1 Kalevala berättar för oss om en gammal man, som fann på sveden en gråtande björk. Hvarför sörjer du? frågade mannen. – Må jag ej sörja? svarade björken; herdarne taga min bark, yxan tar mina qvistar, vinden tar mina löf, och jag lemnas att naken frysa under den långa vintern. – Gråt icke, sorgsna björk, sade mannen; jag vill förvandla dina tårar i fröjd, dina sorger i glädje. – Och han gjorde af björken en kantele, spann dess strängar af en längtande ungmös lockar och spelade och sjöng så ljufligt, att höjderna sänktes, dalarna höjdes, bergen darrade, skogen bugade sig och alla väsen uti naturen lyssnade med undran på tonernas lek.
2 Denne man var den förste konstnärn i Finland. Det var mycket längesedan, och det kan med rätta sägas, att Finlands folk har uppvuxit vid hans sång, som gått genom seklerna.
3 Men landet är högt i norden, vintern är lång, och sångaren behöfver en varm härd, för att kunna frimodigt sjunga. Derför har det dröjt länge, innan den förste konstnärn fann efterföljare.
4 Och när han slutligen funnit dem, som i bilder, färger och toner besjunga naturen och menniskolifvet, måste desse vada igenom drifvorna, likasom renen uppsöker sin mossa under den djupa snön. De likna ännu densamma frusna, af alla bistra vindar härjade björken, från hvilken konsten i Finland härstammar. Deras sorg är icke att de måste arbeta för bröd och skydd, ty deras ödmjuka stolthet är att vara arbetare, som alla andra i detta land, och ingen gåfva begära. De sörja deröfver, att deras frysande hand stelnar vid mejseln, penseln och strängaspelet; – de sörja deröfver, att den glada ingifvelsen, den fria, kraftiga, stora tanken, ur hvilkas källor de ösa, försina så ofta under bekymret för dagens bergning. Och när de skåda framför sig, se de i drifvorna till hälften igenyrda spår af några, som före dem vandrat samma väg: den ene har stupat här, den andre der, några bortslarfvade, nästan alla förfrusne, förhungrade, ensame, fattige, landsflyktige, – och desse hafva dock arbetat, som de, för sitt lands ära, sitt folks förädling.
5 Samma ensliga, skyddslösa väg trampa de, som i detta landet arbeta för tankens spridning i ordet. Statens, kyrkans och läroverkens embeten hafva upptagit månge bland skriftställarne såsom skeppsbrutne på sin räddande planka, och det, som måhända skulle ha varit deras lefnads rätta uppgift, har då blifvit för dem en bisak eller en rekreation på lediga stunder. De få öfrige drifvas af vågorna till den periodiska pressens stormiga stränder, eller buga de djupt för en förläggares sparsama börs, eller annonsera de namnsdagsgratulationer till salu per stycke. Och dock bära de i sin förrostade stålpenna den största makt, som vår tid känner både för ondt och godt, den makt, som störtar och uppreser konungariken, den makt, som vidgar folkens medvetande och tränger öfverväldigande in i de minsta springor af lifvet och samhällsordningen, – det tryckta ordets omotståndliga makt.
6 Bakom desse konstnärer och skriftställare, som icke veta i dag hvar de i morgon finna ett tak och som icke ens njuta det skydd för produkterna af sitt arbete, hvilket lagen förunnar den ringaste handtverkare, står en rad af älskade varelser, för hvilka deras hjertan klappa af oro vid tanken på framtiden. I dag, i dag kan allt vara ljust, men i morgon, när stödet fallit, när penseln icke mera målar, mejseln icke mera hugger, vinkelmåttet är splittradt, strängarna äro brustna, ordet är stumt och bifallsropen hafva tystnat, hvem skall då skydda för hunger och brist dessa kära efterlefvande, som stadna så öfvergifna qvar vid den blomsterbekransade grafven? Se der den skugga, som beständigt mulnar öfver målarens duk, öfver den plastiske konstnärns bilder, öfver spelmannens strängar och skriftställarens hvita blad: hvem skall sörja för mina kära, när jag icke mera finns till?
