2 Än engång, och den sista, har jag den äran att i universitetets namn förklara ett läseår vara börjadt. Jag nedkallar öfver denna nya lärotid Guds välsignelse af höjden, frid på jorden och åt menniskorna god vilja. Jag inviger detta läseår till ett godt och fruktbärande arbete, till allvarliga studier, till en frimodig förtröstan, till rättskaffens strid för sanningen, till ädla segrar, till endrägtig samverkan för det gemensamma målet: andens utbildning, fäderneslandets väl, universitetets heder. Med önskan att det började läseåret må blifva rikt på ett sådant utsäde och en sådan frukt, helsar jag eder välkomna till nya arbeten.
3 Det finns i lifvet – och icke minst i det akademiska lifvet – så mycket sken, som säger sig vara verklighet, så mången tom fras, som säger sig vara sanningens ord. Men när man står vid gränsen af en bana och säger farväl åt en verksamhet, som varit en dyrbar, då måste man framförallt vara uppriktig. Det är sannt, att man måste glömma mycket, som icke är värdt att belasta menniskors minne, men både af det man glömt och af det man mins måste man hemta en lärdom. Om två veckor, den 1 Oktober, är det femtio år sedan universitetet flyttade sin bostad från den förhärjade stranden af Aura och började en ny period af sin tillvaro här på dessa klippor vid Finska viken. Af dessa 50 år har jag på nära håll sett 45. Må det derför tillåtas mig att med afskedets uppriktighet yttra några ord om denna för|27|gångna tid, och jag vädjar till universitetets här närvarande vördade vicekansler, som bevittnat dessa tider ännu sex år längre än jag, för den händelse att jag skulle i ett eller annat ha misstagit mig.
4 Det är bekant, att universitetets oförväntade flyttning till Helsingfors, tillkännagifven d. 20 Okt. 1827, framkallade öfverallt i landet bestörtning och ovisshet, för att ej säga fruktan. Dessa känslor voro de förherrskande äfven bland universitetets egna medlemmar. Åbo var kärt och bekant, Helsingfors okändt och främmande. Åbo hade en ärorik tradition och en utpreglad folk-karakter; Helsingfors hade knappt någon annan tradition, än 1742 och 1808, dess rol af hufvudstad var så ny, dess befolkning så blandad, att allt var i görningen. När universitetet hitkom med sina traditioner, sina seder och – hvarför dölja det? –konsekvensändrat/normaliserat sina oseder från Åbo, mötte det här en ny luft. Det hade haft bredvid sig och öfver sig kyrkan med hierarkin; det fick nu bredvid och öfver sig staten med byråkratin. Kyrkan hade uppfostrat sin dotter tarfligt, ja strängt, men kärleksfullt; staten gaf henne ett rikt utstyre, men hon kände sig nu vara guvernanten i huset. Uniformerna, militärparaderna, patrullerna, allt gjorde ett främmande intryck. Emellertid måste man inrätta sig så godt man förmådde, och man lärde sig snart att buga för byråkratin. Man hade lärt denna nödvändiga lefnadsregel redan i Åbo akademis konsistorium, rektorskansli och prokanslers kabinett, men det måste medgifvas, att konsten här uppnådde i början en förut icke anad fullkomlighet. Universitetet uniformerades; det gick trögt, uniformerna gingo på lån och lyckades aldrig blifva populära bland ungdomen, med undantag af den enkla blå rocken, som endast behöft elghudsbältet, för att hafva någonting karolinskt. Militär och student betraktades som antipoder, och patrullerna fortforo länge att spela en betydande rol i universitetets disciplinära annaler. Studentens seder voro icke alltid de bästa; man drack mycket, slogs mycket, och ett finare umgängeslif stämplades af flertalet med förakt. Studenten stod ensam och bortkommen i denna främmande omgifning; hälften arbetade|28| med myrans finska ihärdighet, andra hälften njöt af lifvet. Det är anmärkningsvärdt, att under ett samlif, som led af så mycken råhet, utvecklades en stark viljekraft och fasta karakterer. Måhända gick en fjerdedel af den tidens studerande ungdom förlorad på ett eller annat sätt för sin egen framtid och fäderneslandet; men bland återstoden uppvexte de män, som under en senare period stridt i nationens främsta led. Deras väg gick fram ur strängt arbete och enkla lefnadsvanor. Det var den lyckliga sidan af en tid, som i öfrigt visade skarpa skuggor. Lifvet hade få förädlande njutningar, men också få anspråk, få behof, och med 200 mark i vårt nu gällande mynt var studentens termin i regeln försörjd.
5 Studierna och det vetenskapliga lifvet visade tidtals en intensitet, som förklaras deraf, att vetenskapen arbetade ostörd af nationela och politiska frågor. Lärare med europeiskt rykte, såsom Hällström, Argelander, Pehr Adolf von Bonsdorff , samlade kring sig en talrik och lifvad åhörarekrets. Kemins och fysikens auditorium var ständigt öfverfylldt. Sahlbergs exkursioner i botanik och entomologi voro populära. Andre lärare, begåfvade med snillets eller hjertats hänförelse, såsom Nordström, Ilmoni, Sundvall och Laurell, åhördes med odeladt intresse, och deras föredrag antecknades flitigt. Det rymliga filosofiska auditorium var ända till bräddarne fylldt, när Linsén med hänförelse tolkade Horatius, och Sjöström berömde sig af att hafva utdelat nästan lika många laudaturer i grekiskan, som hela den öfriga filosofiska fakulteten i sina läroämnen. Ännu 1840 voro laudaturerne i grekiskan 47 till antalet.
6 Universitetet kände då ingen språkfråga, ty med undantag af samme Sjöströms originela öfversättningar af Theokritos och Anakreon till svenskan, – med undantag af Alex. Ingmans första blyga försök att återgifva Homerus på finsk hexameter, – var latinet enväldigt rådande vid de akademiska festerna, disputationsakterna och stipendiat-theserna. Dock klagades redan då, att Roms stjerna var i sin nedgång, afdelningarnes enskilda disputationsöfningar blefvo allt glesare besökta, oftanämnde|29| professor Sjöström befanns vara den ende, som dåmera kunde Sjögrens lexikon utantill.
