Sparbanker och Arbetarebostäder

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 14/2 1857:|13 2|

Arbetarebostäder.

I. Sparbankerna äro skyldiga sitt öfverskott åt de arbetande klasserna.

1 Sedan frågan om arbetarebostäder ånyo kommit å bane, för att, som man bör hoppas, icke vidare spårlöst förfalla, är det närmast till sparbankerna (i Åbo och Helsingfors), som man vändt sina blickar, i hopp att dessa inrättningar, redan så välgörande, skola af sakernas egen gång och enligt stiftelsens rätta mening föranledas att ytterligare använda deras samlade penningekrafter till befordrande af de lägre samhällsklassernas väl.

2 Vi säga: enligt stiftelsens rätta mening. Ändamålet med dessa inrättningar är väl, utom all fråga, främst de lägre klassernes bästa i allmänhet och särskildt vården om och förkofrandet af arbetarnes små besparingar. För detta ändamål erbjuder sig sparbanken till förvaltare af arbetarens penningar, iklädande sig förbindelsen att icke allenast bevaka och öka hans kapital, utan äfven att på vissa bestämda tider, derest insättaren sjelf så för godt finner, antingen mottaga hans nya tillskott eller utbetala kapital och ränta af hans tillförene gjorda insättning; hållande sålunda de insatta medlen för honom disponibla. Dessa tre sparbankens förbindelser till arbetaren medföra för den sistnämnde högst vigtiga fördelar, hvilka det torde vara öfverflödigt att numera påpeka, emedan både sundt förstånd och längre tids erfarenhet allaredan lagt dem i öppen dag. Och för dessa fördelar stadnar arbetaren otvifvelaktigt till sparbanken i en stor moralisk skuld, en tacksamhetsskuld.

3 Men å andra sidan, jemte det att sparbanken sålunda blir förvaltare af arbetarens penningar, blir den tillika i viss mening hans förmyndare. Den beviljar honom ofvannämnde fördelar endast på vissa vilkor, nemligen: 1) att han endast på de bestämda tiderna kan utfå eller öka sin insättning, således deremellan afstår åt banken sin dispositionsrätt; vidare 2) att banken för hans insättningar bestämmer ett visst minimum och maximum; samt 3) att banken icke gifver ut åt honom fulla räntan, som för hans penningar erhålles, utan afdrager derifrån en procent, för hvilken ena procent arbetaren således afträder åt banken icke allenast dispositions-, utan äfven äganderätten.

4 Vore nu sparbanken en inrättning, som jemte allmänt gagn åsyftar enskild vinst, i likhet t. ex. med lifsassuransbolagen, så vore derom ingenting vidare att säga, emedan arbetarens öfverlåtande af förenämnde dispositions- och äganderätt är fullkomligt frivilligt och emedan det ur denna synpunkt är billigt, att han för de vunna betydliga fördelarna äfven gör någon uppoffring, hvilken då tillfaller inrättningen såsom en loflig ersättning för dess hafda möda och omtanke. Men är man åter ense derom, hvad äfven stiftelsens afsigt och mening klarligen utvisa, att sparbanken ej kan eller vill begära en sådan vinst, utan tvärtom är en välgörenhetsanstalt, som oegennyttigt åtager sig både förvaltare- och förmyndarekallet till arbetarens bästa, så uppstår naturligt den frågan: hvartill denna ena procent, dessa sålunda från räntan på arbetarens kapital indragna medel, rätteligen skola användas.

5 Det visar sig då, att sparbanken, som från början blifvit grundad med enskild uppoffring af stiftarne (dess subskriberade första grundfond), icke vidare vill för ändamålet tillskjuta enskilda medel, hvilket också vore en obillig fordran. Inrättningen behöfver derföre 1) en egen årlig inkomst för att bestrida sin ofta mödosama förvaltning och aflöna dervid anställde tjenstemän, samt 2) en egen reservfond, dels för att utgöra en säkerhet för insättarnes kapital och ränta, dels för att betrygga bankens styrelse och tjenstemän emot ansvaret för sådane förluster, hvilka utan deras förvållande kunna drabba bankens egendom och insättarnes utlånta kapitaler. För dessa båda ändamål, aflöningen och säkerheten, har sparbanken från början endast haft sin primitiva egendom, grundfonden, eller räntan derå, att tillgå; men emedan denna tillgång är otillräcklig, har man för samma ändamål indragit densamma ena procenten. Och emedan beloppet deraf, som beständigt stigit, på samma gång som de insatta kapitalerna, efterhand öfverstigit de löpande utgifterne och öfverskottet blifvit lagdt såsom tillskott till sparbankens egna fonder, ha dessa slutligen på flera orter vuxit till ett ansenligt kapital, hvilket ytterligare fortfar att stiga, dels genom egen ränta, dels genom insättarnes.

6 Nu kan således inträffa, såsom också verkligen skett, åtminstone i Helsingfors och Åbo, att sparbankens egna fonder och årsinkomst härigenom tillvexa utöfver behofvet, d. v. s. utöfver hvad aflöningen och säkerheten erfordra. Om det så fortgår, om bankens tillgångar immerfort ökas, utan att tjena för andra ändamål än de nästnämnda, så frångår sparbanken efterhand sitt rätta ursprungliga syfte att vara en välgörenhetsanstalt och blir i stället en vinstdrifvande anstalt för penningesamling och eget|13 3| förvärf. Sparbanken ställer sig då på samma linie som andra lånebanker och vinstgifvande företag, med den skillnad, att dessa sednare konseqvent fullfölja ett från början gifvet syfte; men sparbankens samlade öfverskott saknar, om det ej användes, hvarje förnuftig bestämmelse.

