Helsning till Konstnärsgillet den 5 februari 1876.

Midvinternatt

Gaf oss en skatt,

Som ej förtärs af rost och erg;

Den stadnar qvar

5Och lyser klar,

När blott ett namn är Runeberg.

Hans aftonväkt

Har länge bräckt,

Blott skuggan af en jätte står

10I denna qväll

På Finlands häll,

Men morgon dagas i hans spår.

Nu veta vi

Hvad der ryms i

15Det kära ordet fosterjord;

Sen det blef allt

Och tog gestalt,

Var början till dess blomning gjord.

Som furans frön

20I vintersnön

Af vinden sås kring berg och mo,

Så sprides brådd

Af tidens sådd

Att långt bland våra drifvor gro.

25Den dag som är,

Ett vittne bär,

Att seklets frön ha fattat rot,

Och allt hvad godt

Blef andras lott

30Ser också här sin mognad mot.

Vid stranden af

Sitt frusna haf

Står Finland som en åker röjdt.

Upp, såningsmän,

35Strön ut i den

Det bästa tidens plog har plöjt.

Sån Herrens tro,

Sån frid och ro,

Sån bröd och helsa, flit och dygd;

40Sån manlig håg

I tidens våg,

Som bergfast mur för fosterbygd!

Men sån ock ljus

I dagens brus,

45Att hvarje sigte vet sitt mål,

Att lag och rätt,

Att ädelt vett

Må glänsa här som sköld af stål!

Och I, som fått

50Den sköna lott

Att kransa midti vintersnön

Ett älskadt land

Med rosenband;

– I, vågor af den djupa sjön,

55Som steg för steg

Ha brutit väg

I natt och frost, förakt och nöd,

Att vi också

Oss värma må

60Vid idealets ljufva glöd;

Till eder bär

Den stund, som är,

En fröjd, en maning och ett hopp:

Sån ut! Sån ut!

65Hvar lifsminut

Går morgonrodnan högre opp.

Den konst, som förr

Var armods dörr,

Har bröd och vän, fast arm ännu;

70Det verk, som då

Såg ingen på,

Är vordet landets ära nu.

Hvem visste, att

I nordens natt

75Så mycken skönhet dolts engång?

Och nu hur vidt

Gå mejselsnitt

Och penseldrag och dikt och sång!

Men ej för guld

80Och äras skuld

Har konstnärn gjort sitt ädla val:

Hans mål, hans norm

Är gifva form

Åt mensklighetens ideal.

85Hans verld är den,

Som Skaparen

Fördolt i tingens djupsta grund;

En hägring klar

Från Edens dar:

90Nåd, skönhet, sanning i förbund.

Och konstnärn går

I villospår

Om ett han glömmer af de tre.

Hans konst befallt

95Att kunna allt;

Om ej, – farväl med Gracerne!

O djup af fröjd,

O smärtans höjd,

Att tjena så det högsta blott

100Och sjelf förstå,

Att den ändå

Är intet, som ej allt förmått!

Mod! Hopp och mod!

Så strid ej flod

105Mot stenen snafvat, som ej fann

Engång sin hamn

I hafvets famn,

Dess mål, modell och öfverman.

Och säg ej, att

110En vinternatt

Du ej kan fästets stjerna nå;

Du, som alltren

Med hennes sken

Bär henne sjelf i ögats blå.

115Provence står grönt

Och rosenkrönt,

Att fira konsternas förbund;

Dess helsning går

Med sol och vår

120Till vännerne i Gillets rund.

Stänk högt i qväll

Mot Alpens fjäll,

Du våg vid Medelhafvets strand,

Och dåna allt

125Till Eystrasalt

Ett lefve för vårt Fosterland!

Cannes 28 januari 1876.

Z. T.