2 Det finska universitetet öppnar ånyo sina lärosalar. I närvaro af dess vördade Vicekansler, helsar jag eder alla, lärare och lärjungar, äldre och yngre, välkomne till det nya läseåret. Må det, under den Högstes beskärm, under endrägtigt arbete, varda lyckosamt och fruktbringande för det höga mål oss är förelagdt, för sanning, rätt och fädernesland.
3 Universitetets medlemmar samlas under det ännu lifliga intrycket af det ynnestfulla besök, hvarmed H. M. Kejsaren, åtföljd af Dess höga Gemål och Familj, behagat hedra och glädja landets hufvudstad. Såsom vi hoppas, att dessa minnesvärda dagar i Juli månad skola bevittna ett öfver alla officiela loftal upphöjdt tillmötesgående mellan furste och folk, så hoppas vi äfven, att det för oss glädjande besök, hvarmed H. K. H. Kansler Thronföljaren och H. K. H. Storfurstinnan Cesarevna hedrat Universitetet och studenternes hus, skall stadigt befästa ett lyckligt förhållande mellan detta läroverk och dess höge Styresman.
4 Afståndet uppreser mellan furstar och folk mången skiljemur, som ett personligt närmande är egnadt att undanrödja.
5 Andra nordiska universiteter äga icke sällan den lyckan att se deras furstar, så att säga, uppvexa i deras kamratkretsar. Vi, som dock redan i 60 år ägt den afundade förmånen att stå under ett direkt hägn af rikets thronföljare, hafva blott sällan erfarit det lifvande och manande inflytandet af hans närvaro bland oss.|4| Det är lyckligt, när vår pligt kan förenas med den personliga tillgifvenhetens varmare känslor.
6 Vi hoppas, att Hans Kejserliga Höghet, sjelf ännu ung och öppen för ungdomens intryck, skall medföra från detta möte samma dyrbara känslor af förtroende, som hans höge Fader, Universitetets dåvarande Kansler, medförde från sina besök i dessa salar åren 1842 och 1851. Då, som nu, stod den akademiska ungdomens täta skara kring en älskad chef; då, som nu, bröt studentsången en bred väg från hjerta till hjerta, och 34 år, uppfyllda af bevis på Monarkens högsinta ynnest, hvilken tillfälliga händelser väl kunnat störa, men icke tillintetgöra, äro vältaliga vittnen om betydelsen af dessa personliga intryck. Må vi, när åter engång afståndets is är bruten och dess skiljemur fallen, städse visa oss värdige den unge Furstes förtroende, hvilken så öppet, så enkelt och så tillitsfullt närmat sig oss.
7 Under dessa festliga dagar, under minnesfesten öfver detta läroverks saknade, mångårige vårdare och förespråkare, grefve Alexander Armfelt, och under mer än 10 månader af närmast förlidna läseår har Prorektor, Kanslirådet Lagus, med sitt kända varma nit för Universitetets förkofran, öfvertagit den plats jag varit nödsakad att till en tid lemna för helsans återställande.
8 Det är första gången jag nu har den äran att tala till eder, MM. HH.Mina Herrar, i Universitetets namn. Jag gör det under intrycket af en pligt och ett ansvar, som vida öfverstiga mina krafter; men jag gör det äfven under medvetande deraf, att individen betyder ringa i ett sekulararbete, som detta.
9 Vi, som nu lefva och verka för denna bildningsanstalt, äro endast länkar i en historisk kontinuitet, – dagens arbetare i ett verk för årtusenden.
10 Ty under årtusenden har forskningen mödosamt hopletat hvarje strå af det vetande, som vi här söka att, efter måttet af våra krafter, tillgodogöra och, om möjligt, förkofra. Andra årtusenden hafva förgått, sedan det finska folkets urstam i den|5| aflägsna orienten begrundade skapelsens gåtor och denna ordets makt, som än i dag utgör vetenskapens problem. Äfven detta universitet är ej från i går, det inträder i dag i det 237:de året af sin tillvaro, och det skall, vill Gud, ännu i sekler förblifva en ljushärd för land och folk.
11 Så må vi väl anse oss endast för böljor i tidens ström, der den ena vågen oupphörligt följer och uppslukar den andra. Knappt ha vi öfvertagit våra företrädares plats, innan våra efterträdare redan stå beredde att följa oss. Det förekommer oss äldre som i går, när vi stodo bland studenternes krets i periferin af denna samma sal och sågo framför oss, närmast kathedern, de dåvarande lärarne, våra föregångare. Eder, som ären unga, förekommer framtiden som en gränslös rymd; men innan I anen det, ligger hon redan bakom eder som ett förflutet, och några bland eder intaga då de platser, som vi lemnat toma. Är nu hvarochen af oss endast ett försvinnande moment i det utvecklingsarbete, som blifvit oss förelagdt, så måste vi ju stadigt fästa vår blick vid det bestående hela. Gå vi till Imatra och fråga vattendroppen hvad han betyder i fallet, så skall han svara oss: intet! Och likväl är detta mäktiga fall ingenting annat, än summan af myriader sådana droppars förenade kraft. Utan dem skulle det försina mellan sina klippväggar, – vandraren skulle gå torrskodd deröfver, och naturen skulle hafva en titan mindre.
12 Deri ligger vår och hvarje tänkande andes uppgift, när det gäller att verka för andra än sjelfviska mål. Intet i oss sjelfva, intet af oss sjelfva, men oändligt mycket i förbund med hvarandra, i samarbete för det gemensama målet och i ett redligt bemödande att, såvidt på oss ankommer, föra sekularverket framåt.
13 Hvem af oss mins icke denna sköna bön: »Gud, gif mig stora tankar!» Och jag tror mig särskildt kunna vädja till ungdomen, när jag säger, att vi måsta fatta vår uppgift stort. Ungdomens blick är företrädesvis vänd mot det storartade; derifrån är ännu ett steg till det stora, men det unga hjertat är öppet för alla mäktiga intryck. Ja, vi måste fatta vår uppgift stort. Vi få aldrig förgäta, att vi arbeta för ett högt gemensamt mål, der|6| vår synkrets beständigt vidgas: från oss sjelfva till vetenskapen, från denna till lefnadskallet, från detta till fäderneslandet och från fäderneslandet till menskligheten. Den, som icke från sina studentår medför en sådan förmåga att tänka stort, att vidga sin synkrets, att lefva och verka för upphöjda ändamål, – den blir aldrig något mer, än en lösryckt atom, som roterar kring sitt försvinnande jag, – en daglönare, som vegeterar sitt lif igenom i stacken och som slutligen, när han kallas från dagsverket, måste fråga sig sjelf: för hvad har jag lefvat?
14 Tänka stort, – men ej om sig sjelf, ej för sig sjelf! Vi kunde till den nämnda bönen tillägga: Gud, gif mig stora och ödmjuka tankar! Men rätt fattadt, behöfves det icke, ty den sanna storheten är alltid ett offer, alltid en sjelfförsakelse. Samtiden kan bländas af en så kolossal egoism, som den förste Napoleons, men efterverlden bekransar med oförvissnelig lager den flärdfrie Washingtons graf. Vetenskapen på sitt område känner intet högre namn, än den ödmjuke Linnés.
15 Jag vädjar här till de äldre ibland oss. I ungdomens idealiska drömmar blandar sig mycken falsk ärelystnad. Den stolta sjelfkänslan, den glänsande framgången och ett namn, som flyger på ryktets vingar kring verlden, – allt detta verkar med oemotståndlig tjusningskraft på ynglingens själ.
16 Men fråga någon af dem, som tilläfventyrs vunnit en sådan utmärkelse, – fråga t. ex. någon af nutidens berömdaste vetenskapsmän hvad han säger om äran, och han skall svara: yngling, gif mig dina lyckliga tjugu år, – gif mig din glada tro på lifvet, – gif mig denna oersättliga framtid, som du äger, som jag förlorat och som skulle bereda mig möjligheten att godtgöra mina misstag, att lära och verka dubbelt mer; – gif mig allt detta, låt mig, okänd af verlden, intaga din obemärkta plats, och jag gifver dig gerna i utbyte all den ära, det rykte, som fallit på min lott!
17 Detta är erfarenhetens språk, och detta förstå vi äldre bättre, än ungdomen. Ty huru lycklig än ens eller annans ställning må|7| synas, huru sjelftillräcklige vi än må öfverblicka vårt lif, så kunne vi icke dölja för oss, att ju detta i många afseenden varit en kedja af misstag och svikna förhoppningar. Ju längre vi inträngt i vetandets oändliga rymder, desto klarare blir det för oss, att det vi veta är endast ett försvinnande fragment i jemförelse med de outforskade rymder, som äro oss obekanta, – att det vi förmå är endast en mycket ringa bråkdel af det vi önska och vilja. Detta måste göra den ödmjuk, som vet hvad droppen förmår. Stoltheten öfver egen kraft är hos ynglingen oerfarenhet; hos mannen vittnar den om brist på ett klart omdöme.
18 Fara då de vilse, som säga oss, att ärelystnaden är en moder till stora bragder? Nej, de hafva rätt, såframt de tala om den ära, der mästaren ställer sig bakom sitt verk. När Porthan, 23 år gammal, begynte att söka det finska folket på en omväg öfver Rom, – eller när Lönnrot, 30 år gammal, begynte att stafva tillsamman Kalevalas fragmenter, – då lifvades utan tvifvel deras blick vid tanken på framtida segrar, men icke deras segrar, utan den idés, för hvilken de lefde. Om derutöfver tillföll dem sjelfva ett älskadt och ryktbart namn, det låg icke i deras beräkning, det var, framför allt, icke det mål, för hvilket de stredo.
19 Och huru många tusende hafva icke, förgätne af verlden, lagt sin enda ära i framgången af ett verk, som varit dem dyrbart! Ingen känner mera den hand, som först ritade zodiakens tecken på himlakartan, eller den hand, som först nedlade plogen i Finlands tegar. Hvarje år bortrycker från våra kretsar hundrade och tusende redlige arbetare, hvilkas namn ingen mera skall påminna sig efter femtio år, men som hvardera nedlagt sin lefnads uppgift i något gagneligt verk för samtid och efterverld. Äfven de ha måhända engång i unga år erfarit ärans tjusning. Är då deras lif förfeladt, derför att deras namn dö med dem? Skulle Wilhelm von Schwerins bragd varit mindre ärofull, om ingen Runeberg förvarat hans namn åt efterverlden? Nej, MM. HH.Mina Herrar, den sanna äran är alltid verkets ära; den sanna ärelystnaden är endast den, som vet att försaka sig sjelf för sitt verk. Och denna sanna ärelystnad, – den höga och rena triumfen att, sjelf|8| obemärkt, se den idé segra, för hvilken man lefvat, – det är den, som är moder till stora och ädla handlingar; det är den, som bör tjusa och lifva ynglingens själ.
»Wer für die besten seiner Zeit gelebt,språk: tyska
Der hat gelebt für alle Zeiten.»språk: tyska
21 Att tänka stort om sitt kall och sitt menniskovärde, men ringa om sin personliga förmåga, detta är något, hvaraf visserligen ungdomen är böjd att bättre uppfatta den förra, än den sednare hälften. Det är snarare ett vilkor för mensklighetens utveckling, att hvarje yngling går ut att eröfra verlden. Jag åtager mig icke att mästra skapelsen; än mindre vill jag förneka den lyckliga tro på lifvet, för hvilken ingenting synes omöjligt. Må vi endast söka att bortrensa det sjelfviska, som kan inblanda sig i ungdomens ärelystnad. Det är onekligt, att verlden måste föryngras genom de lifsströmmar, som beständigt tillströmma henne ur ungdomskällorna. Det är obestridligt, att allt stort har framgått ur ungdomens hänförelse, likaså visst, som att detta stora behöft för sin mognad mannaårens lugnare kraft. Men vi göra ungdomen endast rättvisa, när vi betrakta dess synpunkter som öfvervägande ideala,d. ä.det är hängifna, uppoffrande för idéer. Ingen bortkastar så sitt lif, som ynglingen bortkastar det; ingen gifver sig sjelf med ett så helt hjerta, som han. Vid äldre år reflekterar man deröfver, man beräknar motiverna för eller mot. Denna beräkning tillhör icke ynglingaåren. Ungdom och sjelfviskhet, det är en motsägelse, det är rimfrost på grön mark. Morgonens friska dagg har frusit till is, förvissningen följer, och man blir oförmögen att lyfta sig öfver ett så tillfälligt och försvinnande ändamål, som den egna fördelen, till en varaktig och upphöjd lefnadsuppgift.
22 En af fysikens vackraste upptäckter lär oss, att värme kan omsättas till rörelsekraft och tvärtom, så att den ena förutsätter och betingar den andra. Tillämpad på det akademiska lifvet,|9| betyder denna natursanning, att studentens ungdomsvärme för ideala ändamål är, eller bör vara, oskiljaktig från en handlande kraft.
23 Eleven i skolan har så ofta hört arbetet prisas, att när han sedan, ankrad i den akademiska hamnen, hör talarne eller skalderne prisa studentens kamp för ljus, frihet och fosterland, föreställer han sig dessa ideala ändamål mer eller mindre frigjorda från arbetets boja. Han föreställer sig, att man eröfrar verlden med känslor eller beslut; han anser stundens hänförelse mäktig till allt. Ja väl, stundens hänförelse är en mäktig häfstång, den lifvar modet, den väcker slumrande krafter; men stundens hänförelse är en halmlåge, om den icke murar åt sig en fast grundval i arbetet. Studentens vilja är ädel, hans beslut uppriktiga. Han vill blifva en man af heder, en man af kraft, en man af omutlig fosterlandskärlek; han vill strida till döden för sin öfvertygelse om det rätta. – Det är godt, MM. HH.Mina Herrar, men arbeten derför! Det gifs ingen annan väg dertill, än arbetet; – det gifs ingen heder, ingen kraft, ingen fosterlandskärlek utan arbete.
