2 Endast få månader skilja oss från den mulna höstdag, när vi började läseåret. Ingenting är märkbart förändradt i vår närmaste omgifning. Universitetet går, som det tyckes, ostördt att fortsätta sitt sekulararbete. Vi behålla bland dess styrelse och dess lärare de män, åt hvilka upplysningens verk i landet förut varit anförtrodt. Endast två aktade lärare saknas uti vår krets, från hvilken de gått för att på andra håll göra sin vetenskap fruktbärande; – den ene till ett sydligare land, der den norra hemisferens stjernor stå lägre på himmelen. De luckor, som uppstått i studenternes leder, fyllas snabbt af andra, som gå samma väg framåt på vetandets bana.
3 Ett är dock annorlunda. Visaren på tidens ur har flyttats framåt och pekar nu på en stormig epok i häfderna. Vi mötas med andra tankar, andra känslor nu, än när Finlands hufvudstad var uppfylld af kejsareminnen. Vi stå framför ett storartadt politiskt och socialt tidskifte, som otvifvelaktigt skall återverka äfven på detta universitet, och vi måste vara beredde att möta det som män, som medborgare, som vårdare af det dyrbara kulturverk, hvilket är lagdt i våra händer.
4 En vidtutseende politisk kris har uppstått i sydöstra Europa. En af dessa skenbara tillfälligheter, hvilka aldrig uteblifva, när riken falla, har satt det osmaniska väldet i lågor och hotar att antända de många brännbara ämnen, som ligga beredda i tidens|18| sköte. Det säregna för vår tid är, att alla folk och alla länder blifvit mer och mer solidariska inbördes. Fredens framsteg och krigens störingar utbreda sig numera, som luftvågorna, till långt aflägsna punkter. Vi kunna icke tänka oss en så bortgömd koja i Finlands ödemarker, att icke ekot af ett kanonskott i Europa skulle komma äfven dess grundval att darra; och om vi tvifle derpå, må vi fråga nybyggaren i våra skogar hvad han nu betalar för saltet. Ingen enda bland oss skall heller, till följd af vårt samband med ryska riket, kunna stå fullkomligt oberörd af den orientaliska frågan, derest densamma, såsom det nu vill synas, genombryter de dammar, med hvilka den europeiska statskonsten under en lång följd af år förgäfves sökt hejda dess utbrott.
5 Ännu för 20 år sedan funnos statsmän, hvilka trodde på möjligheten af det turkiska väldets pånyttfödelse. Numera tviflar ingen derpå, att dess fall är endast en fråga om tid. Det måste dela alla asiatiska despotstaters öde att sönderfalla inom sig sjelf; men det vegeterar i samma rika nejder, der det grekiska kejsaredömet vegeterade tusen år med förstörelsen i sitt inre. Alla kombinationer äro här vanmäktiga, allt förutseende jäfvas af morgondagen. Det nu lefvande slägtet har bevittnat stora politiska kriser, men ingen, som i omfång kan mäta sig med krisen i orienten. Bryter denna genom dammarna, så uppstår en strid, hvars tidsmått ingen kan mäta, hvars skiften ingen kan beräkna, hvars omfattning ingen kan förutsäga och hvars utgång, huru än ödets lotter falla, måste medföra stora förändringar. Alla häfstänger för menskliga lidelser måste här komma i verksamhet, och med de politiska frågorna intrassla sig religiösa, nationela och sociala konflikter i en fruktansvärd utsträckning.
6 Må vi derför vörda den högsinte Monark, vår Storfurste, hvars hela regering varit egnad åt folkens lycka, åt fredens välgerningar, och som Europa redan mer än engång haft att tacka för fredens upprätthållande; – må vi äfven nu hembära honom vår vördnadsfulla erkänsla för det att han, med all den långmodighet hans rikes värdighet tillåter, pröfvat hvarje medel till en fredlig biläggning af en så ödesdiger och vidtutseende kamp, innan|19| han griper till vapen för trosförvandters och stamförvandters menskliga rätt i den brinnande östern. Hans folk kunna vara förvissade, såsom verlden är det, derom, att han icke utan det högsta nödtvång drager sitt svärd, och på honom stadnar ingen blodskuld från härjade länder, från blödande folk. Må den Allsmäktige gifva honom kraft och hans vapen seger!
7 I samma stund en kamp af verldshistorisk betydelse sålunda hotar att genljuda äfven till våra aflägsna bygder, sammanträda, få steg härifrån, Finlands församlade ständer, för att låta förnimma folkets röst i landets angelägenheter. När i vår tid ett folk talar efter fem års tystnad, vibrerar dess stämma långt inom egna landamären, och hvarje landtdag är såsom en milstolpe på framåtskridandets bana. Men den nu sammanträdande landtdagen – den fjerde i vår nyvaknade konstitutionela tillvaro – får en egendomlig betydelse derigenom, att de vigtiga frågor den är kallad att handlägga likasom uppstå i skuggan af tidens hotande bakgrund. Bland dessa frågor, som alla vänta en lösning och som hvar för sig tyckas fordra en odelad uppmärksamhet, är en, som står i nära samband med tidens politiska tilldragelser och på samma gång, så att säga, vidrör folkets hjerterötter, i det att hon ingriper i hvarje familjs, hvarje enskild medborgares lif, nemligen införandet i vårt land af den allmänna värnepligten.
8 Dess historiska grund går långt tillbaka, bortom det moderna samhället, bortom den moderna krigskonsten, till de tider, när hvarje härad uppställde en afdelning af folkhären. På denna gamla grund uppstodo först den feodala länspligten och rusttjensten. Sedermera infördes, med den stående hären, först utskrifningen, jemte värfvade trupper, derefter det af Gustaf II Adolf och Carl XI ordnade indelningsverket. När detta tillsvidare upplöstes 1809, följde först åter värfvade trupper, sedermera 1854 ett kort upplifvande af det gamla indelningsverket, derefter ånyo endast värfvade krigare, och nu följer slutligen värnepligten. Denna är, som bekant, delvis införd i Sverige och andra länder, men har blifvit fullständigt utbildad i Tyskland och derifrån öfvergått till Ryssland, hvarifrån den gör sitt inträde i Finland.|20| Värnepligten grundar, likasom den fordna folkhären, landets försvar på det beväpnade folket, men skiljer sig från folkhären deri, att den begränsar vapentjensten till en bestämd tid och för bestämda åldersklasser. Med den gamla grundsats, som förpligtar hvarje man att deltaga i landets försvar och stå en för alla, följer nu statens pligt att ordna, leda och underhålla det hela, således alla för en. Det är en skatt af blod, krafter och penningar, som icke pålägges utan tvekan och icke bäres utan offer; men det är en skatt, som hvarje folk är skyldigt, icke allenast sin ära, utan fastmer sitt sjelfbestånd. Ve det folk, som i vekliga drömmar om en evig fred förgäter sin manliga pligt att försvara sig sjelf och anförtror sitt bestånd åt främmande legoknektar! Intet välstånd, ingen bildning kan rädda detta folk ifrån undergången, och jordens yta är betäckt med spillror af civiliserade nationer, som fallit för barbarernes pilar.
9 Ja, utan tvifvel pekar verldshistorien på folkens fredliga utveckling som deras normala mål, och krigen äro i vår tid mer än någonsin en anakronism, ett näfrättstillstånd, som civilisationen fördömer. Utan allt tvifvel hafva folkens samarbete och vetenskapernas utveckling fört verlden framåt oändligt mer, än den störste eröfrares svärd, men blott under det vilkor, att folken bevara en manlig håg och kraften att kunna offra, modet att kunna försaka något för höga idéer. När jag på denna åt fredens värf och ett folks upplysning helgade plats talar om krigets nödtvång, så är det emedan öfver Universitetet står Fosterlandet och öfver Fosterlandet står Menskligheten. Lika litet som Finlands folk, skall någonsin dess universitet svika sin pligt, om det gäller ett högre mål, än dess eget. Och just af den manliga håg, som icke tvekar att stå eller falla, der pligten kallar oss, måste vi hemta kraft att arbeta, mod att strida, vare sig med hufvud eller arm, för det rätta. Studentens naturliga plats är att lefva för sitt land, och hans lif skall vara en strid med sanningens vapen; men kallar honom hans land på en annan valplats, måste han erinra sig, att han tillhör landets stridbara ungdom, och hvarhelst han då ställes, må han stå och falla med heder.
|21|
10 Det är icke många år sedan, och den åsigten är ännu icke utdöd, när studenten betraktade vapenöfningar såsom någonting ovärdigt hans bokliga bildning. Många af våra läroverk, der hvarje utveckling af den fysiska kroppskraften betraktas med likgiltighet eller med motvilja, sända än i dag till Universitetet studenter, hvilka anse det under sin värdighet att äga en stark, öfvad arm, ett skarpt öga, ett beslutsamt mod i faran och detta ungdomliga, glada sinne för manliga idrotter, hvilket af Englands studenter skapar så kraftfulle män. Det var dock en tid, när det sades om den lugne Finnen, att han var en född krigare, och den snabbhet, hvarmed än i dag den otymplige bonddrängen förvandlas till en hurtig soldat, jäfvar icke detta vittnesbörd. Det var på denna tid Wiborgs gymnasister försvarade sin fädernestad och Åbo studenter begärde att enrolleras i Karolinernes leder. Må vi hoppas, att dessa tider icke behöfva återvända. Men den dag torde komma, när skolornas ungdom öfvas i lätta vapen och när den finske studenten, likasom den svenske, tågar med glada sånger till fanan och lägermötet ett par veckor i Juni månad. För min del är jag öfvertygad, att inga vetenskapliga studier skola lida af en kortare mellantid, egnad åt vapnen; fastmer skola de deraf hämta en ny kraft, när hvarje student, hvarje skolgosse känner sig vara en man. Värnepligten i sin mest utbildade och tryckande form, såsom den uppträder i Preussen, kan röfva dyrbara krafter från intelligensens arbete; men så långt torde vi icke komma i vår politiska ringhet; och komma vi derhän, skola dessa murar tala. Tillämpad i mindre skala och för kortare tid, blir värnepligten för folket ett vigtigt uppfostringsmedel, och jag bekänner, att jag sällan sett någonting mera lifvande, än den schweitziska skolungdomens vapenöfningar.
11 I ett ögonblick som detta är det af vigt att uppfatta Universitetets ställning gentemot de politiska tilldragelserna och de fosterländska landtdagsfrågorna. Det är bekant, att Universitetet, på den tid, när folkets röst icke blef hörd i landets angelägenheter,|22| betraktades som ett slags organ för den allmänna meningen och derigenom erhöll en betydelse utöfver den, hvilken alltid måste tillkomma landets högsta bildningsanstalt. En sådan, visserligen ärofull och af landets förtroende uppburen ställning var dock i verkligheten hvarken berättigad eller lycklig för Universitetet. I politiskt hänseende var den uppfylld af vådor, då hvarje enskilds obetänkta ord eller handling antog betydelsen af en opinionsyttring, för hvilken närmast Universitetet och i sista hand landet gjordes ansvariga. Ända från andra decenniet af detta århundrade äro Universitetets annaler uppfyllde af konflikter, hvilka, reducerade till deras rätta mått, förekomma oss af ringa betydenhet, men hvilka fingo sin vigt af denna Universitetets förmenta egenskap att vara ett slags permanent folkrepresentation. En sådan missuppfattning bör icke mer äga rum, sedan landet i sina församlade ständer äger den enda rättsligt fullgiltiga organen för sina önskningar och sina åsigter i allmänna frågor. Universitetet qvarstår med sina lärare såsom representanter icke blott för den allmänna bildningen, utan ock särskildt för de vetenskaper, hvilka alltid måste utgöra grundvalar för landets styrelse och förvaltning: – statsrätten, nationalekonomin och lagkunskapen i alla dess grenar, historien, rättsfilosofin, pedagogiken, kyrkorätten, helsovården; – i många fall äfven naturvetenskaperna. Derpå grundar sig Universitetets berättigande att sända representanter till landtdagen, likasom äfven det förtroende, hvilket tillfallit någre lärare att väljas på andra håll. Och detta är en vetenskapens värnepligt, som ej köpes utan offer för studierna. Vid nu stundande landtdag uppträda icke mindre än nio af Universitetets i tjenst varande professorer, jemte en lektor, dels i prestaståndet, dels bland ridderskapet och adeln, – en gärd åt fosterlandet, hvilken för vårterminen beröfvar särskildt den juridiska fakulteten flertalet af dess lärarekrafter. – Men om man afräknar denna vetenskapens sjelffallna och lojala auktoritet, böjer sig Universitetet, såsom hvarje annan medborgerlig korporation, inför folkrepresentationen. Universitetets inflytande på lagstiftningen, styrelsen och förvaltningen är i allt öfrigt af theoretisk och förberedande natur samt|23| helt och hållet beroende af den intelligens detsamma förmår utveckla, eller den historiska belysning det kan erbjuda dagens frågor. Universitetets ställning till fosterlandet är den af ett högre utbildadt läroverk, som belyser det förgångna och uppfostrar framtiden, men öfverlemnar beslutande rätten i samtidens frågor åt de myndigheter, hvilka dertill äro lagligen kallade och hvilka, framför Universitetet, äga styrelsens och förvaltningens praktiska erfarenhet.
