Om Österbotten.

Tal, hållet vid Österbottniska Afdelningarnas Årsfest den 9 November 1841.

MM. HHMina Herrar!

1 När den ande, som lefver i nationernas bröst, under tidens skakningar känner sig rubbad ur sin fasta ro i det närvarande och bestående, kastar han sig öfver minnena af en förgången tid, sökande i dem sin kärleks och sin längtans ljufva dröm förverkligad. Eller ock vänder han sina oroligt spejande blickar mot framtidens skymda verldar, skapar sig sköna bilder af dess töcken och vill med all makt närma dem till sig, gestalta dem redan i det närvarande till full realitet. Åt båda hållen hafva i sednaste dagar Europas nationer älskat att famla. På spillrorna af det adertonde seklets colossala egoism, den bålstora parasit, som kallade sig blomman af årtusendens vishet, uppträdde ett nytt slägte, i hvilket framtidens makt i hast växte fruktansvärdt stor och fiendtlig mot alla den gamla tidens både gudar och afgudar. Detta slägte tumlade en tid om i stormarna, skapade sig nya afgudar och krossade dem åter af nyck eller af förakt, betämde slutligen stormarna och lade sig trötta till en sömnlös hvila, utan att dock, som Herren på den sjunde dagen, när de betraktade sina verk, kunna säga, att det var allt ganska godt. Men – såsom krigaren den månljusa natten efter slaget, hvilande på den förstörda stadens grus, förnimmer de hängångna skuggors sång och, gripen af minnen, fattar mandolinen, för att sjunga, äfven han, om en försvunnen tid, – så förnummo de unga slägten under tystna|33|den och hvilan forntidens röster bland ruinerna, och de rördes deraf djupt. Och de uppstodo med varma hjertan och kastade en lång, älskande blick på sin egen forntid, och de samlade kärleksfullt de spridda döende ljud, som genom tidernas afstånd banat sig väg ända fram till dem. De funno det underbart, att dessa ljud väckte en återklang i deras eget bröst och framkallade barndomsminnen, som länge slumrat. De forskade efter det hemlighetsfulla sambandet mellan ljuden och deras återklang, och när de funnit det, kallade de dess namn nationalitet. Men snart märkte de, att återklangen i deras bröst var vida svagare, mattare och färglösare, än de väldiga forntida ljuden, och de eftertänkte hvarföre det så var. De började genomsöka sina egna bröst och funno dem med förskräckelse för hvarje dag tomare på detta samband, som mer än blodets band förenade dem med deras hugstore fäder. Då klagade de unga slägten med vemod och sorg, att den nya bildningen stulit hjertat ur nationernas bröst, förhärjat deras ungdomsblomma, deras nationalitet, – och de kände sig, med alla sina skatter af kunskap och bildning, fattiga, redlösa, vacklande, som hade den fasta grunden vikit undan deras fötter och de stode färdiga att falla för det första vindkast, som ilade fram genom tidens qvalmiga atmosfer.

2 Ehvad de klagande röster tala sanning eller ej, väl må, under sådana dagar, ett folk, som behållit sin skönaste arfvedel, sin nationalitet, framför andra skatta sig lyckligt och afundsvärdt. Och väl det Finska folket, att det är ett sådant folk! Om ock dess yttre loft är mödans och försakelsens, dess ära blott den inre storhetens, så har det deraf nog och klagar ej. Ja om ock runornas sorgsna röster dö och de sista barderna falla, den ena efter den andra, om ock snart från inga lefvande läppar fångas

»dessa ljufva sånger, tagna

från den gamla Väinös bälte,

under Ilmarinens ässja,

ned från Kaukomielis svärdsudd,

Joukkahainens båges bane,

från det innersta af Pohja

och från Kalevalas moar,»

4 så anar det Finska folket deraf blott att dess första ungdomsålder, full af kärlek och längtan, förgått, – det äger mycket för minnet, men för hoppet äger det ännu vida mer, och det känner inom sig, att dess häfder lugnt och alfvarligt peka på en lång framtid i mannaålderns blomma.

5 När ynglingen, efter fulländad elementarkurs, utgår i verlden, för att sjelfständigt skapa sin framtid, blickar han ej sällan, i öfvermodet af sin unga kraft, föraktligt tillbaka på skolans band, och den gamle lärarens möda vet han ej än att rätt värdera. Det Finska folket är i denna stund en sådan yngling, och det har inträffat, att det nyvaknade medvetandet af dess nationalitet i månget Finskt sinne framkallat en reaktion mot den Svenska bildningen, ett underkännande af den sex och ett halft århundrade långa skolans förtjenst. Man har förgätitoriginal: fögätit att

»all bildning står på ofri grund till slutet,

barbariskt var en gång allt fosterländskt,»

7 förgätit att, med handen på hjertat, fråga sig sjelf om Finlands Svenska dagar:

»hvad vore vi, om de ej varit till?»

9 Och sålunda har man frågat, om icke denna främmande bildning, detta utländska inflytande, som icke upphört med det Svenska politiska väldets fall i Finland, i sjelfva verket varit och än i dag är förstörande och fiendtligt mot den Finska nationaliteten? Och kan följaktligen det Finska folket uppnå en högre intellectuell, materiell och politisk utveckling, än dess nuvarande, utan att helt och hållet lösgöra sig från det historiska Svenska inflytandet och söka bestämningarne för sitt framskridande endast och allenast inom sig sjelft?

