Bidrag till en karakteristik af Fredrik Cygnæus och hans historiska arbeten.

(Historiska Samfundet 9 Nov. 1883).
Af Z. Topelius.

1 Ledamoten af detta samfund, professor emeritus, statsrådet Fredrik Cygnæus, död den 7 Februari 1881, har plöjt en för djup fåra i sin samtids finska arbetsfält, för att hans spår skulle försvinna som seglarens väg i hafvet. En annan samfundets ledamot, professor Elmgren, har, såsom tillika ledamot i Finska Vetenskapssocieteten, den 29 April nämnda år med känd biografisk noggranhet tecknat Cygnæi lefnadslopp, under reservation att derom icke vilja hafva sagt sista ordet. Ehuruväl denna hans minnesteckning sålunda befriar en efterföljare från att behöfva upprepa redan anförda biografiska data, till hvilka, mig veterligen, föga af vigt är att tillägga, återstår af Cygnæi betydelsefulla verksamhet och delvis gåtlika personlighet ännu mycket att utreda, innan detta på sin tid frejdade namn står i riktig dager för efterverlden och der intagit den plats, som tillkommer detsamma. Närmast efter Cygnæi död är hans betydelse till någon del bortskymd af de sista lefnadsårens tillbakadragenhet, hvarför ock få derförinnan högt uppburna namn så hastigt förbleknat, som hans, för den näst efterföljande generationen. Den dag skall dock komma, när detta namn uppskattas bättre än nu och skall på vissa områden af vår samtida utveckling be|2|finnas hafva varit epokgörande; men då måste det ock framstå i sin tids belysning och deraf erhålla sitt rätta mått. Det är för ett, visserligen ganska ofullständigt, bidrag härtill, och enkannerligen för att söka uppmäta slagvidden af Cygnæi ord, som jag nu för en stund utbeder mig det ärade samfundets uppmärksamhet.

2 Först några anteckningar om denne mans under lifvet föga eller blott halft förstådda personlighet, hvars in- och utsida jag under mer än 40 års nära beröring och vänskap haft tillfälle att iakttaga. Han tillhör nu efterverlden, till hvilken han beständigt skådade bort, medan han lefde, och jag tecknar hans drag under intrycket af att vidröra det, som han sjelf ansåg dyrbarare än lifvet, en mans och en medborgares minne efter sin död.

3 Fredrik Cygnæus hade af natur och slägtarf fått en stark kroppskonstitution, som ända till 70:de lefnadsåret motstod de försvagande inflytelserna af ett stillasittande, inåtvändt lif. Han var ursprungligen begåfvad med en muskelstyrka, som han försmådde att uppöfva. Innan han de senare åren besvärades af korpulens, kunde han utan trötthet uthärda nattvak och ansträngningar. Hans lefnadsvanor voro regelbundna endast i arbetets stränghet; det öfriga tog han med en konstnärs sorglöshet; alltid måttlig i dryck, men föga dietisk vid bordets anrättningar. Han älskade sötsaker och beqvämlighet, icke sällan öfverhettande sina rum, der man kunde finna honom med en tjock filthatt på hufvudet. Hans yttre person erinrade mer om en Italienare, än om en Finne. Han imponerade ej vid första anblicken, snarare vid den andra, och bar pregeln af medveten energi, parad med humanitet. Ur de små, glänsande ögonen under det yfviga håret och de buskiga ögonbrynen framlyste en intelligens, som lät ana ett inre djup.|3| Denna blick var ovanlig, den kunde än uttrycka svärmisk hängifvenhet, än öfverlägset lugn, än koncentrerad vrede och det djupaste förakt. Intrycket af Cygnæi personlighet på ungdomen var omedvetet sympatiskt och blef medvetet, när man hörde honom tala. Man igenkände hos honom någonting beslägtadt med det bästa i ynglingens bröst. Också behöfde han aldrig söka en ovän i ungdomens leder; sådana fann han blott der, hvarest lifvets strider fört honom i delo med en kallare reflexion.

4 Lynnet var än tillmötesgående, än mycket tillbakadraget. En sällsam motsägelse låg deri, att denne man, som var kallad att utöfva ett så direkt inflytande på sin omgifning och sin samtid, sjelf var för andra såsom en sluten bok. Biografen har redan anmärkt Cygnæi »inåtvända, eremitlika ensamhet». Om hit hör hvad C. sjelf anför om J. Z. Dunckers slägtförhållanden, att kyrkoherdens i Mäntyharju Z. Cygnæi arf – en grubblande sinnessjukdom – »räckte till åt många hans afkomlingar», vill jag icke afgöra. Inåtvända, i sig sjelf slutna karakterer äro så litet sällsynta under våra naturförhållanden, att detta drag snarare kan anses genuint finskt, då ju slägten Cygnæus veterligen är af genuint ursprung från Savolaks. Visst är, att Fredrik Cygnæi ensamhet sträckte sig öfver hela hans lif, öfvergaf honom icke ens på talarestolen och under de mest förtroliga meddelanden, följande honom från vaggan till grafven och in i grafven. Denne man, som kunde så glödande älska och hata; denne man, som egde icke endast beundrare, utan ock nära, uppriktiga vänner, för hvilka han icke skydde något annat offer; han kunde icke bortgifva sig sjelf åt en annan dödlig, ehuru han i hvarje ögonblick kunde bortgifva sig för en idé. Förgårdarna stodo öppna, templet var stängdt. Det är mer än sannolikt, att han i ögonblick|4| af öfversvallande känslor drömt om en qvinnas kärlek; för mig har han bigtat ett sådant ögonblick, men under åtlöje öfver sig sjelf. Detta löje dolde dock något bittert. Han kände sin ensamhet, han led deraf, men bortskänka sig kunde han icke. Det utbyte af sjelfförsakelse, som betingar ett lyckligt äktenskap, skulle för honom varit att förneka sig sjelf.

5 Farrar säger: »ensamheten är Guds mottagningsrum». Det tillkommer icke mig eller någon dödlig att utforska, om F. Cygnæus i detta mottagningsrum sökt sin faders, sin farfaders och kyrkans Gud. Men väl vågar jag på goda skäl bestrida den nog utbredda föreställningen, att Cygnæus i detta rum skulle böjt knä för den mest dyrkade och mest falska af alla afgudar: sin egen person. Man umgås icke, hela sitt lif, i så förnämt sällskap, som stora idéer och intelligensens aristokrati, utan att grundligen undervisas om egen vanmakt. Jag har sett Cygnæus i det berömda »lördagssällskapet», der det, under all vänskap, ej sparades hugg. Han värjde sig manligen, men stod, lätt sårad, dock ofta nog redlös mot Runebergs lugna humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer och Nordströms infall, hvassa som synålar. Till dessa fyra, jemte Lönnrot och Rein, drogs C. beständigt, oaktadt tillfälliga brytningar, af idéernas frändskap, och dessa fyra drogo i en tidigare period försorg om den sjelfkritik, som möjligen saknades i en senare.

