1 På ett folks kärlek hänger dess tillvaro. Utan varm luft vexer intet grönt strå. De folk, som hata, äro dömda till undergång. Karthago hatade och gick under. Från den stund Polen begynte hata, var det förloradt. Bygga, icke rifva, upprätta, icke kullslå, är lifvets grund.
|2|
2 Det enskilda lifvet öfversvallas af känslor. Om dem sjunger skalden: »Mitt lif är en våg». De skönaste vårar blomma bort, kärlekens armar digna, tåren förtorkar, kransarna vissna, minnesvårdarna vittra, morgondagen trampar liknöjd på gårdagens grafvar. Om några få år återstår icke ens minnet. De namn äro lätt räknade, som öfverlefva det tredje slägtledet. Några qvarstå, förenade med ett berömligt verk, som lefvat längre än stiftarne. Andra framletas om hundrade år i arkiver och böcker. Hvad mer? Ära åt de rättskaffens glömda! Är jordlifvet allt, då är glömskan den eviga döden. Men jordlifvet är icke allt. »Det varder sådt i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet.»
3 Och dock är behofvet att fortlefva i ett älskadt minne så menskligt berättigadt, att de flesta, och särskildt de bästa menniskor göra hvad de förmå för ett sådant minne efter sin död. Föräldrar vilja försäkra sig om barns och barnabarns hågkomst; ättetaflor, arfslagar, donationer, stiftelser, skrifter, allt är mer eller mindre förenadt med önskan att bevara ett minne, ett namn för jordens korta evighet. Lyckligast äro de, som förvärfva en plats i sitt folks kärlek, – detta folk, som består ännu, när slägterna utslockna och stiftelserna förfalla, – detta folk, som ännu, när minnesvårdarna fallit i grus, förtäljer vid aftonbrasan för barn och barnabarn sina välgörares namn eller sina älsklingars bragder.
4 Detta folk kan glömma, liksom den enskilde, och glömma snabbare, än han, men också minnas längre, än han. Ett folk är intet annat, än summan af enskilde. Det beherrskas af alldeles samma behof, lifsvilkor, lidel|3|ser, svagheter, som hvar och en i ziffran af dess millioner. Men den menskliga anden äger en underbar kraft att vexa genom sammanslutning. Såsom många församlade troendes bön bestormar himmelen; såsom sången vexer i liffull styrka genom en talrik kör; såsom krigaren i ledet känner sig upphöjd öfver ensliga stunders bäfvan; så samlar sig i folket mångas förenade stämning till en icke anad och för den enskilde oberäknelig lefvande kraft. Ojemnheterna afnötas, hugskotten nedtystas, lidelserna få något kompakt och fruktansvärdt, ädla och oädla drifter uppträda mer koncentrerade, sedliga makter och den naturliga rättskänslan få mod att framträda. Folket är ett böljande haf, föränderligt, ombytligt och dock i djupet detsamma; vågen är kraftlös, hafvet mäktigt, vågen förgår, hafvet blifver. Denna samlade kraft är så litet fritagen från förvillelser, folkets röst är så litet Guds röst, att historiens blad äro fullskrifna med bevis på motsatsen. Men detta oaktadt, är folket en makt, som beständigt öfverväldigar den enskilde. Dess kärlek lyfter; dess hat förkrossar; dess likgiltighet förlamar. En flod kan ledas ur sin bädd och ett folk ur sin bana; men utan att beakta flodens naturlagar, kan ingen Cromvell, ingen Bismarck ställa sin breda skuldra mot dess ofantliga tryck.
5 Folkens kärlek framträder, allt efter deras lynne, än högljudt jublande, än sluten och tyst. Hos några mera en öppen famn, hos andra mera ett trofast hjerta. Men på något sätt måste, äfven hos de tysta folken, kärleken finna ett uttryck. Han lefver i deras sägner, han får ord genom deras skalder. Ofta erinrar han sig|4| först vid en folkkär graf, att han glömt i lifvet trycka den bortgångnes hand.
6 Popularitet för i dag kan vara glömska i morgon. All folkgunst, som hänför sig till det blott tillfälliga, det blott lysande och i sig innehållslösa, är underkastad förgänglighet. Ett folk vill, som barnet, gerna beundra, och dess beundran uppsöker helst det storartade. Det storartade betecknas af måttet, af det som genom jemförelsen synes upphöjdt öfver det mindre och hvardagliga. Det verkligt stora, det verkligt upphöjda betecknas af målet och synes mindre, men består varaktigare. Att, äfven på en framstående plats, äfven med lysande gåfvor, arbeta för ändliga, sjelfviska ändamål, detta är litet och hemfaller åt glömskan. Att för sig uppställa, att med kraft och gåfvor söka i lifvet förverkliga ädla ändamål, detta är stort och fortlefver med målet.
7 Ett folk reflekterar ej öfver mått och ändamål; dess beundran, såsom dess kärlek, är reflexionslös. Det hänföres lättare af det storartade, än af det stora. Men gif det tid till besinning, och det skall ändra sitt åskådningssätt. Huru har icke franska folket beundrat Ludvig XIV, Voltaire, den förste Napoleon! Men fråga det hvilka det älskar, och det skall svara: Jeanne d’Arc, Henrik IV, Saint Vincent de Paul.
8 För att älska, måste ett folk finna, eller tro sig finna, någonting värdt att älskas. Makten, högheten, rikedomen, glansen, snillet, allt detta kan folket beundra, frukta, afundas, men för att älska det, behöfver motivet infattas i en ram af mildare känslor. I folkens kärlek ligger alltid ett motiv af sympathi för någonting älskans|5|värdt. Ädelmod, högsinthet, rättvisa, mildhet, tapperhet, fosterlandskärlek, sjelfförsakelse, stora olyckor eller oförtjent lidande, kort sagdt, hvarje lättfattlig mensklig dygd, hvarje verkligt eller skenbart berättigadt anspråk på menskligt deltagande tillvinna sig folkens hjertan, under vilkor blott, att motivet synes och uppfattas.