10 Dessa frågor, MM. HHMina Herrar! hafva sin vigt, enär samtid och framtid i lika väsendtlig mån bestämmas af deras besvarande. Alltför omfattande, för att under en kort stunds granskning afgöras, bör detta svar likväl praktiskt och genom resultater kunna antydas. Det Svenska folket och det Finska hafva under mer än ett årtusende med hvarandra mätt sina klingor och sitt snille, väl med afgjord öfvervigt för det förra, men dock med ömsesidigt inflytande på hvarandra. Äfven jorden|35| drages ju af månen, ehuru hon bestämmer den sednares lopp. Och, likasom man antagit, att oceanens vågor skenbart utan afbrott inströmma i medelhafvet, men detta åter, genom osynliga strömmar i djupet, sänder sina Nereider i den förra, så har under tidernas längd det Finska folklynnet, i grunden så passivt och emottagande, med osynlig makt tillbakaverkat på det Svenska.

11 Uppenbarast röjer sig denna folkens ömsesidiga inverkan i de trakter af Finland, der de båda folkelementerna närmast beröra hvarandra, på kusterna af Nyland och det egentliga Finland samt i Österbotten. Det är öfvertygelsen, att den i sistnämnde landsort fortgående culturhistoriska utvecklings-process, oberäknadt ett närmare liggande fosterländskt intresse, äfven torde i sin mån belysa de frågor, jag ofvanföre haft äran framställa, som förmått mig, att vid detta tillfälle kasta en flyktig blick på Österbotten och dess nuvarande ståndpunkt, såsom varande i många delar ett resultat af denna de båda nämnda folkelementernas conflikt. Och när jag nämnt Österbotten, har jag med detsamma ställt mig på den för de fleste af eder, MM. HHMina Herrar! dyrbaraste, men äfven mest välbekanta grund. Jag vet hvad jag härvid vågar. J skolen alla sitta till doms öfver mig, alla vara ämnet lika vuxna som jag, och mången mer. Ringa är hvad tid och förmåga tillåta mig att säga, bland det myckna, som kunde i ämnet sägas. För detta ringa utber jag mig eder milda dom. Alldrig, MM. HHMina Herrar! har en oerfaren hand, som i flyktiga drag tecknat ett älskadt ämne, till den grad som nu tagit eder öfverseende godhet i anspråk.

12 Den tid är icke alltför aflägsen, då Österbotten var för det öfriga Finland hvad detta var för Sverige och Sverige sjelft för det öfriga Europa: ett åt nattens mörka makter hemfallet land, betäckt af evig is och snö, befolkadt af fruktansvärda vilddjur och menniskor, icke mindre farliga genom sin ärfda insigt i de gamle hedningarnes trolldomskonst. Sedt genom fördomens töcken, var Österbotten sålunda allt intill sednare tider ett misstänkt och förskjutet land, ett »männer förödande och hjeltar dränkande Pohja,» om hvilket de gamla sångernas betänkliga vitnesbörd gingo i arf bland folket. Ti|36|digare än annorstädes lyftades vid Åbo Universitet den nattliga slöja, som hvilat öfver

»dessa öde trakter,

dessa sorgsna nordanländer.»

14 Men det ljus, som i förstone från lärdomens nattlampor i sällsamt brutna strålar föll derpå, framställde föremålen i icke mindre skiftande och oviss dager. Det var vid denna tid, det gamla Pohja spökande iklädde sig en gestalt, helt motsatt dess förra och sammanflickad af den classiska fornverldens åldriga fabler. Gissningar af sällsam art uttalades med hela sanningens alfvar. Vid samma tid, då man icke drog i betänkande att på Finland tillämpa Moses berättelse om hedningarnes öar, förmenade man ock, att Orpheus torde hafva besökt Österbotten, Cimmerien eller Kemi, att här varit Amazonernas hemland, att Grekerne från den högsta norden hämtat sin vishet, sina gudar, sin kunskap om själens odödlighet, att man här borde söka de lycksaligas öar, de heliga sjöarna, de Elyseiska fälten, gudarnes stilla säten och annat mer.

15 Dock den tid gick förbi, då fantasin, klädd i lärdomens alfvarsamma drägt, kring norden utströdde sina glänsande skatter; för den Finska häfdateckningen grydde ett skifte, armare på drömda anor och inbillad herrlighet, men rikare på sanning och historisk tillförlitlighet. Mathesius, i sin år 1734 i Upsala utgifna geografiska afhandling om Österbotten, var den förste, som med berömlig sanningskärlek och oförtruten flit sökte till ett helt förbinda de spridda uppgifterna om detta land. Samtidigt med Mathesius utgaf Joh. Snellman i Åbo sin disputation »De Urbe Uloa,» ett arbete, om än mera omtöcknadt af antiqvitets-vurmeriet, likväl af mycken lokal förtjenst. I deras fotspår trädde, under den nyvaknade fosterländska andans inflytande, icke så få. Samuel och Jacob Chydenius, C. Salmenius, E. Castrén, E. Cajanus, H. H. Aspegrén, en yngre Joh. Snellman, H. Wegelius, G. R. Appelgrén, P. Winge m. fl. voro under det förflutna seklet genom ortsbeskrifningar samt œkonomiska uppsatser om sin hembygd förtjente Österbottningar, hvarförutom den för hela Finland oberäkneligt verkande Porthans och flera författares i Åbo Tidningar förtjenster, äfven i belysandet af|37| Österbottens historia och ställning, böra med tacksamhet ihågkommas. Äfven under närvarande sekel hafva akademiska afhandlingar i nämnde syfte utkommit. Rörande Österbottens œkonomi inhämtas rikhaltiga upplysningar i Kejs. Finska Hushållnings-Sällskapets Handlingar, förnämligast genom de af Böcker och Deutsch år 1815, på den så högt förtjente Rumänzoffs bekostnad, företagne resor, af Böcker i Wasa- och af Deutsch i Uleåborgs Län.