7 Detta är, för det första, en inkonseqvens; ty banken är byggd på oegennyttans och välmeningens grund och bör derföre icke rikta sig utan någon nödvändighet. Och hvad mer är, detta vexande öfverskott är, med undantag af räntan på den primitiva subskriberade grundfonden, helt och hållet insamladt på arbetarens bekostnad, d. v. s. genom den indragna procenten på hans kapital. Nu kan visserligen banken säga till arbetaren: du afstår frivilligt denna procent såsom ersättning för de fördelar banken erbjuder dig; du kan således icke lagligen fordra densamma tillbaka. Men arbetaren kan med lika skäl säga till banken: jag afstår procenten för att trygga bankens bestånd och ej för att rikta dess kassa. Är det första ändamålet vunnet, så har jag, om icke juridisk, likväl moralisk rätt att fordra densamma ena procenten tillbaka, eftersom banken kallar sig en välgörenhetsanstalt. Ty bankens vinst är då icke annat än arbetarens förlust.

8 Och så är det verkligen. Sparbanken står ovilkorligen uti moralisk skuld till sina insättare för all den indragna ränta, som icke för bankens bestånd är oundgängligen nödvändig. Erkänner banken ej denna skuld, så afsäger den sig i och med detsamma alla anspråk på betydelsen af en välgörenhetsanstalt och nedsjunker då till en vanlig lånebank, med lika skäl öppen för hvilka som helst, emedan den låter betala sig för sitt besvär och förtjenar penningar på dem som den säger sig vilja hjelpa.

9 Vi upprepa det: sådan har aldrig varit stiftarnes mening och kan icke heller rimligen vara det. Ty sparbankens samlade vinst kan icke tillfalla vare sig en kommun eller enskild, utan är bestämd att i en eller annan form tillfalla de arbetande klasserna och faderlösa barn, till hvilka banken inskränker sin verksamhet. Än klarare: sparbanken är ett bolag, i hvilket hvarje insättare är delägare; följaktligen tillhör bankens behållning alla delägarne tillsammans och bör till deras nytta användas.

10 Nu ha stiftarne, som börjat det goda verket med ringa medel, icke kunnat förutse, att den tid skulle komma, när bankens tillgångar öfverstiga dess behofver, således icke heller den fara banken dervid löper att frångå sin bestämmelse. De ha stadgat afdraget af en procent såsom behöfligt för bankens bestånd, hvartill de haft goda skäl, sålänge inrättningen var ny och kapitalerna ringa. Men framgången af en på samma gång välberäknad och välgörande inrättning har stegrat kapitaler och räntor såsom nu skett; och eftersom stadgarne icke förutsett detta, utan aktat sig att bestämma på förhand om björnens skinn, d. v. s. om ett öfverskott som icke fanns till när stadgarne uppgjordes, så står man nu i förlägenhet hvad man bör göra i denna punkt, hvarom stadgarne tiga. Och emellertid har man, af en aktningsvärd, ehuru kanske nog långt drifven samvetsgrannhet, gång efter gång vägrat bevilja en begärd ringa del utaf sparbankens öfverskott till småbarnsskolor och arbetarebostäder, eller i allmänhet sådana företag, som närmast öfverensstämma med inrättningens syfte.*)Hfors och, vi vilja minnas, äfven Åbo sparbank ha dock efter mycket prut beviljat tillfälliga bidrag till småbarnsskolorna. Borgå sparbank synes hugad att anslå ett bidrag för de döfstumma. Allt detta är åter en inkonseqvens, ty antingen strida dessa bidrag mot inrättningens syfte och äro då som gåfvor oberättigade; eller ock öfverensstämma de med sparbankens rätta mening, och i denna händelse blifva de ej mera en tillfällig skänk, utan en permanent skyldighet.

11 Så står frågan. Nödvändigheten att i denna punkt omskrifva sparbankernas stadgar har ändtligen blifvit insedd och ledt till förslager, för hvilka vi i en följande artikel skola närmare redogöra.

Notisen/artikeln ingår i HT 21/2 1857:|15 2|

Sparbanker och Arbetarebostäder.

II.

Det är faktiskt erkändt, att sparbanken är skyldig sitt öfverskott åt de arbetande klasserna. Tre olika sätt att använda öfverskottet till deras bästa äro föreslagna.

12 Denna sparbankens förbindelse till insättarne har haft och har ännu sina ifrige vedersakare, hvilka, af full öfvertygelse, förneka den moraliska förbindelsen, af orsak att den icke tillika är juridiskt bindande. Vi tala nu närmast om Helsingfors sparbank; men ämnet får ett allmännare intresse derigenom att samma grundsatser i hufvudsaken måste gälla för alla dylika inrättningar.

13 Motpartiets åsigter äro tydligt uttalade i följande protest, som vid sammanträde af Helsingfors sparbanks principaler i sinom tid gemensamt inlemnades till protokollet af 13 bland denna inrättnings förste stiftare:

