Gustaf Wasas Minne

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 4/10 1860:|118 2|

Gustaf Wasas Minne.

1 Den store konungen har utan allt tvifvel rätt äfven till Finlands tacksama hågkomst. Väl förstod han ej detta folk så väl som sitt närmaste; väl voro några af hans regeringsåtgärder och en del af förvaltningen för Finland mindre välberäknade, än välmenade; men reformationens genomförande, nya testamentets öfversättande till finska språket och samma språks första odling, lagskipningens ordnande och öfverhufvud grundläggandet af det statsskick, som sedan under sekler betryggat landets utveckling, äro äfven för Finland så minnesvärda tilldragelser, att 300:de årsdagen af Gustaf Wasas död åtminstone förtjenar någon hågkomst. Vi aftrycka derföre här nedan det berömda tal, som konungen, två månader före sin död, för sista gången höll till rikets i Stockholm församlade ständer, der äfven Finlands ombud tillstädesvoro. Talet hölls från thronen i rikssalen, der konungen, då redan böjd af ålder och mödor, omgafs af sina fyra söner, bland hvilka tre sedan efter hvarandra buro Sveriges krona, och lydde som följer:

2 »Jag vördar den eviga Försynen, som velat genom mig ånyo upplifva den gamla älskade konung Magni Ladulås’ och Carls stam, sedan den i så många hundrade år legat föraktad. Det är ju ett Guds verk, att jag, liksom en David utur herdekojan, är uppletad och smord såsom en regerande konung öfver detta rike. Jag kunde mig sådan ära icke föreställa, då jag bakom bergen måste skicka mig undan för Christians blodtörstiga svärd. Men Gud och Sveriges allmoge har varit min hjelp. Ty tackar jag eder, mina kära barn och trogne undersåter, att I velat hålla mig till godo och upphöja mig till konungslig höghet. Jag har under mitt fyratio års regemente genomgått många faror, utstått många vedervärdigheter, kämpat med många både hemliga och uppenbara fiender; men dessa grå håren, denna skrynkliga pannan skola med mig intyga, att rikets och eder välfärd varit det ömmaste syftemål för alla mina gerningar. Har jag uti min tid något godt kunnat åstadkomma, käre undersåter, gifven derföre Gudi äran; men hvad jag af mensklig svaghet felat, det hörer mig till, och allt sådant måsten I mig för Christi skull förlåta. Jag vet, att jag i mångas ögon varit en hård konung: men de tider skola dock komma, då Sveriges barn skulle gerna rifva mig upp ur grafven, om det i deras makt stode. Ja, då skola de erkänna, hvad de nu icke vilja finna; ty jag vet visst, att mitt minne blifver icke så kort, som min lifstid, och att mina gerningar af en tacksam efterverld skola skärskådas. Jag tager intet med mig af allt hvad jag i min tid samlat. Nyttjen det, käre barn, till Guds ära och edert fäderneslands bästa. Glädjen eder, käre vänner, öfver det ljus, som under min tid för edra själar är uppgånget, och tacken Gud att han fört eder undan påfvens ok. Jag beder och förmanar eder, hållen eder strängt vid Guds ord och förkasten allt hvad som dermed icke är öfverensstämmande. Min tid är snart förlupen. Jag behöfver ej af stjernorna eller andra tecken utforska min stund. Min kropp är mig den säkraste budbäraren, att jag nu för sista gången ser eder, och att jag innan kort skall träda under den stränge öfver-konungens åsyn, till redogörande för den herrliga, men förgängliga svenska kronan jag burit. Följen mig med böner inför Gud. Förgäten mig icke i edra församlingar; och då jag engång lagt mina ögon tillsammans, så låten mitt stoft otadladt få njuta sin hvila.»

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile