1 Hvem kände ej målaren med barnahjertat, allas dubror och allas lekboll, Erik Johan Löfgren? Han förblef ett barn, så länge han lefde. Allt hvad uppfostran, studier, umgänge, erfarenheter, vanor och ovanor skrifva på de först så hvita, sedan så nedbläckade bladen af lifvets bok, det satt hos honom löst utanpå och föll vid minsta beröring bort som fjäll. Barnet sken igenom, ofta nyckfullt, stundom egensinnigt, men alltid naturfriskt. Några ansågo detta för enfald och drefvo gyckel därmed, men de bedrogo sig, de kunde få svar på tal. Boklärd var icke L., konstlärd ej heller, om man begär teorier, men måla kunde han, – när han målade. Hälften af sitt lif drömde eller pratade han bort; det var hans sätt att slösa i stort.
2 Slösa i smått var hans andra natur. Han kunde ej lida att någon annan hade behof, när han hade fullt. Fattig som en kyrkråtta i går, kunde han i dag sälja en tafla och gå med späckad plånbok på Helsingfors gator, där hvarannan mötande var en bekant. – God dag, bror; behöfver du pengar? Vet du, jag har pengar! – Ja, hvem behöfde ej pengar? Vid alla gator fanns i hörnet ett konditori, affären uppgjordes snabbt, och när nästa morgon björnarna infunno sig, fingo de veta, att nog fanns det pengar i går.
3 Man berättade om Fredrik Cygnæus, att han förvarade sin kassa bakom Napoleons staty på byrån, och hvar gång hans madam behöfde pengar till torget, sade C.: gå till byrån och tag! Men när finansportföljen blef ledig efter Fabian Langenskiöld, hörde man Löfgren på fullt allvar förklara, att ingen annan än Cygnæus borde blifva finansminister.
4 Detta roade C., som kallade sig alla slarfvars förmyndare och mången gång hjelpt L. ur klämman, bland annat i Paris, där L. kvardröjde månad efter månad, belägrad af björnar, emedan han ej hade respengar att komma därifrån. Full af beundran, målade L. hans porträtt i hel figur och naturlig storlek med den bekanta venetianska kappan öfver axlarna, det bästa porträtt, som finnes af denne berömde estetiker, F. Konstföreningens ordförande.
5 Om någon delade med Cygnæus första platsen i Löfgrens beundran och tillgifvenhet, var detta Runeberg. Den store skalden, med sitt öppna och kärleksfulla öga för alt det naiva och oförkonstlade i menniskovärlden, fann ett nöje i att leka med detta naturbarn. Löfgren gästade långa tider hans hus i Borgå och betraktade dessa besök som en glanspunkt i sitt lif. Han följde skalden på fågeljakter och vandringar, var ett ständigt föremål för hans godmodiga skämt och visste sedan berätta om otaliga små tillfällen, där han med sin godtrogenhet kom illa till korta.
6 Men var Löfgren ett värnlöst föremål för skämt, som roade honom själf, så kunde han äfven skämta med andra. Jag skall endast berätta om ett par sådana tillfällen och, så godt jag förmår, med hans egna ord.
7 – En dag på morgonkvisten, klockan 10, hade jag nyss uppstigit och rengjorde min palett, för det hade varit nattvak, som vanligt, i Gillet kvällen förut. Då träder en stor, tjock rusthållare stöflande in till mig, utan att först knacka på. – Kanske kommer jag olägligt, sade han, när han såg mig i strumpfötterna.
8 – Nej, var så god och sitt ned, svarade jag, ty karlen såg dum och beskedlig ut. Hvad är ärendet?
9 – Jag har hört sägas, att herrn målar taflor, som kallas porträtter.
10 – Ja, det händer ibland.
11 – Hvad kostar ett porträtt?
12 – I olja?
13 – Får gå i olja.
14 – Priset beror på storleken: 200, 400, 800 mark.
15 – Jäkeln, är herrn så dyr? Huru stort är det, som kostar 200 mark?
16 – Som fönsterrutan vid pass.
17 Karlen tummade på sin grå filthatt – Och det, som kostar 400 mark?
18 – Litet större, än fönsterrutan.
19 – Jag får nog vara nöjd med ett 200 marks. Om herrn skulle måla min far?
20 – Hvarför inte? Bed honom komma hit.
21 – Nej, det är så, att han är död.
22 – Det var värre. Då kan jag ej måla honom.
23 – Men vi ville så gerna ha gubben. Jag kan ju beskrifva huru han såg ut, och så målar herrn.
24 – Men om jag sedan ej får honom bra, så har jag förlorat min tid eller ni edra pengar.
25 – Hvad skulle ej han bli bra? Så här såg han ut. – Och så fick jag den noggrannast möjliga beskrifning på hår, panna, ögon, näsa, mun, haka och hela figuren. Nå, jag kan ju försöka, tänkte jag, för det roade mig. Och så begynte jag måla, allt efter beskrifning, en förbättrad rusthållare, och karlen satt tålmodigt bredvid, dag efter dag, och rättade mina misstag. Näsan skulle vara så och inte så, han skulle litet skefva, och så hörde han illa. Ja, detta kunde jag inte måla, men jag sparade i stället ej på karmin, så att gubben fick röda kinder med grått hår. Rusthållaren var nöjd, betalade sina 200 mark och reste hem med porträttet.
26 Efter två veckor kom han tillbaka och berättade litet förlägen, att ingen där hemma kände igen gubben. Där var något litet fel på munnen och ögonen; kunde ej det målas om? Ja visst, jag retoucherade efter hans önskan, och så reste han nöjd hem igen. Aldrig hörde jag sedan af detta konterfej på beskrifning.
27 Löfgrens andra berättelse lydde som följer:
28 Jag hade ätit middag i operakällaren och satt där vid min kaffekopp, när en gesäll ville tala med mig.
|3|
29 – Hvad är det om? frågade jag.
30 – Herrn kan ju måla?
31 – Något kanhända.
32 – Nå, om herrn ville vara så god och måla mig?
33 – Jaså ett porträtt?
34 – Nej, det var så, att jag råkade falla i går afton, och så fick jag en blå näsa. Han hade varit i krakel, tillade L. upplysningsvis. Herrn skulle måla der.
35 – Näsan?
36 – Ja, så den skulle få sin rätta färg.
37 – Nog har jag målat näsor efter naturen, men det är krångligare att måla på naturen. Kom till mig i morgon.
38 – Nej, herrn skulle vara så innerligt snäll och måla nu strax. Det är så att... jag skall stå brudgum i kväll klockan 7 och herrn förstår, att...
39 – Ja, jag förstår. Nå, följ mig då hem, för här har jag inga färger med mig.
40 Vi följdes åt hem till mig. Det första jag gjorde var att tända en brasa. Därpå tog jag paletten, blandade hvitt, rödt, gult och litet grönt, för att näsan skulle få sin naturliga färg, och kanhända blef där mera grönt, än det skulle, ty det är svårt att skilja färger vid eldsljus. Karlen satt tålmodig där, såg sig i spegeln och var belåten. Nu skall ni låta det torka vid brasan.
41 Ja, han höll näsan mot brasan, och det måtte ha svidit, tyckte jag på grimaserna. Men ändtligen var det någorlunda torrt, och nu fick han den sista förmaningen.
42 – Kom ihåg, att ni icke får snyta er!
43 Nej, det lofvade han.
44 – Hvad kostar det? – Ingenting. Lycka till! Det är första gången jag målat en brudgum.
45 Karlen gick med tusen tacksägelser och måtte haft svårt att umbära näsduken, efter han hade snufva. Senare berättade mig en af bröllopsgästerne, att brudgummen såg i början fin ut, men när han blef varm i dansen och började svättas, runno färgerna ned från näsan, til dess att slutligen dess naturliga blå återstod, blandadt med grönt.
46 Må fackmän bestämma Löfgrens rang i vår unga, nybörjande finska konst. Han var konstföreningens första skyddsling, vann dess förtroende med sin Psyche och belönade det med sin Hagar. Många af hans konstnärsdrömmar fingo aldrig gestalt. I sex år väntade Ingeborg sin Frithiof och tröttnade slutligen. Längst bland alla hans verk torde Karin Månsdotter lefva i minnet.
47 Det vackraste i L:s målarekonst var hans idealism i uppfattningen. Stundom, såsom i A. Armfelts porträtt, återspeglade sig hans egen godmodighet i uttryckets mildhet, där originalet vunnit på mera kraft. Men F. Cygnæi och J. L. Runebergs porträtter bära vittne om L:s lyckliga konst att alltid söka det bästa i den personlighet han fått förtroendet att återgifva.