14 »Sparbanksinrättningen här i staden, bildad af en enskild bolags-association och baserad på bolagsmännens, eller de s. k. principalernes, enhälliga öfverenskommelse samt deras till inrättningen gifna anslag och härvid i öfrigt fästade vilkor, kan alltså hvarken upphäfvas, rubbas, eller, hvad grundbestämningarne angår, ändras, utan att bolagsmännen lika enhälligt derom förena sig och besluta; hvaraf följer, att några sådane nya bestämningar icke genom tillvägabragt pluralité få vidtagas eller medföra gällande kraft och verkan. Och må dervid icke under något sken förblandas den, enligt 13 § i sparbanksreglorna, principalerne emellan träffade särskilda öfverenskommelse, att ändringar i reglementariska föreskrifterna angående bankinrättningens ekonomiska förvaltning kunna genom omröstning åvägabringas; hvilket är af helt annan art och beskaffenhet, än att, exempelvis, genom sådan omröstning, i följd af pluralitetens beslut och under uppenbart förnärmande af de öfrige bolagsmännens rätt, bortskänka och utplundra bankens fonder samt sålunda godtyckligt ingripa i grundvilkoren för inrättningens uppkomst och framtida bestånd. Med afseende härå, och då af oss icke medgifvas kan, att sparbankens, genom dess principalers sammanskott tillkomne grundfond och i öfrigt influtne behållne kapitaler, som redan engång blifvit till en betydlig del, för en i välkända afsigter, af andre enskilde personer företagen småbarnsskoleinrättning, obehörigt tillgripen, ytterligare må för ett sådant främmande ändamål användas, nedlägga vi härmedelst deremot vår allvarliga och bestämda protest, jemte det vi nödgas göra resp. sparbanksdirektionen ansvarig derföre att, efter en vid detta tillfälle möjligen föranstaltad pluralitets godtfinnande och såkallade beslut, några medel ifrån sparbanken eller dess fonder icke till ofvanförmälde behof varda utlemnade. Hellre ville vi hafva föreslaget, att, såvida sparbanken egenteligen blifvit stiftad till förmån för tjenstehjonspersonalen, det insparade öfverskottet i fonderne då måtte, i enstämmighet härmed och vida ändamålsenligare, anslås till premier för legohjon, såsom uppmuntran för långvarig och trogen årstjenst; och hvilken sannt kristelig välgerning vore det icke, om välförtjente, sjuklige och ålderstigne tjenstehjon, då de ej mera förmå i formlig årstjenst slafva för andra och sitt eget usla nödbröd, kunde i ett sådant orklöshetstillstånd blifva hugnade med årliga understöd af sparbankens öfverskottsmedel, hvilka dessutom ganska väl torde i framtiden behöfvas till betäckande af förluster, som, äfven med den mest nitiska förvaltning, kunna, utan någons vållande, uppstå vid utlåningar af bankens kapitaler; jemte det man, såvidt tillgångarne medgifva, torde, med iaktgifvelse å stiftelsens vidsträcktare syftning, böra, till förbättring af tjenstehjonens ställning i samhällslifvet, vara betänkt på någon fullständigare anstalt till utbildande af en större slöjdkunnighet hos denna personal af den arbetande klassen.»

15 (följa underskrifterna)

16 Af denna protest är det klart, att en minoritet 1) bestrider giltigheten af en pluralitets beslut rörande öfverskottets användande; 2) förklarar småbarnsskolorna vara för inrättningens syften »främmande» föremål samt 3) inskränker dessa likväl s. k. »vidsträcktare syften» till tjenstehjonsklassen och på grund deraf vill hafva öfverskottet användt till förmån för nämnde klass.

17 Vi vilja angående den främst uppställda juridiska synpunkten här blott anmärka det vidunderliga, att en enda principals veto eller vägran att i beslutet deltaga skulle, enligt denna yrkade absoluta enhällighet, tillintetgöra hvarje beslut om öfverskottets användande, följaktligen göra denne ende person till inrättningens herre och förmyndare, vanmäktig att något göra, men mäktig att allt förhindra. Nu har man likväl sett principalernes sammanträde den 18 April 1850 granska och ändra inrättningens ursprungliga reglor, antagna d. 19 Dec. 1825; och en dylik revision är i stöd af nämnde § 13,*)§ 13 lyder: »Då omständigheterna föranleda ändring i detta reglemente, föreslås sådant af direktionen vid allmänt sammanträde; och bör förslaget derefter hvila till principalernes nästskeende sammankomst, då det genom omröstning antingen antages eller förkastaskonsekvensändrat/normaliserat som bäst ånyo å bane, utan att dervid den absoluta enhälligheten veterligen yrkats eller ens kan såsom oundgängligen nödvändig påyrkas. Men om detta skett och kan ske med reglorna, – som i sin 1:sta § uppställa sjelfva inrättningens syfte och grundprincip och således ingalunda kunna, enligt protesten, afse endast den »ekonomiska förvaltningen»,konsekvensändrat/normaliserat – så borde väl häraf följa en lika rättighet att på lika sätt bestämma, om icke fonderna, åtminstone det öfverskott, som inrättningen i sin helhet, oberoende af enskilde stiftares tillskott, förvärfvat. Några »i öfrigt fästade vilkor» af stiftarne känner man icke; och lärer man således tryggt kunna anse stiftarnes hela mening, såvidt de kunnat förutse, vara i reglorna uttalad. Besvär öfver ett sammanträdes beslut kunna vid justeringen anföras, och endast i det fall att reglorna blifvit öfverträdda, lärer minoriteten härmed kunna gå till prokuratorsembetet.

18 När nu minoriteten så kraftigt protesterat mot sparbankens »plundring» till förmån för »främmande» ändamål (småbarnsskolorna), skulle den väl konseqvent bordt motsätta sig allt möjligt användande af öfverskottet till annat än utlåning och ytterligare förökning.

19 I stället begår minoriteten den inkonseqvens, att sjelf föreslå ett annat slags användande, och dermed har äfven den – hvad som här är hufvudsak – faktiskt erkännt sparbankens nämnde moraliska förbindelse till sina insättare. Minoriteten vill använda öfverskottet åt tjenstehjon; det är ädelt, nyttigt och fullkomligt enligt med inrättningens syfte (hvarom allt framdeles mera); men det är falskt motiveradt. Det finnes ingenstädes sagdt, att »sparbanken egenteligen blifvit stiftad till förmån för tjenstehjonspersonalen»;konsekvensändrat/normaliserat tvärtom afser reglornas § 1 uttryckeligen »mindre bemedlade personer af båda könen, isynnerhet inom den arbetande och tjenande klassen» – sålunda ställande inom inrättningens verkningskrets i främsta rummet hela den stora samhällsklass, som lefver för dagen af sina händers arbete,**)Uttrycket »arbetande» eller »närande» är i denna inskränkning lika oegentligt, som uttrycket »tärande» samhällsmedlemar; själsförmögenheternas verksamhet är minst lika berättigad till arbetets ära och för samhället i sin helhet lika produktiv. och dernäst den del deraf, som städslats i tjenst. Skulle således någon rangordning för ändamålen komma i fråga, är klart, att det allmännare ändamålet, det som gagnat hela den stora massan af sparbankens skyddslingar, måste få företräde framför det inskränktare ändamålet, det som gagnar endast en del deraf.

20 Och ett sådant allmänt ändamål äro just småbarnsskolorna. Hvar finnes en just för denna massa utaf arbetare mera välgörande inrättning, än skolor, hvilka alltifrån späda åldern uppfostra arbetarens barn – dessa barn, som han för sitt arbete måste så ofta lemna utan vård – till gudsfruktan, lydnad och eftertanke, verkande sålunda godt för ett vexande slägtes hela framtid? Det ligger ett djupt och beklagansvärdt missförstånd uti att kalla dessa skolor ett för sparbanken främmande ändamål, då likväl ingen af reservanterne sjelfve skulle tveka att anse sina egna barns uppfostran för ett bland de vigtigaste ämnen för deras omtanke. Må sparbanken vara fullkomligt öfvertygad, att de ringa bidrag den varit i tillfälle att anslå för detta ändamål kunna räknas ibland de nyttigaste, de följdrikaste resultaterna utaf dess gagneliga verksamhet.

21 Lyckligtvis blir en tvist härom numera på denna ort öfverflödig, sedan, i fru Demidoffs spår, först Sedmigradskis vackra donation och derefter äfven Helsingfors borgerskaps prisvärda beslut, att genom egen taxering sammanbringa en stående fond af 9 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver till grundande af en småbarnsskola, i detta hänseende tillräckeligen sörjt för den närmaste framtiden. Vi säga icke att härmed allt är gjordt i den maktpåliggande frågan om de lägre klassernas uppfostran, hvarpå samhällets väl i så hög grad beror; tvärtom måste erkännas, att här befintliga fattigskola och öfriga läroanstalter för de mindre bemedlade ännu lemna mycket öfrigt att önska. Men för att ej splittra uppmärksamheten, är det tillsvidare tvenne ändamål, som, i frågan om öfverskottets användande, synas närmast berättigade, nemligen nyssförmälde understöd för fattiga tjenstehjon och arbetarebostäderna.

22 Båda dessa ändamål äro högeligen vigtiga. Det ena afser en gärd af rättvisa från samhällets sida, egnad en af de mest vanlottade klasser ibland dess medlemar; det andra afser att rycka arbetaren ur ockrares klor, att bereda honom och hans familj ett af de första vilkoren för hans välstånd, en sund, ordentlig och billig boning, i utbyte mot de eländiga osunda, osnygga tillhåll för nöd och last, hvilka han nu får betala dyrare i proportion än den förmögne betalar sin välförsedda boning. Vi skola se till, om icke båda dessa ändamål kunna förlikas och nästa gång äfven meddela de utförliga skäl, med hvilka man motiverat förslaget om arbetarebostäderna.

Notisen/artikeln ingår i HT 25/2 1857:|16 2|

Sparbanker och Arbetarebostäder.

III.

Bevis att arbetarebostäderna äro af behofvet högeligen påkallade och deras befordrande enligt med sparbankernas syfte.

23 Vid sammanträde med Helsingfors sparbanks principaler den 4 sistl.sistlidne Dec., då jemväl förslag till ändring af reglorna förehades, inkom en af principalerne med ett motiveradt förslag, att sparbanken måtte direkt eller medelbart taga initiativ till uppförande af arbetarebostäder. De härvid anförda skäl, med tillägg af ytterligare vunna upplysningar, äro hufvudsakligen följande.

24 1) Ju mera den klass af befolkningen ökas, som lefver för dagen och som icke har råd att bygga hus eller sörja för framtiden, desto mera blir af nöden att dervid räcka denna befolkning en hjelpsam hand, såsom sparbankerna göra för besparing af arbetsförtjensterna. Göres icke det, så blir denna befolkning för samhället både en börda och en fara. Men göres det, så har samhället deraf en stor indirekt fördel, nemligen i befordrandet af allmänt välstånd, som inverkar på alla, och en stor direkt besparing, genom att dermed undvika mångfaldiga andra utgifter, hvarmed det belastas utaf en eländig eller lastfull arbetsklass.

25 2) Nödvändigheten häraf har blifvit insedd i alla välordnade städer utomlands, och Helsingfors är snart den enda, der detta behof redan länge exsisterat, utan att någonting härtills gjorts för dess uppfyllande. Och likväl är behofvet af väl inrättade arbetarebostäder i följd af klimatets stränghet här vida kännbarare, än i andra länder.

26 3) Arbetsklassen betalar sina nuvarande bostäder vida dyrare, än de förmögnare klasserna. Vanliga hyran för ett litet rum var före kriget 1 rub.rubel till 1 rub. 50 kop.kopek i månaden, eller 12 till 18 rubel om året. Efter kriget, när alla priser både rimligen och orimligen stegrats, fås sällan ett litet rum under 2 rubel i månaden, (24 per år), men är det i någon mån större eller bättre beläget, så betalas det med 3, 4, ända till 5 rubel silfver i månaden, hvilket gör 36 till 60 rubel om året! Denna utgift ökas ännu betydligt genom dryg åtgång af dyrt bränsle, emedan eldstäderna vanligen äro bristfälliga, golf, fönster och dörrar illa försedde samt rummet af dessa orsaker kallt och dragfullt. Lägges denna kostnad för bränsle till hyran, så lärer man finna, att, väl sällan en arbetare betalar sitt rum billigare än med 30 rubel per år, men mången gång med 40, 50 rub. och deröfver. En oerhörd hyra för ett ofta eländigt kyffe utan de ringaste beqvämligheter, medan de förmögnare klasserna, äfven under nuvarande höga hyror, sällan betala ett välförsedt rum med bränsle högre än 35 à 40 rubel.