16 Österbotten, Pohjanmaa, äfven Kainunmaa, detta land, hvars alla benämningar erinra om dess ursprung ur Bottenhafvets böljor, synes af naturen vara ämnadt till hemvist för folkstammar af olika lynne och lefnadsvanor. Längst bort i norr och nordost, i dessa midnattliga nejder, hvilka Finnarne älskade att färglägga med allt det vilda, dystra och förskräckliga, som deras rika inbillning förmådde skapa, dit alla plågor förvistes och der vandraren ännu i dag i jättekumlen uppsöker de strödda ruinerna af Hiisis borgar, – mötes ögat af mäktiga bergsträckor, ofantliga sumpmarker, oöfverskådliga sjöar och strida floder,

»fradgiga och stygga gapen,

dit brådstupa träden falla,

tallarne med rötter rulla,

furur sig med toppar störta.»

18 Snart förlorar sig dock detta Lappländska tycke i naturen; redan i Kuusamo och Paldamo hafva Karelens furuklädda kullar och holmbeströdda sjöar gjutit ett mildare behag öfver det yttersta Pohjas vildhet. Längre söder och vesterut sänka sig bergsträckorna allt lägre, sumpmarkerna antaga fast form, sjöarna hopkrympa till träsk, floderna blifva fattigare, lugnare, och landet öfvergår i en enda stor mot hafvet omärkligt sluttande slätt. Denna sin natur af slättland förnekar dock Österbotten mångenstädes, såsom invid sjelfva kusten i Wöro socken, – och det allt nyckfullare och tätare, ju mera man nalkas dess naturliga gräns i öster, landtryggen, hvilken, i det den afskär sydostliga hörnet af Wasa Län, omkring sig redan bildar ett börjande Tavastland. Äfven jordmånen, så bestämmande för odlingens framsteg, omvexlar och bildar i södra delen af landet intill|38| 63:dje graden en fruktbar lergrund, då den deremot i norra delen utgöres af föga fruktbara lager af sand.

19 Dessa egenheter i landets physiska bildning motsvaras af andra i dess historia. Dystra, djupsinniga, som deras egna skogars natt, nedsatte sig i de inre och nordliga trakterna folkstammar, hvilkas urfäder sagorna beskrifva jättestora, vilda och hemska, som det land de bebodde. Hastig, som en förtrollning, sker i deras land öfvergången från den långa vinterkölden till den snart förbrinnande sommarhettan: så var ock plötslig, glödande och flyktig den »haltio,»språk: finska den hänryckning, som för en stund framkallade söderns brännande lif i deras sinnen. Mäktiga och vilda, som forsarnes dån, voro deras sånger; men de älskade dem, såsom björnen älskar honungens sötma. Jorden var för dem en nödställd moder och skogen gaf dem allt. Likt ulfven, sökte de på slätterna endast rof. Längst falla vinternattens skuggor öfver dessa bygder; längst voro de ock insvepta i hedendomens mörker. Menniskomakt bygde borgar och fästen i detta land, men de störtade snart; de delade öde med Hiisis slott.

20 Andra folkstammar af ljusare, mildare lynne nedsatte sig vid hafskusterna och sunnanfjälls i ett land, som med mera ljusgröna skogar och vänligare sol, ehuru sjelf så nordiskt armt, dock i bredd med det yttersta Pohja framstod som vårvintern vid högvinterns sida. Detta land var en dotter af hafvet och hafvets rörlighet hade till någon del qvarstadnat i dess inbyggares sinnen. Men höjderna och bergen, med alla sina poetiska dagrar och skuggor, hade öfvergifvit dem, jordens större bördighet nedlockade dem från det fantastiska jägarlifvet till åkerbrukets mera prosaiska verksamhet. Derföre blefvo dessa folks sinnen, med allt deras inneboende lif, så arma på inbillningens drömmar och sångens anade himlar, ty de drogos mera af jorden och verkligheten, och diktens ljufva längtan, som i nordbons barm så mäktigt talar om en förlorad söder, fick ej makt öfver dem. Liksom i dessa bygder stränderna tillvexa och jorden inkräktar allt mera af hafvets urgamla besittningar, så sträfvade dessa folkstammar oupphörligt, att åt odlingen eröfra allt större område i de fordna ödemarkerna, och de lyckades deri. Och hafvet förde till dem hvad|39| det alltid för: en främmande bildnings välgerningar. Främlingar uppträdde i skärgården; de hade till fasta landet blott ett steg; och de togo det. Med dem öfverflyttades de frön till kultur, hvilka tidigare grott på Bottenhafvets vestra kust, och de slogo långsamt rot. Men stormvindarne, som på slätten alldrig länge sofva, förhärjade tidtals den äfven här uppspirande bildningens planta, och det inträffade tider, då hon, dignande med brutna blad, låg förtrampad ned på den af aska och blod betäckta jorden. Hon var dock ej vissnad, hon lefde än för hoppet och få dagars lugn och milda sommarsolar voro tillräckliga, att åter resa hennes anspråkslösa krona upprätt mot himmelens ljus.