24 Arbetet pröfvar och stämplar mannen. Vi höra månget skönt ord vid glaset eller från talarestolen, men det är icke ord, det är män, som landet behöfver. Alla de män, hvilka verkligen utfört det, som I beslutat att utföra, de ha varit arbetets män, och genom arbetet hafva de blifvit handlingens män. Det är det årslånga, lifslånga, stränga och ihärdiga arbetet, som eröfrar verlden. Krigaren kan stupa vid sin fana och nå sitt lifs ärofulla mål i ett ögonblick. Detta kan icke studenten, lika litet som odlaren kan i ett ögonblick omskapa ödemarken till ett fruktbärande fält. Det är stort att dö för sitt land, men det är större att lefva derför, och glömmen icke: eder lott är att lefva!
25 Mången student känner målet, men far vilse om vägen. Han söker en öfvertygelse i fosterländska frågor, och det är hans rätt, liksom det är hans manliga pligt. Men han tror sig alltför|10| snart och alltför lätt blifva färdig dermed. Han kommer hit med en färdig mening från skolan, eller får han den färdig till skänks af första kamrat, som imponerar på honom. Och när han på detta sätt, utan pröfning och möda, tror sig hafva fått det, som är en fri mans främsta kännetecken – en fast öfvertygelse om det rätta – är han genast färdig att kasta stridshandsken mot olika tänkande och uppfylla Universitetet, ja landet, med brödrafejder.
26 MM. HH.Mina Herrar akademiska medborgare af de yngre generationerna, om jag ville tala eder till behag, skulle jag antingen undvika att beröra ömtåliga strängar, som ju måste vibrera starkt i hvarje students bröst, – eller skulle jag uttrycka min aktning för edra fosterländska öfvertygelser. Ja väl, edra fosterländska tänkesätt har jag ingen rätt att betvifla; tvärtom är jag förvissad, att dessa sällan varit mera lifliga eller utpreglade, än hos den nuvarande studentgenerationen. Men jag bekänner med den uppriktighet jag är eder skyldig, att edra öfvertygelser icke väga tungt i vågskålen. För att komma till en öfvertygelse, måste man genomgå två stadier, som I ännu icke genomgått, nemligen pröfningens och erfarenhetens. Det, som I tron vara en öfvertygelse, det är hos de fleste bland eder ingenting annat, än auktoritetstro. Icke en ibland tjugu af eder besitter nog insigt eller nog erfarenhet att beherrska en af dessa stora och invecklade lifsfrågor för folk och land, öfver hvilka han åtager sig att sitta till doms. Emedan han omfattar en sådan fråga med sitt hjerta, tror han sig kunna omfatta den med sitt omdöme. Och emedan den tjugonde bland dessa tjugu är en mera energisk personlighet, drager han med sig de nitton. Det hör till de inkonseqvenser, för hvilka man är utsatt i en ålder, när man gerna bedömer allt ur känslans synpunkter, att de, som skatta friheten högre än något annat, låta villigt föra sig i ledbland af andra, som förstå att beherrska dem, och medan de tro sig frie, äro de endast viljelösa verktyg. Känner sig någon förnärmad deraf, så må han besinna huru historien vittnar på hvarje blad, att folken på samma sätt kunna föras i ledband. Deri består partiernas statskonst. Jag säger|11| icke, att partier äro oberättigade, jag är öfvertygad om deras nödvändighet under högre utvecklingsstadier. Men hos de folk, som ännu icke haft tid att invexa i nya statsformer, hos de folk, der den politiska och sociala sjelfstyrelsen ännu är föga pröfvad och omdömet i sådana frågor föga utveckladt, der äro partier vådliga, emedan de disciplinera och fanatisera okunniga massor för oklara mål, göra dessa massor till redskap för ledarne och sålunda, direkt eller indirekt, föra till despotismen. En folktribun är en diktator, han må sedan kalla sig Marat eller något annat. Och massornas despotism är icke bättre, än någon annan.
27 Universitetet kan icke förblifva likgiltigt för det kända och beklagliga förhållande, att studentkorpsen de sednare åren varit delad i två fientliga läger, hvilka vid hvarje anledning tvista om just det, som borde vara allas starkaste föreningsband, nemligen de fosterländska frågorna. Jag besvär eder, MM. HH.Mina Herrar, att göra ett slut derpå, att motarbeta den bitterhet, som blandat sig i edra opinionsstrider och att förena eder mangrannt, endrägtigt kring fosterlandets fana. Se här den väg, som står eder öppen.
28 Stridens orsak är känd: det är den utvecklingskris, i hvilken land och folk för närvarande befinna sig. Vi må icke häruti se en olycka för vårt land. Tvärtom, denna kris är utan allt tvifvel en historisk nödvändighet. När ett folk vaknar till sjelfmedvetande, när det inträder i ett nytt skede af sin politiska, sin sociala, sin andliga tillvaro och dermed öfvergår till nya kulturformer, uppstår alltid en brytning mellan det gamla, som ännu icke förlorat sin rot, och det nya, som ännu icke utvecklat sin blomma. Strid är oundviklig; men det finnes en strid, som är till lifs, och det finnes en strid, som är till döds. När strid måste vara, så låtom oss hellre välja den förra.
29 Det är lätt förklarligt, att bland de många frågor, som rundtomkring oss tränga hvarandra och begära en lösning, språkfrågan i vårt land har intagit ett af de främsta rummen. Framför någon annan tyckes just hon ligga inom allas synkrets. Men|12| språkfrågan kan betraktas ur två synpunkter: antingen som en kulturfråga, i hvilket fall hon är öfvervägande social, eller som en nationalitetsfråga, i hvilket fall hon är politisk.
30 Fatta vi språkfrågan som en kulturfråga, så gäller hon hela folkets delaktighet i alla former af kulturen, samhällslifvet och statslifvet, der hon inträder på det politiska området, samt vidare alla medel, som leda till detta mål. Ingenting kan vara mera berättigadt, mera önskvärdt än detta mål, men när det blir fråga om medlen, dela sig åsigterna. Språkfrågans genomförande lemnar rum för en mångfald af olika meningar, stridsämnen nog för generationer och mansåldrar. Men man strider här på fosterlandets gemensama grund, man kan, ja man måste förena sig om det gemensama målet, och derför är denna strid ett verkligt och fruktbringande utvecklingsarbete, – derför är den en strid till lifs.