9 Tapperheten intager ett egendomligt rum ibland dessa dygder. Den uppfattas alltid som sjelfförsakelse; mer kan ju ingen gifva, än lifvet. Dervid förbises dock, att tapperhetens värde är relativt, beroende af det mål, för hvilket man strider. Äfven den tappre legoknekten kan få en tår på sin graf. Kommer då dertill ett stort ändamål att adla den krigiska äran, som så oemotståndligt tjusar de flesta folk, då kan man förstå huru döden för fosterlandet banar en säkrare och hastigare väg till folkens hjertan, än den mest uppoffrande lefnad. Mången krigare har, som Arnold von Winkelried, blifvit en folkhjelte, utan att man om honom vet mer än ett ärorikt fall, medan äfven den största sjelfförsakelse i en fredlig verksamhet vanligen stadnar obemärkt, för att den icke synes.
10 Huru olyckan inverkar sympathiskt på folken, derom vittna Erik XIV och Maria Stuart, – trots historiens invändningar.
11 Historien aftecknar det enskilda folket mot mensklighetens allmänna fond, alldeles som målaren aftecknar landskapet mot dess lands himmel. Stora personligheter, ädla föredömen tillhöra alla folk, emedan alla folk hafva en andel i menskligheten. Men hvarje folk upptager dem omedvetet som sina och omformar dem efter sin|6| uppfattning. När den finska runan låter Jungfru Maria plocka lingon i skogsbacken och begära bad i konung Herodes’ badstuga, betyder detta blott, att folket införlifvat dessa gestalter med sig. Titus skulle icke älskas som ett mönster för regenter, Hannibal icke som fosterlandsvän, Columbus icke som verldsupptäckare, Washington icke som sitt folks befriare, derest icke hvarje folk tänkte sig just i det läge, att sådane hjeltar vore dess glädje och ära. Och gäller det folkets egne, då måste desse vara i sann mening folkelige. De måste besjälas af sitt folks ande, – ben af dess ben och själ af dess själ, – återspegla dess egendomlighet och i sig förkroppsliga dess framstående grunddrag. Derförutan kunna de icke igenkännas, alltså icke erkännas, icke älskas, deras verk icke blifva folkets verk, deras ära icke folkets ära. Ett folk är svartsjukt, det vill icke dela med sig åt andra det bästa det äger, det vill äga det helt, och när det älskar, fordrar det tillbaka en odelad genkärlek.
12 Ett exempel ligger oss nära. I den lysande raden af Wasaättens konungar ställer historien Gustaf II Adolf främst. Det svenska folket är icke med fullt hjerta af samma mening. Utan tvifvel ställer det denne konung mycket högt och känner sig varmt för hans ädla personlighet; men mot slutet af sin bana blef han Svenskarne för europeisk, för universel. Än mindre förstod folket hans storartade, men osvenska dotter Kristina. De, som det svenska folket förstod och älskade, det var befriaren Gustaf Wasa, det var den folkelige nionde Karl, det var hjelten Karl Gustaf, folkvännen Karl XI och framför alla andra den storslagne tolfte Karl. De|7| voro svenska. Än i dag hänger folkets hjerta, trots alla stormaktens ruiner, vid Karl XII:s väldiga skugga. Än i dag är han Sveriges »störste son», likasom hans antipod, Karl Mikael Bellman, trots alla protester, prisas som Sveriges störste skald. Hvarför? Derför att Karl XII var den mest svenske af alla Sveriges konungar, likasom Karl Mikael Bellman var den mest svenske af alla dess skalder.
13 En senare konung, Karl XIV Johan, tog till sitt valspråk »Folkets kärlek min belöning», men vann, oaktadt föreningen med Norige, aldrig denna belöning, emedan han förblef Fransman intill sin död.
14 I Finland framträder individen sent ur massornas skugga. Af hans tillvaro i den förhistoriska tiden återstå endast dessa underbart typiska myther, i hvilka folkanden, så att säga, uppslukat sina hjeltar, för att i dem förkroppsliga sig sjelf och sin lifsuppfattning. Vid historiens gryning inblandade kyrkan sin katholska legend i den hedniska mythen. Sista runan i Kalevala är byggd på den mest djupsinniga kamp mellan två tidskiften och två fientliga verldsåskådningar, som någon folkdikt äger att framvisa. Martyren Henrik, som gaf sitt lif för folket, blef det kristna tidehvarfvets förste folkhjelte, medan den helige Hemming, som egnat ett långt lif åt samma folk, aldrig blef mer, än ett halft munkhelgon. Hvar skulle detta politiskt, religiöst och socialt underkufvade folk söka sina gunstlingar, om icke i fantasins verldar? Det sökte och fann en tredje myth, som upp|8|stod i morgonskymningen mellan den hedniska och den kristna verldsåldern, – jättesagan. Genast var också dess hjelte färdig: den typiske Matti, hvilken alltid besegrade jätten så, som ett underkufvadt folk besegrar och hånar sin fiende, med slughet och list.
15 Det intryck man får af vår enda inhemska medeltidskälla, biskopskrönikan, är intrycket af ett folk, som håller sig tillbakadraget och slutet. Konungarne voro fjerran och dertill främlingar. Man kände, ofta tungt nog, deras arm, men såg den sällan. Spår af en verklig tillgifvenhet för thronens innehafvare kunna knappt upptäckas förrän i en så sen tid, som Karl IX:des. Han och hans store son, Gustaf II Adolf, voro personligt kände och älskade af Finlands folk. I en nyare tid har Gustaf III förstått att vinna en personlig tillgifvenhet, och än i dag begråter finska folket sin högt älskade Alexander II.
16 Det är anmärkningsvärdt, att så berömlige män, som Sten Sture den äldre och Gustaf Wasa, icke tillvunno sig Finnarnes kärlek. De voro för svenske för Finland, såsom Gustaf II Adolf var för europeisk för Sverige. Icke ens hertig Johans ungdomsdrömmar om ett sjelfständigt Finland lyckades här gifva hans namn en populärare klang. Denne herre var åter för polsk, och folket bet icke på den polska kroken.
17 Så styckadt detta land ännu var, landskap vid landskap, och så osmälta dess skilda stamfolk ännu spjernade mot hvarandra, hade dock folkanden alltfrån det 14:de seklet hunnit trycka sin omisskänneliga finska pregel på samhällsskicket och på hit inflyttade främlingar:|9| Svenskar, Tyskar, Danskar, senare äfven andra. När då den första inhemska adeln uppstod, med eller utan främmande ätteblod, skulle man vänta sig folkhjeltar bland så månge tappre män, som gingo i spetsen för härskarorna. På krig och bragder var ingen brist, men folket förblef tillbakadraget och slutet. Undantagsvis uppträder en folkhjelte i den hurtiga sägnen om Mathias Kurk, och uppträder som bonde. I traditionen förnimmas stundom genljud af händelser, hvilka gjort intryck på folket, såsom Wiborgs smäll. Pontus Delagardie och hans son Jakob, personligt kände, ha qvarlemnat spår i sägnerna. Men öfverhufvud har folket med en betecknande tystnad förbigått adelns och krigens bragder, som i andra länder uppfylla folktraditionen. Söker man förklaringen deri, att folket haft mera anledning att frukta, än att älska sina adlige anförare, så återstår att förklara hvarför icke ett så storartadt och i den finska soldatens hågkomst så djupt inpregladt drama, som trettioåra kriget, förmått ställa på scenen en verklig folkhjelte. Och än oförklarligare blir, hvarför stora ofredens kamp på lif och död inom eget land icke bland sina talrika minnen, sina Sissar, Kivekät, Långström, Löfving, Luukkoinen, Herkmannin pojat och andre »molnets bröder», lyckats framvisa något mer, än spillrorna af en sådan folkets man, hvilken i den bistra fejden skulle blifvit dess hämnare och dess gunstling. För att finna en sådan – eller flera sådana, – måste man leta så långt fram, som till 1808, och när man der funnit honom, ser man honom, stämplad af skalden, först genom denne införas i folkmedvetandet. Man frågar sig, om utan Runeberg|10| 1808 års folk haft mer att förtälja om sina hjeltar, än 1714 års folk.
18 Utan tvifvel måste man räkna Finnarne till de tysta folken, till dem som kunna bära starka känslor i sluten barm. Detta folks tystnad bör således icke alltid tydas som kallsinnighet; men det har blödt för mycket, blödt mot sin vilja, för att kunna älska kriget. Det har visat sig kunna strida som få och bära hvad knappt någon annan burit; huru skulle det förblifva kallsinnigt för sina hjeltar och vända sig bort från egna bragder? Men ett är att gifva den krigiska bragden dess fulla, varma erkännande, ett annat att för den glömma allt. Låtom oss vara rättvisa! När efterverlden skådar i lugn tillbaka på det framfarnas sorger och tiden lagt sin balsam på blödande sår, då är det skaldens glada ära att sjunga om stora bragder, som sprida sitt ljus öfver sjelfva olyckans natt och komma ett lyckligare slägte att jubla af stolthet. Men hvem ville begära af Finland 1714, att det skulle hafva besjungit tolfte Karl och hans karoliner? Hvem fordrar, att ett eröfradt, slaget, af sin konung och sin härförare prisgifvet land skulle haft mod att sjunga år 1808?
19 Det finska folkets håg är mer riktad inåt, än utåt. Det har nödtvunget uppträdt som krigare, aldrig som eröfrare.tillagt av utgivaren Dess verk är ett odladt land, dess ära en tillkämpad kultur. Att bryta väg genom ödemarker, att känna sig lyckligt vid sin ärfda torfva och der i stillhet begrunda lifvets gåtor, det är dess styrka, det är dess svaghet, men sådant är det. Visheten stod i dess föreställning alltid högre, än styrkan. Det var den grå forntidens|11| lära, att ordet med sångens makt skapat verlden. Och denna sublima myth går igen efter årtusenden. När det finska folket, vaknadt till sjelfmedvetande, i våra dagar med samlad kärlek uppreser sina två första ärestoder åt de män, som gått i spetsen för fosterlandet, hvilka ställer det främst som sina representanter i bronzen? En vetenskapsman och en skald, – en tietäjäspråk: finska och en runoniekkaspråk: finska. Se der dess folkhjeltar, dess första, dess sista kärlek!
20 Och dock har detta folk älskat mycket, fastän det älskat tyst. Dess kärlek förnimmes sällan uttalad i ord, men desto mera i handling, – i offervillighet, i laglydnad, i trohet. En folkelig styresman, som Pehr Brahe, en rättvis domare, en försvarare af dess rätt och frihet, en hjelpare i nöden, kort sagdt hvarje man eller qvinna, till hvilken det med förtroende kunnat se upp, har uppburits af dess tillgifvenhet. Om det glömt någon, om det missförstått någon, är det för att desse stått fjerran eller, med ett språk på höjderna, ett annat i dalarna, ej kunnat göra sig förstådde af folket. Men i en hufvudriktning hafva folkets känslor märkbarast utströmmat. Kyrkan har varit dess uppfostrarinna, knappt mindre timligt, än andligt, och i långa sekler dess rätte styresman, dess närmaste målsman. Kyrkan har, i dess föreställning, innehaft icke blott himmelrikets nycklar, utan ock den högsta verldsliga visheten. Detta företräde öfvervägde, i folkets ögon, alla andra. Den okunnige bonden var icke nog katholskt bigott, för att derför knäböja för en föraktelig prest. Han kunde uppresa sig mot dennes snikenhet och håna hans laster med denna skarpa satir, som ligger i folk|12|lynnet. Men oafsedt dessa undantag, förblef presten folkets lärare, rådgifvare, läkare, förespråkare, vän och beskyddare, en inkarnation af den högsta visheten och i denna egenskap ofta beundrad, än oftare älskad äfven med sin menskliga brist. Att uppnå en sådan hög värdighet för en läskunnig son, blef snart det djerfvaste mål för kojornas ärelystnad.
21 Och ur kyrkan utvecklade sig skolan, prestskolan, sådan hon då var och ansågs vara ända till våra tider. Hon blef älskad såsom en kyrkans dotter, och det var rörande att se med hvilken kärlek det fattiga folket understödde de fattige kringvandrande djeknarne. Skolan i Finland har bokstafligen lefvat af folkets allmosor, och om hon ännu kan kallas långtifrån rik, så är hennes ställning mot fordna dagar nu ett oerhördt öfverflöd. Men folkets kärlek och folkets ärelystnad bära henne, med vexande uppoffring, fortfarande på sina armar som landets lyckobarn. Prestskolan qvarligger i folkets föreställning långt sedan doktor Martin Luther upphört att vara den ende doktor, som folket känner. Att en folkskola kan vara till något nyttig, utan att man derifrån lyckas uppklättra ända till predikstolen, detta har man ännu i många delar af landet svårt att begripa.
