Lästext [1] Elias Lönnrot. Vid Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland Minnesfest Den 13 Maj 1884. I. En i sender mörknar natten, En i sender ljusnar dagen, Ensam föddes Wäinämöinen, Sångaren för alla tider. 5Honom vardt all vishet gifven, Ursprungsorden, kraftens källor; Blott ett ord han icke visste: Kristus han till döden dömde. Sampo vardt i stycken slaget, 10Kantele begrofs i hafvet, Sorgsen flydde Wäinämöinen Bort från tidens öde stränder. |2| En bland många tändes stjernan, Ett bland många samlar biet, 15En bland många gafs åt Suomi Nya tiders runofader. Ursprungsordet, kraftens källa, Vardt för honom uppenbaradt, Och med böjda knän för Kristus 20Stämde psalmen in i runan. Då vardt Sampo sammanfogadt, Kantele vardt åter strängadt, Och från tidens stränder flydde Segerkrönt ELIAS LÖNNROT. 25*** Nu är forntids sägn fullkomnad, Nu har vise Wäinämöinen Lemnat sina sköna sånger Åt sitt folk till evig glädje. 30Dem skall ingen sorg fördunkla, Dem skall intet haf begrafva; Kraft skall gå ur kraftens källa, Ur det höga ursprungsordet. |3| II. Så tyst, så ensligt var hans lugna bo. 35Långt brusade i fjerran lifvets äflan, Och intet skum från stormupprörda vågor Slog här mot stranden af hans stilla sjö. Den höga furan vaktade hans portar, I granen susade en forntids sägner, 40Och vårens fåglar sjöngo här i björken Om Finlands skönhet och Guds allmakts lof. En väg var banad genom skogens snår. En vandrare sågs tvekande på vägen Och undrande, om han ej vilse gått. 45– Hvad söker du? – Ett vida frejdadt namn; En folkens storman; en af tidehvarfvets Och alla tiders störste, mäktigaste Upptäckare, som gaf sitt folk och verlden Årtusendens förgätna arf igen. 50– Gå, vandrare! Hit når ej menskors pris, Förgäfves slösar ryktet här sitt loford, Här finns ej eko för dess bjellerklang. |4| Här bor en Guds och folkets tjenare; Den ringaste tror sig förmer, än han, 55Den mest förglömde är ej mera ödmjuk, Den enklaste ej enklare i sed. Men söker du arbetaren, i hvilken Det bästa af hans folk, dess lugna kraft, Dess tålamod, dess manliga förtröstan, 60Dess starka tro, försakelse och kärlek Med andens rika gåfvor fått gestalt: Välan, träd in! Och söker du måhända, Trött vid ett fåvitskt tal om tvenne hjertan I samma bröst, ett enigt fosterland, 65Här är det helt. Här slår dess varma hjerta Odeladt kärleksfullt. Här går dess lifsström Befruktande till allt och söker främst De skymda, djupt i skuggan glömda dalar, På hvilka intet solsken fallit än. 70Säg ej till berget: käre, maka åt dig! Säg ej åt furan: löfva dig till björk! Säg hellre med arbetaren derinne: Res dig, förgätna stam, ur natt och vanmakt Till skogens jemnhöjd! Veckla ut din fägring! 75Väx till ditt fulla mått! Förblif dig sjelf, Men bred din krona mot den vida verlden, Drick märg och ungdomskraft af himlens ljus! |5| O, vandrare, hvemhelst du är, om främling, Om dotter eller son af detta land, 80Träd lycklig in med blottadt hufvud här! Här bor en stormakt, en af verldens största, Det tysta arbetet, som icke braskar Och icke kifvas, men som, likt ett vårregn, Bortsmälter isar, vattnar fosterjorden, 85Nyföder folk, omskapar tidehvarf. Det starkaste, det, som består för sekler, Det gror i ringhet, växer upp i armod Och skall fullkomnas sist i herrlighet. Allsvåldig Gud nedlägger sina skatter 90I sköra lerkärl, för att kraften, segern, Fullkomningen skall vara Hans, ej vår. Stort är blott det, som vet sig sjelf försaka; Blott den, som gifver allt, får allt tillbaka. III. Grönska, o land, i vårens första fägring, 95Stråla af kärlek, sjung med lösta vågor Vidt kring den graf, som gömmer siste kämpen Från gångna dagar! |6| Icke i sorgdrägt, som hans storhets enka, Smyckad till fest skall du begråta honom 100Med dina majregn, som en fallen konung, I segerglädje. Så skall han sörjas, som den flydda vinterns Vänsälla stjerna sörjes, när hon slocknar, Dold bakom granen, tyst i morgonljuset 105Af nya vårar. Honom hans folk i tusen år förbidat, Tusende år skall det hans runor stafva; Men blott en enda gång i folkens tidsmått Göres hans gerning. 110Plog skall förvandla öde mo till lustgård, Tankar arbeta, mod och kärlek segra, Men aldrig mer skall folkets djupsta lifsgrund Glömmas och bergas. En, en står qvar för än ofödda slägten 115Som högt vid sundet mellan tvenne verldshaf Fyrtornet märker ut hvar forntid strömmar In i en framtid. |7| Våg efter våg dör spårlös bort i hafven; Långt genom tidens fjärdar rullar framåt 120Berghög en dyning: det är vågsvall efter Finlands Elias.
Kommentar Kommentar Dikten utkom som separattryck 1884. Den intogs i Ljung 1889, se kommentaren i Nya blad och Ljung, ZTS II 2019.
Elias Lönnrot.