31 Fattas deremot språkfrågan som en nationalitetsfråga, icke utåt, men inom oss sjelfva, så gäller hon ingenting mindre, än att i stället för det enda och odelbara finska folket uppställa två folk på Finlands jord. Det gäller icke blott att förneka den historiska traditionen, den bestående stats- och samhällsordningen, som säga oss, att det nuvarande finska folket är Finlands folk; – det gäller att expatriera en större eller mindre del af detta historiska och inför lagen lika berättigade folk som främlingar, hvilka, – om de ock tolereras, – icke hafva rätt att betrakta landets intressen som sina, eller för dem föra talan. I denna följdriktiga, obevekliga konseqvens, hvartill språkfrågan, betraktad som nationalitetsfråga, nödvändigtvis måste leda, blir hon en eldbrand, kastad i landets sköte. Der finnes icke mera ett gemensamt mål, en gemensam grund, ett gemensamt fädernesland; – der är en kamp mellan två folk för hvarderas nationela tillvaro, och en kamp för tillvaron måste blifva en kamp på lif och död, tills endera dukar under; – se der hvarför denna strid är en strid till döds.
32 Med ett ord: språkfrågan, betraktad som en kulturfråga, innebär en framtid af lif och kraft; – språkfrågan, betraktad|13| som en nationalitetsfråga, innebär en framtid af splittring och vanmakt. Det är på tiden att vi uppfatta skilnaden mellan dessa två frågor, och jag beder eder, MM. HH.Mina Herrar, att välja kulturfrågan. Alla de män, som i förra hälften af detta århundrade fört det finska folkets medvetande framåt och inlagt en öfver alla skiftande opinioner upphöjd förtjenst om historien, språket, literaturen och folkupplysningen, alla dessa män hafva uppfattat språkfrågan som en kulturfråga. Det är först sednare som hon, på några håll, hotat antaga en betydelse, hvilken ursprungligen varit för henne främmande.
33 Väl måste förutses, att en sådan stor och lifskraftig rörelse, som det finska folkets uppvaknande till medvetande af sig sjelf och sin ställning, kan i sin början slå öfver målet och skall efterhand utjemna sig sjelf. Men ju högre vi uppskatta tidens lifsuppgift och ju allvarligare vi äro beredde att medverka dertill, desto samvetsgrannare måste vi undvika branterna åt höger och branterna åt venster.
34 Universitetet kan icke, bör icke vara en tummelplats för partilidelser, som inverka störande på studiernas lugn och söndrande på kamratlifvet. Vill studenten vara en fri man, då må han ock vara fri nog, att icke gå i partiernas ledband. Älskar han sitt fosterland, då må han älska det nog, för att ej vilja klyfva det uti stycken. Ingen förmenar honom, att, medan han utbildar sig för medborgarekallet, följa med vaket intresse de fosterländska frågorna, utan att vilja ingripa i dem mer än hans ställning tillkommer. För honom stå tidens stora kulturfrågor öppna, icke blott för hans diskussion, utan delvis ock för hans medverkan. Det är ett vidt, ett fruktbringande fält, det har utrymme nog för hvarje ädel ärelystnad; der är äfven studentens framtida strids- och arbetsfält. Vår tids studenter må väl kallas afundsvärde, som äga sådana slagfält. Vi äldre minnas en tid, när studentens strider voro af annan art och för ringare ändamål. Äfven dessa tider ha gifvit åt landet män af ära och fosterlandskärlek; så mycket mindre skäl ha vi, att misströsta om den nuvarande generationen.
|14|
35 Rundomkring oss fortgår åt alla håll ett rastlöst utvecklingsarbete. När det akademiska läseåret börjar, slutar den första allmänna finska utställningen.
36 Den är lärorik för oss alla; den innebär för oss alla en väckelse och en maning. Det har varit ett arf från förgångna tider, när den materiela utvecklingen stod jemförelsevis lågt, att de lärda studierna med en viss ringaktning blickat ned på näringarna, som man tyckte böra anse det för en ära att föda och kläda intelligensen. I vår tid är det ej mera så. Intelligensen har återgäldat sin skuld med att lyfta näringarna, den har blifvit oumbärlig äfven för dem, och i samma mån har arbetets ära stigit i alla riktningar. Studenten anser det icke mer för en degradation, att öfvergå till ett kontor eller ett praktiskt yrke; en vexelverkan har uppstått mellan de förr så strängt afsöndrade arbetssfererna, och boken är icke mera bildningens enda adelsdiplom. En från det praktiska lifvet totalt bortkommen lärd är numera en anakronism, icke mindre än en handtverkare, som icke kan skrifva sitt namn.
37 Må vi gifva akt på tidens tecken och taga oss tillvara, att icke det mekaniska arbetet vexer oss öfver hufvudet. Den dag skall komma, då den polytekniska skolan blir landets andra universitet, och vi glädja oss deråt, men vi måste ock vara rustade till en täflan. Vi måste försvara vår position med vetandets, med idéernas makt, men med ett lifskraftigt vetande och med fruktbringande idéer. Man skall icke blicka ned på oss som på dagdrömmare, oförmögne att tillämpa vår kunskap på lifvet omkring oss.
38 Till ett nytt dagsarbete i denna vår tids ädla täflan för mensklig utveckling helsar jag eder alla nu välkomne. Jag utbeder oss alla af Universitetets högtärade Vicekansler hans upplysta hägn, stöd och inseende. Jag utbeder mig af Universitetets lärare och tjenstemän deras kraftiga medverkan och erfarna råd. Af Universitetets studenter väntar och hoppas jag allvarliga studier samt detta hedrande uppförande, som särskildt de sednare åren utmärkt dem och som – jag beder dem lägga väl märke|15| derpå – skall tillvinna dem nya bevis på förtroende från Universitetets högsta styrelse.
39 Härmed äro våra regelbundna arbeten för läseåret 1876 till 1877 började. Jag uppmanar kuratorerne att aflemna deras förteckningar till universitets-sekreteraren, hvarefter vi alla skola begifva oss till Herrens tempel, för att nedkalla Hans välsignelse öfver detta läseår, öfver våra arbeten och öfver fäderneslandet.
Kommentar
Kommentar
I samband med inskriptionen 1876 övertog Topelius rektorsgöromålen av prorektorn W. Lagus och höll sitt första tal som rektor. Topelius berör här aktuella teman som språkfrågan och de tekniska läroämnenas frammarsch med utgångspunkt i den pågående industriutställningen i Helsingfors. Liksom i flera andra sammanhang framför han här sin ståndpunkt att språkfrågan är en kulturfråga, inte en nationalitetsfråga. Nyberg konstaterar att talet både var ett program för universitetet och en politisk trosbekännelse; i sin verksamhet som rektor skulle Topelius få anledning att påminna om denna hållning (1949, s. 450).
I samband med inskriptionen 1876 övertog Topelius rektorsgöromålen av prorektorn W. Lagus och höll sitt första tal som rektor. I universitetets statuter stipulerades att rektorn vid varje termins inskription skulle hålla ett för »tillfället lämpadt tal». Topelius berör här aktuella teman som språkfrågan och de tekniska läroämnenas frammarsch med utgångspunkt i den pågående industriutställningen i Helsingfors. Liksom i flera andra sammanhang framför han här sin ståndpunkt att språkfrågan är en kulturfråga, inte en nationalitetsfråga. Nyberg konstaterar att talet både var ett program för universitetet och en politisk trosbekännelse; i sin verksamhet som rektor skulle Topelius få anledning att påminna om denna hållning (1949, s. 450).
I samband med inskriptionen 1876 övertog Topelius rektorsgöromålen av prorektorn W. Lagus och höll sitt första tal som rektor. I universitetets statuter stipulerades att rektorn vid varje termins inskription skulle hålla ett för »tillfället lämpadt tal». Topelius berör här aktuella teman som språkfrågan och de tekniska läroämnenas frammarsch med utgångspunkt i den pågående industriutställningen i Helsingfors. Liksom i flera andra sammanhang framför han här sin ståndpunkt att språkfrågan är en kulturfråga, inte en nationalitetsfråga. Nyberg konstaterar att talet både var ett program för universitetet och en politisk trosbekännelse; i sin verksamhet som rektor skulle Topelius få anledning att påminna om denna hållning (1949, s. 450). Se också inledningen, »Rektorstalen».
I Självbiografiska anteckningar noterar Topelius att han undgick ceremonin att iklädas »den röda kardinalskappan», d.v.s. traditionen att den avgående rektorn överlämnade rektorsmanteln till efterträdaren; traditionen hade återupplivats av den avgående rektorn Adolf Moberg som i maj 1875 iklädde sin efterträdare Topelius manteln.
Inskriptionstalet trycktes i Tal vid. K. Alexanders-Universitetes inskrifningar 1877.
Den 13 September 1876.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Det finska universitetet öppnar ånyo sina lärosalar. I närvaro af dess vördade Vicekansler, helsar jag eder alla, lärare och lärjungar, äldre och yngre, välkomne till det nya läseåret. Må det, under den Högstes beskärm, under endrägtigt arbete, varda lyckosamt och fruktbringande för det höga mål oss är förelagdt, för sanning, rätt och fädernesland.
3 Universitetets medlemmar samlas under det ännu lifliga intrycket af det ynnestfulla besök, hvarmed H. M. Kejsaren, åtföljd af Dess höga Gemål och Familj, behagat hedra och glädja landets hufvudstad. Såsom vi hoppas, att dessa minnesvärda dagar i Juli månad skola bevittna ett öfver alla officiela loftal upphöjdt tillmötesgående mellan furste och folk, så hoppas vi äfven, att det för oss glädjande besök, hvarmed H. K. H. Kansler Thronföljaren och H. K. H. Storfurstinnan Cesarevna hedrat Universitetet och studenternes hus, skall stadigt befästa ett lyckligt förhållande mellan detta läroverk och dess höge Styresman.
4 Afståndet uppreser mellan furstar och folk mången skiljemur, som ett personligt närmande är egnadt att undanrödja.
5 Andra nordiska universiteter äga icke sällan den lyckan att se deras furstar, så att säga, uppvexa i deras kamratkretsar. Vi, som dock redan i 60 år ägt den afundade förmånen att stå under ett direkt hägn af rikets thronföljare, hafva blott sällan erfarit det lifvande och manande inflytandet af hans närvaro bland oss.|4| Det är lyckligt, när vår pligt kan förenas med den personliga tillgifvenhetens varmare känslor.
6 Vi hoppas, att Hans Kejserliga Höghet, sjelf ännu ung och öppen för ungdomens intryck, skall medföra från detta möte samma dyrbara känslor af förtroende, som hans höge Fader, Universitetets dåvarande Kansler, medförde från sina besök i dessa salar åren 1842 och 1851. Då, som nu, stod den akademiska ungdomens täta skara kring en älskad chef; då, som nu, bröt studentsången en bred väg från hjerta till hjerta, och 34 år, uppfyllda af bevis på Monarkens högsinta ynnest, hvilken tillfälliga händelser väl kunnat störa, men icke tillintetgöra, äro vältaliga vittnen om betydelsen af dessa personliga intryck. Må vi, när åter engång afståndets is är bruten och dess skiljemur fallen, städse visa oss värdige den unge Furstes förtroende, hvilken så öppet, så enkelt och så tillitsfullt närmat sig oss.
7 Under dessa festliga dagar, under minnesfesten öfver detta läroverks saknade, mångårige vårdare och förespråkare, grefve Alexander Armfelt, och under mer än 10 månader af närmast förlidna läseår har Prorektor, Kanslirådet Lagus, med sitt kända varma nit för Universitetets förkofran, öfvertagit den plats jag varit nödsakad att till en tid lemna för helsans återställande.
8 Det är första gången jag nu har den äran att tala till eder, MM. HH.Mina Herrar, i Universitetets namn. Jag gör det under intrycket af en pligt och ett ansvar, som vida öfverstiga mina krafter; men jag gör det äfven under medvetande deraf, att individen betyder ringa i ett sekulararbete, som detta.
9 Vi, som nu lefva och verka för denna bildningsanstalt, äro endast länkar i en historisk kontinuitet, – dagens arbetare i ett verk för årtusenden.
10 Ty under årtusenden har forskningen mödosamt hopletat hvarje strå af det vetande, som vi här söka att, efter måttet af våra krafter, tillgodogöra och, om möjligt, förkofra. Andra årtusenden hafva förgått, sedan det finska folkets urstam i den|5| aflägsna orienten begrundade skapelsens gåtor och denna ordets makt, som än i dag utgör vetenskapens problem. Äfven detta universitet är ej från i går, det inträder i dag i det 237:de året af sin tillvaro, och det skall, vill Gud, ännu i sekler förblifva en ljushärd för land och folk.
11 Så må vi väl anse oss endast för böljor i tidens ström, der den ena vågen oupphörligt följer och uppslukar den andra. Knappt ha vi öfvertagit våra företrädares plats, innan våra efterträdare redan stå beredde att följa oss. Det förekommer oss äldre som i går, när vi stodo bland studenternes krets i periferin af denna samma sal och sågo framför oss, närmast kathedern, de dåvarande lärarne, våra föregångare. Eder, som ären unga, förekommer framtiden som en gränslös rymd; men innan I anen det, ligger hon redan bakom eder som ett förflutet, och några bland eder intaga då de platser, som vi lemnat toma. Är nu hvarochen af oss endast ett försvinnande moment i det utvecklingsarbete, som blifvit oss förelagdt, så måste vi ju stadigt fästa vår blick vid det bestående hela. Gå vi till Imatra och fråga vattendroppen hvad han betyder i fallet, så skall han svara oss: intet! Och likväl är detta mäktiga fall ingenting annat, än summan af myriader sådana droppars förenade kraft. Utan dem skulle det försina mellan sina klippväggar, – vandraren skulle gå torrskodd deröfver, och naturen skulle hafva en titan mindre.
12 Deri ligger vår och hvarje tänkande andes uppgift, när det gäller att verka för andra än sjelfviska mål. Intet i oss sjelfva, intet af oss sjelfva, men oändligt mycket i förbund med hvarandra, i samarbete för det gemensama målet och i ett redligt bemödande att, såvidt på oss ankommer, föra sekularverket framåt.
13 Hvem af oss mins icke denna sköna bön: »Gud, gif mig stora tankar!» Och jag tror mig särskildt kunna vädja till ungdomen, när jag säger, att vi måsta fatta vår uppgift stort. Ungdomens blick är företrädesvis vänd mot det storartade; derifrån är ännu ett steg till det stora, men det unga hjertat är öppet för alla mäktiga intryck. Ja, vi måste fatta vår uppgift stort. Vi få aldrig förgäta, att vi arbeta för ett högt gemensamt mål, der|6| vår synkrets beständigt vidgas: från oss sjelfva till vetenskapen, från denna till lefnadskallet, från detta till fäderneslandet och från fäderneslandet till menskligheten. Den, som icke från sina studentår medför en sådan förmåga att tänka stort, att vidga sin synkrets, att lefva och verka för upphöjda ändamål, – den blir aldrig något mer, än en lösryckt atom, som roterar kring sitt försvinnande jag, – en daglönare, som vegeterar sitt lif igenom i stacken och som slutligen, när han kallas från dagsverket, måste fråga sig sjelf: för hvad har jag lefvat?
14 Tänka stort, – men ej om sig sjelf, ej för sig sjelf! Vi kunde till den nämnda bönen tillägga: Gud, gif mig stora och ödmjuka tankar! Men rätt fattadt, behöfves det icke, ty den sanna storheten är alltid ett offer, alltid en sjelfförsakelse. Samtiden kan bländas af en så kolossal egoism, som den förste Napoleons, men efterverlden bekransar med oförvissnelig lager den flärdfrie Washingtons graf. Vetenskapen på sitt område känner intet högre namn, än den ödmjuke Linnés.
15 Jag vädjar här till de äldre ibland oss. I ungdomens idealiska drömmar blandar sig mycken falsk ärelystnad. Den stolta sjelfkänslan, den glänsande framgången och ett namn, som flyger på ryktets vingar kring verlden, – allt detta verkar med oemotståndlig tjusningskraft på ynglingens själ.
16 Men fråga någon af dem, som tilläfventyrs vunnit en sådan utmärkelse, – fråga t. ex. någon af nutidens berömdaste vetenskapsmän hvad han säger om äran, och han skall svara: yngling, gif mig dina lyckliga tjugu år, – gif mig din glada tro på lifvet, – gif mig denna oersättliga framtid, som du äger, som jag förlorat och som skulle bereda mig möjligheten att godtgöra mina misstag, att lära och verka dubbelt mer; – gif mig allt detta, låt mig, okänd af verlden, intaga din obemärkta plats, och jag gifver dig gerna i utbyte all den ära, det rykte, som fallit på min lott!
17 Detta är erfarenhetens språk, och detta förstå vi äldre bättre, än ungdomen. Ty huru lycklig än ens eller annans ställning må|7| synas, huru sjelftillräcklige vi än må öfverblicka vårt lif, så kunne vi icke dölja för oss, att ju detta i många afseenden varit en kedja af misstag och svikna förhoppningar. Ju längre vi inträngt i vetandets oändliga rymder, desto klarare blir det för oss, att det vi veta är endast ett försvinnande fragment i jemförelse med de outforskade rymder, som äro oss obekanta, – att det vi förmå är endast en mycket ringa bråkdel af det vi önska och vilja. Detta måste göra den ödmjuk, som vet hvad droppen förmår. Stoltheten öfver egen kraft är hos ynglingen oerfarenhet; hos mannen vittnar den om brist på ett klart omdöme.
18 Fara då de vilse, som säga oss, att ärelystnaden är en moder till stora bragder? Nej, de hafva rätt, såframt de tala om den ära, der mästaren ställer sig bakom sitt verk. När Porthan, 23 år gammal, begynte att söka det finska folket på en omväg öfver Rom, – eller när Lönnrot, 30 år gammal, begynte att stafva tillsamman Kalevalas fragmenter, – då lifvades utan tvifvel deras blick vid tanken på framtida segrar, men icke deras segrar, utan den idés, för hvilken de lefde. Om derutöfver tillföll dem sjelfva ett älskadt och ryktbart namn, det låg icke i deras beräkning, det var, framför allt, icke det mål, för hvilket de stredo.
19 Och huru många tusende hafva icke, förgätne af verlden, lagt sin enda ära i framgången af ett verk, som varit dem dyrbart! Ingen känner mera den hand, som först ritade zodiakens tecken på himlakartan, eller den hand, som först nedlade plogen i Finlands tegar. Hvarje år bortrycker från våra kretsar hundrade och tusende redlige arbetare, hvilkas namn ingen mera skall påminna sig efter femtio år, men som hvardera nedlagt sin lefnads uppgift i något gagneligt verk för samtid och efterverld. Äfven de ha måhända engång i unga år erfarit ärans tjusning. Är då deras lif förfeladt, derför att deras namn dö med dem? Skulle Wilhelm von Schwerins bragd varit mindre ärofull, om ingen Runeberg förvarat hans namn åt efterverlden? Nej, MM. HH.Mina Herrar, den sanna äran är alltid verkets ära; den sanna ärelystnaden är endast den, som vet att försaka sig sjelf för sitt verk. Och denna sanna ärelystnad, – den höga och rena triumfen att, sjelf|8| obemärkt, se den idé segra, för hvilken man lefvat, – det är den, som är moder till stora och ädla handlingar; det är den, som bör tjusa och lifva ynglingens själ.
»Wer für die besten seiner Zeit gelebt,språk: tyska
Der hat gelebt für alle Zeiten.»språk: tyska
21 Att tänka stort om sitt kall och sitt menniskovärde, men ringa om sin personliga förmåga, detta är något, hvaraf visserligen ungdomen är böjd att bättre uppfatta den förra, än den sednare hälften. Det är snarare ett vilkor för mensklighetens utveckling, att hvarje yngling går ut att eröfra verlden. Jag åtager mig icke att mästra skapelsen; än mindre vill jag förneka den lyckliga tro på lifvet, för hvilken ingenting synes omöjligt. Må vi endast söka att bortrensa det sjelfviska, som kan inblanda sig i ungdomens ärelystnad. Det är onekligt, att verlden måste föryngras genom de lifsströmmar, som beständigt tillströmma henne ur ungdomskällorna. Det är obestridligt, att allt stort har framgått ur ungdomens hänförelse, likaså visst, som att detta stora behöft för sin mognad mannaårens lugnare kraft. Men vi göra ungdomen endast rättvisa, när vi betrakta dess synpunkter som öfvervägande ideala, d. ä.det är hängifna, uppoffrande för idéer. Ingen bortkastar så sitt lif, som ynglingen bortkastar det; ingen gifver sig sjelf med ett så helt hjerta, som han. Vid äldre år reflekterar man deröfver, man beräknar motiverna för eller mot. Denna beräkning tillhör icke ynglingaåren. Ungdom och sjelfviskhet, det är en motsägelse, det är rimfrost på grön mark. Morgonens friska dagg har frusit till is, förvissningen följer, och man blir oförmögen att lyfta sig öfver ett så tillfälligt och försvinnande ändamål, som den egna fördelen, till en varaktig och upphöjd lefnadsuppgift.
22 En af fysikens vackraste upptäckter lär oss, att värme kan omsättas till rörelsekraft och tvärtom, så att den ena förutsätter och betingar den andra. Tillämpad på det akademiska lifvet,|9| betyder denna natursanning, att studentens ungdomsvärme för ideala ändamål är, eller bör vara, oskiljaktig från en handlande kraft.
23 Eleven i skolan har så ofta hört arbetet prisas, att när han sedan, ankrad i den akademiska hamnen, hör talarne eller skalderne prisa studentens kamp för ljus, frihet och fosterland, föreställer han sig dessa ideala ändamål mer eller mindre frigjorda från arbetets boja. Han föreställer sig, att man eröfrar verlden med känslor eller beslut; han anser stundens hänförelse mäktig till allt. Ja väl, stundens hänförelse är en mäktig häfstång, den lifvar modet, den väcker slumrande krafter; men stundens hänförelse är en halmlåge, om den icke murar åt sig en fast grundval i arbetet. Studentens vilja är ädel, hans beslut uppriktiga. Han vill blifva en man af heder, en man af kraft, en man af omutlig fosterlandskärlek; han vill strida till döden för sin öfvertygelse om det rätta. – Det är godt, MM. HH.Mina Herrar, men arbeten derför! Det gifs ingen annan väg dertill, än arbetet; – det gifs ingen heder, ingen kraft, ingen fosterlandskärlek utan arbete.
24 Arbetet pröfvar och stämplar mannen. Vi höra månget skönt ord vid glaset eller från talarestolen, men det är icke ord, det är män, som landet behöfver. Alla de män, hvilka verkligen utfört det, som I beslutat att utföra, de ha varit arbetets män, och genom arbetet hafva de blifvit handlingens män. Det är det årslånga, lifslånga, stränga och ihärdiga arbetet, som eröfrar verlden. Krigaren kan stupa vid sin fana och nå sitt lifs ärofulla mål i ett ögonblick. Detta kan icke studenten, lika litet som odlaren kan i ett ögonblick omskapa ödemarken till ett fruktbärande fält. Det är stort att dö för sitt land, men det är större att lefva derför, och glömmen icke: eder lott är att lefva!
25 Mången student känner målet, men far vilse om vägen. Han söker en öfvertygelse i fosterländska frågor, och det är hans rätt, liksom det är hans manliga pligt. Men han tror sig alltför|10| snart och alltför lätt blifva färdig dermed. Han kommer hit med en färdig mening från skolan, eller får han den färdig till skänks af första kamrat, som imponerar på honom. Och när han på detta sätt, utan pröfning och möda, tror sig hafva fått det, som är en fri mans främsta kännetecken – en fast öfvertygelse om det rätta – är han genast färdig att kasta stridshandsken mot olika tänkande och uppfylla Universitetet, ja landet, med brödrafejder.
26 MM. HH.Mina Herrar akademiska medborgare af de yngre generationerna, om jag ville tala eder till behag, skulle jag antingen undvika att beröra ömtåliga strängar, som ju måste vibrera starkt i hvarje students bröst, – eller skulle jag uttrycka min aktning för edra fosterländska öfvertygelser. Ja väl, edra fosterländska tänkesätt har jag ingen rätt att betvifla; tvärtom är jag förvissad, att dessa sällan varit mera lifliga eller utpreglade, än hos den nuvarande studentgenerationen. Men jag bekänner med den uppriktighet jag är eder skyldig, att edra öfvertygelser icke väga tungt i vågskålen. För att komma till en öfvertygelse, måste man genomgå två stadier, som I ännu icke genomgått, nemligen pröfningens och erfarenhetens. Det, som I tron vara en öfvertygelse, det är hos de fleste bland eder ingenting annat, än auktoritetstro. Icke en ibland tjugu af eder besitter nog insigt eller nog erfarenhet att beherrska en af dessa stora och invecklade lifsfrågor för folk och land, öfver hvilka han åtager sig att sitta till doms. Emedan han omfattar en sådan fråga med sitt hjerta, tror han sig kunna omfatta den med sitt omdöme. Och emedan den tjugonde bland dessa tjugu är en mera energisk personlighet, drager han med sig de nitton. Det hör till de inkonseqvenser, för hvilka man är utsatt i en ålder, när man gerna bedömer allt ur känslans synpunkter, att de, som skatta friheten högre än något annat, låta villigt föra sig i ledbland af andra, som förstå att beherrska dem, och medan de tro sig frie, äro de endast viljelösa verktyg. Känner sig någon förnärmad deraf, så må han besinna huru historien vittnar på hvarje blad, att folken på samma sätt kunna föras i ledband. Deri består partiernas statskonst. Jag säger|11| icke, att partier äro oberättigade, jag är öfvertygad om deras nödvändighet under högre utvecklingsstadier. Men hos de folk, som ännu icke haft tid att invexa i nya statsformer, hos de folk, der den politiska och sociala sjelfstyrelsen ännu är föga pröfvad och omdömet i sådana frågor föga utveckladt, der äro partier vådliga, emedan de disciplinera och fanatisera okunniga massor för oklara mål, göra dessa massor till redskap för ledarne och sålunda, direkt eller indirekt, föra till despotismen. En folktribun är en diktator, han må sedan kalla sig Marat eller något annat. Och massornas despotism är icke bättre, än någon annan.
27 Universitetet kan icke förblifva likgiltigt för det kända och beklagliga förhållande, att studentkorpsen de sednare åren varit delad i två fientliga läger, hvilka vid hvarje anledning tvista om just det, som borde vara allas starkaste föreningsband, nemligen de fosterländska frågorna. Jag besvär eder, MM. HH.Mina Herrar, att göra ett slut derpå, att motarbeta den bitterhet, som blandat sig i edra opinionsstrider och att förena eder mangrannt, endrägtigt kring fosterlandets fana. Se här den väg, som står eder öppen.
28 Stridens orsak är känd: det är den utvecklingskris, i hvilken land och folk för närvarande befinna sig. Vi må icke häruti se en olycka för vårt land. Tvärtom, denna kris är utan allt tvifvel en historisk nödvändighet. När ett folk vaknar till sjelfmedvetande, när det inträder i ett nytt skede af sin politiska, sin sociala, sin andliga tillvaro och dermed öfvergår till nya kulturformer, uppstår alltid en brytning mellan det gamla, som ännu icke förlorat sin rot, och det nya, som ännu icke utvecklat sin blomma. Strid är oundviklig; men det finnes en strid, som är till lifs, och det finnes en strid, som är till döds. När strid måste vara, så låtom oss hellre välja den förra.
29 Det är lätt förklarligt, att bland de många frågor, som rundtomkring oss tränga hvarandra och begära en lösning, språkfrågan i vårt land har intagit ett af de främsta rummen. Framför någon annan tyckes just hon ligga inom allas synkrets. Men|12| språkfrågan kan betraktas ur två synpunkter: antingen som en kulturfråga, i hvilket fall hon är öfvervägande social, eller som en nationalitetsfråga, i hvilket fall hon är politisk.
30 Fatta vi språkfrågan som en kulturfråga, så gäller hon hela folkets delaktighet i alla former af kulturen, samhällslifvet och statslifvet, der hon inträder på det politiska området, samt vidare alla medel, som leda till detta mål. Ingenting kan vara mera berättigadt, mera önskvärdt än detta mål, men när det blir fråga om medlen, dela sig åsigterna. Språkfrågans genomförande lemnar rum för en mångfald af olika meningar, stridsämnen nog för generationer och mansåldrar. Men man strider här på fosterlandets gemensama grund, man kan, ja man måste förena sig om det gemensama målet, och derför är denna strid ett verkligt och fruktbringande utvecklingsarbete, – derför är den en strid till lifs.
31 Fattas deremot språkfrågan som en nationalitetsfråga, icke utåt, men inom oss sjelfva, så gäller hon ingenting mindre, än att i stället för det enda och odelbara finska folket uppställa två folk på Finlands jord. Det gäller icke blott att förneka den historiska traditionen, den bestående stats- och samhällsordningen, som säga oss, att det nuvarande finska folket är Finlands folk; – det gäller att expatriera en större eller mindre del af detta historiska och inför lagen lika berättigade folk som främlingar, hvilka, – om de ock tolereras, – icke hafva rätt att betrakta landets intressen som sina, eller för dem föra talan. I denna följdriktiga, obevekliga konseqvens, hvartill språkfrågan, betraktad som nationalitetsfråga, nödvändigtvis måste leda, blir hon en eldbrand, kastad i landets sköte. Der finnes icke mera ett gemensamt mål, en gemensam grund, ett gemensamt fädernesland; – der är en kamp mellan två folk för hvarderas nationela tillvaro, och en kamp för tillvaron måste blifva en kamp på lif och död, tills endera dukar under; – se der hvarför denna strid är en strid till döds.
32 Med ett ord: språkfrågan, betraktad som en kulturfråga, innebär en framtid af lif och kraft; – språkfrågan, betraktad|13| som en nationalitetsfråga, innebär en framtid af splittring och vanmakt. Det är på tiden att vi uppfatta skilnaden mellan dessa två frågor, och jag beder eder, MM. HH.Mina Herrar, att välja kulturfrågan. Alla de män, som i förra hälften af detta århundrade fört det finska folkets medvetande framåt och inlagt en öfver alla skiftande opinioner upphöjd förtjenst om historien, språket, literaturen och folkupplysningen, alla dessa män hafva uppfattat språkfrågan som en kulturfråga. Det är först sednare som hon, på några håll, hotat antaga en betydelse, hvilken ursprungligen varit för henne främmande.
33 Väl måste förutses, att en sådan stor och lifskraftig rörelse, som det finska folkets uppvaknande till medvetande af sig sjelf och sin ställning, kan i sin början slå öfver målet och skall efterhand utjemna sig sjelf. Men ju högre vi uppskatta tidens lifsuppgift och ju allvarligare vi äro beredde att medverka dertill, desto samvetsgrannare måste vi undvika branterna åt höger och branterna åt venster.
34 Universitetet kan icke, bör icke vara en tummelplats för partilidelser, som inverka störande på studiernas lugn och söndrande på kamratlifvet. Vill studenten vara en fri man, då må han ock vara fri nog, att icke gå i partiernas ledband. Älskar han sitt fosterland, då må han älska det nog, för att ej vilja klyfva det uti stycken. Ingen förmenar honom, att, medan han utbildar sig för medborgarekallet, följa med vaket intresse de fosterländska frågorna, utan att vilja ingripa i dem mer än hans ställning tillkommer. För honom stå tidens stora kulturfrågor öppna, icke blott för hans diskussion, utan delvis ock för hans medverkan. Det är ett vidt, ett fruktbringande fält, det har utrymme nog för hvarje ädel ärelystnad; der är äfven studentens framtida strids- och arbetsfält. Vår tids studenter må väl kallas afundsvärde, som äga sådana slagfält. Vi äldre minnas en tid, när studentens strider voro af annan art och för ringare ändamål. Äfven dessa tider ha gifvit åt landet män af ära och fosterlandskärlek; så mycket mindre skäl ha vi, att misströsta om den nuvarande generationen.
|14|
35 Rundomkring oss fortgår åt alla håll ett rastlöst utvecklingsarbete. När det akademiska läseåret börjar, slutar den första allmänna finska utställningen.
36 Den är lärorik för oss alla; den innebär för oss alla en väckelse och en maning. Det har varit ett arf från förgångna tider, när den materiela utvecklingen stod jemförelsevis lågt, att de lärda studierna med en viss ringaktning blickat ned på näringarna, som man tyckte böra anse det för en ära att föda och kläda intelligensen. I vår tid är det ej mera så. Intelligensen har återgäldat sin skuld med att lyfta näringarna, den har blifvit oumbärlig äfven för dem, och i samma mån har arbetets ära stigit i alla riktningar. Studenten anser det icke mer för en degradation, att öfvergå till ett kontor eller ett praktiskt yrke; en vexelverkan har uppstått mellan de förr så strängt afsöndrade arbetssfererna, och boken är icke mera bildningens enda adelsdiplom. En från det praktiska lifvet totalt bortkommen lärd är numera en anakronism, icke mindre än en handtverkare, som icke kan skrifva sitt namn.
37 Må vi gifva akt på tidens tecken och taga oss tillvara, att icke det mekaniska arbetet vexer oss öfver hufvudet. Den dag skall komma, då den polytekniska skolan blir landets andra universitet, och vi glädja oss deråt, men vi måste ock vara rustade till en täflan. Vi måste försvara vår position med vetandets, med idéernas makt, men med ett lifskraftigt vetande och med fruktbringande idéer. Man skall icke blicka ned på oss som på dagdrömmare, oförmögne att tillämpa vår kunskap på lifvet omkring oss.
38 Till ett nytt dagsarbete i denna vår tids ädla täflan för mensklig utveckling helsar jag eder alla nu välkomne. Jag utbeder oss alla af Universitetets högtärade Vicekansler hans upplysta hägn, stöd och inseende. Jag utbeder mig af Universitetets lärare och tjenstemän deras kraftiga medverkan och erfarna råd. Af Universitetets studenter väntar och hoppas jag allvarliga studier samt detta hedrande uppförande, som särskildt de sednare åren utmärkt dem och som – jag beder dem lägga väl märke|15| derpå – skall tillvinna dem nya bevis på förtroende från Universitetets högsta styrelse.
39 Härmed äro våra regelbundna arbeten för läseåret 1876 till 1877 började. Jag uppmanar kuratorerne att aflemna deras förteckningar till universitets-sekreteraren, hvarefter vi alla skola begifva oss till Herrens tempel, för att nedkalla Hans välsignelse öfver detta läseår, öfver våra arbeten och öfver fäderneslandet.