22 Om i förgångna århundraden någon finsk man hos sig förenat alla de egenskaper, som främst äro egnade att tillvinna sig folkets kärlek, så var detta otvifvelaktigt kojans son, skolrektorn, biskopen, kyrkoreformatorn, språkreformatorn, den gudfruktige, lärde, folkelige och med brinnande kärlek till folket utrustade Mikael Agricola, han, som visste förkunna, att äfven Gud kunde tala|13| finska. Och likväl finnes knappt något annat yttre spår af det stora flertalets tillgifvenhet för denne ovanlige man, än att hans Rukouskirja »nöttes af alla Finnars händer». Först sedan allt hvad Finland ägt,tillagt av utgivaren bildadt och i högre omfattning fosterländskt i tre sekler vördat Agricolas minne, börjar nu hans namn genom tryckpressen åter upplefva bland det egentliga folket. Orsaken är, att detta folk först nu förmår uppskatta hans betydelse fullt.
23 Medvetandet om en folkenhet och ett solidariskt samband för hela landet uppkom väl stundom sporadiskt under tidernas tryck, såsom vid krig, konungaval, 1616 års landtdag m. fl. tillfällen, men begynner först efter stora ofreden klarna och blifva konstant. Stora ofreden är det finska folkets nationela blodsdop, som fick sin bekräftelse 1809. Det är från förstnämnda tid landskapen smälta samman till ett helt Finland, och från samma tid begynte folket igenkänna sig sjelf som ett, – ett, icke två eller tre! Till följd deraf kan man rätteligen först ifrån denna tid tala om gemensamma känslor, likasom om gemensamma, af alla landsdelar erkända folkintressen. Sjuttonhundratalets krig och riksdagar styrkte detta samband, och efter skilsmessan från Sverige blef den nationela och politiska sammanslutningen en nödvändighet, i hvars kedja endast en länk, den sociala, ännu är under släggan.
24 Allt hvad numera framstår i Finland värdt att aktas och älskas, det tillhör hela vårt folk. Om Porthan, omedveten om hela vidden af sitt verk, kunde uppstå för hundrade år sedan, så är det säkert, att hans ärestod då|14| varit otänkbar. Franzén kunde sjunga och älskas, men ingen tänkte på hans byst i Uleåborg. Runeberg och »Vårt land» hade i sjelfva Gustaf III:s vittra dagar varit en omöjlighet, och när skalden slog sina första fulltoniga slag på lyran i Åbo, var det långt till ärestoden. Snellman bröt sin väg genom berg och is. Castrén gick länge oförstådd att söka det finska folkets vagga. Och så har det varit med dem alla, ingen nämnd och ingen glömd, som nu stå solbelysta i folkets tacksamma hågkomst. Först nu är morgonen af deras efterverld uppgången i klar dag. Först nu har folkhymnen kunnat diktas och sjungas, först nu kunna folkets män uppstå i bronz, först nu kan Finlands historia skrifvas.
25 Vår tid har med seklernas arf äfven ärft deras försummade pligter. Det är en kapplöpning om äreminnen. Må vara, låt oss ära de döde, men spara de lefvande, som ha tid att vänta. Multnade ben i grafvarna äro starka nog att uppbära minnesvårdarna, men ärestoder åt lefvande trycka till jorden. Lofordet kränker känslan af egen brist, det finns ingen sann storhet utan ödmjukhet, och det bästa på jorden undflyr menniskors pris.
26 Derför prisa icke tallen på berget för att han står så högt öfver småskogen; han mäter sin storhet efter himmelens höjd och känner sig undermålig. Prisa honom hellre, när han ligger bruten af stormen, och prisa honom då för att han sträckt sin krona mot ljuset.
27 Ja, prisa de store, de rättskaffens döde arbetarne för sitt land och menskligheten, prisa i dem den evige anden, hvars redskap de varit, hvars verk de utfört, och prisa främst Honom för att åt desse store döde förunnats|15| att lyfta, mana och förädla sitt folk! Och när vi prisat de döde, låt oss älska de lefvande! Kärleken känner intet mått och behöfver intet loford, han gifver sig obetingadt och helt, han kan aldrig förödmjuka. På jorden finns intet så högt och intet så lågt, att det icke skulle nås af kärlekens armar och känna sig lyckligt deraf. Lifvet är fullt af mödor och misströstan. Den starke kan tröttna, den modige blekna, den tålige knota. Låt oss älska vårt lands arbetare; kärleken lyfter, kärleken gifver mod och hopp. Och se vi bland dem en man, som, mer än andra ödmjuk, tålig och hoppfull, egnat ett långt lifs mödor åt folket och fosterlandet, – en enkel, folkelig arbetets man, som utan ärelystnad, utan parti, alltid kärleksfull, alltid trofast, har utfört den största lifsgerning någon nu lefvande finsk man fått på sin lott och som anser sig mer än belönad genom den glädje detta arbete beredt honom sjelf, – se vi en sådan man, Mikael Agricolas jemnbördige efterföljare, hvilken en dag skall intaga sin plats närmast denne uti vårt lands historia och hvars profetiska namn bebådar en ny framtid för Finlands folk, – låt oss älska honom, han begär intet mer, – låt oss i honom ära det tysta, tåliga arbetet, som gjort vårt land starkt och en dag skall göra det rikt, – låt oss inför hans grå hjessa nedlägga våra dåraktiga tvister och endrägtigt, vördnadsfullt, trohjertadt nu och för alla tider välsigna hans 80 år!
28 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Topelius skrev artikeln till den 227 sidor långa festskriften Finska studentkårens album tillegnadt Elias Lönnrot på åttionde årsdagen af hans födelse 9/VI 1882 [VI > IV].
Finska studentkåren publicerade också ett finskspråkigt album med annat innehåll än det svenska (Suomen ylioppilaskunnan albumi Elias Lönnrotin kunniaksi, hänen täyttäessään kahdeksankymmentä vuotta 9/IV 1882).
Ett förarbete till texten ingår i Nationalbibliotekets Topeliussamling 244.108 under titeln »Anteckningar rörande Elias Lönnrots plats i Finlands historia».