Vid Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland
Minnesfest
Den 13 Maj 1884.
I.
En i sender mörknar natten,
En i sender ljusnar dagen,
Ensam föddes Wäinämöinen,
Sångaren för alla tider.
5Honom vardt all vishet gifven,
Ursprungsorden, kraftens källor;
Blott ett ord han icke visste:
Kristus han till döden dömde.
Sampo vardt i stycken slaget,
10Kantele begrofs i hafvet,
Sorgsen flydde Wäinämöinen
Bort från tidens öde stränder.
|2|
En bland många tändes stjernan,
Ett bland många samlar biet,
15En bland många gafs åt Suomi
Nya tiders runofader.
Ursprungsordet, kraftens källa,
Vardt för honom uppenbaradt,
Och med böjda knän för Kristus
20Stämde psalmen in i runan.
Då vardt Sampo sammanfogadt,
Kantele vardt åter strängadt,
Och från tidens stränder flydde
Segerkrönt ELIAS LÖNNROT.
25***
Nu är forntids sägn fullkomnad,
Nu har vise Wäinämöinen
Lemnat sina sköna sånger
Åt sitt folk till evig glädje.
30Dem skall ingen sorg fördunkla,
Dem skall intet haf begrafva;
Kraft skall gå ur kraftens källa,
Ur det höga ursprungsordet.
|3|
II.
Så tyst, så ensligt var hans lugna bo.
35Långt brusade i fjerran lifvets äflan,
Och intet skum från stormupprörda vågor
Slog här mot stranden af hans stilla sjö.
Den höga furan vaktade hans portar,
I granen susade en forntids sägner,
40Och vårens fåglar sjöngo här i björken
Om Finlands skönhet och Guds allmakts lof.
En väg var banad genom skogens snår.
En vandrare sågs tvekande på vägen
Och undrande, om han ej vilse gått.
45– Hvad söker du? – Ett vida frejdadt namn;
En folkens storman; en af tidehvarfvets
Och alla tiders störste, mäktigaste
Upptäckare, som gaf sitt folk och verlden
Årtusendens förgätna arf igen.
50– Gå, vandrare! Hit når ej menskors pris,
Förgäfves slösar ryktet här sitt loford,
Här finns ej eko för dess bjellerklang.
|4|Här bor en Guds och folkets tjenare;
Den ringaste tror sig förmer, än han,
55Den mest förglömde är ej mera ödmjuk,
Den enklaste ej enklare i sed.
Men söker du arbetaren, i hvilken
Det bästa af hans folk, dess lugna kraft,
Dess tålamod, dess manliga förtröstan,
60Dess starka tro, försakelse och kärlek
Med andens rika gåfvor fått gestalt:
Välan, träd in! Och söker du måhända,
Trött vid ett fåvitskt tal om tvenne hjertan
I samma bröst, ett enigt fosterland,
65Här är det helt. Här slår dess varma hjerta
Odeladt kärleksfullt. Här går dess lifsström
Befruktande till allt och söker främst
De skymda, djupt i skuggan glömda dalar,
På hvilka intet solsken fallit än.
70Säg ej till berget: käre, maka åt dig!
Säg ej åt furan: löfva dig till björk!
Säg hellre med arbetaren derinne:
Res dig, förgätna stam, ur natt och vanmakt
Till skogens jemnhöjd! Veckla ut din fägring!
75Väx till ditt fulla mått! Förblif dig sjelf,
Men bred din krona mot den vida verlden,
Drick märg och ungdomskraft af himlens ljus!
|5|O, vandrare, hvemhelst du är, om främling,
Om dotter eller son af detta land,
80Träd lycklig in med blottadt hufvud här!
Här bor en stormakt, en af verldens största,
Det tysta arbetet, som icke braskar
Och icke kifvas, men som, likt ett vårregn,
Bortsmälter isar, vattnar fosterjorden,
85Nyföder folk, omskapar tidehvarf.
Det starkaste, det, som består för sekler,
Det gror i ringhet, växer upp i armod
Och skall fullkomnas sist i herrlighet.
Allsvåldig Gud nedlägger sina skatter
90I sköra lerkärl, för att kraften, segern,
Fullkomningen skall vara Hans, ej vår.
Stort är blott det, som vet sig sjelf försaka;
Blott den, som gifver allt, får allt tillbaka.
III.
Grönska, o land, i vårens första fägring,
95Stråla af kärlek, sjung med lösta vågor
Vidt kring den graf, som gömmer siste kämpen
Från gångna dagar!
|6|Icke i sorgdrägt, som hans storhets enka,
Smyckad till fest skall du begråta honom
100Med dina majregn, som en fallen konung,
I segerglädje.
Så skall han sörjas, som den flydda vinterns
Vänsälla stjerna sörjes, när hon slocknar,
Dold bakom granen, tyst i morgonljuset
105Af nya vårar.
Honom hans folk i tusen år förbidat,
Tusende år skall det hans runor stafva;
Men blott en enda gång i folkens tidsmått
Göres hans gerning.
110Plog skall förvandla öde mo till lustgård,
Tankar arbeta, mod och kärlek segra,
Men aldrig mer skall folkets djupsta lifsgrund
Glömmas och bergas.
En, en står qvar för än ofödda slägten
115Som högt vid sundet mellan tvenne verldshaf
Fyrtornet märker ut hvar forntid strömmar
In i en framtid.
|7|Våg efter våg dör spårlös bort i hafven;
Långt genom tidens fjärdar rullar framåt
120Berghög en dyning: det är vågsvall efter
Finlands Elias.