12 Det är tydligt, att för den fria, universela vetenskapen måste den fria tanken och det fria ordet vara lifsvilkor. Det måste stå Universitetet och dess medlemmaroriginal: medlemnar fritt att inom sig uppfatta och diskutera dagens frågor efter sin öfvertygelse. Men såsnart en medlem af Universitetet träder utom dess murar, står han gentemot samhället, gentemot fosterlandet, och der är han endast medborgare, såsom alla öfriga; der inträder en reservation. Hans öfvertygelse förblifver fri, men hans ord måste, såsom hans handling, utan gensägelse underkasta sig den bestående ordning, som gäller för alla.
13 Jag lägger den akademiska ungdomen detta på hjertat. Mina herrar studenter, följen de politiska tilldragelserna, och följen landtdagsfrågorna med allt det vakna och varma intresse, som kan förenas med ostörda studier. Detta är eder rätt som medborgare och eder pligt som lärjungar i lifvets högskola, på det att I mån vinna erfarenhet för en framtid, när det blir I, som skolen äga, styra och förvalta detta landet. Men träden icke utom Universitetet med något slags anspråk att låta eder röst höras i de allmänna frågorna. Inga politiska demonstrationer, på det att I icke mån blifva ett åtlöje för verlden, som edra kamrater, de ungerske studenterne. Icke heller några demonstrationer för eller emot landtdagsfrågorna, ty landtdagen, hvarje stånd för sig och alla gemensamt, den är nu edert folk. Jag fruktar icke att sådant skall inträffa, jag är förvissad, att det stora flertalet bland eder äger nog omdöme och nog fosterlandskärlek, för att visa hvarje folkrepresentant och hvarje stånd den aktning, hvilken vi alle äro skyldige landets ständer. Men om det skulle inträffa,|24| att någon eller några bland eder låta hänföra sig till att utom den förtrogna kamratkretsen uttrycka på ett håll hyllning, på ett annat håll missnöje med anledning af landtdagsfrågorna, så varnar jag dem för följderna. Det är möjligt, ja sannolikt, att några frågor skola framkalla skarpt motsatta och stridande meningar vid landtdagen. Jag manar eder att icke diskutera dessa frågor på torgen eller i värdshusen. Söken att utbilda eder öfvertygelse på grund af anförda skäl, men låten den blifva eder ensak. Ingen demonstration.
14 Tagen en lärdom af de små frågorna, för att icke förhasta eder uti de större. Det är icke många veckor sedan man i Helsingfors frågade hvarandra, om det är studenterne, som diktera lagar för landets hufvudstad. Uppträdet i Nya Theatern var ett missgrepp: det ville vara en strid för det rätta, men man strider ej för det rätta med sådana vapen. Hela denna sak var icke värd en enda förspilld dag för Finlands studenter, och den kostade dem flera veckor, som kunnat användas bättre. De få, som blefvo straffade, blefvo det icke derför att de uthvisslat en dålig pjes, – hvilket är något, som hvarje enskild åskådare må uppgöra med polisen; – de blefvo straffade derför, att de organiserat en opinionsyttring i ändamål att påtruga Helsingfors publik sin uppfattning.
15 Det är en sjelffallen regel, att studenters gemensama offentliga uppträdande måste ske med universitetsmyndigheternas tillåtelse. Otillåtna sammankomster för sådana ändamål måste vara förbjudna. Det är bekant, hvilka stränghetsåtgårder nyligen blifvit anbefallda vid de ryska universiteterna. Önskas andra exempel, må jag nämna, att jag under min sednaste utländska resa hade tillfälle vinna en personlig erfarenhet om universiteterna i Paris, Bologna och Genève, och jag fann der visserligen ett rörligare lif bland studenterne, men ingenstädes mera verklig frihet, särskildt studiefrihet, än här vid vårt universitet. Det är sannt, att associationsrätten för närvarande lemnar något öfrigt att önska för Finlands studenter, men vi ha heller aldrig sett gensdarmer utanför våra lärosalar, såsom man någon gång sett|25| vid universiteterna i det republikanska Frankrike. Den provisionela inskränkning, som här exsisterar sedan 1871 – och hvilken jag med eder, MM. HH.Mina Herrar, hoppas en dag skall upphöra – var, som vi minnas, följden af en demonstration. Hvarje gång studenterne demonstrerat, hafva de alltid satt Universitetets intressen och, i närmaste hand, sina egna på spel.
16 Jag beklagar, att partisöndringen fortfar ibland studenterne och trycker sin färg äfven på frågor, som icke borde hafva något dermed att skaffa. Det är föga sannolikt, att något annat än lifvets egen erfarenhet skall i detta afseende lugna den öfversvallande känslan. Och jag prisar icke den erfarenhet, som förvandlar ungdomens fosterländska glöd till en likgiltig neutralitet eller en kall kosmopolitism; jag värderar blott den, som lär oss att med oförvillade, lugna blickar söka det rätta.
17 Två ord måste jag likväl upprepa från vårt möte vid början af detta läseår. Ännu engång: striden om kulturfrågan, striden icke om nationalitetsfrågan! Dessa två frågor sammanflyta under tidernas lopp, men den ena kan bringas närmare sin lösning i dag, den andra kan endast lösas af seklernas tradition. Man tvistar icke om fäderneslandet, man tvistar om bästa sättet att tjena det. Kulturfrågan har funnits och finnes och skall finnas i alla tider, men frågan om en eller två nationaliteter inom landet är ett tveäggadt svärd, som den ena brodern drager emot den andra i stridens hetta och hvilket han måste sticka i slidan, såframt han icke vill störta det gemensama boet.
18 Det är icke riktigt, det är historiskt, politiskt och socialt ogrundadt, att det finska folket skulle vara någonting annat än Finlands folk. Man kan tänka: verba valent ut nummispråk: latin. Men detta gångbara mynt, detta ord: finska folket, det är vårt guldmynt, det är för oss af ett oskattbart värde. Hvar och en bland oss, som icke kan kalla detta ord sitt, är en fattig man. Säga vi, att det finska folket betyder det finska talande folket, så expatriera vi många medborgare, och hvar är gränsen för detta|26| folk? Menar man dermed dem, som tala blott finska, eller dem, som tala båda språken? Få de en plats deri, hvilka, såsom Porthan, såsom Castrén, i hela sitt lif arbetat för finskan, men skrifvit ett annat språk? Och skola vi utstryka Runeberg från det finska folket? I sådana motsägelser invecklas vi, när vi upphöja det ethnografiska faktum till ett historiskt och nationelt. Ja, det finska talande folket är vårt hjerteblod. Man brukar nu framhålla dess stora flertal, massan, och det betyder föga, MM. HH.Mina Herrar Hvad är massan? Det är den döda vigten, den brutala styrkan. Massan, det är den dumme jätten, som beständigt förhånas och gäckas af sagans Matti. Det finska talande folket är någonting mer än massan, det är kärnstammen, det är lifsrötterna, och om det ännu icke är intelligensen, så skall det blifva det, ty dertill har Gud gifvit det krafter nog. Men det finska talande folket är icke det finska folket. Det finska folket fanns icke till före 1323; det är i sin nuvarande sammansättning ett resultat af vårt lands historia och kan icke åtskiljas från Finlands folk, såsom icke heller landtdagsordningens § 1 derifrån åtskiljer det. När Kanteletar bär titeln »Suomen Kansan Lauluja»språk: finska, Finlands Folks Sånger, är detta likaså obestridligt rätt, som när Fänrik Ståls Sägner, utan åtskilnad till språket, skildra »det finska folkets» hjeltar från 1808. Så må vi då taga oss till vara att bruka ett farligt och vilseledande ord, som klyfver landet mellan två folk och der kärleken för det ena innebär ett förnekande af det andra. Den jemnlikhet för alla, hvilken vi med rätta fordra, måste framför allt vara en jemnlikhet inför fäderneslandet.
19 Den läsetermin, som nu ingår, är icke fri från bekymmer för Universitetets regelbundna verksamhet. Förutom den redan anmärkta störing, som en annars kär och vördad gäst i Universitetsstaden, nemligen landtdagen, medför genom en del lärares bortkallande från deras kathedrar, kan med skäl befaras, att studierna skola i icke ringa mån distraheras genom de politiska tilldragelserna och än mer genom landtdagsfrågorna. Det är mer|27| än någonsin nödigt, att väl afmäta vår tid, på det att icke det närmaste och dyrbara ändamål, för hvilket vi här äro samlade, må förfelas och mången students ringa tillgångar fruktlöst förspillas. Det båtar kanhända föga, att lägga Universitetets ungdom minuterna på hjertat, och dock är minuten det virke, hvaraf lifvet är gjordt. Men det vore rådligt, att icke undandraga studierna dagens bästa arbetstimmar, – att väl beräkna de stunder, som kunna tillmätas de allmänna frågorna, och att icke offra annat än qvällens kamratlif åt den diskussion, som de kunna framkalla. Arbete blifver dock hvarje akademisk medborgares bästa och rakaste väg till målet.
20 Den dag skall komma, när stundens arbete bär sin frukt och när hvarje förspilld timma blir ett minus i lifvets räkenskaper. Det beror då på summan af arbetstimmar, summan af erfarenhet, summan af fast vilja och sedliga grundsatser, hvilken andel de nuvarande studenterne engång skola taga i landets angelägenheter. Må denna andel blifva lycklig och fruktbringande. Må det nuvarande finska universitetet åt framtidens universitet och åt framtidens fosterland öfverlemna ett arf af insigter och praktisk duglighet, som bättre än akademiska vittnesbörd skall vittna om den nuvarande studentgenerationens allvarliga arbete. Känslor förgå, förhoppningar svika, och de bästa föresatser leda icke alltid till målet. Men arbete, kunskaper, viljans sedliga kraft och en manlig håg äro kapitaler, som aldrig förskingras. Det är sådana landet behöfver, och Universitetets kallelse är att fostra åt landet upplyste, intelligente, rättänkande män.
21 Må den nu ingående läseterminen vittna om Universitetets bemödande att fylla detta sitt fosterländska kall!
Kommentar
Kommentar
I sitt inskriptionstal för vårterminen 1877 kommenterar Topelius krisen på Balkan och det hotande kriget mot turkarna med den vane journalistens skärpa. Också den nyss inledda lantdagen och den där diskuterade allmänna värnplikten, som Topelius varmt förespråkade, avhandlas. Han understryker samtidigt studenternas plikt att avstå från politiska demonstrationer och sammankomster och ägna sig åt studierna. Liksom i sitt första inskriptionstal upptar Topelius också här språkfrågan. Se också inledningen, »Rektorstalen».