21 Sammanfatte vi de spridda detaillerna af denna århundraden långa folkvandring, hvaraf Österbottens nuvarande befolkning är ett resultat, så finne vi alla de skilda stammar, af hvilka Finland nu bebos, härvid verksamma. Äfven här framskymta ytterst i bakgrunden de hemlighetsfulla skepnaderna af nordens Titaner, Jotarne, Jättarne, Hiietspråk: finska, Wuorenväkitspråk: finska, om hvilka sagan förtäljer, att de i uråldriga tider bebott detta land. Veterligen är af dem intet annat qvar, än minnet i sång och saga. Ur historien hafva de försvunnit, och deras verk med dem – den lärda forskningen må undersöka huru och hvart. Men ännu i dag älskar traditionen, att tillskrifva dem månget kyrktorn, hvars ålder och höjd väcka betraktarens vördnad, och jättegrytorna i hällarna på hafsstranden bära namn efter dem.

22 Den nästa syn, oss möter, är mindre storartad, mindre hemlighetsfull. Lapparne, detta förskjutna folk, på hvars sorgliga öden historien med vemod blickar, äfven de hafva engång kallat Österbottens skogar och slätter sitt hem. Men äfven i denna aflägsna fristad nådde dem det förföljande öde, som, likt en Nemesis, jagat dem framför sig steg för steg så långt häfdernas blickar tränga och jorden kan af menniskor bebos: äfven de voro flyktiga gäster på Österbottens jord. I sjöar, i floder och vid hela bygder har deras namn fäst sig fast, och dem tillskrifvas enhälligt de många »Lapin rauniot,»språk: finska hvilka ännu i Österbotten med hemlig skygghet betraktas af folket.

23 Quænernas fordom mäktiga stam var den första, som i den Finska norden grundade ett varaktigare väl|40|de. Långa förbittrade strider, af hvilka vapengnyet ännu dånar i Kalevalas runor, lade denna stam och dess land under de segrande Karelarnes hand. Och när striden var utkämpad, satte sig båda folken i ro och blefvo till ett, för den frändskaps skull, som af begynnelsen var mellan dem. Icke så Tavasterne i södra och sydostliga Österbotten. När de, lockade af den bördiga jorden och det rika fisket i floderna, nedsatt sig här och sednare, af Svenskarne undanträngde från kusterna, nedslogo sina bopålar vid dessa främlingars sida, blefvo de aldrig i lynne och språk ett folk med dem, fastän de sedan räckte dem handen i vänlig brodersämja.

24 Så hafva sex, till en del ganska olika stammar under förflutna århundraden beträdt Österbottens jord. Af dem har dock en utan spår försvunnit, en annan har fortsatt sitt sorgliga tåg mot norrskenets hemland, fyra hafva qvarstadnat, kämpat och försonats, gemensamt med hvarandra delat land och lycka. Samma himmel, hårdare än annorstädes i det Finska fosterlandet, har blickat ned på deras tåliga möda, samma öden drabbat dem alla, ofta tyngre än deras öfriga Finska bröder. Och när, under de mörka tider, bistra fiender hemsökt deras land, då hafva de gemensamt kämpat och blödt med en trofasthet, som icke svek i sjelfva döden. Derföre äro de ock vordne bröder och ett folk, såsom alla Suomisspråk: finska barn äro ett folk, deras tungomål må sedan vara Finskt eller Svenskt, ty det gemensamma fosterlandet, deras minnen och deras hjertans trofasthet förena dem alla.

25 Hvilket inflytande hafva dessa stammar på hvarandra utöfvat och hvilken är deras nuvarande ståndpunkt i materiellt, i sedligt och intellectuellt afseende?

26 Det tillhör en skarpare blick, en mera detaillerad forskning att fullständigt besvara dessa frågor. Må det endast tillåtas mig, att antyda dem – flyktigt, kort, som den flyende stunden kräfver.

27 Det är en enkel och ofta upprepad sanning, att ett folk endast genom beröring med andra vinner den expansiva kraft, det sträfvande att i lifvet förkroppsliga den grundtanke, som genomgår hela dess verldsåskådning, hvilket allena måste begrunda en fortskridande|41| utveckling till sann humanitet. Mer än andra folk hafva Finnarne, med sitt contemplativa och, för att tala med Almqvist, af rummets genius fattade lynne, känt behofvet af en sådan beröring. Deras ringa handel under oberoendets tider var ej dertill nog, likaså litet som den krigiska beröringen med andra folk, till en del lika råa som de sjelfva, var egnad att väcka den ande, hvilken ännu, lik ett oroligt drömmande barn, slumrade i deras bröst. Då kom Christendomen, mäktig och mild som en storm om våren, öfver deras land; den Svenska bildningen, sjelf en Christlig blomma på hedendomens gamla heliga mark, följde den tätt i spåren. Ett århundrades strid, och det Svenska väldet stod fast, – ett annat århundradets frid, och den Svenska bildningen hade slagit rot, så nemligen, som den kunde slå rot i Finland. Hvar man vet, att detta icke var lätt. En blick på det runorika Karelen, på det antika Tavastland, på det nordostligaoriginal: nordosliga Österbotten är än i dag tillräcklig att öfvertyga derom. Det hvilar än i dag ett uråldrigt, nästan sorgset tycke öfver det gamla Pohjas inre. Tidens vingar hafva här förfrusit i granskapet af den eviga snön. Icke blott pörtena, svedjemarkerna, runorna och sjelfva folklynnet erinra om en aflägsen forntid; äfven vidskepelsen hänger sig blytung fast vid folkets sinnen. Det är här i sitt egentliga hemland, de gamle Tietäjätspråk: finska ännu uppträda i hela sin forntida rustning och ännu anlitas, med ett förtroende, mot hvilket hvarje förnuftsskäl strandar. Det är här »Luvut,»språk: finska besvärjelserna, äro inhemska och än i dag komma håren att resa sig hos åhörarne. Äfven den Karelska sångmöns älskliga toner förnimmas ännu här i deras forntida enkla skönhet. Den Karelska slägtskapen är öfverhufvud i norden omisskännelig; äfven den i sednare tider allt lifligare handelsgemenskapen med Ryssland har ej förblifvit utan inflytande på folklynne och språk. För öfrigt är det urFinska folklynnet för ofta och för väl afskildradt, bland andra af Runeberg i hans skildring af Saarijärvi – för att här behöfva med ofullständiga penseldrag vidare aftecknas.