27 4) Denna arbetarens enorma utgift ökas ytterligare genom följderna af hans eländiga boning. För att kunna betala den dryga hyran, packa sig så många som möjligt tillsammans i ett rum. I den osunda, instängda och fuktiga luften, utsatta för köld, drag och alla trängselns obehag, sjukna än mannen, än hustrun, än barnen; arbetsförtjensten upphör, läkemedlen kosta penningar; sparpenningarna tillgripas och förtäras; alltför ofta blir fattigvården den sista utvägen. Alla våra läkare kunna intyga sanningen härutaf, och alla med en mun fördöma det nu rådande prejnings- och sammanpackningssystemet, der också den friskaste till slut förtvinar och blir oförmögen till arbete. Man skriker öfver fattigtaxeringen, och dertill har man orsak; men visste man huru många tusende rubel dessa nuvarande eländiga bostäder årligen hvälfva på fattigvårdens skullror, så, skulle man hellre söka att bota det onda uti dess rot, än harmas öfver de oundvikliga följderna af samhällets egen liknöjdhet.

28 5) Må man gå enhvar till sig sjelf och betänka, huru vigtigt det är för lifvets hela lycka att äga ett hem, der man kan trifvas, ett hem, der man i skötet af de sina kan hvila ut efter dagens mödor. På detta hem bero icke blott helsa eller sjukdom, utan hvad som är mer, derpå bero i de flesta fall dygd eller last, arbetslust eller lättja, drift eller försoffning. Hvilken sedlighet, hvilken drift kan man vänta af en arbetare, som, hemkommen från dagsverket, mötes i detta usla hem af den stinkande luften, den otrefliga kylan, den oundvikliga osnyggheten? Det jagar honom till krogen, det för honom i förderfvet. Hans hustru, tvungen att tillbringa hela sin dag i detta samma hem af vanvård och otrefnad, utsläpas, uttråkas, förlorar allt mod, all håg att vara en god husmoder och uttömmer sitt onda lynne än på barnen, än på bolagskamraterna. Och de arma barnen, uppvuxna i detta samma usla hem, under allt slags oordning, under kif, bannor och svordomar, hvad kan man vänta af dem, när de sjelfva gå ut i lifvet, annat än samma oordentlighet, samma kif, bannor, svordomar, kroglif, allt slags last och tidigt förderf!

29 6) Så ser det för närvarande ut i Helsingfors, der den mesta befolkningen utaf arbetsklassen bebor antingen eländiga kojor, eller än ohyggligare källarvåningar, till hälften under jorden och med små gluggar, hvilka, i stället för fönster, insläppa en knapp skymning i det fuktiga låga kyffe, som betalas så oförskämdt dyrt. Om man icke så många gånger förgäfves yrkat på en sak, som aldrig brister i välordnade kommuner, nemligen sundhetspolis, så vore väl här rätta stället att upprepa denna fordran i samhällets namn. Ty det är säkert, att ett sådant elände och ett sådant prejeri numera icke tålas ens i stora fabriksstäder, som i detta hänseende förut varit mest ökända. Man kan trösta sig med att det blir väl värre ännu. Ty en stor del af husen å Rödbergen äro bortdömde, och Skatuddens långt för detta beslutade rifning kan dagligen emotses. När man då vet, att det är just dessa stadsdelar som härtills företrädesvis inrymt den obemedlade, för dagen lefvande befolkningen, och när man ihågkommer, att ensamt under sistlidet år 939 personer mera inflyttat än utflyttat och att bland dem åtminstone 6 till 700 tillhöra arbetsklassen, hvilken inflyttning under detta och följande år naturligt måste ökas i följd af stadens vexande rörelse, så må enhvar, som dertill har mod och samvete, ännu bestrida den snara, den ögonblickliga nödvändigheten af bättre och billigare arbetarebostäder.

30 Vi ha nyligen läst i en statistik öfver London, att denna verldens största och tätast befolkade stad, der likväl ett så stort elände suckar vid sidan af rikedomen och der man skulle tycka alla omständigheter förena sig att bland de lägre klasserna framkalla en förhärjande dödlighet – denna stad räknar likväl årligen endast 57 döde mot 86 födde (sednast 57 786konsekvensändrat/normaliserat mot 86 835konsekvensändrat/normaliserat). Hvad svara härtill ziffrorna för Helsingfors, en liten stad med mer än tillräckligt utrymme, sundt läge, vida jemnare delad förmögenhet och ett i proportion vida ringare antal egentlige proletärer? Nedanstående ziffror för de sednaste 16 åren må här föra ordet:

|16 3|
Födde mot döde In- mot utflyttade Ändring i folkm.
1841 + 12 + 673 + 685
1842 + 50 + 379 + 429
1843 + 65 + 103 + 168
1844 + 167 + 108 + 275
1845 + 158 + 86 + 244
1846 – 20 – 87 – 107
1847 – 121 + 142 + 21
1848 – 56 + 39 + 17
1849 – 103 + 190 + 87
1850 – 63 + 352 + 289
1851 – 34 + 292 + 258
1852 – 178 + 404 + 226
1853 – 730 + 569 – 161
1854 – 206 – 83 – 289
1855 – 374 – 59 – 433
1856 – 53 + 939 + 886