Inskriptionstalet trycktes, som det föregående från 1876, i Tal vid K. Alexanders-Universitetes inskrifningar 1877.
Den 20 Januari 1877.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Endast få månader skilja oss från den mulna höstdag, när vi började läseåret. Ingenting är märkbart förändradt i vår närmaste omgifning. Universitetet går, som det tyckes, ostördt att fortsätta sitt sekulararbete. Vi behålla bland dess styrelse och dess lärare de män, åt hvilka upplysningens verk i landet förut varit anförtrodt. Endast två aktade lärare saknas uti vår krets, från hvilken de gått för att på andra håll göra sin vetenskap fruktbärande; – den ene till ett sydligare land, der den norra hemisferens stjernor stå lägre på himmelen. De luckor, som uppstått i studenternes leder, fyllas snabbt af andra, som gå samma väg framåt på vetandets bana.
3 Ett är dock annorlunda. Visaren på tidens ur har flyttats framåt och pekar nu på en stormig epok i häfderna. Vi mötas med andra tankar, andra känslor nu, än när Finlands hufvudstad var uppfylld af kejsareminnen. Vi stå framför ett storartadt politiskt och socialt tidskifte, som otvifvelaktigt skall återverka äfven på detta universitet, och vi måste vara beredde att möta det som män, som medborgare, som vårdare af det dyrbara kulturverk, hvilket är lagdt i våra händer.
4 En vidtutseende politisk kris har uppstått i sydöstra Europa. En af dessa skenbara tillfälligheter, hvilka aldrig uteblifva, när riken falla, har satt det osmaniska väldet i lågor och hotar att antända de många brännbara ämnen, som ligga beredda i tidens|18| sköte. Det säregna för vår tid är, att alla folk och alla länder blifvit mer och mer solidariska inbördes. Fredens framsteg och krigens störingar utbreda sig numera, som luftvågorna, till långt aflägsna punkter. Vi kunna icke tänka oss en så bortgömd koja i Finlands ödemarker, att icke ekot af ett kanonskott i Europa skulle komma äfven dess grundval att darra; och om vi tvifle derpå, må vi fråga nybyggaren i våra skogar hvad han nu betalar för saltet. Ingen enda bland oss skall heller, till följd af vårt samband med ryska riket, kunna stå fullkomligt oberörd af den orientaliska frågan, derest densamma, såsom det nu vill synas, genombryter de dammar, med hvilka den europeiska statskonsten under en lång följd af år förgäfves sökt hejda dess utbrott.
5 Ännu för 20 år sedan funnos statsmän, hvilka trodde på möjligheten af det turkiska väldets pånyttfödelse. Numera tviflar ingen derpå, att dess fall är endast en fråga om tid. Det måste dela alla asiatiska despotstaters öde att sönderfalla inom sig sjelf; men det vegeterar i samma rika nejder, der det grekiska kejsaredömet vegeterade tusen år med förstörelsen i sitt inre. Alla kombinationer äro här vanmäktiga, allt förutseende jäfvas af morgondagen. Det nu lefvande slägtet har bevittnat stora politiska kriser, men ingen, som i omfång kan mäta sig med krisen i orienten. Bryter denna genom dammarna, så uppstår en strid, hvars tidsmått ingen kan mäta, hvars skiften ingen kan beräkna, hvars omfattning ingen kan förutsäga och hvars utgång, huru än ödets lotter falla, måste medföra stora förändringar. Alla häfstänger för menskliga lidelser måste här komma i verksamhet, och med de politiska frågorna intrassla sig religiösa, nationela och sociala konflikter i en fruktansvärd utsträckning.
6 Må vi derför vörda den högsinte Monark, vår Storfurste, hvars hela regering varit egnad åt folkens lycka, åt fredens välgerningar, och som Europa redan mer än engång haft att tacka för fredens upprätthållande; – må vi äfven nu hembära honom vår vördnadsfulla erkänsla för det att han, med all den långmodighet hans rikes värdighet tillåter, pröfvat hvarje medel till en fredlig biläggning af en så ödesdiger och vidtutseende kamp, innan|19| han griper till vapen för trosförvandters och stamförvandters menskliga rätt i den brinnande östern. Hans folk kunna vara förvissade, såsom verlden är det, derom, att han icke utan det högsta nödtvång drager sitt svärd, och på honom stadnar ingen blodskuld från härjade länder, från blödande folk. Må den Allsmäktige gifva honom kraft och hans vapen seger!
7 I samma stund en kamp af verldshistorisk betydelse sålunda hotar att genljuda äfven till våra aflägsna bygder, sammanträda, få steg härifrån, Finlands församlade ständer, för att låta förnimma folkets röst i landets angelägenheter. När i vår tid ett folk talar efter fem års tystnad, vibrerar dess stämma långt inom egna landamären, och hvarje landtdag är såsom en milstolpe på framåtskridandets bana. Men den nu sammanträdande landtdagen – den fjerde i vår nyvaknade konstitutionela tillvaro – får en egendomlig betydelse derigenom, att de vigtiga frågor den är kallad att handlägga likasom uppstå i skuggan af tidens hotande bakgrund. Bland dessa frågor, som alla vänta en lösning och som hvar för sig tyckas fordra en odelad uppmärksamhet, är en, som står i nära samband med tidens politiska tilldragelser och på samma gång, så att säga, vidrör folkets hjerterötter, i det att hon ingriper i hvarje familjs, hvarje enskild medborgares lif, nemligen införandet i vårt land af den allmänna värnepligten.