28 Invid och utmed de större nordliga strömmarna träder redan handels-communicationens inflytande i öppen dag. En utomordentlig tilltagsenhet och mod i faran, en större öppenhet, rörlighet och arbetsdrift, en klok|42| beräkning, ofta slughet, utmärker, i förening med den Finska härdigheten, dessa trakters inbyggare. Vester- och söderut, närmare de punkter, der den Svenska befolkningen vid riksgränsen och i Gamla Carleby socken vidtager, modifieras det Finska lynnet märkeligen. Finnens yttre blir här snyggare, prydligare, hans boning rymligare, ljusare, hans drägt rikare, hans arbetsdrift mångfaldigare, hans receptivitet för odling vida märkbarare. Hela hans verldsåskådning modifieras och utvidgas, blir ljusare, mångsidigare och mera praktisk, men ock tillika ytligare, grundare och för det mesta beröfvad sin poetiska färg. Äfven hans skuggsidor, böjelsen för yttre prål, för dryckenskap och för processer, framträda här vida bjertare. – Dock förblifver han med allt detta sitt Finska lynne trogen, och likasom han tvingar de främmande orden att böja sig efter hans tungas orubbliga lagar, så assimilerar han äfven alla andra främmande tillsatser i sin nationalitet, ofta med beundransvärd consequens. Ingen lumpen härmningslust nedsätter honom till sina Svenska grannars apa; hans lynne och hans vanor förändras långsamt, omärkligt och fullkomligt omedvetet. Om mig tillåtes nyttja en bild, är den Finska nationaliteten en djupt skuggad skog, den Svenska deremot en öppen och bördig slätt. Den Österbottniska Finnen har känt sig dragen af slättens fria ljus och, utan att rätt veta hvarföre, borthuggit småskogen kring sin boning, men låtit furorna stå; slättbon åter, – Svensken, – har sett högresta lunder, uppväxande kring hans tegar, utestänga vindarnes lättsinne och solens hetsiga glöd. Mycket hafva de båda folken lärt af hvarandra och likväl, med få undantag, blifvit sig sjelfva trogna. Jag vågar tro, att erfarenheten skall bekräfta detta bestridda vittnesbörd, och att undantagen här, såsom i månget annat fall, blott tjena att bestyrka regelns riktighet.

29 Det är å andra sidan obestridligt, att beröringen med Finnarne hos den Svenska befolkningen framkallat en större redbarhet, alfvar och pålitlighet, ett lugnare sinnelag, ett envisare vidhängande vid gamla bruk, samt framför allt den djupt rotade Gudsfruktan, som är det Finska lynnet egen, – äfvensom Finnarne i allmänhet försvarat åkerbrukets, och dymedelst den solida, rent fosterländska odlingens rätt i Österbotten, då deremot|43| de af Svenskarne införda binäringarna lättare lemna rum för egennyttiga beräkningar. Den Svenska Österbottningen är, med alla sina fel, ett lifligt folk, fullt af kraft och beslutsamhet, ömtåligt om sin heder, driftigt, uppfinningsrikt, föga poetiskt till lynnet, men af naturen begåfvadt med herrliga anlag för all industri. Till sitt yttre är han stark, reslig och välbildad; – liksom den Finska allmogen nordligt i trakterna af Rovaniemi och Torneå, så är äfven den Svenska befolkningen sydligt i Wöro och Nerpes socknar bekant för sitt vackra yttre. Böcker har anmärkt, att Österbottningens företräde i kroppsstyrka och energi till större delen bör tillskrifvas tjärbruket, som vinter och sommar sysselsätter honom ute i fria luften. Icke ringa bidrager härtill den mycket beklagade – man kunde nästan säga Spartanska vanskötseln af barnen i deras späda ålder, hvaraf följden är, att blott starkare constitutioner kunna genomgå denna pröfvande period. Gemensam för hela Österbottens allmoge är denna inneboende stolthet och sjelfständighet, hvilken någongång, uttalad på ett råare sätt, får utseende af öfvermod och i berusningens ögonblick alltför ofta dertill urartar. Måhända härrör denna egenhet deraf, att Österbottningen från åldriga tider sjelf varit herre öfver sin jord. Men äfven stormiga tider och svåra lidanden utveckla hos friska andar denna sjelfständiga kraft, – och af dessa har Österbotten erfarit nog. Vid fientliga infall är det Österbottningen, som längst och ihärdigast försvarat sig. Under alla Finska krig hafva de egentliga större folkresningarne skett i Österbotten, vanligen illa ledda, ofta med olycklig utgång, alltid med djerfhet och trofast mod. Hvem erinrar sig ej klubbekriget, denna colossala folktafla, hvilken ännu ingen hand dristat teckna i färger, värdiga dess stora, imponerande glans? Den blodiga dagen vid Storkyro såg tusende af allmogen trofast stupa i Armfelts leder. Och huru mången rask bedrift, huru många rörande drag af mannamod och trohet in i döden vet ej än i dag den gamle förtälja för sina kring den sprakande brasan församlade barnabarn, – drag af många sådana hjeltar som dem, hvilka grafven i Perho betäcker, men hvilka ingen Runeberg skall med odödlig sång besjunga! I sanning, den som en gång med foster|44|ländskt hjerta lyssnat på dessa enkla till sagor vordna hjeltedrag, skall mindre förundra sig, att just här så många valplatser möta, erinrande om segrar, olyckor och ära, att Finlands öde två gånger afgjordes på Österbottens slätter!

30 Denna befolkning, så liflig, så stolt och så känslig, hos hvilken alla elementer till en högre odling förefinnas, står i œkonomiskt afseende på en olika, ej sällan föga afundsvärd punkt. Österbotten, särdeles det nordliga, är ett fattigt land, – är det, äfven jemnfördt med mången annan del af det fattiga Finska fosterlandet. »Men att vara fattig, det är att vara hänvisad på sig sjelf,» säger den Svenska fattigdomens snillrike tecknare, – och djupare har väl ingen sanning visat sig vara rotad i det Finska lynnet, än just denna. Lifligt erinras man ock derom vid anblicken af den Österbottniska flitens kamp mot en hård natur. En märkelig omsvängning af de vigtigaste œkonomiska intressen föregår under sednaste tider inom detta land. Det är åkerbruket, som i hela det södra Österbotten förfäktar sin gamla rätt mot de der af ålder idkade binäringarne, medan dessa i landets nordligare del snarare till- än aftaga. Hvad den praktiska erfarenheten, hvad kunnige mäns insigter och visa råd under sekler icke förmått öfverbevisa den Syd-Österbottniska bonden om, det har folkens stora lärmästarinna, nöden, ändtligen lärt honom: att åkerbruket är hans naturliga hufvudnäring. Invid kusterna och kring den mäktiga Kyro gulnade sedan urminnes tider bördiga åkerfält, hvilkas förmånliga rykte bibehållit sig intill denna dag; få mil längre inåt landet föll sädeskornet glest öfver svederna, yxan dånade i skogen, dalarne glödde, tjäran vandrade ned till hamnarna, för att utbytas mot oumbärliga förnödenheter. Länge sedan har dock åkern utträngt svederna, skogarna hafva glesnat, omätliga vådeldar hafva härjat hvad menniskohanden ej hunnit på nyttigare sätt förvandla till aska. Hårda missväxtår inträffade, penningar måste anskaffas till utskylderna, tjärdalar och sågverk slukade skogarnes rest; nu stodo omätliga sträckor kala. Men få år hafva förgått – vi nämne med undran de sednaste 10 till 15 åren – och dessa omätliga sträckor äro genomskurna af snörräta diken, betäckta af skördar, groende i kyttländernas aska. Obe|45|räkneliga äro de segrar, odlingen inom kort tid vunnit i östra, södra och medlersta Österbotten, oerhörda de ansträngningar, de kostat. Men fosterlandsvännen ser med glädje deri en borgen för ett framtida välstånd, oberoende af de conjuncturer, hvilka ofta – och sällan känbarare än nu – skaka den handlande verlden.

31 Hvad det sydliga Österbotten väntar af åkern, det skulle landets nordliga orter, likt det östra Finland, vänta af ängen. Men Nord-Österbottningen äger ej Karelarens sinne för denna näringsgren; orubblig i sina vanor, begär han heldre af skogen hvad åkern ej förmår gifva. De stora strömmar, som genomflyta hans land, locka honom till binäringar; sågverken tilltaga och tjärbruket bibehåller sig. Då numera de Ost-Finska produkterna alltmera draga sig åt söder genom naturliga eller konstgjorda vattendrag, torde norra Österbottens handel, snart hänvisad endast på sig sjelf, framkalla nya bemödanden att producera för behofvet tillräckliga export-artiklar. Äfven bergverken lofva att med sina skatter belöna en framtida flit, och med tacksamhet bör ihågkommas hvad Brukspatron Wasastjerna genom sina premier uträttat för denna näringsgren. Måhända skall en dag, när de mäktiga strömmarna, efter framtida rensningar, villigt föra skogarnes, bergens och ängarnes skatter till hafvet, när Maansälkä upplåtit sina ännu dolda lager af jern och den Finska trögheten beqvämt sig till en rationellare landthushållning, en lyckligare tid uppgå för Österbottens företagsamma, outtröttliga handel och industri. Genom Regeringens visa omsorg, genom Kejserliga Finska Hushållnings-Sällskapet, genom Mossodlings-Bologet i Wasa samt enskildes berömliga nitälskan har mycket redan blifvit gjordt; mycket återstår ännu att göras. Österbottens handel har länge varit en af statens och landets solidaste inkomstkällor; en huld Regering skall draga försorg derom, att den äfven framdeles förblifver det.

32 Österbottningen är bekant för sin industri. Hans boning och hans husgeråd, hans skeppsbyggeri, hans smiden, hans gjutgods, hans väfnader, sjelfva hans bekanta myntförfalskningar vittna derom. Ursmeden Könnis namn är kändt. Det sydliga Finland hämtar häri|46|från en stor mängd timmermän och byggmästare, bekanta för sin trädslöjd och mekaniska färdighet. Men dessa anlag stå isolerade, splittrade, utan vård. Brist på capitaler, måhända äfven den uteslutande på skogsprodukternas förädling riktade uppmärksamheten, har här förhindrat anläggningen af fabriker och slöjd-anstalter i större skala. Enligt regeln förser bonden endast sig sjelf och sina närmaste grannar med produkterna af sin slöjd, och mången talentfull hand, hvilken under lämplig ledning måhända kunnat höja sig öfver den handtverksmässiga idogheten till bildande konst, förslösar sin skicklighet på utsirandet af galionerna på de Österbottniske Handlandes skepp.

33 Erfarenheten synes gifva vid handen, att de för sin slöjdfärdighet utmärktaste folk icke alltid kunna tillerkännas ett lika förmånligt vitsord i sedligt afseende. Man har såsom ett factum antagit och djupt beklagat sedeförderfvet i Wasa län; man har tvistat om dess orsaker och medlen för dess afhjelpande. Vare det fjerran från mig, att deröfver kasta partiskhetens slöja. Det är sant och man måste med bedröfvelse erkänna, att statistiska ziffror och domstolarnes protokoller å några orter utvisa förbrytelser mot lif och egendom till större antal och svårare beskaffenhet, än troligen i någon annan trakt af fäderneslandet. Men i hög grad orättvist synes det mig, att utsträcka denna beskyllning till ett helt län, hvilket inom sig sluter så många äfven sedligt aktningsvärda samhällen, – samhällen sådana som det om fordna oskuldsfullare dagar erinrande Terijärvi, hvarest allt intill sednare tider intet oäkta barn blifvit födt, ingen stöld begången, intet mord föröfvadt.

34 Rörligare, retligare, mera böjd för handling, än hans öfriga landsmän, är Österbottningen, i synnerhet den sydlige, lättare hemfallen åt passionernas nyck. Ställ honom i krigstider med sin skälbössa på härarnes flanker, gif honom en ledare, som förstår honom och som han förstår, – och han skall vara, måhända icke den bäst disciplinerade soldat, för hvilken lyda är inbegreppet af alla dygder, men deremot den modigaste, den verksammaste partigängare. Ställ honom åter i fredstid och under hårda år med yxan i tjärskogen eller|47| med spaden på mossländerna, och ingen skall vara en driftigare, omtänksammare, oförtrutnare arbetare än han. Men låt de goda dagarne komma, låt bekymren hvila, låt ungdomen sysslolös samlas om Söndagsqvällarne, och Österbottningen skall se sig om med hvem han skall mäta sin obändiga kraft, han skall välja sig ett mål för sitt öfvermod, han skall rida granskapets hästar förderfvade nattetid, eller stänga vägen för den fredlige resande, eller byalag mot byalag tåga ut till brottande och strider. Gjut då några droppar bränvin till denna tygellösa yra, gif Österbottningen, hetsad af dans och berusad af svartsjuka, ett undfallet ord till tvisteämne, och om få ögonblick skall ordet vara handling, det vildaste slagsmål skall uppstå, blod skall flyta, till dess qvinnorna, försonande englar här som öfverallt, kasta sig emellan, och deras böner eller tröttheten åtskilja de stridande. – Handling är Österhottningens lif. Gif honom ledighet och rus, och han skall befolka fängelserna och de Siberiska grufvorna, återgif honom hans varma Gudsfruktan, hans måttliga samqväm, hans fordna, nu förgätna folklekar eller andra passande sysselsättningar, och han skall vara den fredligaste medborgare, såsom han, ledd med mildhet, är den trognaste undersåte. Behöfver jag anföra flera bevis, än de nya, mångenstädes i Österbotten gäsande andliga rörelsernas i sanning undransvärda och märkeliga inflytande på hela samhällens seder?

35 Jag bör här anmärka, att, till följd af både genuina och lokala skiljaktigheter mellan den Finska och den Svenska befolkningen, äger hvad jag sednast haft äran yttra till några delar endast en lokaltillämpning, hufvudsakligen på det medlersta och sydliga Österbottens inbyggare. Förbjuden af tid och utrymme att tillägga upplysande detailler till det lilla jag anfört, har jag, äfven med fara att synas ensidig och ofullständig, trott mig böra egentligen beröra blott de arbetande classerna, för att ej af ämnet för vida hänföras.

36 Den intellectuella folkbildningen företer i Österbotten, likasom i det öfriga Finland, endast mindre afvikelser. Så arm finnes ingen koja, så ensligt intet menskligt hem äfven här, att icke bibel, psalmbok eller cateches der skulle hafva spridt någon stråle af ett|48| vetande utöfver det enformiga dagliga lifvets. Mannen på heden och i skogsbygderna skapar sig sjelf sin andeverld, blott ledd af de gudliga böckerna, ur hvilka han af gammalt är van att hämta allt bokligt vetande. Flodkarlen, som årligen utför stömmarna besöker städer och kuster, formannen, som med sina lass vallfärdas ända ned till det aflägsna Helsingfors, sjömannen, som besöker främmande länder, hafva sina geografiska insigter, den sistnämnde stundom äfven sina mathematiska. Mannen på slättlandet har på marknaderne köpt några ströskrifter och fabriksmässiga, mäst andliga poesier, han pryder sina väggar med kluddiga målningar, föreställande oformliga vidunder i menniskohamn, mäst bibliska eller krigiska till sin betydelse, han har åtskilliga föreställningar om verldsbygnaden, känner ryktesvis något af historiska och geografiska förhållanden samt frågar begärligt efter politiskt nytt. Mathematiska hufvuden träffas ej sällan bland allmogen. Skrifkunnige finnas i mängd invid kusterne. Bland Finnar träffas ofta juridiska insigter, åtminstone i det formella af lagkunskapen, processmakare, genomdrifne advokater, hemma i alla juridikens finter. Hvad för öfrigt Finska Literatur-Sällskapets skrifter, Oulun Viikko Sanomia, Mehiläinen m. fl. må hafva inverkat på de Finska bygderna, är mig obekant. Så väl den Finska som den Svenska allmogen är i stort behof af lämpliga folkskrifter, i brist af hvilka i synnerhet den sednare är i fara att öfversvämmas af Svenska bokhandelns skillings-literatur. Med den vettgirighet, som utmärker båda befolkningarna, böra sådana skrifter, rätt uppfattade, vinna önskad framgång. Men äfven härutinnan röjer sig det Finska och det Svenska lynnets olika blick öfver lifvet. Den Svenska Österbottningen skall med förkärlek fästa sig vid œkonomiska, historiska, geografiska, statistiska, moraliska, öfverhufvud rent praktiska ämnen, framställda med en efter hans ståndpunkt afpassad lättfattlighet. Finnen åter skall föredraga den theoretiska och spekulativa sidan af vetandet, hvarföre han ock af allt hvad han läser, begär ett tillika religieust intryck. Äfven derföre är icke lättfattligheten det första vilkoret för en folkskrift efter hans sinne; han har en skarp dialektisk blick, mycken logisk klarhet i upp|49|fattningen, och blott ämnet anslår honom, skall meningen icke undfly hans skarpsinnighet.