7 För öfrigt var 1830:talet Runebergs, Nervanders, Snellmans glänsande ungdomsbana, och såsom karakteristiskt för tiden må tilläggas: äfven Klas Albert Tulindbergs. Det inflytande de tre förstnämnde utöfvade på sin omgifning var icke ringa. Gentemot den sjunkande, men ännu öfvermäktiga lärda traditionen från Åbo, gentemot tidens akademiska byråkrati, gentemot former och fraser, som öfverlefvat sin tid, stodo desse tre unge män, fulle af mod, kanske någongång öfvermod, såsom härolder för en annan tid, hvilken grydde vid horizontens rand med en annan, friare uppfattning af vetenskapens mål och folkens bestämmelse. Alla tre tillhörde oppositionen, alla tre fingo erfara det rådande systemets hämnande ogunst. Homers lärjunge, Voltas lärjunge, Hegels lärjunge, – skalden, statsmannen och filosofen – ty Nervander var lika afgjordt född till statsman, som till naturforskare, – alla tre voro bestämde att en dag gå med seger ur striden. I tidens ofta kännbara tomhet och tröttande formväsende voro de ljuspunkterna, och till dem slöt sig en fjerde skarp tänkare – alltför skarp, för att då ännu vinna allmännare sympathier, dem han först mot slutet af sin akademiska bana lyckades tillkämpa sig: Johan Jakob Nordström. Desse fyra män, tid efter annan understödde af en fraktion bland de äldre, såsom Joh. Jak. Tengström, Linsén och v. Bonsdorff, vågade hvad få den tiden vågade: tänka högt, och de befunnos ohållbare. Åbotraditionen försvarade sig mot den börjande Helsingforstraditionen och stod, historiskt taladt, uti sin goda rätt. Den gamla formen kämpade för det rätta efter sin öfvertygelse. Alla öfvergångsskiften kosta strid, och hvarje seger köpes med offer; det är icke lyckligt för nya idéer att vinna lättköpta segrar. Här förvirrades likväl striden af främmande makters inblandning, hvilka den gamla tidens män, som trodde sig försvara bestående ordning, kallade till sin hjelp, och det varade långt inpå 1850-talet, innan de nya idéerna planterade sin segrande fana på universitetets murar.
8 Hvari bestod då denna äldre uppfattning, hvilken vi kunna|30| kalla Åbo-traditionen, och denna nyare, som utbildat sig vid universitetet i Helsingfors?
9 Båda sammanhängde med tidehvarfvets. Åbo-traditionen hade en reaktionär färg, som härstammade dels från Gustaf IV Adolf, dels från 1809, dels från den europeiska reaktionen efter 1815 och bestod i en obetingad underkastelse under auktoriteten, vare sig den politiska, den religiösa eller den sociala. Men Åbo-traditionen hade äfven en vetenskapligt konservativ tendens, som rotade sig i sekelgamla åskådningssätt och bestod i en nästan lika obetingad hyllning af systemet, undervisningsmethoden, det lärda språket och en dermed sammanhängande uppfattning af lärdomen såsom ett slutet Isistempel, afstängdt för de oinvigde och utan beröring med lifvets praktiska frågor. Det är sannt, att tidens framsteg, framförallt naturvetenskaperna, redan gjort betydande luckor i denna tradition; men under det att auktoritetens ofelbarhet afspeglade sig i universitetets statuter af 1828, afspeglade sig den traditionela vetenskapliga uppfattningen icke mindre omisskänneligt i hela den då gällande undervisningen både vid universitetet och elementarläroverken, hvilkas organisation ännu qvarstod på det Gezeliska tidehvarfvets antiquerade ståndpunkt.
10 Mot dessa åsigter uppträdde nu i Helsingfors en friare uppfattning af alla dessa lifvets och tankens frågor. Det yngre slägtet kände sig, under nya förhållanden, under den tätare beröringen med Europa och Sverige efter 1830, under inverkan af det konstitutionela statsskicket i andra länder och af den Hegelska filosofin, mera frigjordt från traditionens band; auktoriteten begynte förlora den nimbus af gudomligt ursprung, som härtills omgifvit densamma, och med auktoriteten förlorade systemet sin allmakt. De nya tendenserna uppträdde i början negativa och kritiska; de understöddes af mäktiga religiösa rörelser, de stodo i samband med sociala idéer, vetenskapliga, literära omhvälfningar i Tyskland och Sverige: man studerade å ena sidan Oken, å andra sidan Thorild. I allt detta var ännu mycket famlande, och, som vanligt i öfvergångstider, var endast ett klart: det att tiden|31| vuxit ut ur sin gamla tröja. Då inträffade universitetets jubelfest 1840, som i månget hänseende blef en vändpunkt.
11 Jag har anmärkt, att studierna drogo fördel af bristen på allmänna frågor af högre intresse, som afledde uppmärksamheten. Om studenten slogs på gatorna för att han icke fann bättre valplatser, – om han lättsinnigt ofredade kyrkor, framropade brudar, samlade sig till otillåtna möten, eller tillät sig en och annan demonstration emot misshagelige professorer, så betydde allt detta knappt mer än ett stoj, som saknade värdigare föremål för den ungdomliga hänförelsen. De vigtigaste frågor, som diskuterades, voro opposition mot rektor, eller två afdelningars klyfning emot deras vilja, eller den vigtiga frågan, om man fick eller icke fick fira en majfest. Då framträdde Kalevala 1835, så tyst, så oförväntad, att verlden begapade med förundran denna egendomliga literära företeelse. Lika obemärkt hade några doktorer och magistrar stiftat Finska Literatursällskapet 1831. Det fanns enthusiaster, som trodde sig i dessa bäckar se början till en flod, men flertalet förblef likgiltigt, många tviflade. Vid jubelfesten samlades nu blomman af landets bildning: allt syntes oförändradt, det var den fordna lärda ståten, en fullständig solenn parad, latinet behöll sitt ålderdomliga högsäte, man hörde dock svenska, man hörde ryska tal; om finskan blef ingen fråga. Men i festens lifvade möten, der äfven mången främling kom att helsa Finlands kultur, låg någonting väckande. Cygnæus hade året förut gifvit uppslaget till en Porthansfest; man hade talat om svärmaren Arvidson, nu företog sig ungdomen att bära Franzen på sina armar och efter FranzénLönnrot. Det uppstod en förut okänd värme i månget ungt hjerta, men den utstrålade åt flera håll, likasom sökande målet. Vid början af 1840-talet svärmade man vid universitetet för konst och literatur; än sjöngs Runeberg, än Almqvist, än applåderades tyska operan, än subskriberades för skulptur i gips. Vid denna tid blef Cygnæus härföraren, och hans ord bröt isar. Promotionerna ha i vårt land haft en nästan historisk betydelse: de ha varit olympiader, efter hvilka man kunnat mäta tidsandens gång framåt. 1844 års promotion blef mär|32|kelig derför, att man då för första gången förnam det tama rytandet af ett ungt lejon, som döptes till fennomani. 1845 gick Castrén ut att söka det finska folkets vagga, och under intrycken af 1847 års promotion skref RunebergVårt land. Den 13 Maj 1848 blef epokgörande. Det var då Finlands fana för första gången svajade på majfältet vid Gumtäkt. Det var då Vårt Land för första gången sjöngs med Pacii högstämda toner kring denna fana och invigdes för alla tider till folksång. Det var då Cygnæus i den nedgående solens strålar höll det skönaste tal om Finland, som någonsin förherrligat fosterlandskärleken, – detta tal, som var hans lifs höjdpunkt och i hvilket hans dittills starka stämma bröts; – men efter detta tal, denna sång och denna fanas fläktar var universitetet och, hvad mer är, det finska folkmedvetandet, invigdt åt fosterlandet. Samma år framträdde första delen af Fänrik Ståls Sägner.