48 Hans öden, hans yttre och än mer hans inre lif förtjena en utförligare teckning, likasom de humoristiska små dragen länge bevaras i hans omgifnings minne. Betecknande för hans fridsamma lynne var det sätt, på hvilket han mången gång afbröt en häftig dispyt. Ja ser du, så säger du, men jag säger också detsamma!
49 Välmenta vänner sade mer än en gång till honom: – Hör du L., du är en så genomhederlig bra karl, och duktig målare är du dessutom, fastän du anser det för en större ära att kunna göra raketer. Hvarför skall du slarfva så där? Hvarför söker du dig ej en snäll och bra hustru, som sköter om dina affärer och dig sjelf med? Så gjorde Q. Han fick en som var litet äldre än han sjelf, men nu mår han som pärla i guld.
50 – Ja, ser du, – svarade L. efter något betänkande; – men hon skall också vara vacker!
51 Där var haken, och därvid blef det. Ingen snäll och klok flicka, plus vacker, behagade fria till honom, och sjelf tog han ej ett steg för sin lycka. Enslig och dock för alla bekant, hemlös men icke spårlös, följdes han af syskon och vänner till den graf, som gömmer så många drömmar af ett konstnärslif och äfven tillslöt sig öfver Löfgrens. Det bästa han tänkt kom aldrig på duken.
52 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Artikeln trycktes i Konstnärsgillets julblad 1896. Publikationen utgavs på initiativ av Konstnärsgillets skriftställarloge. Bidraget är en minnesteckning över konstnären Erik Johan Löfgrens (d. 1884) liv och verk. Topelius var en av Löfgrens gynnare, och bidrog med ekonomiskt stöd. Löfgren målade bl. a. ett porträtt av den då 16-åriga Aina Topelius 1862 och på beställning av Västfinska avdelningen ett representationsporträtt av Topelius 1872, ett porträtt som Topelius ansåg vara lyckat. Den bild av en humoristisk konstnär som Topelius ger i artikeln vittnar han också om i sina självbiografiska anteckningar (1922, s. 281 f.).
Julbladet utkom i två upplagor, en praktupplaga med bl. a. färgplanscher, och en billigare upplaga med färre illustrationer. Publikationen uppmärksammades för sina illustrationerna med hög teknisk och konstnärlig kvalitet och Topelius bidrag nämns som det bästa ur litterär synpunkt. Julbladet utgavs även på finska med ungefär samma innehåll, Topelius artikel översattes med titeln »Erään maalarin elämästä». I skriften ingår också en illustration av Topelius »som fiskare», utförd av Albert Gebhard till en dikt av författaren Mikael Lybeck, Emilie Topelius systerson. Julbladet var det tredje och sista i serien av Konstnärsgillets julblad, därefter utgav man julalbum i annat format.
»Literatur och konst», Björneborgs Tidning 19/12 1896; »Konst och literatur», Hufvudstadsbladet 13/12 1896; Savelainen, Zacharias Topelius i bild 2009, s. 56 ff., 165; Selokari, 150 vuotta kuvataiteilijoiden puolesta 2016, s. 118; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 281 f.; »Literatur och konst», Wasa Nyheter 29/11 1896
Ur en målares lif.
1 Hvem kände ej målaren med barnahjertat, allas dubror och allas lekboll, Erik Johan Löfgren? Han förblef ett barn, så länge han lefde. Allt hvad uppfostran, studier, umgänge, erfarenheter, vanor och ovanor skrifva på de först så hvita, sedan så nedbläckade bladen af lifvets bok, det satt hos honom löst utanpå och föll vid minsta beröring bort som fjäll. Barnet sken igenom, ofta nyckfullt, stundom egensinnigt, men alltid naturfriskt. Några ansågo detta för enfald och drefvo gyckel därmed, men de bedrogo sig, de kunde få svar på tal. Boklärd var icke L., konstlärd ej heller, om man begär teorier, men måla kunde han, – när han målade. Hälften af sitt lif drömde eller pratade han bort; det var hans sätt att slösa i stort.
2 Slösa i smått var hans andra natur. Han kunde ej lida att någon annan hade behof, när han hade fullt. Fattig som en kyrkråtta i går, kunde han i dag sälja en tafla och gå med späckad plånbok på Helsingfors gator, där hvarannan mötande var en bekant. – God dag, bror; behöfver du pengar? Vet du, jag har pengar! – Ja, hvem behöfde ej pengar? Vid alla gator fanns i hörnet ett konditori, affären uppgjordes snabbt, och när nästa morgon björnarna infunno sig, fingo de veta, att nog fanns det pengar i går.