37 Denna utmärkande egenhet hos det Finska lynnet öfverhufvud står i nära förbindelse med det, som i all Finsk folkbildning varit det första och väsendtliga: det religieusa lifvet. Så långt historiens öga tränger, var hos det Finska folket allt högre vetande ett andligt i dubbel betydelse. Och det är så än i dag, – en fördom, om man så vill, men en af de ädlaste. Religiositetens aftynande vore hos oss det säkraste tecken till nationalitetens förfall. Derföre se vi i Österbotten – hvars allmänna religieusa ståndpunkt jag här ej tillåter mig att bedöma – såsom äfven å andra orter inom fäderneslandet, tid efter annan religieusa rörelser uppkomma, hvilka, ofta missledda och till villostigar förande, likväl alltid tyda på ett fortlefvande, rastlöst arbetande andeligt lif. Utan att nämna de falska, förgängliga bubblor, hvilka en Wallenberg och andra i Österbotten framkallat ur fanatismens pölar, igenfinne vi derstädes vida mäktigare böljor i tidsandens ström. Ingen af eder, MM. HHMina Herrar! är okunnig om det märkeliga religieusa phenomen, hvilket, under namn af pietism, utsått i Tyskland och hos oss först groende i Karelen, i Österbotten mognat till en mäktig rörelse inom andens verld. Ehvad man derom må säga, erkänna äfven pietismens mest sansade och insigtsfulle motståndare densamma såsom en vigtig lifsyttring inom kyrkans område, reaktionär till sin upprinnelse, men i sin fortgång och genom sina följder befordrande den religieusa andans framsteg. Äfven det factum, att pietismen i Österbotten vunnit sitt egentliga stamhåll och fotfäste, har, i förening med hvad jag förut haft äran anföra, hos mig stadgat en öfvertygelse, hvilken jag, likväl ej utan tvekan, nu går att uttala.

38 Den Finska och den Svenska nationalitetens sammanträffande i Österbotten framter det egna resultat, att båda befolkningarna, under en mer än 600 årig beröring, af hvarandra tillegnat sig de väsendtligast dem utmärkande grunddrag, utan att likväl, med få undantag, hafva i hvarandra förlorat sig, med bortkastande af det egendomliga och nationella hos hvardera. Men|50| derigenom att det Svenska lynnets lifliga, djerfva, företagsama och derjemte prosaiska egendomlighet så tillsägande färgat af sig i det Finska lynnet och detta åter meddelat det förra något af sitt alfvar, sin lugna ihärdighet och sin djupa Gudsfruktan, har det inträffat, att den nuvarande Österbottningen för Svenska ögon torde synas Finsk både i tröghet och alfvar, men för Finska blickar åter Svensk i lynnets liflighet, med alla dess förtjenster och fel. I denna hans dubbla charakter torde äfven hans nuvarande industriella, sedliga, intellectuella och religieusa ståndpunkt i väsendtlig mån finna sin förklaring. Det är i den närvarande stunden vi böre återfinna resultaterna af århundradens verk, och måhända kunde i Sveriges och Finlands fordna förbindelse upptäckas något af det ömsesidiga inflytande, jag här sökt uppvisa i en enskild, aflägsen landsort. – Så trög och alfvarlig Österbottningen än, såsom Finne, i sjelfva verket är, synes han dock bestämd att utgöra det rörliga, progressiva elementet i det Finska lynnet, och i denna bestämmelse bör man söka källan till hans goda sidor och till hans onda. Har han kommit till medvetande af samma bestämmelse, bör han uppfatta den endast som Finne och som Finsk medborgare söka att realisera den. Jag talar här till Österbottningar, dock skulle jag mycket förebrå mig, om jag ett ögonblick glömde, att jag talar till Finska ynglingar. Det tillhör oss alla, MM. HHMina Herrar! att vara hvad vi äre och dock glömma oss sjelfva för ett fosterland. Må våra härvarande vördade Lärare och akademiska bröder från andra orter af det enda, oss alla heliga Suomi, förlåta, att jag så länge, och måhända med för mycken förkärlek, dröjt vid ett ämne, som kan synas enskildt, lokalt. Dock har det skett i fosterlandets intresse, – det fosterlands, som i alla sina delar lefver odeladt ett enda. Eder, Österbottningar, tillhör det, att djupt och alfvarligt betrakta tidens riktningar i det nordiska hem, vid hvilket eder kärlek och blifvande verksamhet närmast äro fästade. På det att en dag, när äfven J gått till hvila under kullarna vid edra ädla fäders sida, efterverldens vitnesbörd må säga om eder, att J varit gode Finske medborgare, emedan J börjat med att vara gode Österbottningar.

39 Z. Topelius.