12 Jag stadnar vid denna tidpunkt, när en hög idé ännu i sin ungdoms friskhet och oskuld genomträngde universitetet och folket, – den sköna tid, när ingen fientlig demon ännu söndrat bröder från bröder, när man, utan att tänka på skilda språk eller skilda partisyften, kunde med odelade hjertan sluta sig tillsamman omkring det gemensamma målet för alla sträfvanden, det gemensamma svaret på alla lifsfrågor, det höga, ädla, allt lifvande och allt lyftande ordet, Stenbäcks ord, Runebergs ord, Cygnæi ord – vårt finska fosterland. Måhända synes mig denna tid så skön derför att den glänser ur minnet bortom 30 vintrars snö. Söndringens dagar måste ju komma, ingenting stort har någonsin framgått ur folkens sköte utan födslosmärtor, och vi måste ju tro, att ur skuggorna af den nuvarande, ofta smärtsamma brytningsperioden en ännu skönare dag skall gry för det land, som alltid måste hafva framtid, så länge det äger kärlek.
13 Det jag här ville framhålla, utan fruktan att jäfvas af vetenskapen, det är, att ingen stor omhvälfning har frambragts af vetandet ensamt, tänkandet ensamt, utan medverkan af de idéer, som hafva sin upprinnelse i de inre regioner af menskligheten, der skilnaden mellan lärd och olärd försvinner och blott den menskliga|33| grunden står qvar. Vetenskapernas uppblomstring vid den nya historiens början hade icke ensam för sig förmått omskapa verlden, om icke reformationens andliga väckelser kommit dertill. Initiativet utgår ytterst från känslans verldar, och tanken sofrar, tanken fullbordar verket. När 1852 års statuter förbisågo denna sanning och ville ersätta en nationel indelning af studenterne med en vetenskaplig, konstruerades ett verk i luften.
14 Man gjorde orätt uti att uppskatta den vetenskapliga tradition, som universitetet medförde från Åbo, för lågt: jag har antydt, att den stod på en höjd, som universitetet i våra dagar icke har lätt att uppnå. Men det, som den äldre traditionen saknade, det var lyftningen af en stor, allmän idé, som gjorde den fruktbärande, och detta var grundorsaken, hvarför den icke, med all sin lärdom, förmådde verka utåt och afkasta bojorna. Af samma skäl, derför att universitetets ungdom saknade en sådan idé, förlöpte den sig i onyttigt stoj eller famlade på sidan efter oklara mål. Det behöfdes en sådan kris, som skilsmessan från Sverige, för att det finska folket skulle kastas tillbaka på sig sjelf, och det behöfdes en sådan kris, som Åbo brand och flyttningen till Helsingfors, för att universitetet skulle lösgöras från traditionens hämmande band och blifva mottagligt för nya idéer. Att sådana, efter något tvekande, kommo och buro frukt, det var universitetets vinning af flyttningen hit, och i denna mening kan man säga, att Åbo akademis trogna och sekelgamla utsäde först i Helsingfors burit sin rätta blomma och frukt: det äfven i de vetenskapliga studierna medvetna gemensamma folket, gemensamma fosterlandet. I enheten af detta nationela medvetande ligger universitetets och landets framtid, och derför kan jag icke finna ett ord nog skarpt för den förmätna och ohistoriska uppfattning, som i detta land eller vid detta universitet tänker sig två fädernebygder eller två folk.
15 Hvilken mäktig impuls universitetet erhållit genom de på 1840-talet framträdande nationela idéernas makt, det visade sig snart uti alla riktningar. Först störtades lärdomens månghundraåriga herrskarinna, latinet, ifrån sin thron, och störtades så djupt,|34| att det i dag behöfver en ny upprättelse, ett berättigadt erkännande af den gamla romarekraft, som dock bor deri. Sedan intog svenska språket dess plats och brottas nu med den europeiska kulturens yngsta dotter, det finska språkidiomet. Jag talar icke om de öfriga språken; vi veta, att de utgöra våra skolors förtviflan. Den vetenskapliga forskningen har i alla riktningar antagit en rationelare och tidsenligare method; Finska Vetenskapssocietetens förhandlingar bära i yttre och inre måtto spåren deraf. Sedan 1843 är hela elementarundervisningen omgjord och åter omgjord; men det mest direkta och slående bevis på den fosterländska idéns betydelsefulla ingripande i kulturverket är folkskolan. Om den preusiske skolmästaren vunnit segern vid Sadova, så har folksången Wårt Land gjort folkskolan. I fyra år var filosofin förvisad från universitetet, och när hon återkom, ledde hon sin målsman till styrelsens medelpunkt. Knappt hade finska språket förklarats omyndigt och nära nog stumt i pressen, innan det fick ordet i en professors katheder. Och medan man ännu darrade för censuren, utgick från universitetet det friaste medborgerliga ord, som fosterlandskärleken talat till den då lefvande generationen, det långt förnimbara, det följdrika, det historiska ordet: landtdag.
16 MM. HH.Mina Herrar Universitetet har upplefvat betydelsefulla skiften under dessa 50 år. Allmaktens arm har synbarligen vakat deröfver; två mäktige monarker, båda i sin ungdom kanslerer för denna högskola, hafva rikt utrustat universitetet med bildningsmedel; – landets kärlek har oföränderligt, aldrig svikande, beständigt omhuldat det, följt det med sina välönskningar, deltagit i dess motgångar, fröjdats öfver dess framgångar, anförtrott åt detsamma blomman af sin ungdom och förväntat af det sitt ljus och sin framtid. Ett så dyrbart förtroende, så många och stora ynnestbevis pålägga universitetet ett högt ansvar. Vi stå här såsom på en upphöjd platå, synliga för hela landet, och detta land har rätt att i hvarje ögonblick fråga oss huru vi motsvara dess förtroende. Med undantag af landets högsta styrelse, står ingen på Finlands jord så dagligen inför landets domstol, som vi. Härtills |35|har denna kritik följt universitetet med kärlekens hela förtroende, ja undseende. Sjelfva dess brister ha funnit försvarare, det har haft landet på sin sida i sjelfva sina felsteg, ty så stort har landets förtroende varit, att det beständigt identifierat universitetets sak med det sanna och rätta. Men ett landets skötebarn, såsom universitetet, kan genom sjelfva detta beständiga medhåll blifva förklemadt: det kan förledas, att anse allt sitt görande eller låtande upphöjdt öfver tadlet. Måhända skall en dag komma, när vi tagas ur denna villfarelse. Landet är icke mer det land, som för 50 år sedan nästan med knäppta händer lyssnade till visdomens ord från våra höjder. Landet har lärt mycket sedan 50 år, och kanske än mer sedan 15 år; det mottager icke mera allt fagert sken eller alla rhetoriska fraser som redbart mynt. Om universitetet har glömt sin latin, så har landet i sin ordning lärt sig att läsa skrifvet och lärt sig att tänka. Detta skola vi lägga på minnet. Det är universitetets ära, men äfven dess ansvar, att det i landet har fått en domstol, som det icke haft förr.