31 Häraf synes, att under dessa 16 år i Helsingfors stads lutherska församling*)För grekiskt-ryska församlingen publiceras inga ziffror, och så länge blir kommunalstatistiken alltid ofullständig. inalles blifvit 1 486konsekvensändrat/normaliserat flera döde än födde. Men emedan under samma tid 4 074konsekvensändrat/normaliserat flera inflyttat, än utflyttat, har folkmängden likväl tillvuxit med 2 561konsekvensändrat/normaliserat personer. Att öfverskottet af döde ej gerna kan härröra af osundt läge, synes deraf, att till och med 1845 de föddas antal öfverstigit de dödas, hvilket äfven, med högst sällsynta undantag, varit fallet före 1841. Från och med 1846 begynner således dödsziffran blifva den öfverskjutande, äfven under sådana år, som för Finland i allmänhet varit att anse som friska. Här kan således icke skyllas på farsoter, när man undantager kolerasomrarna 1848 och 1855, utan det är beklagligen säkert, att allmännare och permanenta orsaker derföre ligga till grund. Dessa äro utan tvifvel flera, dock allesamman af den art, att de i högsta måtto påkalla organiserandet af en sundhetspolis. Men redan den omständighet, att stadens folkmängd under åren 1841–45 ökats med inalles 1 789konsekvensändrat/normaliserat personer, utan att denna tillökning fått plats genom tillräckliga nybyggnader (ty allt hvad som byggdes förslog knappt att tillfredsställa de mera bemedlades anspråk på utvidgade lokaler) – redan detta, säga vi, låter ana, att dödlighetens tilltagande från denna tid i främsta rummet bör tillskrifvas arbetsklassens hoppackande inom trånga och osunda boningar. All erfarenhet visar, att det är just i sådana, som farsoterna frossa och alla krämpor äro beständigt hemma. Olyckligtvis har Helsingfors, med alla sina öfverfyllda sjukvårdsanstalter, intet enkom lasarett, der koppsjuke och andre patienter med direkt smittande sjukdom kunna med säkerhet påräkna vård, och följden blir den, att sådane sjuke vanvårdas och smitta hela hushållet i deras egna trånga hem. Och utom denna direkta härjning, förorsakad af trängsel och osnygghet, hvem kan beräkna de för helsan och lifvet menliga följderna af all den otrefnad, all den modlöshet, allt det kroglif och den moraliska förslappning, som dermed sammanhänga?

32 Detta leder oss otvunget tillbaka till sparbankens verksamhet. Hvad gagnar det arbetaren, att i dag sätta in sina medel i sparbanken, om han i morgon åter måste tillgripa dem för läkemedel eller till att fylla bristen af en försummad arbetsförtjenst? Sålänge hans osunda boning förstör hvad välviljan på andra håll bereder honom, äro sparbankens håfvor för honom kastade i ett såll, genom hvilket de beständigt åter bortrinna. Ty lefva är dock hans allraförsta behof; och när sparbanken vill lära honom att lefva icke blott för dagen, utan äfven för framtiden, så bör den, för att icke ösa i Danaidernas såll, om den förmår, se till att icke dagen för honom uppslukar morgondagen.

33 Också visar det sig ganska naturligt, att sparbankens flesta insättare tillhöra tjenstehjonsklassen, som har sin utkomst för dagen mera betryggad, hvaremot jemförelsevis få daglönare ha något öfrigt att der inlägga. Således är det faktiskt tjenstehjonsklassen, som deraf har gagnet; men icke förthy säga reglorna: »den arbetande och tjenande klassen.» Vill sparbanken då åtnöja sig med att endast uppfylla den sednare hälften af sin bestämmelse, såframt ett medel gifves att äfven uppfylla den förra?

34 På detta såframt beror frågan. Ty sparbankens aktningsvärde principaler, ehvad olika mening de för öfrigt må hysa om sättet, äro ju alla ense om målet och skola förvisso icke neka sin, oegennyttiga medverkan till ett fullständigare vinnande af detta mål, allenast en praktisk utväg finnes, att, med nödig säkerhet för bankens bestånd och insättarnes medel, använda möjliga öfverskott till vidare betryggande af både arbetsklassens och tjenstehjonens ställning i samhället.

35 Härom utbe vi oss att nästa gång få tillägga några ord.

Notisen/artikeln ingår i HT 4/3 1857:|18 2|

Sparbanker och Arbetarebostäder.

IV.

Förslag att använda sparbankens årliga öfverskott till förmån för de arbetande och tjenstehjonsklasserna samt att sparbanken må direkt befrämja uppförandet af arbetarebostäder.

36 Det förslag till ändrade reglor, som i morgon den 5 Mars förelägges Helsingfors sparbanks principaler, innehåller, bland annat, en så lydande § 13:

37 »Der så hända skulle, att sparbanksinrättningens grundfond, genom en sorgfällig förvaltning af densamma komme att uppgå till ett belopp af 25 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver eller derutöfver, vare det inrättningens principaler öppet lemnadt, att, medelst beslut, fattadt genom flertalet af de vid sammanträdet närvarandes röster, anslå, till befrämjande af någre för Helsingfors stad och dess mindre bemedlade befolkning nyttige och välgörande ändamål, häraf en summa af högst 500 rubel silfver om året.»

38 För att förtydliga ställningen, bör nämnas, att sparbankens grundfond, enligt sednast publicerade bokslut, vid 1855 års utgång stigit till ett belopp af 22 573konsekvensändrat/normaliserat rub. 61 kop. s:rsilfver samt att tillökningen för nämnde år utgjorde 795: 28. Men då samma år, i följd af fruktan för kriget, var i högsta måtto ogynnsamt, enär derunder blott 17 033konsekvensändrat/normaliserat:tillagt av utgivaren 45 blifvit insatte, men 42 895konsekvensändrat/normaliserat: 50 af insättarne uttagne, kunna dessa 795: 28 icke antagas som normal tillvext; utan bör fastmera såsom norm under vanliga förhållanden 1853 års bokslut antagas, då grundfondens tillvext för året befanns vara inemot dubbelt så stor, eller 1 585konsekvensändrat/normaliserat: 12; i följd hvaraf med skäl förmodas, att grundfonden för närvarande stigit från 1855 års belopp till omkr. 24 000konsekvensändrat/normaliserat rubel.