6 Ofta citerade Cygnæus den bekanta bönen: »Gud, gif mig stora tankar!» Han erkände urkällan, men de stora tankarne voro hans kyrka. Historien vittnar på hvarje blad derom, att bäraren af en stor idé lätt identifierar denna idé med sin egen personlighet, och från detta slags öfverskattande torde C. ej kunna fritagas. Frestelsen låg nära, vid jemförelsen med en tidsomgifning, der små, personliga intressen så ogeneradt drefvo sitt spel, som här skedde under|5| tredje, fjerde och femte decennierna af detta århundrade, ja ända till den tid, när de stora partifrågorna samlade viljor och krafter kring allmänna mål. Cygnæus trodde sig stå, och stod verkligen mången gång, ensam i kampen för dessa allmänna framtidsmål. Jag behöfver endast erinra om den så ihärdigt och så fruktlöst i 20 år genomkämpade striden om en konstakademi för Finland. I en sådan kamp föder medgången ödmjukhet, motgången deremot ett öfvermått af sjelfkänsla. Och mer eller mindre var C. under hela sitt lif invecklad i sådana strider om förverkligandet af idealer, dem den praktiska betänksamheten ansåg för hugskott. Följdriktigt hände då ock, när en idé hade framgång, såsom Konstföreningen, Nya Theatern och Studenthuset, att utförandet, likasom idén, identifierades med målsmannen sjelf. Och när i tal eller skrift Cygnæi person framstod, der åhöraren och läsaren hellre önskat en objektiv framställning, kom detta sig deraf, att det skeddas reflex i talarens eller författarens personlighet blef för honom liktydig med tilldragelsen sjelf.

7 I sina minnesord vid grafven härledde J. V. Snellman Cygnæi inflytande på ungdomen deraf, att C. var »en karakter». Det är svårt att jäfva detta vitsord af en man, som sjelf var den mest helgjutna karakter i sitt lands samtid. Mellan dessa två fanns icke heller litet gemensamt: – den upphöjda, omfattande blicken; slagfärdigheten, modet, oböjligheten af deras engång utpreglade lifsåskådning; ärren af oräknade, hänsynslöst genomkämpade strider; Kulneffs förmåga »att älska och att slå ihjäl med samma varma själ»; ändtligen också fosterlandet som slutändamål, om detta ock skulle gå fram öfver stupande generationer. Men olikheterna mellan dem voro grundväsentliga. Statsmannen och tänkaren måste följdriktigt bokföra lifvet under andra ko|6|lumner, än skalden och talaren. Om Cygnæus knappt mindre än Snellman väjde hvar klubban slog dråpslag, var han personligt långt mindre logisk, mera mottaglig för intryck och mera åtkomlig för motskäl. Hos båda desse sjelfständige män fanns, besynnerligt nog, ett stycke verldsman, – jag vore frestad att säga hofman, i den mening, att satraperne kunde behandlas efter förtjenst, men med kejsare och fruntimmer måste man fara varligen fram. Verldsmannen var och förblef dock hos Snellman en under omständigheternas tryck nödtorftigt civiliserad sträf Finne, medan verldsmannen hos Cygnæus var natur och otvunget tillegnat sig franska mönster. Jemförd med sina landsmän, var C. alltid grand seigneurspråk: franska och anslogs i konsten af den förnäma idealiteten hos Rafaels madonnor. Han älskade att beskydda, att uppsöka förmågor, lyfta dem till sig, skapa deras framtid, betrygga deras existens och samla dem kring sig såsom ett hof. Deras ära och framgångar voro hans; man förstår hvarför han beundrade Gustaf III. Det vackra deri var, att beskyddet gafs upplyftande, aldrig nedlåtande. Humanitet var ett så genomgående grunddrag i Cygnæi personlighet och hela lifsuppfattning, att klubban i hans hand, så som han dock kunde föra den, syntes oförklarlig; men förklaringen låg i en storslagen skaldenatur, som icke kände hejd, när han trampade småkryp. Att Snellman alltid såg verkligheten, der Cygnæus såg idealen, hindrade icke den förre att älska poesin, medan väl ingen annan än målaren Löfgren ansett Cygnæus, hvilken förvarade sin handkassa bakom Napoleons staty på byrån, lämplig att utreda sitt lands finanser.

8 För ziffran var icke Cygnæus skapad; all beräkning var honom motbjudande. Honom fattades icke en intelligens af första ordningen: ett skarpt omdöme, en omfattande, ge|7|nomträngande blick, en snabb uppfattning och ett beundransvärdt minne, som ända till sista åren behöll ett outtömligt, sällan torgfördt förråd af detaljkunskaper, inhemtade under ungdomens kamp för parnassens äreställen. Honom fattades, som mångsidig vetenskapsman, hvarken materialet eller tekniken; honom fattades valfriheten, han beherskades på lärdomens område, som på andra, af sympathier och antipathier. Der han trifdes, slog han sig ned och kände sig hemma. Der var han icke ensam och icke ungkarl mer: han trolofvade sig, efter hvarandra, med historien, den moderna litteraturen och konsten, men fäderneslandet förblef hans ungdomsbrud. Under och bakom dessa fält för vetandet och kärleken dolde sig skalden. Och skalden, historikern och konstälskaren sammansmälte slutligen i den uppenbarelseform af Cygnæi personlighet, som blef hans mest utmärkande egendomlighet, nemligen talaren.

9 Det är icke lätt att hos C. särskilja dessa beslägtade lifsformer, hvilka flöto in i hvarandra och icke sällan intrasslades i hvarandra.

10 Att Cygnæi sångmö var en äkta dotter af Muserna, har blifvit betvifladt på grund af hennes missvårdade toilett, men utan skäl. Han bar sitt diplom i idéernas höghet, kraft och rikedom, i en idealisk lifsåskådning och i fantasins skapande makt. – »Kom ihåg», – sade C. engång till mig för 20 år sedan, – »kom ihåg, när du skrifver om mig efter min död, att jag beständigt sett likheten framför företeelsen!» – Anmärkningen är träffande. Föremålet i dess yttre, konkreta form var för C. endast omhöljet af en ideal urbild, som sken derigenom och reflekterades i andra, nära liggande föremål. Man skall måhända invända, att yttrandet karakteriserar idealisten, men ännu ej skalden. Jag vill icke tvista om den realism, som nu så stormodig framträder|8| med anspråk att ställa natursanningen öfver all annan. Dess betydelse må erkännas som reaktion mot sväfvandet i den blå rymden utan fotfäste på jorden; men när skalden i den yttre företeelsen igenkänner återskenet af något högre inom, utom och öfver densamma, då står han på sin mark, som man förgäfves vill frånrycka honom. På moln kan han icke bygga, han behöfver ett fast underlag; men icke är det realismens bevingade myra, som skall lära lärkorna sjunga.

11 Cygnæus behöfde icke låna af Victor Hugo skaldernes födelsemärke antithesen; han bar den inom sig. »Kolsvart eller rosenrödt», anmärker han sjelf om Döbeln. Mellanfärgerna lågo ej inom synkretsen. De inre motsatserna voro deremot många och stundom svårfattliga. Han skådade ut öfver tidehvarfven och kunde hänföras af ögonblicket. Han talade till massan, men bekände sin förkärlek för minoriteten. Han ville icke offra en vana och kunde obetingadt offra allt för en idé. Han var den ädelmodigaste domare öfver mensklig svaghet, men hade svårt att glömma en anspelning på sin egen. Ekman målade hans hufvud med vingar, och C. hängde taflan i sitt arbetsrum, men när Ekman lät Muserna kasta boll med Cygnæi hufvud, upptog C. detta den gamle vännens skämt som en afsigtlig förolämpning.