7 Ja, hvem skall sorja för dem? Han, som kallat dig till sitt verk, Han, som gifvit dig sina rika gåfvor, Han, som ända från hedendomens mörkaste tider uppfostrat detta folk vid kanteles strängar till kärlek för sång och visdom, Hans är makten och äran, och Han skall sörja för dig och dem. Han skall uppväcka detta folk, som i allt sitt armod aldrig låtit smeden och sångaren stadna utan en välkomstbägare vid tröskeln af det torftiga pöroläsligt p.g.a. skadatet, Han skall uppväcka det till att räcka ett skydd och en sparpenning åt den blinde målaren, den döfve spelmannen, den af ålder brutne bildhuggaren, arkitekten, skådespelaren, diktaren, skriftställaren och alla dem, som stå deras hjertan närmast. Detta land skall bygga åt dem ett ringa bo, detta folk skall nu och framgent upptaga dem till sina skyddslingar, under förväntan att de värdigt fylla sitt kall, att de aldrig förhäfva sig i afgudatjenst, att de alltid arbeta för folkets lyftning och civilisationens ädlaste blomma, i Hans tjenst, som kallat dem till sina redskap för det goda och för det sköna på jorden.
8 Så skall den gamla profetiska sagan i Kalevala än engång nå sin fullbordan. Så skall den sörjande, härjade, löflösa björken, konstens och literaturens stamträd i Finland, åter grönska i glädje, dess lyror skola strängas med ungmöns mjukaste lockar, höjderna sänkas, dalarna höjas och hela det sköna Finland lyssna på dessa dess andes äkta barn, dessa pulsslag ifrån dess eget klappande hjerta.
9 Z. Topelius.
Kommentar
Kommentar
Topelius skrev artikeln för Konstnärsgillets publikation Concordia, utgiven i samband med det stora konstlotteriet 25/3 1873 (se föregående, »Prolog vid Lotterisoiréen» med kommentar). För att trygga konstnärers och författares möjlighet att utöva sin verksamhet tog Konstnärsgillet initiativ till De Finske Artisternes och Literatörernes Pensionsförening i november 1872. Tanken var till en början att hjälpa nödställda personer, men snart beslöt gillet att stadga om pension för alla som fyllt 50 år och som hört till pensionsfonden i minst 20 år. Pensionsfonden grundades vid samma tid som lantdagen för första gången behandlade pensioner, en förmån som dittills främst tilldelats tjänstemän.
Den tiosidiga skriften Concordia, som trycktes i 4 000 exemplar och såldes vid lotterisoaréerna på de olika orterna för 75 penni, innehåller bidrag på både svenska och finska av 23 författare. Topelius inledande artikel som angav syftet med insamlingen lästes upp på flera orter där evenemang ordnades. Den publicerades också på finska, »Ketä ja mitä warten?» (Tapio 5/4 1873).
Bibliografi
»Förslag till Stadgar för De Finske Artisternes och Literatörernes Pensionsförening», Concordia 25/3 1873; Helsingfors Dagblad 19/10 1872, 17/3 1873; Selokari, 150 vuotta kuvataiteilijoiden puolesta 2016, passim.; »Ketä ja mitä warten?», Tapio 5/4 1873; Wiborgs Tidning 22/3 1873
För hvem? Och för hvad?
1 Kalevala berättar för oss om en gammal man, som fann på sveden en gråtande björk. Hvarför sörjer du? frågade mannen. – Må jag ej sörja? svarade björken; herdarne taga min bark, yxan tar mina qvistar, vinden tar mina löf, och jag lemnas att naken frysa under den långa vintern. – Gråt icke, sorgsna björk, sade mannen; jag vill förvandla dina tårar i fröjd, dina sorger i glädje. – Och han gjorde af björken en kantele, spann dess strängar af en längtande ungmös lockar och spelade och sjöng så ljufligt, att höjderna sänktes, dalarna höjdes, bergen darrade, skogen bugade sig och alla väsen uti naturen lyssnade med undran på tonernas lek.
2 Denne man var den förste konstnärn i Finland. Det var mycket längesedan, och det kan med rätta sägas, att Finlands folk har uppvuxit vid hans sång, som gått genom seklerna.
3 Men landet är högt i norden, vintern är lång, och sångaren behöfver en varm härd, för att kunna frimodigt sjunga. Derför har det dröjt länge, innan den förste konstnärn fann efterföljare.
4 Och när han slutligen funnit dem, som i bilder, färger och toner besjunga naturen och menniskolifvet, måste desse vada igenom drifvorna, likasom renen uppsöker sin mossa under den djupa snön. De likna ännu densamma frusna, af alla bistra vindar härjade björken, från hvilken konsten i Finland härstammar. Deras sorg är icke att de måste arbeta för bröd och skydd, ty deras ödmjuka stolthet är att vara arbetare, som alla andra i detta land, och ingen gåfva begära. De sörja deröfver, att deras frysande hand stelnar vid mejseln, penseln och strängaspelet; – de sörja deröfver, att den glada ingifvelsen, den fria, kraftiga, stora tanken, ur hvilkas källor de ösa, försina så ofta under bekymret för dagens bergning. Och när de skåda framför sig, se de i drifvorna till hälften igenyrda spår af några, som före dem vandrat samma väg: den ene har stupat här, den andre der, några bortslarfvade, nästan alla förfrusne, förhungrade, ensame, fattige, landsflyktige, – och desse hafva dock arbetat, som de, för sitt lands ära, sitt folks förädling.
5 Samma ensliga, skyddslösa väg trampa de, som i detta landet arbeta för tankens spridning i ordet. Statens, kyrkans och läroverkens embeten hafva upptagit månge bland skriftställarne såsom skeppsbrutne på sin räddande planka, och det, som måhända skulle ha varit deras lefnads rätta uppgift, har då blifvit för dem en bisak eller en rekreation på lediga stunder. De få öfrige drifvas af vågorna till den periodiska pressens stormiga stränder, eller buga de djupt för en förläggares sparsama börs, eller annonsera de namnsdagsgratulationer till salu per stycke. Och dock bära de i sin förrostade stålpenna den största makt, som vår tid känner både för ondt och godt, den makt, som störtar och uppreser konungariken, den makt, som vidgar folkens medvetande och tränger öfverväldigande in i de minsta springor af lifvet och samhällsordningen, – det tryckta ordets omotståndliga makt.
6 Bakom desse konstnärer och skriftställare, som icke veta i dag hvar de i morgon finna ett tak och som icke ens njuta det skydd för produkterna af sitt arbete, hvilket lagen förunnar den ringaste handtverkare, står en rad af älskade varelser, för hvilka deras hjertan klappa af oro vid tanken på framtiden. I dag, i dag kan allt vara ljust, men i morgon, när stödet fallit, när penseln icke mera målar, mejseln icke mera hugger, vinkelmåttet är splittradt, strängarna äro brustna, ordet är stumt och bifallsropen hafva tystnat, hvem skall då skydda för hunger och brist dessa kära efterlefvande, som stadna så öfvergifna qvar vid den blomsterbekransade grafven? Se der den skugga, som beständigt mulnar öfver målarens duk, öfver den plastiske konstnärns bilder, öfver spelmannens strängar och skriftställarens hvita blad: hvem skall sörja för mina kära, när jag icke mera finns till?
7 Ja, hvem skall sorja för dem? Han, som kallat dig till sitt verk, Han, som gifvit dig sina rika gåfvor, Han, som ända från hedendomens mörkaste tider uppfostrat detta folk vid kanteles strängar till kärlek för sång och visdom, Hans är makten och äran, och Han skall sörja för dig och dem. Han skall uppväcka detta folk, som i allt sitt armod aldrig låtit smeden och sångaren stadna utan en välkomstbägare vid tröskeln af det torftiga pöroläsligt p.g.a. skadatet, Han skall uppväcka det till att räcka ett skydd och en sparpenning åt den blinde målaren, den döfve spelmannen, den af ålder brutne bildhuggaren, arkitekten, skådespelaren, diktaren, skriftställaren och alla dem, som stå deras hjertan närmast. Detta land skall bygga åt dem ett ringa bo, detta folk skall nu och framgent upptaga dem till sina skyddslingar, under förväntan att de värdigt fylla sitt kall, att de aldrig förhäfva sig i afgudatjenst, att de alltid arbeta för folkets lyftning och civilisationens ädlaste blomma, i Hans tjenst, som kallat dem till sina redskap för det goda och för det sköna på jorden.
8 Så skall den gamla profetiska sagan i Kalevala än engång nå sin fullbordan. Så skall den sörjande, härjade, löflösa björken, konstens och literaturens stamträd i Finland, åter grönska i glädje, dess lyror skola strängas med ungmöns mjukaste lockar, höjderna sänkas, dalarna höjas och hela det sköna Finland lyssna på dessa dess andes äkta barn, dessa pulsslag ifrån dess eget klappande hjerta.
9 Z. Topelius.