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
2 »Mitt lif är en våg» Första raden i Karl August Nicanders dikt »Vågen» från 1820-talet.
2 »Det varder sådt [...] i oförgänglighet.» Ur 1 Kor. 15: 42.
17 »molnets bröder» Syftar på J. L. Runebergs dikt »Molnets broder» (Fänrik Ståls sägner I 1848), där anspråkslösa civilpersoner träder fram som hjältar.
Bibliografi
Morgonbladet 17/4 1882; [Vasenius], »Kotimaan kirjallisuutta», Valvoja 1882:9; s. 205
Ett folks kärlek.
1 På ett folks kärlek hänger dess tillvaro. Utan varm luft vexer intet grönt strå. De folk, som hata, äro dömda till undergång. Karthago hatade och gick under. Från den stund Polen begynte hata, var det förloradt. Bygga, icke rifva, upprätta, icke kullslå, är lifvets grund.
|2|2 Det enskilda lifvet öfversvallas af känslor. Om dem sjunger skalden:
»Mitt lif är en våg»
. De skönaste vårar blomma bort, kärlekens armar digna, tåren förtorkar, kransarna vissna, minnesvårdarna vittra, morgondagen trampar liknöjd på gårdagens grafvar. Om några få år återstår icke ens minnet. De namn äro lätt räknade, som öfverlefva det tredje slägtledet. Några qvarstå, förenade med ett berömligt verk, som lefvat längre än stiftarne. Andra framletas om hundrade år i arkiver och böcker. Hvad mer? Ära åt de rättskaffens glömda! Är jordlifvet allt, då är glömskan den eviga döden. Men jordlifvet är icke allt. 
»Det varder sådt i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet.»
3 Och dock är behofvet att fortlefva i ett älskadt minne så menskligt berättigadt, att de flesta, och särskildt de bästa menniskor göra hvad de förmå för ett sådant minne efter sin död. Föräldrar vilja försäkra sig om barns och barnabarns hågkomst; ättetaflor, arfslagar, donationer, stiftelser, skrifter, allt är mer eller mindre förenadt med önskan att bevara ett minne, ett namn för jordens korta evighet. Lyckligast äro de, som förvärfva en plats i sitt folks kärlek, – detta folk, som består ännu, när slägterna utslockna och stiftelserna förfalla, – detta folk, som ännu, när minnesvårdarna fallit i grus, förtäljer vid aftonbrasan för barn och barnabarn sina välgörares namn eller sina älsklingars bragder.
4 Detta folk kan glömma, liksom den enskilde, och glömma snabbare, än han, men också minnas längre, än han. Ett folk är intet annat, än summan af enskilde. Det beherrskas af alldeles samma behof, lifsvilkor, lidel|3|ser, svagheter, som hvar och en i ziffran af dess millioner. Men den menskliga anden äger en underbar kraft att vexa genom sammanslutning. Såsom många församlade troendes bön bestormar himmelen; såsom sången vexer i liffull styrka genom en talrik kör; såsom krigaren i ledet känner sig upphöjd öfver ensliga stunders bäfvan; så samlar sig i folket mångas förenade stämning till en icke anad och för den enskilde oberäknelig lefvande kraft. Ojemnheterna afnötas, hugskotten nedtystas, lidelserna få något kompakt och fruktansvärdt, ädla och oädla drifter uppträda mer koncentrerade, sedliga makter och den naturliga rättskänslan få mod att framträda. Folket är ett böljande haf, föränderligt, ombytligt och dock i djupet detsamma; vågen är kraftlös, hafvet mäktigt, vågen förgår, hafvet blifver. Denna samlade kraft är så litet fritagen från förvillelser, folkets röst är så litet Guds röst, att historiens blad äro fullskrifna med bevis på motsatsen. Men detta oaktadt, är folket en makt, som beständigt öfverväldigar den enskilde. Dess kärlek lyfter; dess hat förkrossar; dess likgiltighet förlamar. En flod kan ledas ur sin bädd och ett folk ur sin bana; men utan att beakta flodens naturlagar, kan ingen Cromvell, ingen Bismarck ställa sin breda skuldra mot dess ofantliga tryck.
5 Folkens kärlek framträder, allt efter deras lynne, än högljudt jublande, än sluten och tyst. Hos några mera en öppen famn, hos andra mera ett trofast hjerta. Men på något sätt måste, äfven hos de tysta folken, kärleken finna ett uttryck. Han lefver i deras sägner, han får ord genom deras skalder. Ofta erinrar han sig|4| först vid en folkkär graf, att han glömt i lifvet trycka den bortgångnes hand.
6 Popularitet för i dag kan vara glömska i morgon. All folkgunst, som hänför sig till det blott tillfälliga, det blott lysande och i sig innehållslösa, är underkastad förgänglighet. Ett folk vill, som barnet, gerna beundra, och dess beundran uppsöker helst det storartade. Det storartade betecknas af måttet, af det som genom jemförelsen synes upphöjdt öfver det mindre och hvardagliga. Det verkligt stora, det verkligt upphöjda betecknas af målet och synes mindre, men består varaktigare. Att, äfven på en framstående plats, äfven med lysande gåfvor, arbeta för ändliga, sjelfviska ändamål, detta är litet och hemfaller åt glömskan. Att för sig uppställa, att med kraft och gåfvor söka i lifvet förverkliga ädla ändamål, detta är stort och fortlefver med målet.
7 Ett folk reflekterar ej öfver mått och ändamål; dess beundran, såsom dess kärlek, är reflexionslös. Det hänföres lättare af det storartade, än af det stora. Men gif det tid till besinning, och det skall ändra sitt åskådningssätt. Huru har icke franska folket beundrat Ludvig XIV, Voltaire, den förste Napoleon! Men fråga det hvilka det älskar, och det skall svara: Jeanne d’Arc, Henrik IV, Saint Vincent de Paul.
8 För att älska, måste ett folk finna, eller tro sig finna, någonting värdt att älskas. Makten, högheten, rikedomen, glansen, snillet, allt detta kan folket beundra, frukta, afundas, men för att älska det, behöfver motivet infattas i en ram af mildare känslor. I folkens kärlek ligger alltid ett motiv af sympathi för någonting älskans|5|värdt. Ädelmod, högsinthet, rättvisa, mildhet, tapperhet, fosterlandskärlek, sjelfförsakelse, stora olyckor eller oförtjent lidande, kort sagdt, hvarje lättfattlig mensklig dygd, hvarje verkligt eller skenbart berättigadt anspråk på menskligt deltagande tillvinna sig folkens hjertan, under vilkor blott, att motivet synes och uppfattas.