12 I skaldekonsten var C. komponist och kolorist, men icke tecknare, icke skulptör. Han saknade öra för musik och harmoniska ljudformer; Pacius hade mycken möda att inlägga välljud i denna knaggliga meter. Dertill kom likgiltigheten för all retouche. Van att mäta allt med stor måttstock, hade C. utgångspunkten och målet klara framför sig, men de mellanliggande medlen betraktades som en bisak. Initiativet var hufvudsak. Att utkasta planer och vinna medverkan, var hans sak; utförandet öfverlät han åt sakens|9| vänner. I tal och i skrift röjdes samma handlingssätt. Utgångspunkten för hans framställning var alltid väl vald, ofta fyndig, och målet träffsäkert uppfattadt, men ämnets behandling förlöpte sig i beständiga sidoreflexer. Det var en flod med bestämd riktning till gifven ändpunkt, men också med många forsar, som stänkte sitt svall öfver stränderna. I originalitet och i rikedomen på tankar, som beständigt aflöste, jagade och öfversvallade hvarandra, erinrade Cygnæus om Jean Paul. Nervanders mästerliga »öfversättning» af ett stycke i »Höst-ispiggarne»*)Helsingfors Tidningar 1842. harmade författaren mer, än J. A. Gadolins kort förut synliga hånfulla recension af samma diktsamling; men den s. k. öfversättningen gick endast ut på att begränsa styckets tankegång – att bygga slussar förbi forsarna, – och den, som vill göra sig samma möda, skall i Cygnæi skrifter finna djupa strömdrag. Han nedskref, utan att senare ändra eller stryka, tankarnes öfverströmmande vårbäckar och varseblef icke, att han skref för ett tidehvarf, som, utslitet af tryckpressen, för hvarje decennium blir allt mera latläsare. Om en öfverlastad stil gäller numera: Grœca sunt.språk: latin Hvad man gaf sig mödan att förstå på Jean Pauls tid förstod man icke mer 1840, och hvad man förstod 1840 är efter 1880 knappt mera begripligt. Cygnæus insåg detta vid slutet af sin lefnad. Det kännes smärtsamt, när en tanke går ut att eröfra verlden och stadnar, som lokomotivet, i nordens drifvor. Men det var nu för sent; man gör icke om ett helt lifs verk. Skriftställaren med de rika, stora, lifsvarma idéerna och den tunga stilen fortfor stolt att vid tankarnes toilett förakta skräddarevalspråket »Kleider machen Leute»språk: tyska.

13 Fredrik Cygnæi författareverksamhet har varit rik, om|10|fattande och sjelfständig. Förutom tryckta tal, akademiska dissertationer, biografier och uppsatser öfver dagfrågor, har han utgifvit lyrisk och dramatisk poesi, recensioner, literaturhistoriska afhandlingar och historiska skildringar. Jag utbeder mig här att få vidröra endast sistnämnda, Samfundet närmast rörande del af hans arf åt efterverlden.

14 Om sin ståndpunkt som historisk skriftställare säger Cygnæus sjelf: »Vi trängta efter en lefvande åskådning af det hela i handlingens och de handlandes väsende»*)Saml. Skrifter, sid. 8.. »Realitetens uppfattning är den underordnade, trons den afgörande». – »Han» (ett samtida vittne) »tror sjelf det han anför och känner det, hvarom han afgifver vittnesbörd. Han har genomlefvat de känslor, som stadga hans tro; han har öfverlefvat de händelser, om hvilka han vill gifva andra visshet»**)Saml. Skrifter, s. 155..

15 Ståndpunkten är tydlig. Alla dessa tallösa detaljer, data, personer och motiver, af hvilka historien är sammansatt såsom tryckspalten af typerna, – dessa detaljer, af hvilka C. sjelf, under omfattande studier, samlat ett så rikt förråd, – anser han ega ett värde blott i den mån det hela genom dem framträder i en lefvande åskådning. Häfdatecknaren är först då berättigad till ett fullt förtroende, när han sjelf tror hvad han anfört, likasom det samtida vittnet först då vittnesgildt, när det menskligt känner det, hvarom det afgifvit vittnesbörd. Att denna uppfattning icke är trång, att förf. inrymmer ett vidsträckt fält för belysande detalj och historiska källor, framgår af hans grundsatsers tillämpning. Mindre bestämd är den plats, som der inrymmes åt historisk kritik, för hvilken tron och känslan ingalunda äro ensamt tillfyllestgörande. Det måste dock erkännas, att|11| Cygnæi uppfattning i hufvudsak angifver häfdateckningens nyaste kraf på inre nödvändighet och organiskt samband. Sedan 1850-talet, när C. uppställde sitt axiom för historien såsom en lefvande utvecklingsprocess, der hvarje del får sitt berättigande af det hela, har hjelpvetenskapernas uppradande af fakta på hyllor allt bestämdare anvisats sin nyttiga plats i rustkammaren, och numera är det endast vissa kompendiösa läroböcker förbehållet att belasta sina olycklige läsare med liflösa knotor af historiens skelett.

16 Om C. icke lyckades genomföra denna riktiga och vetenskapliga utgångspunkt så som han afsett, ligger felet – stilen oberäknad – dels i hans subjektiva uppfattningssätt, dels i ett öfverskattande af individens betydelse. Finska folkets historia blef för C. dess framstående mäns, likasom svenska folkets historia »dess konungars». Oligarcherne intogo monarkernes thron. Icke derför att C. skulle saknat öga eller kärlek för de ringaste; han beundrade Runebergs konst att uppställa desse som typer. Men hans håg låg åt härförarne i ordets och handlingens verld. När vid en af österbottniska afdelningens årsfester en talare prisade detta landskaps demokrati och manade till efterföljd, steg C. på tribunen för att protestera deremot och framhöll intelligensens aristokrati som bärare af landskapets ära och framtid.

17 Den nästan svärmiska kärlek, som Cygnæus hyste för sitt finska folk i dess lägsta kojor, låter ganska väl förena sig med en sådan förkärlek för dess ädlaste söner. Men i häfdateckningen medför denna uppfattning lätt en förflyttning af tyngdpunkterna. Det gifs verkligen ögonblick i folkens lif, när individen betyder allt; det gafs ögonblick, när Porthan var Åbo akademi, när Döbeln eller Duncker betydde den finska hären. Men om häfdatecknaren, utöfver detta ögonblick, förbiser individens förutsättningar i hans|12| folk bakom honom, sätter han denne rotlös på folkets thron. Cygnæi framställning har sålunda mången gång varit berättigad i skildringen af en afgörande situation, men han har utsträckt individens inflytande öfver gränserna för det dominerande ögonblicket. Jagandet efter motiver och bemödandet att i den objektiva handlingens ställe substituera den handlandes person såsom drifvande kraft inleder förf. på memoirens område och uppställer på historiens plats dess kommentar. Reflexionen trampar handlingen på hälarne; slutresultatet blir, som hos Rotteck i tiden, »des Verfassers Urtheil»språk: tyska. Ändtligen leder ringaktningen för detaljen i och för sig till en vana att förutsätta handlingens faktiska underlag såsom redan bekant; – en brist, som vidlåder hela Cygnæi skriftställeri och mer än något annat bidragit att afskrämma läsaren, hos hvilken förutsättes icke blott samma detaljkunskap i ämnet, utan ock samma bildningsgrad, som hos förf. sjelf. Detta är påtagligen för mycket begärdt af en lärdomens och bildningens storman; han har derigenom för de fleste undanryckt de premisser, på hvilka hans framställning hvilar.