39 Emedan ansvarssumman så betydligt varierar, till följd af olika års olika insättningar och uttagningar,*)År 1855 voro bankens samtlige tillgångar 163 161konsekvensändrat/normaliserat: 39 och dess skuld till insättarne 140 557konsekvensändrat/normaliserat: 8; hvaremot år 1853, under fredstid, samma tillgångar utgjorde 206 340konsekvensändrat/normaliserat: 89 och skulden till insättarne 185 892konsekvensändrat/normaliserat: 4. Omsättningen hade således under kriget nedgått med 43 178konsekvensändrat/normaliserat: 96 och insatta beloppet med 45 334konsekvensändrat/normaliserat: 96. skulle det tyckas, som vore det rättast att stadga, det grundfonden alltid borde utgöra minst en viss procent af ansvarssumman.**)År 1855 utgjorde grundfonden 16 procent af ansvarssumman. Men då denna åter hastigt kan ökas, och i större proportion än grundfonden hinner tillvexa, så lärer dock vara rådligt att fastställa grundfondens belopp till de föreslagna 25 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, eller minst 10 procent af ansvarssumman – d. v. s., att såsnart denna stigit öfver 250 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, bör äfven grundfonden ovilkorligen ökas i proportion. Med den försigtighet man vid utlåningarne bör förutsätta och den större säkerhet som erhålles för 5 procents lån, borde insättarnes medel under vanliga förhållanden härigenom anses tillfyllest betryggade.***)Allm. Brandstodsbolaget, byggdt på en annan grund af inbördes ansvarighet, reserverar blott 2 procent. Ty börjar man stadga något för utomordentliga förhållanden, såsom t. ex. krigsfara, så finnes icke mera någon gräns. För sådana händelser kan en grundfond af 50 procent eller deröfver blifva lika otillräcklig, som en grundfond af 10 procent.

40 Antagas nu de föreslagna 25 000konsekvensändrat/normaliserat rub. såsom stadig reserv, så är allt skäl att hoppas, det grundfonden innan detta års utgång stigit till nämnde belopp och att således permanenta anslag från nästa års början kunna utgå af öfverskottet. Den besparda ena procenten af insatta medel kan från denna tid antagas stiga till samma belopp som 1853, nemligen 1 850konsekvensändrat/normaliserat rub., hvartill kommer 5 proc. å grundfonden 1 250konsekvensändrat/normaliserat rub.; summa bankens egen inkomst 3 100konsekvensändrat/normaliserat. Härifrån afgå, såsom härintills skett, aflöning 500 och diverse 600†)År 1855: 651: 65 och år 1853: 750: 63. Det är icke uppgifvet, men sannolikt, att voterade gåfvor till småbarnsskolorna häruti ingått.; summa 1 100konsekvensändrat/normaliserat. Men då möjligen aflöningen, i följd af ökadt besvär, kan komma att höjas, vilja vi antaga, att ytterligare 400 rub. blifva nödige för bankens bestånd; summa 1 600konsekvensändrat/normaliserat. Afdrages denna utgift från inkomsten 3 100konsekvensändrat/normaliserat, återstå således 1 500konsekvensändrat/normaliserat, hvilka utan någon afsaknad kunna af banken umbäras och för nyttiga ändamål användas††)Om grundfonden, enligt nämnde minst 10 proc., framdeles behöfver ökas, så har i och med detsamma den ökade ansvarssumman inbragt en ökad inkomst.. Likväl och då sådana tider kunna åter inträffa, att sparbankens omsättning och dermed äfven dess inkomster minskas, så torde ej vara rådligt att binda sig vid stadiga anslag till högre belopp, än de föreslagna 500 rubel årligen, hvilka dock engång för alla, och tills banken dertill blir oförmögen, böra för bestämda ändamål anslås: hvaremot principalerne skulle vid årligen skeende sammanträde bestämma om användandet af ytterligare disponibla 1 000konsekvensändrat/normaliserat rub., eller hvad derutöfver möjligen kan utan saknad umbäras.

41 Dessa årligen anslagna 500 rubel skulle nu, enligt härförinnan framställde förslag, användas till understöd och uppmuntran för dygdigt och troget tjenstefolk i Helsingfors, sålunda t. ex., att 100 rubel årligen fördelas i 10 premier à 10 rubel hvardera och de öfriga 400 i 8 pensioner à 25 och 10 pensioner à 20 rubel årligen, att åtnjutas till innehafvarens död. Vilkoren för att komma i fråga till premierna skulle vara minst fem års och till pensionerna minst tio års tjenst på samma ställe samt för öfrigt medellöshet och nödiga intyg om god frejd, trohet, ärlighet o. s. v.

42 Gagnet af denna anordning ligger egentligen i den uppmuntran och det erkännande, som härigenom tillfalla en samhällsklass, hvilken, under nutidens förändrade seder, alltmera blifvit ställd utom familjen, dit den ursprungligen hört, och hvilken i samma mån mera behöfver just detta trohetens erkännande såsom väckelse och maning att icke lösslita sina intressen ifrån familjernas. Deremot bli visserligen dessa 500 rubel otillräckliga såsom utväg att försörja alla dem, som vore deraf förtjente. Sparpenningen, insatt i banken, är för detta ändamål verksamare; och skulle framdeles en enkom pensionskassa för tjenstehjon med afgift af lönerna komma till stånd, så stode då sparbanken fritt att endast med premier belöna trohetens förtjenst.

43 Vidkommande öfrige disponible öfverskottsmedel hemställe vi, om icke skäl vore, att efter råd och lägenhet: 1) med premier uppmuntra goda husmödrar bland arbetsklassen, hvilka med synnerlig ordning och omtanke sköta sitt hushåll samt väl uppfostra sina barn; 2) likaledes med något premium uppmuntra en utmärktare slöjdkunnighet eller arbetsskicklighet hos välkände personer af samma klass; 3) utfästa premier för de bästa och ändamålsenligaste förslag till sådana inrättningar, som för arbetsklassen medföra direkt och allmänt gagn, såsom badhus, tvättanstalter, ångkök och andra billiga matberedningsanstalter, slöjdskolor m. m., allt med förbehåll att dessa förslager äro i vårt land praktiskt utförbara.

44 Här återkomma vi till kapitlet om arbetarebostäder. Alla ofvannämnda dispositioner hafva den stora fördel, att endast erfordra direktionens granskning af intyg och förslager, således icke belasta den eller sparbanken med någon tillsyn eller verksamhet, som för öfriga göromål vore hinderliga. I så måtto vete vi ej heller hvad som skulle hindra sparbanken att med görligaste första utfästa ett pris för det bästa inkommande förslag till arbetarebostäder. Deremot har det framställda förslaget, att sparbanken sjelf måtte öfvertaga dessa bostäders uppförande, den stora olägenhet att medföra en mångfaldig och besvärlig tillsyn både nu och framdeles, hvarföre rådligast synes vara att icke härmed binda och splittra sig, utan söka att på annat sätt befordra det så högst behöfliga företaget.