8 Dess historiska grund går långt tillbaka, bortom det moderna samhället, bortom den moderna krigskonsten, till de tider, när hvarje härad uppställde en afdelning af folkhären. På denna gamla grund uppstodo först den feodala länspligten och rusttjensten. Sedermera infördes, med den stående hären, först utskrifningen, jemte värfvade trupper, derefter det af Gustaf II Adolf och Carl XI ordnade indelningsverket. När detta tillsvidare upplöstes 1809, följde först åter värfvade trupper, sedermera 1854 ett kort upplifvande af det gamla indelningsverket, derefter ånyo endast värfvade krigare, och nu följer slutligen värnepligten. Denna är, som bekant, delvis införd i Sverige och andra länder, men har blifvit fullständigt utbildad i Tyskland och derifrån öfvergått till Ryssland, hvarifrån den gör sitt inträde i Finland.|20| Värnepligten grundar, likasom den fordna folkhären, landets försvar på det beväpnade folket, men skiljer sig från folkhären deri, att den begränsar vapentjensten till en bestämd tid och för bestämda åldersklasser. Med den gamla grundsats, som förpligtar hvarje man att deltaga i landets försvar och stå en för alla, följer nu statens pligt att ordna, leda och underhålla det hela, således alla för en. Det är en skatt af blod, krafter och penningar, som icke pålägges utan tvekan och icke bäres utan offer; men det är en skatt, som hvarje folk är skyldigt, icke allenast sin ära, utan fastmer sitt sjelfbestånd. Ve det folk, som i vekliga drömmar om en evig fred förgäter sin manliga pligt att försvara sig sjelf och anförtror sitt bestånd åt främmande legoknektar! Intet välstånd, ingen bildning kan rädda detta folk ifrån undergången, och jordens yta är betäckt med spillror af civiliserade nationer, som fallit för barbarernes pilar.
9 Ja, utan tvifvel pekar verldshistorien på folkens fredliga utveckling som deras normala mål, och krigen äro i vår tid mer än någonsin en anakronism, ett näfrättstillstånd, som civilisationen fördömer. Utan allt tvifvel hafva folkens samarbete och vetenskapernas utveckling fört verlden framåt oändligt mer, än den störste eröfrares svärd, men blott under det vilkor, att folken bevara en manlig håg och kraften att kunna offra, modet att kunna försaka något för höga idéer. När jag på denna åt fredens värf och ett folks upplysning helgade plats talar om krigets nödtvång, så är det emedan öfver Universitetet står Fosterlandet och öfver Fosterlandet står Menskligheten. Lika litet som Finlands folk, skall någonsin dess universitet svika sin pligt, om det gäller ett högre mål, än dess eget. Och just af den manliga håg, som icke tvekar att stå eller falla, der pligten kallar oss, måste vi hemta kraft att arbeta, mod att strida, vare sig med hufvud eller arm, för det rätta. Studentens naturliga plats är att lefva för sitt land, och hans lif skall vara en strid med sanningens vapen; men kallar honom hans land på en annan valplats, måste han erinra sig, att han tillhör landets stridbara ungdom, och hvarhelst han då ställes, må han stå och falla med heder.
|21|10 Det är icke många år sedan, och den åsigten är ännu icke utdöd, när studenten betraktade vapenöfningar såsom någonting ovärdigt hans bokliga bildning. Många af våra läroverk, der hvarje utveckling af den fysiska kroppskraften betraktas med likgiltighet eller med motvilja, sända än i dag till Universitetet studenter, hvilka anse det under sin värdighet att äga en stark, öfvad arm, ett skarpt öga, ett beslutsamt mod i faran och detta ungdomliga, glada sinne för manliga idrotter, hvilket af Englands studenter skapar så kraftfulle män. Det var dock en tid, när det sades om den lugne Finnen, att han var en född krigare, och den snabbhet, hvarmed än i dag den otymplige bonddrängen förvandlas till en hurtig soldat, jäfvar icke detta vittnesbörd. Det var på denna tid Wiborgs gymnasister försvarade sin fädernestad och Åbo studenter begärde att enrolleras i Karolinernes leder. Må vi hoppas, att dessa tider icke behöfva återvända. Men den dag torde komma, när skolornas ungdom öfvas i lätta vapen och när den finske studenten, likasom den svenske, tågar med glada sånger till fanan och lägermötet ett par veckor i Juni månad. För min del är jag öfvertygad, att inga vetenskapliga studier skola lida af en kortare mellantid, egnad åt vapnen; fastmer skola de deraf hämta en ny kraft, när hvarje student, hvarje skolgosse känner sig vara en man. Värnepligten i sin mest utbildade och tryckande form, såsom den uppträder i Preussen, kan röfva dyrbara krafter från intelligensens arbete; men så långt torde vi icke komma i vår politiska ringhet; och komma vi derhän, skola dessa murar tala. Tillämpad i mindre skala och för kortare tid, blir värnepligten för folket ett vigtigt uppfostringsmedel, och jag bekänner, att jag sällan sett någonting mera lifvande, än den schweitziska skolungdomens vapenöfningar.
11 I ett ögonblick som detta är det af vigt att uppfatta Universitetets ställning gentemot de politiska tilldragelserna och de fosterländska landtdagsfrågorna. Det är bekant, att Universitetet, på den tid, när folkets röst icke blef hörd i landets angelägenheter,|22| betraktades som ett slags organ för den allmänna meningen och derigenom erhöll en betydelse utöfver den, hvilken alltid måste tillkomma landets högsta bildningsanstalt. En sådan, visserligen ärofull och af landets förtroende uppburen ställning var dock i verkligheten hvarken berättigad eller lycklig för Universitetet. I politiskt hänseende var den uppfylld af vådor, då hvarje enskilds obetänkta ord eller handling antog betydelsen af en opinionsyttring, för hvilken närmast Universitetet och i sista hand landet gjordes ansvariga. Ända från andra decenniet af detta århundrade äro Universitetets annaler uppfyllde af konflikter, hvilka, reducerade till deras rätta mått, förekomma oss af ringa betydenhet, men hvilka fingo sin vigt af denna Universitetets förmenta egenskap att vara ett slags permanent folkrepresentation. En sådan missuppfattning bör icke mer äga rum, sedan landet i sina församlade ständer äger den enda rättsligt fullgiltiga organen för sina önskningar och sina åsigter i allmänna frågor. Universitetet qvarstår med sina lärare såsom representanter icke blott för den allmänna bildningen, utan ock särskildt för de vetenskaper, hvilka alltid måste utgöra grundvalar för landets styrelse och förvaltning: – statsrätten, nationalekonomin och lagkunskapen i alla dess grenar, historien, rättsfilosofin, pedagogiken, kyrkorätten, helsovården; – i många fall äfven naturvetenskaperna. Derpå grundar sig Universitetets berättigande att sända representanter till landtdagen, likasom äfven det förtroende, hvilket tillfallit någre lärare att väljas på andra håll. Och detta är en vetenskapens värnepligt, som ej köpes utan offer för studierna. Vid nu stundande landtdag uppträda icke mindre än nio af Universitetets i tjenst varande professorer, jemte en lektor, dels i prestaståndet, dels bland ridderskapet och adeln, – en gärd åt fosterlandet, hvilken för vårterminen beröfvar särskildt den juridiska fakulteten flertalet af dess lärarekrafter. – Men om man afräknar denna vetenskapens sjelffallna och lojala auktoritet, böjer sig Universitetet, såsom hvarje annan medborgerlig korporation, inför folkrepresentationen. Universitetets inflytande på lagstiftningen, styrelsen och förvaltningen är i allt öfrigt af theoretisk och förberedande natur samt|23| helt och hållet beroende af den intelligens detsamma förmår utveckla, eller den historiska belysning det kan erbjuda dagens frågor. Universitetets ställning till fosterlandet är den af ett högre utbildadt läroverk, som belyser det förgångna och uppfostrar framtiden, men öfverlemnar beslutande rätten i samtidens frågor åt de myndigheter, hvilka dertill äro lagligen kallade och hvilka, framför Universitetet, äga styrelsens och förvaltningens praktiska erfarenhet.
12 Det är tydligt, att för den fria, universela vetenskapen måste den fria tanken och det fria ordet vara lifsvilkor. Det måste stå Universitetet och dess medlemmaroriginal: medlemnar fritt att inom sig uppfatta och diskutera dagens frågor efter sin öfvertygelse. Men såsnart en medlem af Universitetet träder utom dess murar, står han gentemot samhället, gentemot fosterlandet, och der är han endast medborgare, såsom alla öfriga; der inträder en reservation. Hans öfvertygelse förblifver fri, men hans ord måste, såsom hans handling, utan gensägelse underkasta sig den bestående ordning, som gäller för alla.
13 Jag lägger den akademiska ungdomen detta på hjertat. Mina herrar studenter, följen de politiska tilldragelserna, och följen landtdagsfrågorna med allt det vakna och varma intresse, som kan förenas med ostörda studier. Detta är eder rätt som medborgare och eder pligt som lärjungar i lifvets högskola, på det att I mån vinna erfarenhet för en framtid, när det blir I, som skolen äga, styra och förvalta detta landet. Men träden icke utom Universitetet med något slags anspråk att låta eder röst höras i de allmänna frågorna. Inga politiska demonstrationer, på det att I icke mån blifva ett åtlöje för verlden, som edra kamrater, de ungerske studenterne. Icke heller några demonstrationer för eller emot landtdagsfrågorna, ty landtdagen, hvarje stånd för sig och alla gemensamt, den är nu edert folk. Jag fruktar icke att sådant skall inträffa, jag är förvissad, att det stora flertalet bland eder äger nog omdöme och nog fosterlandskärlek, för att visa hvarje folkrepresentant och hvarje stånd den aktning, hvilken vi alle äro skyldige landets ständer. Men om det skulle inträffa,|24| att någon eller några bland eder låta hänföra sig till att utom den förtrogna kamratkretsen uttrycka på ett håll hyllning, på ett annat håll missnöje med anledning af landtdagsfrågorna, så varnar jag dem för följderna. Det är möjligt, ja sannolikt, att några frågor skola framkalla skarpt motsatta och stridande meningar vid landtdagen. Jag manar eder att icke diskutera dessa frågor på torgen eller i värdshusen. Söken att utbilda eder öfvertygelse på grund af anförda skäl, men låten den blifva eder ensak. Ingen demonstration.
14 Tagen en lärdom af de små frågorna, för att icke förhasta eder uti de större. Det är icke många veckor sedan man i Helsingfors frågade hvarandra, om det är studenterne, som diktera lagar för landets hufvudstad. Uppträdet i Nya Theatern var ett missgrepp: det ville vara en strid för det rätta, men man strider ej för det rätta med sådana vapen. Hela denna sak var icke värd en enda förspilld dag för Finlands studenter, och den kostade dem flera veckor, som kunnat användas bättre. De få, som blefvo straffade, blefvo det icke derför att de uthvisslat en dålig pjes, – hvilket är något, som hvarje enskild åskådare må uppgöra med polisen; – de blefvo straffade derför, att de organiserat en opinionsyttring i ändamål att påtruga Helsingfors publik sin uppfattning.
15 Det är en sjelffallen regel, att studenters gemensama offentliga uppträdande måste ske med universitetsmyndigheternas tillåtelse. Otillåtna sammankomster för sådana ändamål måste vara förbjudna. Det är bekant, hvilka stränghetsåtgårder nyligen blifvit anbefallda vid de ryska universiteterna. Önskas andra exempel, må jag nämna, att jag under min sednaste utländska resa hade tillfälle vinna en personlig erfarenhet om universiteterna i Paris, Bologna och Genève, och jag fann der visserligen ett rörligare lif bland studenterne, men ingenstädes mera verklig frihet, särskildt studiefrihet, än här vid vårt universitet. Det är sannt, att associationsrätten för närvarande lemnar något öfrigt att önska för Finlands studenter, men vi ha heller aldrig sett gensdarmer utanför våra lärosalar, såsom man någon gång sett|25| vid universiteterna i det republikanska Frankrike. Den provisionela inskränkning, som här exsisterar sedan 1871 – och hvilken jag med eder, MM. HH.Mina Herrar, hoppas en dag skall upphöra – var, som vi minnas, följden af en demonstration. Hvarje gång studenterne demonstrerat, hafva de alltid satt Universitetets intressen och, i närmaste hand, sina egna på spel.