17 Jag har sökt att med några ord teckna ett förgånget tidskifte med dess skuggor och dagrar. En teckning af nuvarande tidsmoment skulle icke heller erbjuda idel ljussidor. Ur det helas synpunkt ha vi gått framåt, och betydligt framåt, sedan 50 år. Universitetslifvet är förädladt, det är genomträngdt af en hög idé; vetenskapen har, så att säga, blifvit vetenskapligare, studierna mera omfattande, konst och literatur ha blifvit hemmastadda vid universitetet, sederna ha mildrats; qvinnan, hvars framträdande i alla tider och hos alla folk betecknar ett framsteg i civilisation, har gjort sitt första blyga inträde i föreläsningssalarna och i matrikeln. Men i några afseenden utfaller en jemförelse med det förflutna mindre lycklig. Den fordna blinda konservatismen hade en vacker och varm sida: vördnaden för det, som menniskor i alla tider böra hålla heligt och dyrbart: religionens sanningar, staten, representerad af dess öfverhufvud, samhällets fordran af sjelfförsakelse, individens underordnande under det allmänna, kort sagdt, auktoriteten i dess berättigade och vackra betydelse. Jag tvekar, om vi i alla dessa afseenden kunna mäta|36| oss med våra föregångare. Det fordna patriarkaliska förhållandet mellan lärare och lärjungar finns icke mer. Studiernas extensitet motsvaras icke alltid af deras intensitet; ynglingen kommer ofta trött från skolan, reflexionen är ofta brådmogen, fantasin öfverretad, viljan förslappad, den fysiska utvecklingen försummad, ynglingens kraftiga lust och lekar tidigt förvissnade. Allt detta hör till tidens kända klagomål, kanske stundom öfverdrifna, men förtjente att väl beaktas. Jag kan ej här dröja vid bristerna i universitetets organisation, i undervisningen och det akademiska lifvet; det må förlåtas mig, om jag ej vill sluta med skuggor. Lyckligtvis finnes för hvarje brist ett botemedel i den redliga viljan, det fortgående utvecklingsarbetet och i en öppen ställning till landets kritik. Mitt afskedsord till universitetet kan icke vara annat än: framåt, beständigt framåt för sanning och fosterland!
18 MM. HH.Mina Herrar Jag nedlägger härmed det rektorsembete, som blef mig anförtrodt den 15 September 1875, men hvilket jag, till följd af nödtvungen frånvaro på utrikes ort, i verkligheten förvaltat endast från den 1 Augusti 1876. Detta embete kommer nu att öfvertagas af utnämnde rektor, professoren i grekisk literatur kanslirådet J. J. V. Lagus, till hvilken embetsinsignierna öfverlemnas och som, i anseende till sin frånvaro i dag under en vetenskaplig resa på utrikes ort, kommer att vid återkomsten aflägga sin ed och installeras inför universitetets konsistorium. Under tillträdande rektors frånvaro intages hans plats af utnämnde prorektor, professoren i finska språket och literaturen A. E. Ahlqvist.
19 Härmed nedlägger jag tillika, efter erhållet nådigt afsked, det lärareembete, hvartill jag haft äran blifva utan ansökning kallad, först som extraordinarie professor den 15 Mars 1854 och sedermera som ordinarie professor den 7 Maj 1863.
20 Jag känner icke någon större ära eller lycka i detta land för en ringa man, än att få tjena detta åldriga lärosäte, denna genom seklerna strömmande ljuskälla, från hvilken nu i 238 år en välsignelsebringande kultur gått ut till det finska folkets hyd|37|dor. Att hafva fått verka der, att, om ock blott för det försvinnande korta momentet af föga mer än två år, hafva stått i dess främsta led, det måste uppfylla äfven den stoltaste med den ödmjuka känslan af egen ofullkomlighet. I den långa tidsföljden af universitetets illustre rektorer står jag såsom en af de ringaste i förmåga och lärdom, såsom den der af egen kraft har förmått intet; men Hans nåd, som är stark i de svage, har gifvit mig kraften, att jag dock nu kan öfverlemna detta stora och betydelsefulla läroverk orubbadt, blomstrande och fruktbärande i efterträdares händer, såsom jag emottagit det af mina företrädare. Honom allena, Allsmäktig Gud, som ledt det finska folkets väg från mörker till ljus, ske äran, såsom Hans allena är makten i tid och i evighet.
21 Jag tackar universitetets högtärade vicekansler för den beständiga välvilja, hvarmed han under denna tid ledt universitetets angelägenheter och förunnat mig sina erfarna råd. Jag tackar universitetets samtlige lärare och tjenstemän, mina högtaktade medarbetare, för deras vänskapliga medverkan, som så verksamt bidragit att upprätthålla läroverket. Jag tackar Finlands studenter för deras goda förhållande, särskildt under det sednaste läseåret. Jag har älskat dem, såsom landets hopp, jag har talat till dem med den uppriktighet, som varit min pligt, och om icke alla nu förstå mig, skola de engång förstå mig som män. Jag tackar med rördt hjerta universitetet och dess styrelse för att jag, under min embetstid, haft den lyckan att få tala till vårt folk, och till andra folk, i universitetets ärade namn; – för att jag fått i dess namn förherrliga Johan Ludvig Runebergs minne vid hans graf och i denna festliga sal; – för att jag fått med jubelkransen på Elias Lönnrots grånade hjessa inviga den fattiga, länge förgätna finska kojans söner tilloriginal: tiil vetandets ljus och en stor framtid.
22 Sist och högst tackar jag Gud Allsmäktig för att han så nådeligen bevarat, hägnat och välsignat Finlands universitet under mitt embetes tid och under 50 års skiften; att han låtit det skåda krig och tvedrägt, eld och våda, hunger och farsoter, inre|38| och yttre faror, mörka och klara tider, men dock behållit det upprätt orubbadt af alla stormar; att han låtit det se slägten af gamle och unge gå bort från dess salar, men dock alltid kallat nye arbetare i deras ställe med nya krafter, till en ny framtid och nya utvecklingsbanor. Han hägne det med sin nåd genom seklerna framåt till Finlands ära och Finlands ljus!
Kommentar
Kommentar
Det här rektorstalet kom att bli Topelius sista – han hade förlorat rektorsvalet i maj samma år mot professorn i grekisk litteratur J. J. W. Lagus. Talet är med andra ord Topelius avskedstal till universitetet, som han nu lämnade bakom sig i och med att han samtidigt anhöll om avsked från sin professur. Det är historikern Topelius som talar här och med anledning av universitetets 50-åriga historia i Helsingfors sammanfattar han på ett för honom beskrivande sätt denna epok. Han attackerar vidare en sista gång den »ohistoriska» tanken att det skulle finnas två folk i Finland.