3 Man berättade om Fredrik Cygnæus, att han förvarade sin kassa bakom Napoleons staty på byrån, och hvar gång hans madam behöfde pengar till torget, sade C.: gå till byrån och tag! Men när finansportföljen blef ledig efter Fabian Langenskiöld, hörde man Löfgren på fullt allvar förklara, att ingen annan än Cygnæus borde blifva finansminister.
4 Detta roade C., som kallade sig alla slarfvars förmyndare och mången gång hjelpt L. ur klämman, bland annat i Paris, där L. kvardröjde månad efter månad, belägrad af björnar, emedan han ej hade respengar att komma därifrån. Full af beundran, målade L. hans porträtt i hel figur och naturlig storlek med den bekanta venetianska kappan öfver axlarna, det bästa porträtt, som finnes af denne berömde estetiker, F. Konstföreningens ordförande.
5 Om någon delade med Cygnæus första platsen i Löfgrens beundran och tillgifvenhet, var detta Runeberg. Den store skalden, med sitt öppna och kärleksfulla öga för alt det naiva och oförkonstlade i menniskovärlden, fann ett nöje i att leka med detta naturbarn. Löfgren gästade långa tider hans hus i Borgå och betraktade dessa besök som en glanspunkt i sitt lif. Han följde skalden på fågeljakter och vandringar, var ett ständigt föremål för hans godmodiga skämt och visste sedan berätta om otaliga små tillfällen, där han med sin godtrogenhet kom illa till korta.
6 Men var Löfgren ett värnlöst föremål för skämt, som roade honom själf, så kunde han äfven skämta med andra. Jag skall endast berätta om ett par sådana tillfällen och, så godt jag förmår, med hans egna ord.
7 – En dag på morgonkvisten, klockan 10, hade jag nyss uppstigit och rengjorde min palett, för det hade varit nattvak, som vanligt, i Gillet kvällen förut. Då träder en stor, tjock rusthållare stöflande in till mig, utan att först knacka på. – Kanske kommer jag olägligt, sade han, när han såg mig i strumpfötterna.
8 – Nej, var så god och sitt ned, svarade jag, ty karlen såg dum och beskedlig ut. Hvad är ärendet?
9 – Jag har hört sägas, att herrn målar taflor, som kallas porträtter.
10 – Ja, det händer ibland.
11 – Hvad kostar ett porträtt?
12 – I olja?
13 – Får gå i olja.
14 – Priset beror på storleken: 200, 400, 800 mark.
15 – Jäkeln, är herrn så dyr? Huru stort är det, som kostar 200 mark?
16 – Som fönsterrutan vid pass.
17 Karlen tummade på sin grå filthatt – Och det, som kostar 400 mark?
18 – Litet större, än fönsterrutan.
19 – Jag får nog vara nöjd med ett 200 marks. Om herrn skulle måla min far?
20 – Hvarför inte? Bed honom komma hit.
21 – Nej, det är så, att han är död.
22 – Det var värre. Då kan jag ej måla honom.
23 – Men vi ville så gerna ha gubben. Jag kan ju beskrifva huru han såg ut, och så målar herrn.
24 – Men om jag sedan ej får honom bra, så har jag förlorat min tid eller ni edra pengar.
25 – Hvad skulle ej han bli bra? Så här såg han ut. – Och så fick jag den noggrannast möjliga beskrifning på hår, panna, ögon, näsa, mun, haka och hela figuren. Nå, jag kan ju försöka, tänkte jag, för det roade mig. Och så begynte jag måla, allt efter beskrifning, en förbättrad rusthållare, och karlen satt tålmodigt bredvid, dag efter dag, och rättade mina misstag. Näsan skulle vara så och inte så, han skulle litet skefva, och så hörde han illa. Ja, detta kunde jag inte måla, men jag sparade i stället ej på karmin, så att gubben fick röda kinder med grått hår. Rusthållaren var nöjd, betalade sina 200 mark och reste hem med porträttet.
26 Efter två veckor kom han tillbaka och berättade litet förlägen, att ingen där hemma kände igen gubben. Där var något litet fel på munnen och ögonen; kunde ej det målas om? Ja visst, jag retoucherade efter hans önskan, och så reste han nöjd hem igen. Aldrig hörde jag sedan af detta konterfej på beskrifning.