18 I sin skildring af Duncker (sid. 8) anmärker C., att poesin gifver oss synthetiskt hvad den sakförståndiga prosan gifver oss analytiskt, och bekänner sig sjelf, som biograf och häfdatecknare, vilja stå på fältet mellan dem båda. En sådan ställning, om den kan bibehållas, vore utan tvifvel höjden af historieskrifningens konst. Men vådorna af en lutning åt endera sidan ligga nära, och C. var aldrig en man af medelvägen. Det är nästan rörande att läsa huru han, gång efter gång, ertappar sig sjelf på en betänklig lutning åt den poetiska synthesen och känner sig af sitt historiska samvete manad till en reservation, – såsom när han dräper sin egen åsigt med att benämna den »en artistisk fantasi», eller en|13| annan gång talar om »liknelsens ideala öfverdrift». Från Alfred de Vignys citerade yttrande, att »historien är en roman, diktad af folken», söker han dock manligen frigöra sig.

19 Det fanns en teg på detta neutrala skördefält mellan den synthetiska poesin och den analytiska prosan, der C. kände sig fri som fågeln i luften och derför rörde sig med otvunget snille, mången gång med en klarsynthet, som måste väcka beundran. Det var biografins område, och der var han mästare. Der stod individen obestridt främst; der fick motivet sin fulla betydelse och handlingen sitt logiska berättigande som dess kommentar; der fann den poetiska synthesen sin lyckligaste tillämpning genom att framställa en helgjuten bild. Jag räknar icke till dessa helgjutna bilder de ur mången synpunkt förträffliga skildringarne af Porthan, Runeberg, Duncker, Gripenberg, der de biografiska grunddragen förlora sig i vidsträcktare vyer, än mindre Hannibal, som förblef endast en storartad början till en kritiskt anlagd polemik mot den rådande romerska synpunkten. Deremot höra skildringarne af Rabbe Wrede, Pehr Adolf von Bonsdorff, Johan Jakob Nervander, Robert Tengström, Fredrik August Ehrström, Werner Holmberg, Erik Johan Lindh, Johan Reinhold Munck och slutligen Franz Mikael Franzén till det bästa och liffullaste, som intill våra dagar blifvit skrifvet om någon finsk man. Väl må icke förbises, att ju detaljen kunnat önskas på samma gång concisare och fullständigare, eller att förf:s värme understundom fört honom för långt; men det bestående värdet af dessa skildringar ligger i deras lefvande åskådlighet. De innehålla alla – främst de fyra första och den sistnämnda – ett stycke af samtidens lif, koncentreradt i och omkring en bestämd personlighet. Den tecknade gestalten framstår kännande, lidande och handlande mot bakgrunden af det lika liffulla|14| tidehvarf, i hvilket han andas. Mannen bedömes efter krafternas mått, handlingens motiv och de bekämpade hindren: »hans förtjenst är hans mening». Öfverallt strid, lidelse, motstånd, vallar af is att genombryta och vägar att trampa genom korsande, små personliga intressen. Förf. sparar icke på bjerta färger och polemiska hugg; hans dagrar falla på gestalten i förgrunden, och bakgrunden täckes oftast af mörka moln; men oväldig vill han vara derutinnan, att han icke fördöljer en svaghet eller öfverskyler ett felsteg hos teckningens föremål. Sådana biografier skrifvas endast ur samtidens hjerta. Efter få år är den verld af känslor, lidelser, motstånd och personliga hågkomster, hvarur de framgått, redan förgäten. Lifsgerningen qvarstår och bedömes bättre af efterverlden, men personligheten omhöljes af grafvens skuggor och förvandlas, i bästa fall, till en myth eller begapas i bronz af efterkommande slägten.

20 För Fredrik Cygnæi verksamhet som historisk skriftställare är det ganska betecknande, att förteckningen öfver hans tillämnade eller påbörjade arbeten är längre, än förteckningen öfver dem han slutfört. Hvarje slocknadt lif, som en gång varit rikt på vilja och tankar, efterlemnar ett dylikt bokslut, ruiner af tillämnade storverk, som aldrig uppstått ur afsigtens embryo, – höstens kringströdda, maktlösa, aldrig groende frön, som på sitt sätt vittna om sommarens fruktbarhet. Hos Cygnæus igenkänner man deri den ungdomliga lätthet, hvarmed han identifierade tanken och utförandet. Mellan dessa båda var gränslinien obestämd; handlingen förmådde ej följa den vidtskådande viljan; floden öfversvallade sin begränsade strömfåra.

21 Oaktadt anförda brister i form och innehåll, kan man ej undgå att ställa Fredrik Cygnæi betydelse såsom historisk skriftställare högt. Här, såsom i hela vår och Sveriges litte|15|ratur, står han ensam, utan föregångare, utan efterträdare, originel ända till ofattlighet, sjelfständig, högtänkt, storslagen i sin uppfattning, modig i sin hängifvenhet. Han har ströfvat genom ödemarkerna af vår historia mera som en botanist eller lanskapsmålare, än som en methodisk nyodlare, men hvar han gått fram, der har han gått som en såningsman. Han har öfverlemnat åt andra kartläggningen och byggandet af den breda, raka vägen till målet; hans specialitet har varit att utså nya synpunkter, att bortrensa ogräs, torrlägga sumpmarker, uppresa det fallna och gifva upprättelse åt det misskända. Han har velat omskrifva efterverldens redan nästan beseglade domslut på många håll, ehuru han medhunnit endast några få. Han har utstrött lifgifvande frön, som förtjena tillvaratagas, och på hans idéer, engång sofrade, skola efterföljande generationer frossa. När han – för att nämna endast ett par exempel – motvilligt begynte sina arkivforskningar för de nordeuropeiska folkens historia, säger han sig dermed ha velat eröfra medel åt Finlands litteratur till ett aktivt deltagande i lösningen af verldshistoriska frågor. När han, än motvilligare, gick att upprensa dyn af 1741 års krig, ville han först visa huru ett folk icke bör handla, om det ej vill erkänna sig värdigt undergången, och dernäst, att ett folks eller en individs ära aldrig kan ohjelpligt mördas af främmande hand. Sker sådant, är det alltid ett sjelfmord. Cygnæi »Hufvuddrag af Finlands historia», ehuru utkastade med ett programs flyktighet, äro lika uppfyllda af snillrika ljusblixtar, som af djerfva paradoxer: Finland har genom förlusten af sin sjelfständighet räddats från tillintetgörelse; katholicismen har, mer än svärdet, eröfrat detta land; bristen på medeltidskrönikor och historisk tradition, ja, sjelfva det sentida framträdandet af en finsk historia, äro intet annat, än konse|16|qventa följder af Finnarnes oförmåga att bilda en stat o. s. v.