Eftersom Lagus var bortrest för att delta i en vetenskaplig kongress mottogs rektoratet tills vidare av professor och prorektorn August Ahlqvist. I samband med inskriptionen utdelades Topelius rektorsredogörelse. Se också inledningen, »Rektorstalen».
Bibliografi
Se Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 469 och Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 305 f.
Den 14 September 1878.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Än engång, och den sista, har jag den äran att i universitetets namn förklara ett läseår vara börjadt. Jag nedkallar öfver denna nya lärotid Guds välsignelse af höjden, frid på jorden och åt menniskorna god vilja. Jag inviger detta läseår till ett godt och fruktbärande arbete, till allvarliga studier, till en frimodig förtröstan, till rättskaffens strid för sanningen, till ädla segrar, till endrägtig samverkan för det gemensamma målet: andens utbildning, fäderneslandets väl, universitetets heder. Med önskan att det började läseåret må blifva rikt på ett sådant utsäde och en sådan frukt, helsar jag eder välkomna till nya arbeten.
3 Det finns i lifvet – och icke minst i det akademiska lifvet – så mycket sken, som säger sig vara verklighet, så mången tom fras, som säger sig vara sanningens ord. Men när man står vid gränsen af en bana och säger farväl åt en verksamhet, som varit en dyrbar, då måste man framförallt vara uppriktig. Det är sannt, att man måste glömma mycket, som icke är värdt att belasta menniskors minne, men både af det man glömt och af det man mins måste man hemta en lärdom. Om två veckor, den 1 Oktober, är det femtio år sedan universitetet flyttade sin bostad från den förhärjade stranden af Aura och började en ny period af sin tillvaro här på dessa klippor vid Finska viken. Af dessa 50 år har jag på nära håll sett 45. Må det derför tillåtas mig att med afskedets uppriktighet yttra några ord om denna för|27|gångna tid, och jag vädjar till universitetets här närvarande vördade vicekansler, som bevittnat dessa tider ännu sex år längre än jag, för den händelse att jag skulle i ett eller annat ha misstagit mig.
4 Det är bekant, att universitetets oförväntade flyttning till Helsingfors, tillkännagifven d. 20 Okt. 1827, framkallade öfverallt i landet bestörtning och ovisshet, för att ej säga fruktan. Dessa känslor voro de förherrskande äfven bland universitetets egna medlemmar. Åbo var kärt och bekant, Helsingfors okändt och främmande. Åbo hade en ärorik tradition och en utpreglad folk-karakter; Helsingfors hade knappt någon annan tradition, än 1742 och 1808, dess rol af hufvudstad var så ny, dess befolkning så blandad, att allt var i görningen. När universitetet hitkom med sina traditioner, sina seder och – hvarför dölja det? –konsekvensändrat/normaliserat sina oseder från Åbo, mötte det här en ny luft. Det hade haft bredvid sig och öfver sig kyrkan med hierarkin; det fick nu bredvid och öfver sig staten med byråkratin. Kyrkan hade uppfostrat sin dotter tarfligt, ja strängt, men kärleksfullt; staten gaf henne ett rikt utstyre, men hon kände sig nu vara guvernanten i huset. Uniformerna, militärparaderna, patrullerna, allt gjorde ett främmande intryck. Emellertid måste man inrätta sig så godt man förmådde, och man lärde sig snart att buga för byråkratin. Man hade lärt denna nödvändiga lefnadsregel redan i Åbo akademis konsistorium, rektorskansli och prokanslers kabinett, men det måste medgifvas, att konsten här uppnådde i början en förut icke anad fullkomlighet. Universitetet uniformerades; det gick trögt, uniformerna gingo på lån och lyckades aldrig blifva populära bland ungdomen, med undantag af den enkla blå rocken, som endast behöft elghudsbältet, för att hafva någonting karolinskt. Militär och student betraktades som antipoder, och patrullerna fortforo länge att spela en betydande rol i universitetets disciplinära annaler. Studentens seder voro icke alltid de bästa; man drack mycket, slogs mycket, och ett finare umgängeslif stämplades af flertalet med förakt. Studenten stod ensam och bortkommen i denna främmande omgifning; hälften arbetade|28| med myrans finska ihärdighet, andra hälften njöt af lifvet. Det är anmärkningsvärdt, att under ett samlif, som led af så mycken råhet, utvecklades en stark viljekraft och fasta karakterer. Måhända gick en fjerdedel af den tidens studerande ungdom förlorad på ett eller annat sätt för sin egen framtid och fäderneslandet; men bland återstoden uppvexte de män, som under en senare period stridt i nationens främsta led. Deras väg gick fram ur strängt arbete och enkla lefnadsvanor. Det var den lyckliga sidan af en tid, som i öfrigt visade skarpa skuggor. Lifvet hade få förädlande njutningar, men också få anspråk, få behof, och med 200 mark i vårt nu gällande mynt var studentens termin i regeln försörjd.
5 Studierna och det vetenskapliga lifvet visade tidtals en intensitet, som förklaras deraf, att vetenskapen arbetade ostörd af nationela och politiska frågor. Lärare med europeiskt rykte, såsom Hällström, Argelander, Pehr Adolf von Bonsdorff , samlade kring sig en talrik och lifvad åhörarekrets. Kemins och fysikens auditorium var ständigt öfverfylldt. Sahlbergs exkursioner i botanik och entomologi voro populära. Andre lärare, begåfvade med snillets eller hjertats hänförelse, såsom Nordström, Ilmoni, Sundvall och Laurell, åhördes med odeladt intresse, och deras föredrag antecknades flitigt. Det rymliga filosofiska auditorium var ända till bräddarne fylldt, när Linsén med hänförelse tolkade Horatius, och Sjöström berömde sig af att hafva utdelat nästan lika många laudaturer i grekiskan, som hela den öfriga filosofiska fakulteten i sina läroämnen. Ännu 1840 voro laudaturerne i grekiskan 47 till antalet.
6 Universitetet kände då ingen språkfråga, ty med undantag af samme Sjöströms originela öfversättningar af Theokritos och Anakreon till svenskan, – med undantag af Alex. Ingmans första blyga försök att återgifva Homerus på finsk hexameter, – var latinet enväldigt rådande vid de akademiska festerna, disputationsakterna och stipendiat-theserna. Dock klagades redan då, att Roms stjerna var i sin nedgång, afdelningarnes enskilda disputationsöfningar blefvo allt glesare besökta, oftanämnde|29| professor Sjöström befanns vara den ende, som dåmera kunde Sjögrens lexikon utantill.