9 Tapperheten intager ett egendomligt rum ibland dessa dygder. Den uppfattas alltid som sjelfförsakelse; mer kan ju ingen gifva, än lifvet. Dervid förbises dock, att tapperhetens värde är relativt, beroende af det mål, för hvilket man strider. Äfven den tappre legoknekten kan få en tår på sin graf. Kommer då dertill ett stort ändamål att adla den krigiska äran, som så oemotståndligt tjusar de flesta folk, då kan man förstå huru döden för fosterlandet banar en säkrare och hastigare väg till folkens hjertan, än den mest uppoffrande lefnad. Mången krigare har, som Arnold von Winkelried, blifvit en folkhjelte, utan att man om honom vet mer än ett ärorikt fall, medan äfven den största sjelfförsakelse i en fredlig verksamhet vanligen stadnar obemärkt, för att den icke synes.
10 Huru olyckan inverkar sympathiskt på folken, derom vittna Erik XIV och Maria Stuart, – trots historiens invändningar.
11 Historien aftecknar det enskilda folket mot mensklighetens allmänna fond, alldeles som målaren aftecknar landskapet mot dess lands himmel. Stora personligheter, ädla föredömen tillhöra alla folk, emedan alla folk hafva en andel i menskligheten. Men hvarje folk upptager dem omedvetet som sina och omformar dem efter sin|6| uppfattning. När den finska runan låter Jungfru Maria plocka lingon i skogsbacken och begära bad i konung Herodes’ badstuga, betyder detta blott, att folket införlifvat dessa gestalter med sig. Titus skulle icke älskas som ett mönster för regenter, Hannibal icke som fosterlandsvän, Columbus icke som verldsupptäckare, Washington icke som sitt folks befriare, derest icke hvarje folk tänkte sig just i det läge, att sådane hjeltar vore dess glädje och ära. Och gäller det folkets egne, då måste desse vara i sann mening folkelige. De måste besjälas af sitt folks ande, – ben af dess ben och själ af dess själ, – återspegla dess egendomlighet och i sig förkroppsliga dess framstående grunddrag. Derförutan kunna de icke igenkännas, alltså icke erkännas, icke älskas, deras verk icke blifva folkets verk, deras ära icke folkets ära. Ett folk är svartsjukt, det vill icke dela med sig åt andra det bästa det äger, det vill äga det helt, och när det älskar, fordrar det tillbaka en odelad genkärlek.
12 Ett exempel ligger oss nära. I den lysande raden af Wasaättens konungar ställer historien Gustaf II Adolf främst. Det svenska folket är icke med fullt hjerta af samma mening. Utan tvifvel ställer det denne konung mycket högt och känner sig varmt för hans ädla personlighet; men mot slutet af sin bana blef han Svenskarne för europeisk, för universel. Än mindre förstod folket hans storartade, men osvenska dotter Kristina. De, som det svenska folket förstod och älskade, det var befriaren Gustaf Wasa, det var den folkelige nionde Karl, det var hjelten Karl Gustaf, folkvännen Karl XI och framför alla andra den storslagne tolfte Karl. De|7| voro svenska. Än i dag hänger folkets hjerta, trots alla stormaktens ruiner, vid Karl XII:s väldiga skugga. Än i dag är han Sveriges »störste son», likasom hans antipod, Karl Mikael Bellman, trots alla protester, prisas som Sveriges störste skald. Hvarför? Derför att Karl XII var den mest svenske af alla Sveriges konungar, likasom Karl Mikael Bellman var den mest svenske af alla dess skalder.
13 En senare konung, Karl XIV Johan, tog till sitt valspråk »Folkets kärlek min belöning», men vann, oaktadt föreningen med Norige, aldrig denna belöning, emedan han förblef Fransman intill sin död.
14 I Finland framträder individen sent ur massornas skugga. Af hans tillvaro i den förhistoriska tiden återstå endast dessa underbart typiska myther, i hvilka folkanden, så att säga, uppslukat sina hjeltar, för att i dem förkroppsliga sig sjelf och sin lifsuppfattning. Vid historiens gryning inblandade kyrkan sin katholska legend i den hedniska mythen. Sista runan i Kalevala är byggd på den mest djupsinniga kamp mellan två tidskiften och två fientliga verldsåskådningar, som någon folkdikt äger att framvisa. Martyren Henrik, som gaf sitt lif för folket, blef det kristna tidehvarfvets förste folkhjelte, medan den helige Hemming, som egnat ett långt lif åt samma folk, aldrig blef mer, än ett halft munkhelgon. Hvar skulle detta politiskt, religiöst och socialt underkufvade folk söka sina gunstlingar, om icke i fantasins verldar? Det sökte och fann en tredje myth, som upp|8|stod i morgonskymningen mellan den hedniska och den kristna verldsåldern, – jättesagan. Genast var också dess hjelte färdig: den typiske Matti, hvilken alltid besegrade jätten så, som ett underkufvadt folk besegrar och hånar sin fiende, med slughet och list.
15 Det intryck man får af vår enda inhemska medeltidskälla, biskopskrönikan, är intrycket af ett folk, som håller sig tillbakadraget och slutet. Konungarne voro fjerran och dertill främlingar. Man kände, ofta tungt nog, deras arm, men såg den sällan. Spår af en verklig tillgifvenhet för thronens innehafvare kunna knappt upptäckas förrän i en så sen tid, som Karl IX:des. Han och hans store son, Gustaf II Adolf, voro personligt kände och älskade af Finlands folk. I en nyare tid har Gustaf III förstått att vinna en personlig tillgifvenhet, och än i dag begråter finska folket sin högt älskade Alexander II.
16 Det är anmärkningsvärdt, att så berömlige män, som Sten Sture den äldre och Gustaf Wasa, icke tillvunno sig Finnarnes kärlek. De voro för svenske för Finland, såsom Gustaf II Adolf var för europeisk för Sverige. Icke ens hertig Johans ungdomsdrömmar om ett sjelfständigt Finland lyckades här gifva hans namn en populärare klang. Denne herre var åter för polsk, och folket bet icke på den polska kroken.
17 Så styckadt detta land ännu var, landskap vid landskap, och så osmälta dess skilda stamfolk ännu spjernade mot hvarandra, hade dock folkanden alltfrån det 14:de seklet hunnit trycka sin omisskänneliga finska pregel på samhällsskicket och på hit inflyttade främlingar:|9| Svenskar, Tyskar, Danskar, senare äfven andra. När då den första inhemska adeln uppstod, med eller utan främmande ätteblod, skulle man vänta sig folkhjeltar bland så månge tappre män, som gingo i spetsen för härskarorna. På krig och bragder var ingen brist, men folket förblef tillbakadraget och slutet. Undantagsvis uppträder en folkhjelte i den hurtiga sägnen om Mathias Kurk, och uppträder som bonde. I traditionen förnimmas stundom genljud af händelser, hvilka gjort intryck på folket, såsom Wiborgs smäll. Pontus Delagardie och hans son Jakob, personligt kände, ha qvarlemnat spår i sägnerna. Men öfverhufvud har folket med en betecknande tystnad förbigått adelns och krigens bragder, som i andra länder uppfylla folktraditionen. Söker man förklaringen deri, att folket haft mera anledning att frukta, än att älska sina adlige anförare, så återstår att förklara hvarför icke ett så storartadt och i den finska soldatens hågkomst så djupt inpregladt drama, som trettioåra kriget, förmått ställa på scenen en verklig folkhjelte. Och än oförklarligare blir, hvarför stora ofredens kamp på lif och död inom eget land icke bland sina talrika minnen, sina Sissar, Kivekät, Långström, Löfving, Luukkoinen, Herkmannin pojat och andre
»molnets bröder»
, lyckats framvisa något mer, än spillrorna af en sådan folkets man, hvilken i den bistra fejden skulle blifvit dess hämnare och dess gunstling. För att finna en sådan – eller flera sådana, – måste man leta så långt fram, som till 1808, och när man der funnit honom, ser man honom, stämplad af skalden, först genom denne införas i folkmedvetandet. Man frågar sig, om utan Runeberg|10| 1808 års folk haft mer att förtälja om sina hjeltar, än 1714 års folk.
18 Utan tvifvel måste man räkna Finnarne till de tysta folken, till dem som kunna bära starka känslor i sluten barm. Detta folks tystnad bör således icke alltid tydas som kallsinnighet; men det har blödt för mycket, blödt mot sin vilja, för att kunna älska kriget. Det har visat sig kunna strida som få och bära hvad knappt någon annan burit; huru skulle det förblifva kallsinnigt för sina hjeltar och vända sig bort från egna bragder? Men ett är att gifva den krigiska bragden dess fulla, varma erkännande, ett annat att för den glömma allt. Låtom oss vara rättvisa! När efterverlden skådar i lugn tillbaka på det framfarnas sorger och tiden lagt sin balsam på blödande sår, då är det skaldens glada ära att sjunga om stora bragder, som sprida sitt ljus öfver sjelfva olyckans natt och komma ett lyckligare slägte att jubla af stolthet. Men hvem ville begära af Finland 1714, att det skulle hafva besjungit tolfte Karl och hans karoliner? Hvem fordrar, att ett eröfradt, slaget, af sin konung och sin härförare prisgifvet land skulle haft mod att sjunga år 1808?
19 Det finska folkets håg är mer riktad inåt, än utåt. Det har nödtvunget uppträdt som krigare, aldrig som eröfrare.tillagt av utgivaren Dess verk är ett odladt land, dess ära en tillkämpad kultur. Att bryta väg genom ödemarker, att känna sig lyckligt vid sin ärfda torfva och der i stillhet begrunda lifvets gåtor, det är dess styrka, det är dess svaghet, men sådant är det. Visheten stod i dess föreställning alltid högre, än styrkan. Det var den grå forntidens|11| lära, att ordet med sångens makt skapat verlden. Och denna sublima myth går igen efter årtusenden. När det finska folket, vaknadt till sjelfmedvetande, i våra dagar med samlad kärlek uppreser sina två första ärestoder åt de män, som gått i spetsen för fosterlandet, hvilka ställer det främst som sina representanter i bronzen? En vetenskapsman och en skald, – en tietäjäspråk: finska och en runoniekkaspråk: finska. Se der dess folkhjeltar, dess första, dess sista kärlek!
20 Och dock har detta folk älskat mycket, fastän det älskat tyst. Dess kärlek förnimmes sällan uttalad i ord, men desto mera i handling, – i offervillighet, i laglydnad, i trohet. En folkelig styresman, som Pehr Brahe, en rättvis domare, en försvarare af dess rätt och frihet, en hjelpare i nöden, kort sagdt hvarje man eller qvinna, till hvilken det med förtroende kunnat se upp, har uppburits af dess tillgifvenhet. Om det glömt någon, om det missförstått någon, är det för att desse stått fjerran eller, med ett språk på höjderna, ett annat i dalarna, ej kunnat göra sig förstådde af folket. Men i en hufvudriktning hafva folkets känslor märkbarast utströmmat. Kyrkan har varit dess uppfostrarinna, knappt mindre timligt, än andligt, och i långa sekler dess rätte styresman, dess närmaste målsman. Kyrkan har, i dess föreställning, innehaft icke blott himmelrikets nycklar, utan ock den högsta verldsliga visheten. Detta företräde öfvervägde, i folkets ögon, alla andra. Den okunnige bonden var icke nog katholskt bigott, för att derför knäböja för en föraktelig prest. Han kunde uppresa sig mot dennes snikenhet och håna hans laster med denna skarpa satir, som ligger i folk|12|lynnet. Men oafsedt dessa undantag, förblef presten folkets lärare, rådgifvare, läkare, förespråkare, vän och beskyddare, en inkarnation af den högsta visheten och i denna egenskap ofta beundrad, än oftare älskad äfven med sin menskliga brist. Att uppnå en sådan hög värdighet för en läskunnig son, blef snart det djerfvaste mål för kojornas ärelystnad.
21 Och ur kyrkan utvecklade sig skolan, prestskolan, sådan hon då var och ansågs vara ända till våra tider. Hon blef älskad såsom en kyrkans dotter, och det var rörande att se med hvilken kärlek det fattiga folket understödde de fattige kringvandrande djeknarne. Skolan i Finland har bokstafligen lefvat af folkets allmosor, och om hon ännu kan kallas långtifrån rik, så är hennes ställning mot fordna dagar nu ett oerhördt öfverflöd. Men folkets kärlek och folkets ärelystnad bära henne, med vexande uppoffring, fortfarande på sina armar som landets lyckobarn. Prestskolan qvarligger i folkets föreställning långt sedan doktor Martin Luther upphört att vara den ende doktor, som folket känner. Att en folkskola kan vara till något nyttig, utan att man derifrån lyckas uppklättra ända till predikstolen, detta har man ännu i många delar af landet svårt att begripa.
22 Om i förgångna århundraden någon finsk man hos sig förenat alla de egenskaper, som främst äro egnade att tillvinna sig folkets kärlek, så var detta otvifvelaktigt kojans son, skolrektorn, biskopen, kyrkoreformatorn, språkreformatorn, den gudfruktige, lärde, folkelige och med brinnande kärlek till folket utrustade Mikael Agricola, han, som visste förkunna, att äfven Gud kunde tala|13| finska. Och likväl finnes knappt något annat yttre spår af det stora flertalets tillgifvenhet för denne ovanlige man, än att hans Rukouskirja »nöttes af alla Finnars händer». Först sedan allt hvad Finland ägt,tillagt av utgivaren bildadt och i högre omfattning fosterländskt i tre sekler vördat Agricolas minne, börjar nu hans namn genom tryckpressen åter upplefva bland det egentliga folket. Orsaken är, att detta folk först nu förmår uppskatta hans betydelse fullt.
23 Medvetandet om en folkenhet och ett solidariskt samband för hela landet uppkom väl stundom sporadiskt under tidernas tryck, såsom vid krig, konungaval, 1616 års landtdag m. fl. tillfällen, men begynner först efter stora ofreden klarna och blifva konstant. Stora ofreden är det finska folkets nationela blodsdop, som fick sin bekräftelse 1809. Det är från förstnämnda tid landskapen smälta samman till ett helt Finland, och från samma tid begynte folket igenkänna sig sjelf som ett, – ett, icke två eller tre! Till följd deraf kan man rätteligen först ifrån denna tid tala om gemensamma känslor, likasom om gemensamma, af alla landsdelar erkända folkintressen. Sjuttonhundratalets krig och riksdagar styrkte detta samband, och efter skilsmessan från Sverige blef den nationela och politiska sammanslutningen en nödvändighet, i hvars kedja endast en länk, den sociala, ännu är under släggan.
24 Allt hvad numera framstår i Finland värdt att aktas och älskas, det tillhör hela vårt folk. Om Porthan, omedveten om hela vidden af sitt verk, kunde uppstå för hundrade år sedan, så är det säkert, att hans ärestod då|14| varit otänkbar. Franzén kunde sjunga och älskas, men ingen tänkte på hans byst i Uleåborg. Runeberg och »Vårt land» hade i sjelfva Gustaf III:s vittra dagar varit en omöjlighet, och när skalden slog sina första fulltoniga slag på lyran i Åbo, var det långt till ärestoden. Snellman bröt sin väg genom berg och is. Castrén gick länge oförstådd att söka det finska folkets vagga. Och så har det varit med dem alla, ingen nämnd och ingen glömd, som nu stå solbelysta i folkets tacksamma hågkomst. Först nu är morgonen af deras efterverld uppgången i klar dag. Först nu har folkhymnen kunnat diktas och sjungas, först nu kunna folkets män uppstå i bronz, först nu kan Finlands historia skrifvas.
25 Vår tid har med seklernas arf äfven ärft deras försummade pligter. Det är en kapplöpning om äreminnen. Må vara, låt oss ära de döde, men spara de lefvande, som ha tid att vänta. Multnade ben i grafvarna äro starka nog att uppbära minnesvårdarna, men ärestoder åt lefvande trycka till jorden. Lofordet kränker känslan af egen brist, det finns ingen sann storhet utan ödmjukhet, och det bästa på jorden undflyr menniskors pris.
26 Derför prisa icke tallen på berget för att han står så högt öfver småskogen; han mäter sin storhet efter himmelens höjd och känner sig undermålig. Prisa honom hellre, när han ligger bruten af stormen, och prisa honom då för att han sträckt sin krona mot ljuset.
27 Ja, prisa de store, de rättskaffens döde arbetarne för sitt land och menskligheten, prisa i dem den evige anden, hvars redskap de varit, hvars verk de utfört, och prisa främst Honom för att åt desse store döde förunnats|15| att lyfta, mana och förädla sitt folk! Och när vi prisat de döde, låt oss älska de lefvande! Kärleken känner intet mått och behöfver intet loford, han gifver sig obetingadt och helt, han kan aldrig förödmjuka. På jorden finns intet så högt och intet så lågt, att det icke skulle nås af kärlekens armar och känna sig lyckligt deraf. Lifvet är fullt af mödor och misströstan. Den starke kan tröttna, den modige blekna, den tålige knota. Låt oss älska vårt lands arbetare; kärleken lyfter, kärleken gifver mod och hopp. Och se vi bland dem en man, som, mer än andra ödmjuk, tålig och hoppfull, egnat ett långt lifs mödor åt folket och fosterlandet, – en enkel, folkelig arbetets man, som utan ärelystnad, utan parti, alltid kärleksfull, alltid trofast, har utfört den största lifsgerning någon nu lefvande finsk man fått på sin lott och som anser sig mer än belönad genom den glädje detta arbete beredt honom sjelf, – se vi en sådan man, Mikael Agricolas jemnbördige efterföljare, hvilken en dag skall intaga sin plats närmast denne uti vårt lands historia och hvars profetiska namn bebådar en ny framtid för Finlands folk, – låt oss älska honom, han begär intet mer, – låt oss i honom ära det tysta, tåliga arbetet, som gjort vårt land starkt och en dag skall göra det rikt, – låt oss inför hans grå hjessa nedlägga våra dåraktiga tvister och endrägtigt, vördnadsfullt, trohjertadt nu och för alla tider välsigna hans 80 år!
28 Z. T.