22 Ingen har före Fredrik Cygnæus så skarpt, så hänsynslöst och dock i många delar så träffande blottat den djupa inre klyfta, som döljer sig under det yttre sambandet mellan Sveriges och Finlands historia. Han har gjort det fullt medveten af hvad han dervid vedervågat på en tid, när de store svenske häfdatecknarne åtnjöto en obestridd talan äfven hos oss; – han har gjort det, sjelfständig och ensam, medan han visste sig vara af få förstådd och när ännu intet parti uppbar hans åsigt, ännu ingen opinion fanns som kölvatten för hans djerfva seglats. Ingen har varmare och uppriktigare än han skänkt sin beundran åt svenskt hjeltemod, ingen har amplare erkänt allt hvad Sverige gjort för Finlands kultur och dess folks frihet. Men under allt detta går genom samtliga Cygnæi historiska skrifter, genom icke få bland hans poetiska, genom alla hans föredrag, alla hans tal, man kunde säga genom hela hans offentliga lif, den röda tråden af de båda folkens vänskapliga, men oundvikliga boskilnad. Redan 1843 föranledde 1741 års krig hans anmärkning, att dock något mer än Bottenhafvet skilde Sverige och Finland åt. Redan då vågade han det spetsiga ordet, att Finland härjades af två fientliga härar, och glömde icke Sekreta Utskottets bekanta yttrande, att »enda risken af ett olyckligt krig vore Finlands ruin eller förlust». Boskilnaden visar sig vidare 1848 i Cygnæi inledning till »Bidragen», der han skildrar Carl XII ur finsk synpunkt och kallar honom »en Sven Dufva bland konungar». I revisionen af kapitulationen i Kalix framträder, några år senare, den finska synpunkten med en våldsamhet utan motstycke dittills i historisk polemik och antager slutligen 1858, vid skildringen af Dunckers strider, så starka uttryck, att dessa,|17| visst icke utan skäl, af Svenskarne betraktadesoriginal: bctraktades som en djerf förolämpning. För mindre än så hafva nationernas målsmän utmanat hvarandra, och Svenskarne blefvo icke Cygnæus svaret skyldige. Hans tal vid Nordensköldsfesten 1857 var icke egnadt att lugna förbittringen; det väckte tvärtom ett eko i närmaste omgifning hemma. Jag mins icke orden, men jag kan som närvarande vittne intyga, att den kraftiga protesten mot »träldomens gyllene nästen» beledsagades af de mest aktningsfulla uttryck gentemot Sveriges folk. Faktiskt är, att åhörarnes vrede begynte egentligen då, när de icke mer stodo under talarens inflytande. Det var alltid så med Cygnæi tal. Ordet flöt öfver hans läppar så lefvande kraftfullt, så varmt öfvertygande, med en så måttfull och mjuk nyancering af en böjlig organ, att den lyssnande kretsen icke hann öfverlägga. Hans tryckta ord voro en död gipsmask af hans lefvande ord.

23 Denne talare stod alltid vänd mot framtiden. Huru han, vid sistnämnda och andra tillfällen, uppträdde i främsta ledet som exponent för en ny tids folkmedvetande och bar sitt lands fana högre, än de fleste då ännu ansågo förenligt med vår framfarna och nuvarande ställning, bevisas af ingenting bättre, än af de blandade känslor, hvarmed hans tal emottogos. Åhörarne stodo häpne; efteråt infann sig hos många indignationen. Man hörde sägas: Cygnæus är galen! Må vara, att en protest kunnat affattas lugnare och välja ett lämpligare tillfälle, men om den dervid funnit sin åsyftade slagvidd, är en annan fråga. En protest behöfdes mer än någonsin 1857, när krypskyttar från Finland smögo sig i strumpfötterna in i Aftonbladets eller Allehandas spalter med anspråk att gälla som folkets röst. Det öppna, manliga ordet rycker med sig de obeslutsamme. Ställ en man der Cygnæus kände sig stå, i spetsen för ett under sekler|18| tigande folk, hvars länge undertryckta sjelfkänsla ändtligen finner ord och frambryter intensiv, hänsynslös, öfverväldigande, och säg icke då till denne man: var diplomat, såra icke, välj dina uttryck! Deri ligger, på andra områden, nyckeln till Snellmans uppträdande, – kilens, som skoningslös inträngde i tidens remnor och klöf klippor i stycken, medan tidsmedvetandets lugnare exponenter, Runeberg, Lönnrot, Rein, valde mildare, med deras skaplynne mera förenliga uttrycksformer. Cygnæus var framför allt talare: framsagdt eller skrifvet, bar hans ord alltid stämpeln af improvisation och fotograferade ögonblicket.

24 Hvad voro då dessa våldsamma protester i grunden annat, än brinnande kärlek? Många hafva älskat sitt land, men få hafva känt sig så solidariska dermed, som Fredrik Cygnæus. Detta land, detta folk var, om icke hans högsta ideal, dock alltid hans varmaste. Hvarje verklig eller förment förolämpning, hvarje sårande ord, hvarje öfverlägset medlidande, uttaladt om hans fädernesland, var för honom som ett slag i ansigtet och kallade honom under vapen. Kosmopolit i mycket annat, var han i allt, som rörde Finlands ära, dess främste värnepligtige. Och såsom han kände sig förpligtad att bära dess fana högt, när det gälde att möta ett angrepp, kände han sig ock förpligtad att icke förtiga dess brister. Den, som kallar C. en lofsångare af det finska folket, har hvarken hört eller läst honom. Han begagnar hvarje tillfälle att göra rättvisa åt dess goda egenskaper, dess mod, dess intelligens, dess okufliga ihärdighet och förtröstan på framtiden; men han kallar detta folk trumpet, misstänksamt, vresigt, obilligt och fordrande i sina omdömen, sparsamt i smått, slösande i stort, särskildt böjdt att från sina utmärktaste män afskära heder och ära; han kallar det »ett beskedligt folk, fullt af elakheter». Detta|19| folk älskade han dock med en ynglings kärlek, så mycket intensivare, emedan den gafs odelad.

25 I kommentarierne öfver Kalevala och Fänrik Stål fick Cygnæus ett vidsträckt fält för sin glödande fosterlandskärlek. Nämnda utläggningar förena fyndigheten af en rik fantasi med resultaten af omfattande esthetiska studier. Om böjelsen att »se likheten framför företeelsen» stundom fört honom längre, än en kallare kritik vore hugad att följa, bjuder han i ersättning en förvånande rikedom af nya, ofta geniala synpunkter. Han är den förste, som löst Kullervos dunkla gåta: träldomens förbannelse, kampen för frihet, och derigenom kastat en ljusstråle in i den finska folkandens djup. Sedd i sådan belysning, skall denna folkdikt förgäfves söka sitt motstycke i månget rikare folks litteratur.

26 Jag har hört någon säga, att Cygnæus följt Runeberg såsom shakalen följer lejonets spår, frossande af dess byte. Det är en fåkunnig liknelse. Cygnæus har svärmat för 1808 års hjeltar långt innan desse blefvo en myth i Fänrikens sägner*)Jmf. hans teckningar från 1808 i H:fors Tidn. 1842.. Runeberg och Cygnæus vuxo ur samma tids rot, likasom Lönnrot och Snellman. De föddes i nattväkten mellan den afton, som var, och den morgon, som komma skulle. Ur sådana brytningsperioder i folkens lif uppvexer alltid någonting kraftfullt, och någonting måste komma, som icke var Porthan, icke Franzén, icke Choræus, än mindre Sjöström. Kalevala kom, Runeberg kom, Snellman kom, och om Cygnæus, som följde dem tätt i hälarne, icke kunde mäta sitt mått med deras, så var han otvifvelaktigt, som samtida, ben af deras ben och blod af deras blod. Honom fattades hvarken snillets begåfning eller kärlekens kraft för att vara|20| med dem jemnbördig: honom fattades endast förmågan att omsätta sig sjelf i motsvarande handling.