7 För öfrigt var 1830:talet Runebergs, Nervanders, Snellmans glänsande ungdomsbana, och såsom karakteristiskt för tiden må tilläggas: äfven Klas Albert Tulindbergs. Det inflytande de tre förstnämnde utöfvade på sin omgifning var icke ringa. Gentemot den sjunkande, men ännu öfvermäktiga lärda traditionen från Åbo, gentemot tidens akademiska byråkrati, gentemot former och fraser, som öfverlefvat sin tid, stodo desse tre unge män, fulle af mod, kanske någongång öfvermod, såsom härolder för en annan tid, hvilken grydde vid horizontens rand med en annan, friare uppfattning af vetenskapens mål och folkens bestämmelse. Alla tre tillhörde oppositionen, alla tre fingo erfara det rådande systemets hämnande ogunst. Homers lärjunge, Voltas lärjunge, Hegels lärjunge, – skalden, statsmannen och filosofen – ty Nervander var lika afgjordt född till statsman, som till naturforskare, – alla tre voro bestämde att en dag gå med seger ur striden. I tidens ofta kännbara tomhet och tröttande formväsende voro de ljuspunkterna, och till dem slöt sig en fjerde skarp tänkare – alltför skarp, för att då ännu vinna allmännare sympathier, dem han först mot slutet af sin akademiska bana lyckades tillkämpa sig: Johan Jakob Nordström. Desse fyra män, tid efter annan understödde af en fraktion bland de äldre, såsom Joh. Jak. Tengström, Linsén och v. Bonsdorff, vågade hvad få den tiden vågade: tänka högt, och de befunnos ohållbare. Åbotraditionen försvarade sig mot den börjande Helsingforstraditionen och stod, historiskt taladt, uti sin goda rätt. Den gamla formen kämpade för det rätta efter sin öfvertygelse. Alla öfvergångsskiften kosta strid, och hvarje seger köpes med offer; det är icke lyckligt för nya idéer att vinna lättköpta segrar. Här förvirrades likväl striden af främmande makters inblandning, hvilka den gamla tidens män, som trodde sig försvara bestående ordning, kallade till sin hjelp, och det varade långt inpå 1850-talet, innan de nya idéerna planterade sin segrande fana på universitetets murar.
8 Hvari bestod då denna äldre uppfattning, hvilken vi kunna|30| kalla Åbo-traditionen, och denna nyare, som utbildat sig vid universitetet i Helsingfors?
9 Båda sammanhängde med tidehvarfvets. Åbo-traditionen hade en reaktionär färg, som härstammade dels från Gustaf IV Adolf, dels från 1809, dels från den europeiska reaktionen efter 1815 och bestod i en obetingad underkastelse under auktoriteten, vare sig den politiska, den religiösa eller den sociala. Men Åbo-traditionen hade äfven en vetenskapligt konservativ tendens, som rotade sig i sekelgamla åskådningssätt och bestod i en nästan lika obetingad hyllning af systemet, undervisningsmethoden, det lärda språket och en dermed sammanhängande uppfattning af lärdomen såsom ett slutet Isistempel, afstängdt för de oinvigde och utan beröring med lifvets praktiska frågor. Det är sannt, att tidens framsteg, framförallt naturvetenskaperna, redan gjort betydande luckor i denna tradition; men under det att auktoritetens ofelbarhet afspeglade sig i universitetets statuter af 1828, afspeglade sig den traditionela vetenskapliga uppfattningen icke mindre omisskänneligt i hela den då gällande undervisningen både vid universitetet och elementarläroverken, hvilkas organisation ännu qvarstod på det Gezeliska tidehvarfvets antiquerade ståndpunkt.
10 Mot dessa åsigter uppträdde nu i Helsingfors en friare uppfattning af alla dessa lifvets och tankens frågor. Det yngre slägtet kände sig, under nya förhållanden, under den tätare beröringen med Europa och Sverige efter 1830, under inverkan af det konstitutionela statsskicket i andra länder och af den Hegelska filosofin, mera frigjordt från traditionens band; auktoriteten begynte förlora den nimbus af gudomligt ursprung, som härtills omgifvit densamma, och med auktoriteten förlorade systemet sin allmakt. De nya tendenserna uppträdde i början negativa och kritiska; de understöddes af mäktiga religiösa rörelser, de stodo i samband med sociala idéer, vetenskapliga, literära omhvälfningar i Tyskland och Sverige: man studerade å ena sidan Oken, å andra sidan Thorild. I allt detta var ännu mycket famlande, och, som vanligt i öfvergångstider, var endast ett klart: det att tiden|31| vuxit ut ur sin gamla tröja. Då inträffade universitetets jubelfest 1840, som i månget hänseende blef en vändpunkt.
11 Jag har anmärkt, att studierna drogo fördel af bristen på allmänna frågor af högre intresse, som afledde uppmärksamheten. Om studenten slogs på gatorna för att han icke fann bättre valplatser, – om han lättsinnigt ofredade kyrkor, framropade brudar, samlade sig till otillåtna möten, eller tillät sig en och annan demonstration emot misshagelige professorer, så betydde allt detta knappt mer än ett stoj, som saknade värdigare föremål för den ungdomliga hänförelsen. De vigtigaste frågor, som diskuterades, voro opposition mot rektor, eller två afdelningars klyfning emot deras vilja, eller den vigtiga frågan, om man fick eller icke fick fira en majfest. Då framträdde Kalevala 1835, så tyst, så oförväntad, att verlden begapade med förundran denna egendomliga literära företeelse. Lika obemärkt hade några doktorer och magistrar stiftat Finska Literatursällskapet 1831. Det fanns enthusiaster, som trodde sig i dessa bäckar se början till en flod, men flertalet förblef likgiltigt, många tviflade. Vid jubelfesten samlades nu blomman af landets bildning: allt syntes oförändradt, det var den fordna lärda ståten, en fullständig solenn parad, latinet behöll sitt ålderdomliga högsäte, man hörde dock svenska, man hörde ryska tal; om finskan blef ingen fråga. Men i festens lifvade möten, der äfven mången främling kom att helsa Finlands kultur, låg någonting väckande. Cygnæus hade året förut gifvit uppslaget till en Porthansfest; man hade talat om svärmaren Arvidson, nu företog sig ungdomen att bära Franzen på sina armar och efter Franzén Lönnrot. Det uppstod en förut okänd värme i månget ungt hjerta, men den utstrålade åt flera håll, likasom sökande målet. Vid början af 1840-talet svärmade man vid universitetet för konst och literatur; än sjöngs Runeberg, än Almqvist, än applåderades tyska operan, än subskriberades för skulptur i gips. Vid denna tid blef Cygnæus härföraren, och hans ord bröt isar. Promotionerna ha i vårt land haft en nästan historisk betydelse: de ha varit olympiader, efter hvilka man kunnat mäta tidsandens gång framåt. 1844 års promotion blef mär|32|kelig derför, att man då för första gången förnam det tama rytandet af ett ungt lejon, som döptes till fennomani. 1845 gick Castrén ut att söka det finska folkets vagga, och under intrycken af 1847 års promotion skref Runeberg Vårt land. Den 13 Maj 1848 blef epokgörande. Det var då Finlands fana för första gången svajade på majfältet vid Gumtäkt. Det var då Vårt Land för första gången sjöngs med Pacii högstämda toner kring denna fana och invigdes för alla tider till folksång. Det var då Cygnæus i den nedgående solens strålar höll det skönaste tal om Finland, som någonsin förherrligat fosterlandskärleken, – detta tal, som var hans lifs höjdpunkt och i hvilket hans dittills starka stämma bröts; – men efter detta tal, denna sång och denna fanas fläktar var universitetet och, hvad mer är, det finska folkmedvetandet, invigdt åt fosterlandet. Samma år framträdde första delen af Fänrik Ståls Sägner.
