Kraft och Ära.

Nog! Nämn ej mer om menskors pris,

Der hjelten står i ryktets glans,

Der tänkarn dyrkas gudavis

Och snillet kröns med lagerkrans!

5De sola sig i eget ljus,

Och »ärans tempel» är det hus,

Der de med Roms Cæsarer

Upprest bland Gudarne sin stod

För egen lust och öfvermod.

10Men om de ville blotta allt

Hvad deras själ med natt betäckt,

Och om de såge sin gestalt

I evighetens morgonväkt,

Och om ett svärd klöf själ från kropp

15Och de så nakne stode opp

För egna domarblickar,

Som de för allmaktsögat stå,

De skulle högt bekänna då:

Allt har jag fått af Dig, min Gud:

20Min hjeltekraft, min tankes mått,

Mitt snilles eld, min lyras ljud,

Min lycka, och min lefnads lott.

Men af mig sjelf jag intet ärft,

Och intet, intet jag förvärft,

25Allenast synd och mörker,

I hvilket jag, förutom Dig,

Går ständigt vill på jordens stig.

Och om din hand ej mer mig höll,

Och om din skänk Du återtog,

30Så vore jag det löf, som föll

Förvissnadt i en ändlös skog,

Så flöt min lefnads droppe, kort

Och spårlös, uti sanden bort,

Och natten tog min ära

35Och slet den sönder med förakt

I trasor för den Högstes makt.

Men lof ske Gud, min rot alltid,

I hvilken all min kraft består;

Jag kämpar ock mitt slägtes strid,

40Jag kan hvad menskomakt förmår;

Och derför är min fria fröjd,

Att, djupt i stoftet nederböjd,

För Dig, min Gud, bekänna,

Din allmakt och min vanmakt all,

45Att din all ära vara skall.

Och förrän jag din ära stjäl,

Och förrän jag förnekar Dig,

Förr må försmäkta kropp och själ,

Förr må din hand förkrossa mig,

50Förr må mitt namn förgätet dö,

Som aftonvind på sommarsjö,

Förutan spår och minne;

Men Du, min Gud, min kraft, min frid,

Skall lofvas högt till evig tid.

Z. T.