27 Det har sagts, och säges måhända ännu, mycket oblidt om Fredrik Cygnæus. Man har sagt: Han var talare, och hans ord förklingade med de känslor, som framkallat dem. Han var skald, och hans dikter gingo som ofruktbara, purpurfärgade moln öfver samtidens horizont. Han var historiker, och han skref eller föredrog, icke historia, men om historien. Han var esthetiker, kritiker, och han gaf hvad han såg i ämnet, icke ämnet sjelf. Han var slutligen konstens befordrare och – ja, derutinnan är man förlägen om andra inkast, än möjligen det, att han 1868, när landet hungrade, ansåg äfven de ideela intressena behöfva bröd, eller att han skänkt åt Helsingfors stad ett museum, hvarmed staden ej rätt vet hvad den skall företaga sig.

28 Hvad återstår?

29 Ja, hvad återstår?

30 Är detta allt, då återstår blott att till den långa raden af begåfvade, men förfelade lif anteckna ett nytt; då är detta namn, sedan det sjunkit ned under tidens synkrets, endast »skuggan af en rök», en försvinnande meteor. Efterlefvande hafva trott sig uppfylla en döendes sista vilja, när de på den i klippan uthuggna grafven låtit inrista ett flyktigt, bizarrt hugskott, framkalladt deraf, att Helsingfors stads kyrkoråd förärade klippan till Cygnæi hviloställe. Gåfvan gjordes i fosterlandets namn, på förslag af dåvarande kyrkoherden, sedermera biskopen A. J. Hornborg. En sällsynt utmärkelse, men med hvilken rätt? Såsom deltagare i kyrkorådets nämnda beslut, är jag skyldig ett svar på denna fråga.

31 Hvad Fredrik Cygnœus var för fosterlandet, det rymmes ej inom dagopinionerna, det rymmes ej ens i det enda han faktiskt efterlemnat: hans talrika skrifter och konstens upp|21|blomstring i Finland; – det rymmes endast i ramen af detta lands kulturhistoriska och politiska utveckling under 4:de, 5:te, 6:te, 7:de och 8:de decennierna af detta århundrade. Man måste jemföra hvad landet var 1832, när universitetet blef bofast i Helsingfors, och hvad det är 50 år derefter, den dag som är. Man måste väga de krafter, som under denna långa tid samverkat för nutidens resultat, och mäta en hvar efter sin tids mått. Den, som genomlefvat en sådan tid af märkvärdiga omhvälfningar, sett ett folk gå som i drömmen och sett det vakna, – den förstår hvilken rol en väckare spelat och hvad hans lifsgerning innebär.

32 Det är sant och redan anmärkt, att individens ingripande i historiska tilldragelser lätt kan öfverskattas. I vår historia har denne dock haft ett friare spelrum, till följd af massornas fåtalighet och apathi. Massor behöfva initiativ, och hvarje sådant verkar som drifvande kraft. Andra hafva åtagit sig handlingens initiativ, som verkar omedelbart och synes mera; på Cygnæi och hans själsfränders lott föll idéns initiativ, som är höstutsädet, hvilket blott kan bedömas af sommarens frukt.

33 För den krets, till hvilken jag nu har äran tala, behöfver jag knappt anföra några bevis för det mäktiga inflytandet af Cygnæi initiativ i ett nu förflutet tidskifte, quorum pars fuimus.språk: latin Men låt oss antaga, att en nästföljande generation står vid den nämnda urhålkade klippan och stafvar det namn, som står ristadt derpå. Några få återblickar må då tjena att belysa namnets betydelse.

34 Finska kadettkorpsen var före 1833 utan tvifvel en ganska aktningsvärd uppfostringsanstalt för unge krigare, med god disciplin o. s. v., men högre vyer, än kejserligt välbehag och en förmånlig befordran, sökte man der förgäfves. Nämnda år inträdde F. C. som lärare vid kadett|22|korpsen och fann ungdomen mottaglig för upphöjdare åsigter. Han begynte, andra fortsatte. Från denna tid – säga oss anstaltens dåvarande elever – kände den finske kadetten sin kallelse att värna ett fosterlands ära, hans korps blef en plantskola, från hvilken landet mottagit mången utmärkt medborgare och der en tradition om pligter mot land och folk fortfarande bibehållit sig.

35 Helsingfors mottog år 1828 ett universitet utan fäste i traditionen, utan klara mål, med en servil styrelse och en till hälften förvildad, till hälften i böcker begrafven, splittrad studentkorps. År 1839 uppträdde der docenten Cygnæus och vann, som kurator för Österbottningarne, ett vexande inflytande på den studerande ungdomen. Från honom utgick förslaget att med en allmän studentfest ihågkomma hundrade årsdagen af H. G. Porthans födelse den 9 November 1739. En ganska komisk skuggrädsla på höjderna omintetgjorde den allmänna festen, men Österbottningarne fingo fira den och inbjödo, då för första gången, representanter från öfriga studentafdelningar. Ett glänsande tal af Cygnæus, ett tal som fann gensvar i vida kretsar, flyttade, så att säga, med ett slag Porthans namn från litteraturhistorien och den lärda traditionen in i det finska folkmedvetandet, der detta namn snart blef ett föreningsband för alla, som vidhöllo ett för sig bestående finskt folk med en likaledes på finska folkandens utveckling grundad finsk historia. Från denna 9 November 1839 återkommo Porthansfesterna hvarje år och ledde slutligen – ånyo medelst F. Cygnæi ihärdiga initiativ – till uppresandet af Porthans staty i Åbo 1864; från samma 9 November och från jubelfesten 1840, då C. skref helsningen till magistrarne, fick det finska universitetet ett fastare fosterländskt mål och dess unge studenter ett värdigare strids|23|ämne, än de dittills vanliga emeuterna mot rektor eller gatukravallerne mot polis och ryska patruller.

36 Men om universitetet från 1839 och 1840 allt mera antog en fosterländsk riktning, fortfor ännu den stora allmänheten utom dess murar att vara föga berörd af annat, än dagens små frågor, af vindkasten från Petersburg, af tidningarnes polemik, af konst- och theaterfrågor. Ännu behöfdes en kraftig väckelse för det slumrande folkmedvetandet, och åter utgick denna, plötslig och blixtlik, från idéernas verld.

37 Det var 1848, »das tolle Jahr»språk: tyska, då en stor del af Europa uppflammade i revolutioner och skakningen meddelade sig ända till våra lugna bygder. 40 år gammal, hade Cygnæus varit pojke nog, att med några andra pojkar om 30 år dricka februarirevolutionens skål i champagne hos konditor Clopatt och småle åt marseljäsen, som i den skuggrädda tiden sjöngs på gatorna. Studenterne fingo tillåtelse att, efter 13 års paus, åter fira en majfest på Gumtäkts fält. Året förut hade Runebergs »Vårt Land» blifvit med förtjusning läst i Borgå Tidning och Joukahainen, men ännu blott läst. Pacius fick i uppdrag att skrifva en melodi dertill för majfesten; han tog uppdraget lätt, såsom han sjelf berättat mig, och skref i hast något, som han ansåg kunna gifva stämning åt festen. Den 13 Maj 1848 uttågade studenterne under gardesmusik till majfältet. De hade fått en fana för denna fest, Finlands fana; den fick icke bäras i spetsen för tåget, den planterades, före tågets ankomst, som dekoration midtpå majfältet.

38 Dagen var solig i vårens första grönska. Tåget anlände; täta leder med sångarne i spetsen ordnade sig kring fanan, och i en vid cirkel deromkring stodo inemot 3, 000 åskådare af alla åldrar och samhällsklasser. Sångarne, i förening med gardesmusiken, uppstämde nu för första gången|24| Vårt Land. Intrycket var öfverväldigande. Så långt man kunde se öfver det vida, folkfyllda fältet, blottades, utan maning eller öfverenskommelse, alla hufvuden, hvarje öga fuktades, och när efter sista versen följde ett dånande hurrarop, qväfdes rösten hos många af tårar.

39 Sådan var »Vårt Lands» döpelse som finsk folksång, hvilken det blef från denna dag. Ännu hade icke den upprörda stämningen lugnats, när Fredrik Cygnæus uppträdde på tribunen bredvid fanan. Han var då i sin mannaålders fulla kraft, sådan Löfgren har fäst hans bild på duken, draperad i sin svarta venetianska kappa och betraktande, under pausen, som åtgick att äska ljud, den stora kretsen af åhörare med en herskares lugna blick. Derpå begynte han festens förnämsta officiösa tal, den honom anförtrodda skålen för fäderneslandet. Man var redan van att höra en sådan vid alla studentfester, men en skål som denna har aldrig förr och aldrig sedan blifvit utbringad i detta land. Han talade en timme utan afbrott, och denna timme tycktes – åtminstone för de närstående, som uppfångade hvarje ord, – kortare än en qvart. Folkskarorna stodo utan ljud, och när ett sorl förnams i den yttersta ringen af åhörare, der afståndet var för stort, blef det hastigt nedtystadt, – en ovanlig uppmärksamhet, åt hvilken en talare i vårt land sällan kan glädja sig.

40 Men så egde också detta tal en sällsynt förmåga att fängsla. Det har aldrig blifvit upptecknadt, följaktligen heller aldrig tryckt, det var en fullständig improvisation, och stenografin var då okänd. Utgångspunkten var Finlands namn, – huru det genljöd till oss långt ur sagornas natt; huru det var främlingars skräck och egnas tjusning; huru det var ursprungsordet för allt hvad vi på jorden ega heligt och dyrbart; huru det vexte genom seklerna, ömsom|25| hånadt och ömsom äradt; huru det flöt in i vårt väsen från vaggan till grafven; huru det eldade krigarens håg, der han blödde på slagfältet, och styrkte den tröttade odlarens mod, der han kämpade mot polarmakterna för Europas civilisation; huru detta namn var oförytterligt som lifvet och mer än lifvet; huru det tyngde förrädaren till jorden och upprättade den redlige medborgarens brutna kraft; huru det för sina söner innebar allt, fordrade allt, gaf allt, och huru vi för detta namns ära, dess aktade plats i samtiden och dess ofördunklade fortvaro genom seklerna måste lefva och dö.

41 När dessa ord nalkades slutet, hade den nedgående solen öfvergjutit vattenspeglarna af Gammelstadsfjärden med glänsande guld. Talaren utsträckte sin arm; – jag mins ej hans ord, men de gingo i förväg för de då ännu okända gripande orden från den 5 Juli: »säg, kan man dö för detta land?» – och med dessa ord nedsteg han från tribunen.

42 Intrycket är omöjligt att skildra. Jag tror mig ej öfverskrida ens häfdatecknarens lugna måtta, om jag säger, att denna 13 Maj 1848, Vårt Lands döpelseakt och Fredrik Cygnæi tal voro epokgörande. Ty från denna dag utgick genom de på majfältet samlade åhörarne, framför allt genom ungdomen, en framtidens lösen till hela landet, och tidens riktning blef från denna dag afgjordt en annan i alla utvecklingsformer. Det är vanskligt att mäta bärvidden af sådana intryck, som under mansåldrar grott i oklara känslor och, väckta till lif, behöfva andra mansåldrar för att mogna i handling. Men söker man skönjbara yttre verkningar, är det nog att erinra huru från denna tid alla nationela frågor begynte antaga form och utbilda sig i partier; huru litteraturen på finska språket begynte utveckla sig med en snabbhet, som injagade fruktan på maktens höjder; huru universitetets och dess konsistorii styrelseprinciper totalt omsväng|26|des; huru (för att begagna ett senare uttryck af Cygnæus) »den nya tiden uppsteg med Rein på universitetets rektorsstol»; huru J. V. Snellman framträdde från handelskontoret till den akademiska kathedern och derifrån till ledningen af landets finanser; huru reformer i alla riktningar trängde sig fram och, efter en spännande kris i kriget mot vestmakterna, omskapade landet ända in i dess ödemarker samt huru slutligen, – åter igenom en talares initiativ, – det tigande folket fick ord och talan vid landtdagen 1863. Att allt detta ingalunda var en dags, en skalds eller en talares verk, – att det fastmer berodde af många tiders, viljors, hjertans och intelligensers samverkande kraft, – borde vara öfverflödigt att erinra. Men den man, som i ett gifvet ögonblick samlat, såsom i en brännpunkt, sin tids oklara spörsmål och gifvit på dem ett för alla fattligt svar; – den man, som i sig koncentrerat tidsmedvetandet och gifvit detta ett klart uttryck; – den man slutligen, som, stödd på ungdomen, gifvit det närvarande ett mål och framtiden ett innehåll; – han har icke talat och icke lefvat förgäfves.

43 Den 13 Maj 1848 var glanspunkten i Fredrik Cygnæi lif och ensam nog för ett äradt minne. Hans tal om Finlands namn var icke blott hans bästa tal, utan ock hans sista, i den mening, att han sedan, så ofta han än uppträdde och lyckades hänföra sina åhörare, aldrig mer var densamme, som i tribunen på majfältet. Denna timmes ansträngning, för att under fri himmel kunna höras af flera tusen omkring honom samlade åhörare, sprängde hans röst, hvilken sedan aldrig återfick sin förra styrka och klang. För en talare betydde detta detsamma, som för en krigare förlusten af hans högra arm, men C. yttrade, vid frågan om denna förlust: »det gör ingenting, jag har en gång talat».

44 Den tid, när F. Cygnæi ord ljöd kraftigast, var för vårt|27| land såsom ett stort, öppet såningsfält, från hvilket nästan allt det bästa i efterföljande decennier ledde sin första upprinnelse. Ännu helt nyss förut hade allt slumrat, allt väntat, allt rört sig mekaniskt efter vederbörandes formulär, och desse vederbörande sjelfve lyssnade andlöst på hvarje hostning från sina vederbörande. Tidens rullande hjul, nyss fastspikadt, begynte knaka i fogningarna och röra sig framåt. Men trycket, i stället att minskas, tycktes blifva allt tyngre. Censuren, som nedtyngde ordet och handlingen, fann sig befogad att slutligen äfven mästra tanken. Vid den tid, när Snellman icke fick föreläsa om den akademiska friheten och, några år senare, när filosofins namn utströks från vetenskaperna, befanns F. Cygnæus vara »en outrerad menniska». Att hans flygt ej stäcktes, berodde endast på stridssättet. Han gick ej bröstgänges mot murar och makter, som Snellman: sonen af en biskop hade uppvuxit vid andra änterhakar, än sonen af en sjökapten. Ingenting kan förliknas vid det förnäma förakt, blandadt med blodig ironi, hvarmed C. i tal och skrift behandlade sin tids herrar Polonius af alla ordningar. Fiender saknades icke, men man ansåg honom oskadlig, man lät honom hållas. När man slutligen insåg sitt misstag, hade det rullande hjulet gått framåt med vexande hastighet och kört öfver sina förra körsvenner. F. Cygnæus var långt ifrån oskadlig. Men i ett samhälle, der den bundna pressen lefde på förlegade nyheter, landtbruk, följetoner och småträtor, hade man endast oklara och sporadiska aningar om ordets makt. Skraporna åt en sömnig censor ansågos merändels såsom tillräckligt skyddsvärn. Censor åter, som icke tyckte om skrapor, förskansade sig bakom ett edikt af censurkomitén, dateradt den 18 Januari 1854, hvari hufvudstadens tidningar anbefaldes att inlemna censurexemplaret|28| »korrigeradt och tryckt på skrifpapper, sist 24 timmar före den för bladets utgifvande bestämda tid»*)Detta dråpliga cirkulär förvaras, jemte andra dess likar, för efterverldens nöje..