27 Löfgrens andra berättelse lydde som följer:
28 Jag hade ätit middag i operakällaren och satt där vid min kaffekopp, när en gesäll ville tala med mig.
|3|29 – Hvad är det om? frågade jag.
30 – Herrn kan ju måla?
31 – Något kanhända.
32 – Nå, om herrn ville vara så god och måla mig?
33 – Jaså ett porträtt?
34 – Nej, det var så, att jag råkade falla i går afton, och så fick jag en blå näsa. Han hade varit i krakel, tillade L. upplysningsvis. Herrn skulle måla der.
35 – Näsan?
36 – Ja, så den skulle få sin rätta färg.
37 – Nog har jag målat näsor efter naturen, men det är krångligare att måla på naturen. Kom till mig i morgon.
38 – Nej, herrn skulle vara så innerligt snäll och måla nu strax. Det är så att... jag skall stå brudgum i kväll klockan 7 och herrn förstår, att...
39 – Ja, jag förstår. Nå, följ mig då hem, för här har jag inga färger med mig.
40 Vi följdes åt hem till mig. Det första jag gjorde var att tända en brasa. Därpå tog jag paletten, blandade hvitt, rödt, gult och litet grönt, för att näsan skulle få sin naturliga färg, och kanhända blef där mera grönt, än det skulle, ty det är svårt att skilja färger vid eldsljus. Karlen satt tålmodig där, såg sig i spegeln och var belåten. Nu skall ni låta det torka vid brasan.
41 Ja, han höll näsan mot brasan, och det måtte ha svidit, tyckte jag på grimaserna. Men ändtligen var det någorlunda torrt, och nu fick han den sista förmaningen.
42 – Kom ihåg, att ni icke får snyta er!
43 Nej, det lofvade han.
44 – Hvad kostar det? – Ingenting. Lycka till! Det är första gången jag målat en brudgum.
45 Karlen gick med tusen tacksägelser och måtte haft svårt att umbära näsduken, efter han hade snufva. Senare berättade mig en af bröllopsgästerne, att brudgummen såg i början fin ut, men när han blef varm i dansen och började svättas, runno färgerna ned från näsan, til dess att slutligen dess naturliga blå återstod, blandadt med grönt.
46 Må fackmän bestämma Löfgrens rang i vår unga, nybörjande finska konst. Han var konstföreningens första skyddsling, vann dess förtroende med sin Psyche och belönade det med sin Hagar. Många af hans konstnärsdrömmar fingo aldrig gestalt. I sex år väntade Ingeborg sin Frithiof och tröttnade slutligen. Längst bland alla hans verk torde Karin Månsdotter lefva i minnet.
47 Det vackraste i L:s målarekonst var hans idealism i uppfattningen. Stundom, såsom i A. Armfelts porträtt, återspeglade sig hans egen godmodighet i uttryckets mildhet, där originalet vunnit på mera kraft. Men F. Cygnæi och J. L. Runebergs porträtter bära vittne om L:s lyckliga konst att alltid söka det bästa i den personlighet han fått förtroendet att återgifva.
48 Hans öden, hans yttre och än mer hans inre lif förtjena en utförligare teckning, likasom de humoristiska små dragen länge bevaras i hans omgifnings minne. Betecknande för hans fridsamma lynne var det sätt, på hvilket han mången gång afbröt en häftig dispyt. Ja ser du, så säger du, men jag säger också detsamma!
49 Välmenta vänner sade mer än en gång till honom: – Hör du L., du är en så genomhederlig bra karl, och duktig målare är du dessutom, fastän du anser det för en större ära att kunna göra raketer. Hvarför skall du slarfva så där? Hvarför söker du dig ej en snäll och bra hustru, som sköter om dina affärer och dig sjelf med? Så gjorde Q. Han fick en som var litet äldre än han sjelf, men nu mår han som pärla i guld.
50 – Ja, ser du, – svarade L. efter något betänkande; – men hon skall också vara vacker!
51 Där var haken, och därvid blef det. Ingen snäll och klok flicka, plus vacker, behagade fria till honom, och sjelf tog han ej ett steg för sin lycka. Enslig och dock för alla bekant, hemlös men icke spårlös, följdes han af syskon och vänner till den graf, som gömmer så många drömmar af ett konstnärslif och äfven tillslöt sig öfver Löfgrens. Det bästa han tänkt kom aldrig på duken.
52 Z. T.