16 Jag beklagar, att partisöndringen fortfar ibland studenterne och trycker sin färg äfven på frågor, som icke borde hafva något dermed att skaffa. Det är föga sannolikt, att något annat än lifvets egen erfarenhet skall i detta afseende lugna den öfversvallande känslan. Och jag prisar icke den erfarenhet, som förvandlar ungdomens fosterländska glöd till en likgiltig neutralitet eller en kall kosmopolitism; jag värderar blott den, som lär oss att med oförvillade, lugna blickar söka det rätta.
17 Två ord måste jag likväl upprepa från vårt möte vid början af detta läseår. Ännu engång: striden om kulturfrågan, striden icke om nationalitetsfrågan! Dessa två frågor sammanflyta under tidernas lopp, men den ena kan bringas närmare sin lösning i dag, den andra kan endast lösas af seklernas tradition. Man tvistar icke om fäderneslandet, man tvistar om bästa sättet att tjena det. Kulturfrågan har funnits och finnes och skall finnas i alla tider, men frågan om en eller två nationaliteter inom landet är ett tveäggadt svärd, som den ena brodern drager emot den andra i stridens hetta och hvilket han måste sticka i slidan, såframt han icke vill störta det gemensama boet.
18 Det är icke riktigt, det är historiskt, politiskt och socialt ogrundadt, att det finska folket skulle vara någonting annat än Finlands folk. Man kan tänka: verba valent ut nummispråk: latin. Men detta gångbara mynt, detta ord: finska folket, det är vårt guldmynt, det är för oss af ett oskattbart värde. Hvar och en bland oss, som icke kan kalla detta ord sitt, är en fattig man. Säga vi, att det finska folket betyder det finska talande folket, så expatriera vi många medborgare, och hvar är gränsen för detta|26| folk? Menar man dermed dem, som tala blott finska, eller dem, som tala båda språken? Få de en plats deri, hvilka, såsom Porthan, såsom Castrén, i hela sitt lif arbetat för finskan, men skrifvit ett annat språk? Och skola vi utstryka Runeberg från det finska folket? I sådana motsägelser invecklas vi, när vi upphöja det ethnografiska faktum till ett historiskt och nationelt. Ja, det finska talande folket är vårt hjerteblod. Man brukar nu framhålla dess stora flertal, massan, och det betyder föga, MM. HH.Mina Herrar Hvad är massan? Det är den döda vigten, den brutala styrkan. Massan, det är den dumme jätten, som beständigt förhånas och gäckas af sagans Matti. Det finska talande folket är någonting mer än massan, det är kärnstammen, det är lifsrötterna, och om det ännu icke är intelligensen, så skall det blifva det, ty dertill har Gud gifvit det krafter nog. Men det finska talande folket är icke det finska folket. Det finska folket fanns icke till före 1323; det är i sin nuvarande sammansättning ett resultat af vårt lands historia och kan icke åtskiljas från Finlands folk, såsom icke heller landtdagsordningens § 1 derifrån åtskiljer det. När Kanteletar bär titeln »Suomen Kansan Lauluja»språk: finska, Finlands Folks Sånger, är detta likaså obestridligt rätt, som när Fänrik Ståls Sägner, utan åtskilnad till språket, skildra »det finska folkets» hjeltar från 1808. Så må vi då taga oss till vara att bruka ett farligt och vilseledande ord, som klyfver landet mellan två folk och der kärleken för det ena innebär ett förnekande af det andra. Den jemnlikhet för alla, hvilken vi med rätta fordra, måste framför allt vara en jemnlikhet inför fäderneslandet.
19 Den läsetermin, som nu ingår, är icke fri från bekymmer för Universitetets regelbundna verksamhet. Förutom den redan anmärkta störing, som en annars kär och vördad gäst i Universitetsstaden, nemligen landtdagen, medför genom en del lärares bortkallande från deras kathedrar, kan med skäl befaras, att studierna skola i icke ringa mån distraheras genom de politiska tilldragelserna och än mer genom landtdagsfrågorna. Det är mer|27| än någonsin nödigt, att väl afmäta vår tid, på det att icke det närmaste och dyrbara ändamål, för hvilket vi här äro samlade, må förfelas och mången students ringa tillgångar fruktlöst förspillas. Det båtar kanhända föga, att lägga Universitetets ungdom minuterna på hjertat, och dock är minuten det virke, hvaraf lifvet är gjordt. Men det vore rådligt, att icke undandraga studierna dagens bästa arbetstimmar, – att väl beräkna de stunder, som kunna tillmätas de allmänna frågorna, och att icke offra annat än qvällens kamratlif åt den diskussion, som de kunna framkalla. Arbete blifver dock hvarje akademisk medborgares bästa och rakaste väg till målet.
20 Den dag skall komma, när stundens arbete bär sin frukt och när hvarje förspilld timma blir ett minus i lifvets räkenskaper. Det beror då på summan af arbetstimmar, summan af erfarenhet, summan af fast vilja och sedliga grundsatser, hvilken andel de nuvarande studenterne engång skola taga i landets angelägenheter. Må denna andel blifva lycklig och fruktbringande. Må det nuvarande finska universitetet åt framtidens universitet och åt framtidens fosterland öfverlemna ett arf af insigter och praktisk duglighet, som bättre än akademiska vittnesbörd skall vittna om den nuvarande studentgenerationens allvarliga arbete. Känslor förgå, förhoppningar svika, och de bästa föresatser leda icke alltid till målet. Men arbete, kunskaper, viljans sedliga kraft och en manlig håg äro kapitaler, som aldrig förskingras. Det är sådana landet behöfver, och Universitetets kallelse är att fostra åt landet upplyste, intelligente, rättänkande män.
21 Må den nu ingående läseterminen vittna om Universitetets bemödande att fylla detta sitt fosterländska kall!