165Med hypotheser det okändas mur.

De undre bladen falla. Må de falla,

Allenast rankan, rankan klättrar högt!

Det högsta når hon ej. Gif det dess ära!

Hvem mins ej förra seklets profetia:

170»Om tjugu år finns ingen kristen mer!»

Flammarion har konstruerat världen

Miljoner år härefter utan Gud.

Finns något mera hopplöst jämmerligt,

Än denna andelösa tankevärld?

175Allt, som är qvar af adertonde seklet,

Är ej dess stolta lek med stora ord,

Det är dess lösning af naturens gåtor,

Dess tysta arbete för tankens frihet,

Dess kamp för mensklighet, dess framtidsfrön

180Och, midtuti förnekelsen, dess bön.

II.

Hvad är qvar af den våg,

Som oss bär i vår slup,

När hon lagt sig till ro

I omätliga djup?

185Hvad är qvar, när det gått,

Af det sekel vi sett,

Om det mäts med det mått,

Hvarmed andra det mätt?

Det har varit så rikt:

190Hvad är qvar af dess skatt?

Det har badat i ljus,

Det har famlat i natt.

Tid och rum, jord och haf,

Eld och luft, blixt och ljud

195Har det betslat till slaf,

Och de lyda dess bud.

Vi ha halkat med det

På en sluttande plan.

Det har rasat och blödt

200Som en bunden titan.

Det har tornat system

På system: hvad är qvar?

Har det löst sitt problem?

Har det funnit sitt svar?

205Det har grånat i krig

Och dock lefvat för kort;

Som ett gråtande barn

Går det frågande bort.

När det slocknat, då står

210På dess grå sarkofag:

Det var sanning i går,

Det är intet i dag!

Skall det sekel, som nu

Genom skyarna gryr,

215Föra ut det, som brast

I det sekel, som flyr?

Skall ett gensvar det få,

Där vi frågande gått?

Skall det bättre förstå

220Hvad vi icke förstått?

Det skall borra sin tub

In i skapelsens rot;

Det skall räkna hvar sten

På planeternas klot;

225Det skall bygga en bro

Öfver rymdernas fjärd

Och förena vårt bo

Med den ändlösa värld.

Lika svindlande högt,

230Som det sträcker sin arm,

Skall det loda hvart djup

I en menniskobarm.

Det skall spränga den mur,

Som nu gäckar vårt hopp,

235Mellan ande, natur,

Lif och död, själ och kropp.

Hvilken dårskap! Ja, säg,

Och i morgon kanske:

Hvilken sanning! Nåväl,

240Den, som lefver, får se.

Men om hundrade år

Lyder tidernas lag:

Det var sanning i går,

Det är intet i dag!

III.

245Pilati fråga går genom tider

Och folk och länder och lugn och strider.

Hon kan ej glömmas, hon kan ej dödas;

Förstummad, måste hon återfödas,

Och slocknad, måste hon åter låga.

250Hon är den törstande andens fråga:

Hvad, hvad är sanning? Hon går igen,

Beständigt ny och densamma än.

Och hon besvaras, som hvar man tycker,

Af filosofens och hjärtats nycker.

255Än är vår sanning det absoluta,

Än det profana att lifvet njuta,

Än pligt och kärlek, det rätta, goda,

Än idealet och än – en groda …

Roterar cirkeln? Åh ja, men tungt.

260Han saknar omkrets och medelpunkt.

Ett är dock klart, där vi blinda trefva:

Det, som kan dö, kan ej evigt lefva.

Men evighet är all sannings vara;

Förutan den är hon dunst och snara.

265Hon kan i tiden förändra yta,

Sin evighet kan hon ej förbyta.

En sanning endast i går, i dag

Finns blott på seklernas sarkofag.

Välan, arbetare, du som vårdar

270Den ädla frukten i tankens gårdar,

Strid och arbeta för allt det bästa,

Som din tids sanning vill starkt befästa,

Men sök i askan Promethei gnista,

Sök där det eviga, första, sista,

275Det, som i tidernas sol och snö

Ej dör, emedan det ej kan dö!

Gå, säg det ordet åt vår, som blommar,

Hvars hela lif är att vänta sommar!

Gå, gamla, vissnande höst, och tala

280Till gröna fältet om vinterdvala!

Det skall ej tro dig, det måste dansa

För vårens vind och sin tufva kransa …

O, det är varmt, som en glädjetår,

Att kunna tro på en evig vår!

285Men om jag säger dig, barn af våren,

Att det, som ljusnar alltmer med åren,

Det, som är grönt, när din sol förbleknar,

Det, som är starkt, när din styrka veknar,

Det, som är gladt, när de glada gråta,

290Och hoppas allt och kan allt förlåta,

Det är det eviga inom dig,

O, barn af våren, säg, tror du mig?

Se, detta eviga, djupt fördolda,

Så tanklöst hånade, skeptiskt sålda,

295Det är en lifsström för vetenskapen,

Det är dess ädlaste mål och vapen,

Dess adelsmärke, dess furstekrona …

Hur mycket ha vi ej att försona!

Arbetare, slå ditt stora slag

300För evigt lif! Ej i går, i dag!