12 Jag stadnar vid denna tidpunkt, när en hög idé ännu i sin ungdoms friskhet och oskuld genomträngde universitetet och folket, – den sköna tid, när ingen fientlig demon ännu söndrat bröder från bröder, när man, utan att tänka på skilda språk eller skilda partisyften, kunde med odelade hjertan sluta sig tillsamman omkring det gemensamma målet för alla sträfvanden, det gemensamma svaret på alla lifsfrågor, det höga, ädla, allt lifvande och allt lyftande ordet, Stenbäcks ord, Runebergs ord, Cygnæi ord – vårt finska fosterland. Måhända synes mig denna tid så skön derför att den glänser ur minnet bortom 30 vintrars snö. Söndringens dagar måste ju komma, ingenting stort har någonsin framgått ur folkens sköte utan födslosmärtor, och vi måste ju tro, att ur skuggorna af den nuvarande, ofta smärtsamma brytningsperioden en ännu skönare dag skall gry för det land, som alltid måste hafva framtid, så länge det äger kärlek.
13 Det jag här ville framhålla, utan fruktan att jäfvas af vetenskapen, det är, att ingen stor omhvälfning har frambragts af vetandet ensamt, tänkandet ensamt, utan medverkan af de idéer, som hafva sin upprinnelse i de inre regioner af menskligheten, der skilnaden mellan lärd och olärd försvinner och blott den menskliga|33| grunden står qvar. Vetenskapernas uppblomstring vid den nya historiens början hade icke ensam för sig förmått omskapa verlden, om icke reformationens andliga väckelser kommit dertill. Initiativet utgår ytterst från känslans verldar, och tanken sofrar, tanken fullbordar verket. När 1852 års statuter förbisågo denna sanning och ville ersätta en nationel indelning af studenterne med en vetenskaplig, konstruerades ett verk i luften.
14 Man gjorde orätt uti att uppskatta den vetenskapliga tradition, som universitetet medförde från Åbo, för lågt: jag har antydt, att den stod på en höjd, som universitetet i våra dagar icke har lätt att uppnå. Men det, som den äldre traditionen saknade, det var lyftningen af en stor, allmän idé, som gjorde den fruktbärande, och detta var grundorsaken, hvarför den icke, med all sin lärdom, förmådde verka utåt och afkasta bojorna. Af samma skäl, derför att universitetets ungdom saknade en sådan idé, förlöpte den sig i onyttigt stoj eller famlade på sidan efter oklara mål. Det behöfdes en sådan kris, som skilsmessan från Sverige, för att det finska folket skulle kastas tillbaka på sig sjelf, och det behöfdes en sådan kris, som Åbo brand och flyttningen till Helsingfors, för att universitetet skulle lösgöras från traditionens hämmande band och blifva mottagligt för nya idéer. Att sådana, efter något tvekande, kommo och buro frukt, det var universitetets vinning af flyttningen hit, och i denna mening kan man säga, att Åbo akademis trogna och sekelgamla utsäde först i Helsingfors burit sin rätta blomma och frukt: det äfven i de vetenskapliga studierna medvetna gemensamma folket, gemensamma fosterlandet. I enheten af detta nationela medvetande ligger universitetets och landets framtid, och derför kan jag icke finna ett ord nog skarpt för den förmätna och ohistoriska uppfattning, som i detta land eller vid detta universitet tänker sig två fädernebygder eller två folk.
15 Hvilken mäktig impuls universitetet erhållit genom de på 1840-talet framträdande nationela idéernas makt, det visade sig snart uti alla riktningar. Först störtades lärdomens månghundraåriga herrskarinna, latinet, ifrån sin thron, och störtades så djupt,|34| att det i dag behöfver en ny upprättelse, ett berättigadt erkännande af den gamla romarekraft, som dock bor deri. Sedan intog svenska språket dess plats och brottas nu med den europeiska kulturens yngsta dotter, det finska språkidiomet. Jag talar icke om de öfriga språken; vi veta, att de utgöra våra skolors förtviflan. Den vetenskapliga forskningen har i alla riktningar antagit en rationelare och tidsenligare method; Finska Vetenskapssocietetens förhandlingar bära i yttre och inre måtto spåren deraf. Sedan 1843 är hela elementarundervisningen omgjord och åter omgjord; men det mest direkta och slående bevis på den fosterländska idéns betydelsefulla ingripande i kulturverket är folkskolan. Om den preusiske skolmästaren vunnit segern vid Sadova, så har folksången Wårt Land gjort folkskolan. I fyra år var filosofin förvisad från universitetet, och när hon återkom, ledde hon sin målsman till styrelsens medelpunkt. Knappt hade finska språket förklarats omyndigt och nära nog stumt i pressen, innan det fick ordet i en professors katheder. Och medan man ännu darrade för censuren, utgick från universitetet det friaste medborgerliga ord, som fosterlandskärleken talat till den då lefvande generationen, det långt förnimbara, det följdrika, det historiska ordet: landtdag.
16 MM. HH.Mina Herrar Universitetet har upplefvat betydelsefulla skiften under dessa 50 år. Allmaktens arm har synbarligen vakat deröfver; två mäktige monarker, båda i sin ungdom kanslerer för denna högskola, hafva rikt utrustat universitetet med bildningsmedel; – landets kärlek har oföränderligt, aldrig svikande, beständigt omhuldat det, följt det med sina välönskningar, deltagit i dess motgångar, fröjdats öfver dess framgångar, anförtrott åt detsamma blomman af sin ungdom och förväntat af det sitt ljus och sin framtid. Ett så dyrbart förtroende, så många och stora ynnestbevis pålägga universitetet ett högt ansvar. Vi stå här såsom på en upphöjd platå, synliga för hela landet, och detta land har rätt att i hvarje ögonblick fråga oss huru vi motsvara dess förtroende. Med undantag af landets högsta styrelse, står ingen på Finlands jord så dagligen inför landets domstol, som vi. Härtills |35|har denna kritik följt universitetet med kärlekens hela förtroende, ja undseende. Sjelfva dess brister ha funnit försvarare, det har haft landet på sin sida i sjelfva sina felsteg, ty så stort har landets förtroende varit, att det beständigt identifierat universitetets sak med det sanna och rätta. Men ett landets skötebarn, såsom universitetet, kan genom sjelfva detta beständiga medhåll blifva förklemadt: det kan förledas, att anse allt sitt görande eller låtande upphöjdt öfver tadlet. Måhända skall en dag komma, när vi tagas ur denna villfarelse. Landet är icke mer det land, som för 50 år sedan nästan med knäppta händer lyssnade till visdomens ord från våra höjder. Landet har lärt mycket sedan 50 år, och kanske än mer sedan 15 år; det mottager icke mera allt fagert sken eller alla rhetoriska fraser som redbart mynt. Om universitetet har glömt sin latin, så har landet i sin ordning lärt sig att läsa skrifvet och lärt sig att tänka. Detta skola vi lägga på minnet. Det är universitetets ära, men äfven dess ansvar, att det i landet har fått en domstol, som det icke haft förr.
17 Jag har sökt att med några ord teckna ett förgånget tidskifte med dess skuggor och dagrar. En teckning af nuvarande tidsmoment skulle icke heller erbjuda idel ljussidor. Ur det helas synpunkt ha vi gått framåt, och betydligt framåt, sedan 50 år. Universitetslifvet är förädladt, det är genomträngdt af en hög idé; vetenskapen har, så att säga, blifvit vetenskapligare, studierna mera omfattande, konst och literatur ha blifvit hemmastadda vid universitetet, sederna ha mildrats; qvinnan, hvars framträdande i alla tider och hos alla folk betecknar ett framsteg i civilisation, har gjort sitt första blyga inträde i föreläsningssalarna och i matrikeln. Men i några afseenden utfaller en jemförelse med det förflutna mindre lycklig. Den fordna blinda konservatismen hade en vacker och varm sida: vördnaden för det, som menniskor i alla tider böra hålla heligt och dyrbart: religionens sanningar, staten, representerad af dess öfverhufvud, samhällets fordran af sjelfförsakelse, individens underordnande under det allmänna, kort sagdt, auktoriteten i dess berättigade och vackra betydelse. Jag tvekar, om vi i alla dessa afseenden kunna mäta|36| oss med våra föregångare. Det fordna patriarkaliska förhållandet mellan lärare och lärjungar finns icke mer. Studiernas extensitet motsvaras icke alltid af deras intensitet; ynglingen kommer ofta trött från skolan, reflexionen är ofta brådmogen, fantasin öfverretad, viljan förslappad, den fysiska utvecklingen försummad, ynglingens kraftiga lust och lekar tidigt förvissnade. Allt detta hör till tidens kända klagomål, kanske stundom öfverdrifna, men förtjente att väl beaktas. Jag kan ej här dröja vid bristerna i universitetets organisation, i undervisningen och det akademiska lifvet; det må förlåtas mig, om jag ej vill sluta med skuggor. Lyckligtvis finnes för hvarje brist ett botemedel i den redliga viljan, det fortgående utvecklingsarbetet och i en öppen ställning till landets kritik. Mitt afskedsord till universitetet kan icke vara annat än: framåt, beständigt framåt för sanning och fosterland!
18 MM. HH.Mina Herrar Jag nedlägger härmed det rektorsembete, som blef mig anförtrodt den 15 September 1875, men hvilket jag, till följd af nödtvungen frånvaro på utrikes ort, i verkligheten förvaltat endast från den 1 Augusti 1876. Detta embete kommer nu att öfvertagas af utnämnde rektor, professoren i grekisk literatur kanslirådet J. J. V. Lagus, till hvilken embetsinsignierna öfverlemnas och som, i anseende till sin frånvaro i dag under en vetenskaplig resa på utrikes ort, kommer att vid återkomsten aflägga sin ed och installeras inför universitetets konsistorium. Under tillträdande rektors frånvaro intages hans plats af utnämnde prorektor, professoren i finska språket och literaturen A. E. Ahlqvist.
19 Härmed nedlägger jag tillika, efter erhållet nådigt afsked, det lärareembete, hvartill jag haft äran blifva utan ansökning kallad, först som extraordinarie professor den 15 Mars 1854 och sedermera som ordinarie professor den 7 Maj 1863.
20 Jag känner icke någon större ära eller lycka i detta land för en ringa man, än att få tjena detta åldriga lärosäte, denna genom seklerna strömmande ljuskälla, från hvilken nu i 238 år en välsignelsebringande kultur gått ut till det finska folkets hyd|37|dor. Att hafva fått verka der, att, om ock blott för det försvinnande korta momentet af föga mer än två år, hafva stått i dess främsta led, det måste uppfylla äfven den stoltaste med den ödmjuka känslan af egen ofullkomlighet. I den långa tidsföljden af universitetets illustre rektorer står jag såsom en af de ringaste i förmåga och lärdom, såsom den der af egen kraft har förmått intet; men Hans nåd, som är stark i de svage, har gifvit mig kraften, att jag dock nu kan öfverlemna detta stora och betydelsefulla läroverk orubbadt, blomstrande och fruktbärande i efterträdares händer, såsom jag emottagit det af mina företrädare. Honom allena, Allsmäktig Gud, som ledt det finska folkets väg från mörker till ljus, ske äran, såsom Hans allena är makten i tid och i evighet.
21 Jag tackar universitetets högtärade vicekansler för den beständiga välvilja, hvarmed han under denna tid ledt universitetets angelägenheter och förunnat mig sina erfarna råd. Jag tackar universitetets samtlige lärare och tjenstemän, mina högtaktade medarbetare, för deras vänskapliga medverkan, som så verksamt bidragit att upprätthålla läroverket. Jag tackar Finlands studenter för deras goda förhållande, särskildt under det sednaste läseåret. Jag har älskat dem, såsom landets hopp, jag har talat till dem med den uppriktighet, som varit min pligt, och om icke alla nu förstå mig, skola de engång förstå mig som män. Jag tackar med rördt hjerta universitetet och dess styrelse för att jag, under min embetstid, haft den lyckan att få tala till vårt folk, och till andra folk, i universitetets ärade namn; – för att jag fått i dess namn förherrliga Johan Ludvig Runebergs minne vid hans graf och i denna festliga sal; – för att jag fått med jubelkransen på Elias Lönnrots grånade hjessa inviga den fattiga, länge förgätna finska kojans söner tilloriginal: tiil vetandets ljus och en stor framtid.
22 Sist och högst tackar jag Gud Allsmäktig för att han så nådeligen bevarat, hägnat och välsignat Finlands universitet under mitt embetes tid och under 50 års skiften; att han låtit det skåda krig och tvedrägt, eld och våda, hunger och farsoter, inre|38| och yttre faror, mörka och klara tider, men dock behållit det upprätt orubbadt af alla stormar; att han låtit det se slägten af gamle och unge gå bort från dess salar, men dock alltid kallat nye arbetare i deras ställe med nya krafter, till en ny framtid och nya utvecklingsbanor. Han hägne det med sin nåd genom seklerna framåt till Finlands ära och Finlands ljus!