45 Det tryckta ordet var således den ettersprutande draken, det talade ordet var dess ofjädrade unge. Kyrkan, universitetet och skolan hade sina begränsade talarestolar; den offentliga tribunen upprestes endast vid skålar och underdåniga fägnetal. Den föga talföra finska tungan hade glömt sina språköfningar vid fordna riksdagar, och knappt ett ljud förnams i allmänna frågor. Det var derför med icke ringa förvåning det tigande landet åter hörde ett fritt ord i en konstnärligt utbildad form gripa in i dagfrågorna. Lyckligtvis gällde det ännu ej politik, det gällde blott fosterlandet, men i detta bo begynte drakungen vexa. F. Cygnæi tal ha ej infört talarekonsten i Finland, men han har fört ordet ut från predikstolen och kathedern in i det offentliga lifvet. Engång så långt kommet, blef detta ord en makt, som, framskjuten af tidsströmmen, snart nog klef upp i landtdagens tribun och svällde ut i den periodiska pressen. Föredömets ära och de första segrarna tillhöra F. Cygnæus. Men att hafva infört det fria ordet i ett folks offentliga lif, är en mannabragd af så omfattande vidd, att endast en censor kan underskatta dess betydelse.

46 De, som endast sett den af åren och inre vulkaniska krafter brutne eremiten under hans sista tid derborta i hans cell vid hörnet af Henriks- och Alexandersgatorna, eller de, som blott känna honom af hans skrifter, skola ej kunna föreställa sig hvad hans ord förmådde under hans styrkas dagar. Han gick fram som en bergsflod med idéernas makt och ryckte med sig allt, som var öppet för stora vyer. Få minnas numera, att i bottnen af mycket det bästa, som ut|29|gör nutidens hugnad och ära, ligger en längesedan framkastad tanke af F. Cygnæus. Hans fordne kadetter och fordne Österbottningar – nu alla gråhårsmän – minnas det, de. När han, på sitt vanliga storslagna sätt, benämnde de senare »Finlands Athenienser»*)Athén och Helsingfors, anmärkte han, äro belägna under samma meridian., mindre för deras egenskaper i öfrigt, än för deras otack mot sina utmärkte män, hafva de sedan med ett helt lifs tacksamhet försonat mot honom hvad stunden brutit.

47 Äfven Finlands konstnärer, skådebanans lättvingade kohorter inberäknade, kunna aldrig förgäta denne sin främste sakförare. Med de lycklige bland dem har han delat segrar och framgångar; de olycklige, de brutne, de regellöse, de lätt förvillade och mot nöden kämpande bergade han som redlösa spillror ur lifvets haf. Han kallade sig »alla slarfvars förmyndare»; studenter och artister täflade om att tömma hans kassa. Fanns der en yngling med hopp om framtid, glömd bland studenternes täta leder, uppsöktes och stöddes han af F. Cygnæus. Universitetets ungdom behöfver ett sådant tillmötesgående: F. C. uppfattade detta som en pligt, ej blott som en väntjenst. Det hände ibland, att han skördade ringa tack derför, men han glömde undantagen, han visste sig vara omgifven af ungdomens tillgifvenhet och hade på gamla dagar sin fröjd af att höra studentsången utanför sina fönster hvarje 1 April. Denna hade blifvit en så häfdvunnen tradition, att J. V. Snellman anmärkte med indignation d. 1. April 1881, när hans vän icke mer fanns bland de lefvande: i dag ha de glömt att sjunga på Cygnæi graf!

48 Det sista band C. i lifvet bröt, när krafterna sveko, var ordförandeplatsen i Finska Konstföreningen. Sedan 1847, när han invaldes i direktionen, var han dess ledande själ.|30| Denna förening (och mycket annat) har icke, som mången föreställer sig, gått fram med reglementen och penningar; – reglementen uppfostra tjinovnikar och penningen köpmän. Konstföreningen har gått fram genom personliga inflytanden, genom mycken tålmodig och ihärdig kärlek, genom sällsynt humanitet, genom en ovanlig förmåga att frammana, lifva och stöda okända anlag, klargöra vacklande viljor och från början uppställa konstens höjdpunkt som slutändamål. I dessa egenskaper har Cygnæus varit en mästare, och derför kan honom icke förvägras en öfvervägande andel i Konstföreningens storartade resultat: skapandet ur intet af en redan i Europa aktad och erkänd finsk konst.

49 Med detta Cygnæi sista lefnadsmål slutar jag här anteckningarne om en personlighet, som varit för mångsidig och för egendomlig för att inrymmas inom den trånga ramen af en timmes föredrag. Jag har icke velat beröra hans verksamhetsfält i den lägre eller högre undervisningens tjenst, der dock mycket vore att tillägga, icke ens bokslutet af vetenskapsmannens, skaldens och skriftställarens efterlemnade arf. Biografen har föregått, litteraturhistorikern begär ordet. Mellan dessa två står ett samtida vittne om personligheten, förvissadt, att äfven till detta vittnesbörd kunna läggas många betecknande drag. Olika, som Fredrik Cygnæus uppfattats under lifvet, skall han sannolikt än vidare uppfattas efter sin bortgång. Men huru omdömet om honom än må utfalla, hans framstående plats i sin finska samtid skall ingen kritik af menskliga brister mer lyckas förneka.

50 Han stod framom denna samtid i vidden af sin synkrets och i omfattningen af sina idéer. Han såg mot framtiden och sådde dess frön: derför uppfattades han af ungdomen, medan det stora flertalet af äldre samtida ansågo honom för en svärmare, och derför står han ännu bortskymd|31| af de skördar, som uppvuxit ur hans utsäde. Af få förstådd, af flera klandrad, af många beundrad; ensam i lifvet, ensam i döden och dock synlig för alla i tidens och folkets främsta led; – kosmopolit i sin verldsåskådning, men glödande i sin kärlek till fäderneslandet; – stortänkt, human, sjelfständig, frisinnad, subjektiv, utan beräkning, lätt hänförd och lätt hänförande, alltid väckande, manande, lifvande, stark i initiativ och svag i utförande; – som skriftställare delvis måttlös, formlös och dock alltid uppställande för sig och andra det högsta mått och den ädlaste form; – som talare liknande skådespelaren deri, att ögonblicket var hans efterverld, men olik denne deri, att han ständigt gaf sig sjelf och ingen annan, – var Fredrik Cygnæus en man, på hvilken med rätta kan tillämpas Schillers ord:

»Wer für die besten seiner Zeit gelebt,språk: tyska

Der hat gelebt für alle Zeitenspråk: tyska».