Finlands öde.

Sigfrid Aroni var en man.

Vid Wandas bölja föddes han

I fordna Wasatider.

Student på ljusets höga ban’,

5Lyft hatten för den grå titan,

För vetenskapens veteran

I ledet, der du strider!

Det var hans säkra mästarhand,

Som mätte Lapplands öde strand

10Och skref en gräns för polen.

Den första almanackan bar

Hans namn i Sigismundi dar,

Och nästan lika kändt det var,

Som stjernorna och solen.

15Till stjernorna stod ock hans håg,

Och nattens stora bibel låg

Uppslagen för hans aning.

Der rullades för honom opp

De dunkla menskoödens lopp

20Och kungars våda, rikens hopp

Och stora bragders maning.

Nu, trött vid menskors kif och fjäs,

Han mindes att på Ekenäs

Ock himlens stjernor lyste.

25Vardt alltså i sin lefnadsqväll

En stjernekung i torftigt tjäll,

En herde i det minsta gäll,

Som Sverges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,

30Med kikarn stödd på mossig sten

Vid aftonrodnans flamma.

Hans hår var hvitt, hans hjessa krökt,

Men tänka stort och blicka högt,

Det var den idrott han försökt;

35– O yngling, sök detsamma!

I aftonglansen blank och rik

Låg för hans öga Pojo vik

Med fjerran hvita segel.

All Finlands skönhet log emot

40Hans lugna blick, inför hans fot,

Och solen doppade sitt klot

I Finska vikens spegel.

Men ej hans blickar dröjde der.

Från sol och våg och strand och skär

45Han lyftade sitt öga

Till qvällens tysta stjernesken,

Som blinkade, först en och en,

Så tusen och mångtusen ren,

Ur dunklet af det höga.

50Kom så den skumma nattens stund.

Än njöt hans öga ingen blund;

Han sökte blott ett enda:

Hans sista, största verk det var,

Som ofulländadt än låg qvar

55I stjernornas och Guds förvar:

Det ville han fullända.

Han stafvade den höga skrift,

Som Herren Gud med silfverstift

På aftonhimlen ristat.

60Hvar bokstaf tindrade så skär;

Han sökte Finlands öde der;

Men gåtans nyckel fanns ej här,

Den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång;

65Planetens höga cirkelgång

Och zodiakens bana.

Förgäfves irrade hans blick

Till rymdens minsta stjerneprick;

Ack, Finlands dunkla öde fick

70Han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt

Från denna verld, som mäts så trångt,

Der svaga menskor andas,

Satt domens engel tyst och skref

75Sitt Varde på det kungabref,

Der Finlands lott beseglad blef

För seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt

Sin blick från detta hvalf, så skumt

80Och lysande tillika.

”Du himlens Herre, sade han,

Jag är en svag, fåkunnig man:

Din skrift jag icke läsa kan,

Och mina synrör svika.”

85Då grydde morgonen. Man såg

En herdegosse, frisk i håg,

Sin hjord till bete drifva.

Han nalkades den gamle då:

”Nu stjernorna till hvila gå,

90Nu är det tid för dig också

Att dig till ro begifva.”

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,

Såg upp. Hvem talade så käckt

I ödets dunkla timma? –

95Då såg hans siarblick en syn:

Han såg från österns gyllne bryn

En återglans af morgonskyn

I piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,

100Men han dess mening tydde ut

Och djupt sin hjessa krökte:

”Allsmäktige, hur underbar

Din dolda vishet skrifvit har

I detta blåa ögonpar

105Det horoskop jag sökte.”

”Förklarad nu min gåta står;

Den gamle siarn tröstad går

Till ro ibland de döde.

Mitt land! I dina söners vakt,

110I dina unga hjertans makt

Har Herren all din framtid lagt,

Och der står Finlands öde!”

Z. T.