Striden om ljuset.

Kalevala 47–49.

Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 31 maj 1860 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade åttatiosex magistrar.

I.

Väktare, hvad lider tiden?

Är den långa natt förliden?

Lyser ej en strimmas brand

Vid den mörka himlens rand?

5Sångens vise Wäinämöinen

Sjöng på Saimas strand en qväll.

Lyssnande, förtjust och säll,

Strålade af fröjd naturen,

Och på vindens vinge buren,

10Sången steg till Ukkos tjäll.

Månen satt i molnets stuga

Och förnam den klara ton.

Länge lät han ej sig truga,

Sänkte sig till gröna mon,

15Satte sig på björkens gren

Och förgyllde med sitt sken

Blommorna på diktens ängar

Och den gamle Wäinös strängar.

Solen i sitt silfverslott

20Icke än till hvila gått

Och förnam en ton i vinden;

Rodnade som eld på kinden,

Slet sig lös ur molnets famn,

Sänkte sig i dufvohamn,

25Undrande och ömt betagen,

Till den aftondunkla hagen;

Satte sig i furans topp,

Lyste hela nejden opp.

Nordens nattliga värdinna,

30Louhi, mörkrets moder, såg

Solens lysa tjust i håg,

Månen af beundran brinna;

Grep i furan solens brand,

Grep i björken månens skifva,

35Förde dem till nordens land,

Att för evigt der förblifva;

Stängde dem med trolldomsmakt

Uti kopparbergets schakt

Och svor dyr en ed att binda

40Ljusets makter fångna, blinda,

Till den tid hon förelagt.

Vardt så mörker. Samma stund

Föll en natt, så svart som grafven,

Öfver stranden, öfver hafven

45Och betäckte jordens rund.

Blott från Kalevalas härdar

Lyste glad en flamma än

Öfver dimomhöljda fjärdar.

Sist tog Louhi äfven den;

50Det vardt natt i Wäinös höst,

Natt i Ukkos stjerneverldar,

Natt i menniskornas bröst.

Ukko, himlens öfverman,

Som den lätta luften danat,

55Såg ett under, förr ej anadt,

Sol och måne såg ej han;

Fann så mörk den vida verld,

Slog en gnista med sitt svärd,

Gömde i sin silfverkista

60Eldens späda barndomsgnistaoriginal: bardomsgnista,

För att i hans dunkla hus

Fostras till ett nyfödt ljus.

Luftens unga dotter satt

I det mörka molnets natt,

65Satt så träget, satt så länge,

Vaggade på silfverhänge,

Vaggade i bädd af guld

Liten gnista, späd och huld;

Tog den lilla på sin arm,

70Smekte henne vid sin barm,

Kysste hennes ljufva flamma,

Fällde henne i detsamma!

Luftens lätta båge brast.

Gnistan blixtrade med hast

75Genom sex af stjernetälten,

Genom nio himlafälten,

Föll till jorden, vexte hård,

Vexte utan tukt och vård,

Blef en vild, förmäten sälle,

80Tände Tuuris nya gård,

Brände barnets lägerställe,

Rasade med hot och pock

I den unga flickans lock,

Svedde gubbens skägg och brände

85Fält och skördar utan ände.

Ledsen vid den långa natt,

Wäinämöinen gick att spana

Den förrymda gnistans bana,

Och med honom följde gladt

90Ilmarinen ljusets fana.

Lång var deras forskarfärd,

Outsäglig deras möda;

Sist så funno de den röda

Gnistan uti Alues fjärd;

95Gömde den för Wäinös härd;

Och hon bragte brand och våda,

Ödelade Saimas strand,

Innan sist hon slöts i band,

Att ett högre ljus bebåda.

100Men i klippans fängsel fångna,

Blinda, sorgsna och förgångna,

Sutto sol och måne än.

Stjernlös hängde himmelen,

Tung som underverldens töcken,

105Öfver jordens svarta öken.

Sjelfva tidens bråda flod,

Utan mätare för stunden,

Af förfäran stilla stod,

Och af inga gränser bunden,

110Blef en evighet sekunden.

Luftens fågel sjöng ej mer,

Hjorden kom ej hem till qvällen,

Vinden vilse gick på fjällen,

Blomman slog sitt öga ner,

115Och den bleka frosten stal

Skördarna i Wäinös dal.

Sorgsne att i mörkret famla,

Gingo unga, gingo gamla

Hän till Ilmarinens smedja,

120Att om sol och måne bedja.

Och han smed med konstrik hand

Utaf silfver solens rand,

Smed en måne, klar och huld,

Af det skimmerröda guld;

125Bragte med osäglig möda

Solen uti furan opp,

Månen uti björkens topp ...

Guldet ville icke glöda,

Silfret lyste kallt och matt.

130Uti kopparbergets natt

Lågo sol och måne döda.

Vise Wäinämöinen sporde

Gudaspråk ur alens spån

Och förnam det onda hån;

135Drog så hän till mörka norden,

Fordrade med manlig håg

Ljuset, som i kedjor låg.

Men med trottsande förakt

Sade nordens bistre söner:

140Ljuset är i berget bragt,

Löses ej af dina böner!

Då har Wäinämöinen sagt:

Flyge svärdet ur sin slida,

Att för ljusets gudamakt

145Intill döden vi må strida!

Och hans svärd som blixten hven;

På dess klinga glänste månen,

På dess fäste solen sken.

För hans första solblink ren

150Föll den främste Pohjasonen,

Och för hvarje hugg han gaf

Flög en oväns hufvud af.

Wäinämöinen gick att lyfta

Ljuset ur dess mörka graf.

155Ormarna i klippans klyfta

Frossade på ljusets fall.

Wäinö bräckte klippans vall

Och högg ormarna i stycken:

Aldrig skola ormar mer

160Frossa, när vår sol gått ner!

Alltför tung för hjeltenycken

Var dock bergets port i nord,

Trotsade hans arm, hans ord.

Wäinämöinen drog bedröfvad

165Åter till sitt hemlands skär.

Kom så Lemminkäinen der,

Mera munter, mindre pröfvad:

Hvarför tog du mig ej med?

Porten hade jag ryckt ned.

170Sade Wäinämöinen: käcka

Ord förmå ej murar bräcka!

Gick till Ilmarinens smedja,

Att om starka redskap bedja.

Ässjan glödde, släggan slog,

175Jernet sågs i flagor brinna,

Och den bistre smeden log.

Nordens nattliga värdinna,

Louhi hörde långtifrån

Släggans underbara dån,

180Klädde sig i hökens fjäder,

Susade som nordanväder

Hän till Ilmarinens härd:

Smed, med rätta sången qväder,

Att du mästernamn är värd!

185Sade Ilmarinen: slamrat

Har jag något med min sak:

Jag har smidit luftens tak

Och på himlens båge hamrat.

Sade Louhi: hvad, o smed,

190Sysslar nu din slägga med?

Sade Ilmari: jag hamrar

Halsring åt förtryckarinnan;

Smidas skall den onda qvinnan

Hårdt vid kopparbergets kamrar.

195Sagdt; och de förmätna orden

Haglade som hammarslag.

Louhi räddes domens dag,

Flög med vingad hast till norden

Och lät sol och måne stiga,

200Lösta ifrån mörkrets liga,

Strålande ur klippans famn,

Att de nya tider viga.

Louhi sen i dufvohamn

Flög till Ilmarinens läger,

205Att förkunna ljusets seger.

Och med fröjd förutan namn

Sågo hjeltarne den höga

Solens jungfruliga öga

Och den gyllne månens sken

210Skina öfver löf och gren.

Nya vingar fick sekunden;

Hög, omätlig, underbar,

Hvälfde sig en himmel klar

Öfver fälten, öfver lunden.

215Hvart det tjusta ögat såg,

Flög ett skimmer öfver fjärden,

Och det vackraste i verlden

Uppenbart för alla låg.

Öfverallt var fågelsång,

220Blomsterdoft och vattensprång,

Ungdom, kärlek och försoning,

Och blott daggen gret sin tår,

När från Ukkos blåa boning,

Morgonen med gyllne hår

225Sänkte sig till jordens vår.

Då hof gamle Wäinämöinen

Än engång sin stämma opp:

Hell dig, måne, i ditt lopp!

Hell dig, hulda sol, som randas

230Lika skön för allt som andas,

Lika rik för allas hopp!

Liksom vinterns silfverdufva

Sorgsen du i natten dök,

Men som vårens gyllne gök

235Steg du glad ur klippans grufva.

Kom ännu hvar morgonstund,

Att vår lefnadsdag förljufva,

Och i sena qvällens blund

Lys ännu på grafvens tufva!

240Bringa kraft och bringa frid!

Vandra lycklig! vandra blid!

Och fullända stor din bana

Under himlens blåa fana,

Segerrik i ljusets strid!

II.

245Hvad lider tiden? Rundtkring oss naturen

Beständigt på den gamla sagan stafvar.

Ur nattens sköte springer fram azuren,

Och lifvet blommar öfver öppna grafvar.

Hvad lider tiden? Nordens vinterskugga

250Vår sol, vår måne uti berget binder,

Och andas frost i skyarna som dugga

Och plundrar rosorna från lifvets kinder.

Natt faller tung på våra sinnen. Stumma,

Håglösa, tröga, drömmande vi vandra.

255Vi skåda tidens snabba forsar skumma,

Men stappla, dröjande, långt efter andra.

När Herren i sin nåd en gnista tänder,

Att oss med snillets blixtar lysa, löna,

Vi tanklöst fälla den ur våra händer,

260Och hon förhärjar hvad hon bordt försköna.

De kloke finna råd. Vi girigt låne

Till lifvets lycka den förvärfda skatten;

Vi smida silfversol och gyllne måne;

Men ack, de lysa icke oss i natten.

265Då vredgas vi på mörkrets onda välde;

Vi spränga klippor, och vi ormar krossa;

Men ack, hur mången fiende vi fällde,

Vårt svärd allen kan ljuset ej förlossa.

Blott outtröttlig kraft kan målet hinna.

270Blott seklers flit i Ilmarinens smedja

En halsring smider Pohjolas värdinna

Och bryter omotståndligt ljusets kedja.

Smid på ditt redskap, ädla, oförtrutna,

Evärdeliga hamrare, och bida!

275Ur röda ässjan utaf det förflutna

Skall du din framtids sol föryngrad smida!

Smid oförfäradt! Högt din slägga svinga!

Ord bräcka icke murar. Kämpa! Handla!

Bär sol och måne på din vigda klinga!

280Till dufva skall du nattens hök förvandla.

Och sjung, du sångare! Sjung ur vårt hjerta!

Sjung vishet i den höga furans krona,

Qväd skönhet uti björkens gren, den smärta,

Och låt din sång all nattens sorg försona!

285Förblekna skola vårarna, som knoppas,

Och natten skall med nya åskor ljunga;

Men strida skola vi och tro och hoppas,

Arbeta, vaka, lefva, älska, sjunga.

III.

Nu är det vår. En dag af ljus

290Och sol och moln och storm och brus

Föryngrar, lyser, värmer allt

Hvad mörkret lemnat dödt och kallt;

Och sjelfva natten, skön och klar,

Ej mer en enda skrymsla har

295För skuggorna af det som var.

Dock sågo vi så mången vår

Med kransar i sitt ljusa hår,

Som, lika ung och lika skön,

Bedrog vårt hopp och svek vår lön.

300Hvar är det blomster, fint och skärt

Och oförgängligt älskansvärdt,

Som icke än att vissna lärt?

»Det blomstret är Guds helga ord.»

I kärlekens och nådens jord

305De ädla frön i tiden sås,

Som bära frukt, när de förgås.

Och den som lefver, stark och sann,

För det som hans tid ädlast fann,

För alla tider lefver han.

310Den vår som flyr, den dag som är

En tanke på sitt änne bär,

Ett ord är ristadt på dess bröst,

Och det skall trotsa storm och höst:

Att lyfta folken är dess kall.

315Det är dess perla af kristall,

Dess blomster, som ej vissna skall.

Att lyfta folken! Sköna mål

För hvarje vilja utaf stål!

Från thronens höjd till kojan ner

320Går samma blixt af ljus alltmer,

Att höja menskans värde der

Behofvet blott sitt bröd begär

Och mörkret nödens källa är.

O, lyfta äfven detta folk!

325Det säger: blif min framtids tolk!

Jag stapplar: blif mitt starka stöd!

Jag fryser: värm mig med din glöd!

Jag törstar: kom, min källa blif!

Jag sofver: väck mig upp till lif!

330Jag går i mörker: ljus mig gif!

Jag är dock rikt af Herrens nåd

Begåfvad med hans kraft och råd:

Med klarögd blick, med modig barm,

Med själ, för tro och ära varm.

335O, lyft mig! Lär mig! Lys min natt!

Att jag må framgå fritt och gladt

Till stora mål och ljusets skatt. –

Det är den friska fläkt, som går

I dag igenom verldens vår.

340Det är den blomma, fin och skär,

Som våra tiders dofter bär.

Du dagens unga kämpatåg,

Med kransad lock och ädel håg,

Flyt högt, ro vist på tidens våg!

345Se, det framfarna skådar här

Högtidligt på den stund som är.

Den unga dagen helsar rörd

En återstod af höstens skörd

I desse män med silfverhår,

350Som blomstrat för en annan vår,

Hvars sol i fjerran nedergår.

Och rundtomkring en smyckad krans

Af landets makt och landets glans

Med våra tiders ögon ser,

355I dagens unge män, på er!

Och rosig framtid skådar klar

Ur tärnans blickar mot de dar,

Då lifvets frågor vänta svar.

Gån ut med Guds och ljusets makt

360Till kopparbergets dunkla schakt,

Att lyfta detta folket opp

Ur seklers natt till sol och hopp!

Må efterverlden säga blid:

De voro män utaf sin tid

365Och stridde redligt ljusets strid!