1 Okt. 78.

1 Jag tackar ödmjukast för den skål mina ärade kolleger haft vänskapen utbringa genom Univ:s rektor och som han uttalat i så varma ordalag. Det lönar icke mödan att nu egna en hågkomst åt mig, dåpå den dag, när Univ. ser tillbaka på de 50 år, som ha invigt detta dyrbara kulturverk icke blott till en ny ort, utan ännu mycket mer till en ny tid. Jag har haft den äran vara den 11:te rektorn och vidpass den 760:de ordin. professorn, som kallats till medarbetare i kulturverket under dessa 50 år, en af de 210 lärare, som verkat i denna tid, en bråkdel af det Consistorium, som nära tre gånger förnyats under samma tid och en af de 5 822konsekvensändrat/normaliserat studenter, som inskrifvits i Hfors. Det är sandkornets väg genom timglaset, – försvinnande punkter, som tillsamma beteckna ett tidskifte, men hvar för sig intet –

2 När jag blickar omkring mig, ser jag bland det nuvar. Univ:s män endast 2 (3) , som gen gamla Åbo studenter som genomlefveat hela den förflutna perioden som akademiske medborgare.|2||196| De må vittna om det förgångna. vVi, som döma det, må döma det kärleksfullt. Dess förtjenster om vskapenvetenskapen och Univ. voro icke ringa; dess brister tillhörde tidehvarfvet. Om det närvarande äro vi vi äro jäfvige att döma, det närvarandevi som kunna säga, quorum pars fuimusspråk: latin. Jag föreställer mig att det kommande slägte, som dömer oss, skall säga om dessa 50 år, att en stor idé neml. fosterlandet har derunder lifgifvande och väckande i alla riktningar strömmat in genom Univ:s portar. Univ. har blifvit folkeligtfosterländskt: det är dess ära – huru det blifvit det, och i hvilken mån det förmått göra vskapenvetenskapen fruktbärande, deri ligger detta är samtidsfrågan, och Univ:s som blir afgörande för framtidens dom.

3 När jagvi sägera, att Univ. gått framåt på det icke mer, än att vi tagits i släptåg af tiden. Hvilket jättesteg har ej den mskligamenskliga utvecklingen tagit sedan 1828! Allt är förändradt, – vskaperna, konsterna, industrin, de politiska och sociala förhållanden – det är en accelereradoriginal: accelerad rörelse, som ökas i följd af en tyngdlag, likasom fallhastigeten.|3||197| För att gå framåt, ha vi endast behöft klänga oss fast vid vingarna utaf tidens örn – Men frågan är, om vi gått framåt med de extensiva framstegen äfven gått framåt i intensitet, i klarhet, i medvetna mål – och der inträder jäfvet –

4 MM. HH.Mina Herrar Jagoriginal: jag ville helst stadna vid den stora lösen för allas våra sträfvanden, denntta högtälskadeidé Univ., som blifver och består, medan individen försvinner – men jag är skyldig eder några ord om den afgångne rektor, som eder vänskap hedrat med en hågkomst. Min bana vid Univ. har varit så afvikande från normala befordringslagar, att jag måste fritaga mig från egen delaktighet i denna befordran. 1845, när jag slutat mina akadem. studier, sökte var en lektorstjenst i Wasa målet för min ärelystnad. Renvall blef lektor, jag blef lyceilärare och e. o. amanuens vid Univ:s bibliothek. 1852 fick R. transport till Åbo efter dåmera e. b.erkebiskop Bheim, jag sökte ånyo tjensten och fick den. 1854 hade jag hyrt rum i Jakobstad, der då Wasa gymn. var förlagdt, och stod i begrepp att flytta, när jag en dag öfverraskades af frågan om jag ville blifvera|4||198| lektor här i sv. språket och liter.literaturen Efter något betän Jag svarade ja och blef i stället utn. till e. o. prof. i Fds historia. Man gjorde mig då den oförtjenta äran att anse mig för en politisk personlighet, hvilket jag aldrig har varit, fastän jag som publicist och historiker varit nödsakad att beröra det politiska området. Sedan jag föreläst Nio år derefter inrättadeskallades jag till ordin. prof. i f. r. o.finsk, rysk och nordisk historia – På detta sätt fick jag en fast anställning vid akadem. plats, som jag icke ansett mig vuxen att vara nog vskapsmanvetenskapsman att eftersträfva – Jag har kommit till Univ. som skriftställare, och jag återgår till min förra bana, lycklig om jag ej befunnits ovärdig detn förtroende, somplats hvartill jag blifvit mig bevisadtkallad – En politisk personlighet har jag aldrig varit – ja, så litet att jag två gånger hotades med förlusten af min första tjenst han icke färglös – men icke tillhörande något parti – och kanske var det derför mina kollegers förtroende kallade mig till rektorsplatsen. I en tid, när Vsvårläst p.g.a. överskrivningden ofver opinionernas väldiga krig hvari Univ. och landet nu befinna sig, har de jag ansett det vara min pligt som rektor att intaga en förmedlande ställning. Jag vet, att detta kunnat tydas som svaghet – jag vet, att ett energiskt ingripande åt endera hållet