45 Detta har äfven motionären förutsett och föreslår derföre ett annat alternativ, så lydande: Uppförandet af arbetarebostäder kan så mycket hellre öfverlemnas åt enskild spekulation, som erfarenheten å andra orter visar, att dessa bostäder, väl inrättade och billigt uthyrda, likväl gifva mer än 6 procents ränta på kapitalet. Men då framför allt en väckelse är af nöden, föreslås, att sparbanken, mot inteckningssäkerhet*)Till yttermera säkerhet kunde lånet utfås i skilda poster, allt efter som byggnaden fortskrider. i bostäderna, som böra vara brandförsäkrande, utlånar till företaget sin hela eller halfva grundfond mot fyra procents ränta, att i flera poster återbetalas inom 12:te året efter fulländningen; hvaremot låntagarne skulle förbinda sig att efter godkänd ritning samt blifvande billig hyra uppföra bostäderna. Och vore dervid önskeligt, att affären icke stadnade på en hand, utan på flera, och att arbetsklassen direkt intresserades deruti. Sparbankens hela förlust deruppå blefve då den efterskänkta femte procenten, eller med 25 000konsekvensändrat/normaliserat rubels lån, 250 rubel årligen i högst 12 års tid; en ränteförlust, som banken har råd att bära och hvarmed så oändeligt mycket godt kan uträttas.

46 För närmare detaljer härom sakna vi denna gång utrymme. Vi hemställa emellertid till sparbankens aktade principaler, huruvida icke detta förslag, som från bankens sida påkallar den minsta möjliga uppoffring, förtjenar allvarligt behjertas och vid nu skeende bolagsstämma bifallas. Kan samma ändamål snart och tillfredsställande vinnas på annat sätt, må man då föreslå och besluta det. Ty otvifvelaktigt bör något göras; rättvisa och billighet fordra det, men halfva åtgärder skada. Otvifvelaktigt förestår nu en vändpunkt i sparbankens gagneliga verksamhet. Det skall visa sig, om denna institution nedsjunker till en af dessa penningesamlande inrättningar, som i stället för resultater peka på ziffrorna af sina fonder och bokslut, förmenande att deruti ligga äran och ändamålet; eller om sparbanken har mod och fosterlandskärlek nog, att blifva hvad den är kallad att blifva: en lifvande, manande och väckande institution, sådana vårt land framför allt behöfver, en institution, som sätter sin ära uti att uppfatta sina pligter efter en stor måttstock och som, till gagn för en talrik samhällsklass, såsom sitt ändamål uppställer den rätta besparingen. Ty den rätta besparingen, förutan hvilken en besparing af penningar gagnar till intet, är

47 besparing af lif, helsa och arbetskraft;

48 besparing af själskraft och andelig kraft, förmedelst gudsfruktan, sedlighet, medborgerliga dygder, kunskaper, skicklighet, drift, ordning och gladt mod, samt

49 besparing af menniskors väl och menniskors lycka, som af alla dessa vilkor äro direkt beroende.

50 Kan sparbanken framkalla och befordra denna besparing, så är det dess oeftergifliga pligt. Ty moraIiskt, om också aldrig juridiskt, är sparbanken skyldig sitt öfverskott åt de arbetande klasserna.

 

 

  1. *)Hfors och, vi vilja minnas, äfven Åbo sparbank ha dock efter mycket prut beviljat tillfälliga bidrag till småbarnsskolorna. Borgå sparbank synes hugad att anslå ett bidrag för de döfstumma. Allt detta är åter en inkonseqvens, ty antingen strida dessa bidrag mot inrättningens syfte och äro då som gåfvor oberättigade; eller ock öfverensstämma de med sparbankens rätta mening, och i denna händelse blifva de ej mera en tillfällig skänk, utan en permanent skyldighet.
  2. *)§ 13 lyder: »Då omständigheterna föranleda ändring i detta reglemente, föreslås sådant af direktionen vid allmänt sammanträde; och bör förslaget derefter hvila till principalernes nästskeende sammankomst, då det genom omröstning antingen antages eller förkastaskonsekvensändrat/normaliserat
  3. **)Uttrycket »arbetande» eller »närande» är i denna inskränkning lika oegentligt, som uttrycket »tärande» samhällsmedlemar; själsförmögenheternas verksamhet är minst lika berättigad till arbetets ära och för samhället i sin helhet lika produktiv.
  4. *)För grekiskt-ryska församlingen publiceras inga ziffror, och så länge blir kommunalstatistiken alltid ofullständig.
  5. *)År 1855 voro bankens samtlige tillgångar 163 161konsekvensändrat/normaliserat: 39 och dess skuld till insättarne 140 557konsekvensändrat/normaliserat: 8; hvaremot år 1853, under fredstid, samma tillgångar utgjorde 206 340konsekvensändrat/normaliserat: 89 och skulden till insättarne 185 892konsekvensändrat/normaliserat: 4. Omsättningen hade således under kriget nedgått med 43 178konsekvensändrat/normaliserat: 96 och insatta beloppet med 45 334konsekvensändrat/normaliserat: 96.
  6. **)År 1855 utgjorde grundfonden 16 procent af ansvarssumman.
  7. ***)Allm. Brandstodsbolaget, byggdt på en annan grund af inbördes ansvarighet, reserverar blott 2 procent.
  8. †)År 1855: 651: 65 och år 1853: 750: 63. Det är icke uppgifvet, men sannolikt, att voterade gåfvor till småbarnsskolorna häruti ingått.
  9. ††)Om grundfonden, enligt nämnde minst 10 proc., framdeles behöfver ökas, så har i och med detsamma den ökade ansvarssumman inbragt en ökad inkomst.
  10. *)Till yttermera säkerhet kunde lånet utfås i skilda poster, allt efter som byggnaden fortskrider.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile