1 Från den ena landsänden efter den andra kommer nu det budskap: Veteranerne fly! Veteranerne retirera! Desse krigare, som stått så orubbligt i hundrade strider och hvilkas största sorg det engång var att nödgas följa sin fältmarskalk på hans stora reträtt, – de hafva ändtligen gifvit hugg på sig, de bortkasta den rostiga musköten, de desertera från fanan, – o harm, de tappraste, som någonsin blödde för Finlands ära, de svika sitt land i den stund det omsider ihågkommit dem, de fly, den ene efter den andre, – fly för att aldrig återvända!
2 De hafva då glömt den gamle Hurtigs ord vid bivuaken i Oravais:
Jagaskonsekvensändrat/normaliserat, bröder, skall ej gubben mera,
Han har funnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå qvar.
Den som lärt sig denna konst engång,
Han kan ta farväl af allt sitt språng.konsekvensändrat/normaliserat
4 Nej, de hafva icke glömt dessa ord; de hafva endast, som Hurtig, knutit sina armar lugnt öfver bröstet och somnat
merakonsekvensändrat/normaliserat djupt från marscher, språng och strider,
Än vid bivuaken sist,
Somnat man sorg och hufvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.konsekvensändrat/normaliserat
6 Det är så de nu retirera, den ene efter den andre, – från lifvet. Denna kanpanj blef dem till slut för tung.
Denkonsekvensändrat/normaliserat som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer dermed.
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hafva tröttnat längesen.konsekvensändrat/normaliserat
8 Bör man klandra dem för det att åren, mödorna, armodet, glömskan, blessyrerna slutligen uttagit sin rätt – själens sår, som måhända aldrig upphört att blöda, ehuru ärren längesedan vuxit öfver bajonettstygnen i deras bröst? Att strida för fosterlandet ett och ett halft år i deras ungdoms sköna dagar och derefter i femtio kulna vintrar strida mot fattigdomen, lefva i sina minnen, åldras, glömmas, för att på sistone, med ena foten i grafven, åter för ett kort tid ihågkommas, hedras, hyllas, älskas, mottaga en ringa sparpenning och derefter än engång glömmas, för att slutligen finna i häfderna det minne som aldrig dör – sådant var deras öde. Funnes en vedergällning blott uti detta lifvet, hur ringa var icke då veteranernes lön! Nu kunna de, – lyckligare än många föregående slägten af finske krigare, hvilka utan namn och minne fallit för fosterlandet
9 »som trädet faller i stiglös skog,» –
10 åtminstone lägga sig till hvila med den vissheten att deras bragder blomma i sång och saga, och att dock någre bland dem äfven till namnet ihågkommas längre än klockorna ringa öfver deras gömda grafvar.
11 Sällsamt må visst detta öde kallas, att lefva, som de ha lefvat, på engång för minnet och efterverlden, så att femtio år af deras lefnad varit likasom en bortdrömd natt mellan aftonen af det som var och morgonen af det som komma skall.
12 Hvar är nu den sena, men varma hyllning, som för ett år tillbaka plötsligt framdrog de gamle kämparne ur deras dunkel och ihågkom att fosterlandet ännu hade en skuld att afbörda? Var det en halmlåge, som hastigt uppflammade, för att lika häftigt åter slockna? Eller var det kanske ett utbrott af detta instinktlika behof, som man ofta finner hos folken, att älska och ära någonting annat, än det som dagen bjuder dem? Finlands krigiska ära har nästan alltid blifvit bokförd i bolagsräkning; var det blott den barnsliga fröjden att engång kunna bokföra denna inkomst i egen konto, som denna gång hänförde både stora och små räknemästare?
13 Kanhända något af allt detta. Men visst var det tillika en stor känsla af rättvisa, som då vidgade månget bröst och uttalade sig i hyllningen för veteranerne. Sådana känslor föryngra folken. Man må tänka om det flydda, närvarande och tillkommande hur man vill, så kan intet folk lefva förutan att uttala aktningen för sig sjelf i aktning för sina minnen.
14 Men vilja vi nu också låta minnena sofva i ro, så måste vi dock ihågkomma att de yngste bland veteranerne nalkas sin sjuttionde vinter. För hvar dag hvitnar mera deras hår, och det förflutna seklet, hvars barn de äro, kallar dem till sig i grifterna. Veteranerne fly, och vi kunna ej qvarhålla dem. Vi kunna endast glädja dem med vissheten att icke förglömmas en gång till. Annars vore vår hågkomst endast en nyck, och vi hade gjort dem endast en half rättvisa.
15 Vi måste i sanning skynda, derest vi önske att finna dem qvar i lifvet. Af 585 veteraner från 1808 och 1809, hvilka i Mars detta år erhöllo understöd från finska militärens veterankassa, hade intill den 1 innevarande November, enligt kronofogdarnes uppgifter, 54 aflidit. Och likväl saknas ännu uppgift från flera härader. Ziffran kan sannolikt antagas till 60 inom 8 månader. Fortgår det så, skall den återstående halfva bataljonen snart vara försvunnen från jorden, och deras landsmän ha försummat det sista tillfället att lugna, glädja och stöda deras återstående dagar.
16 Bidrag för veteranernes understöd mottagas fortfarande af finska militärens veterankassa i Helsingfors (kassör: kapten J. Lindfors) och centralkomitén i Åbo för samma ändamål (kassör: kommerserådet Julin). Till veterankassan i Helsingfors inflyta frivilliga tertials bidrag från alla finska militärkorpser, hvarochen annan tillika obetaget att dit aflemna sammanskott. Komitén i Åbo mottager inflytande bidrag från hela landet. Båda kassorna fördela understöden efter de förliden vår genom kronofogdarne i landet inkomne förteckningar. Dessa understöd kunna ej utfalla till sådant belopp per man, att fattige veteraners lifsuppehälle dermed betryggas, hvilket, med hjelp af åtnjutna pensioner, ovilkorligen bör anses som församlingarnes skyldighet och hederssak; men kassornas bidrag böra betraktas som gifna åt veteranerne till mjukt bröd och tobakspenningar, hufvudsakligen i ändamål att glädja dem med vissheten att ihågkommas, hedras och älskas af det land, för hvilket de kämpat.
17 Med anledning af en förliden vår till Suometar insänd artikel af en »Veteranvän»,konsekvensändrat/normaliserat ha vi nyligen emottagit följande svar:
18 »Till Veteranvännen.
19 Att min herre icke är veteran, skönjes deraf, att m. h.mina herrar ogillat det man gjort så mycket för studenthuset och så litet för 1808 års män. Det var just männen af 1808, hvilka vid f. d. skarpskyttebaljonernas upplösning voterade att kassorna måtte öfverlemnas till universitetet, emedan de ansågo att den studerande ungdomen var landets bästa hopp. Och hvad sången vidkommer, är det just sångens makt, hvilken veteranerne hafva att tacka för det de omsider blifvit hugnade med understöd. Historien hade logerat dem rymligt i sina spalter, men drifvans bädd skulle dock varit mångas enda tillflykt, derest icke en och annan kristmild bonde, skattande dem för deras sedlighet, hvari de öfverträffade alla före och efter dem afdankade trupper, hade herbergerat dem och delat sitt bröd med dem. Ja, de voro glömde af en verld, som sällan ihågkommer den obemärkta förtjensten, tilldess att sången ånyo gjorde ädelsinnade hjertan uppmärksama på dem. Ja, lefve sången; då blifva ej heller veteranerne glömde. Och måtte den ljuda lika hög i det blifvande nya studenthuset, som fordom hos Auras väna sånggudinnor! – Med fullkomligaste aktning skattar jag för ett nöje att teckna mig den välmenande veteranvännens vän
20 J. F. L:ll,
21 veteran från 1808.»
22 Hr Lll berättar om den föreslagna dispositionen till universitetet följande:
23 »1831, då våra bataljoner afdankades, blef det fråga om hvad vi skulle göra med våra artell- och musikkassor. ’Vi dela!’ ropade flera af de yngste. – ’Finns der då kopparpengar, att herrarne kunna få i mån af sina insatser?’ frågade vi 1808 års män. ’Det är bäst att vi lemna kassorna till universitetet. Vår rol är utspelt, och akademiska ungdomen är numera landets hopp.’ – Heinola bataljon skrek på delning, men kunde ej komma öfverens ...» (Som bekant, anslogo sedan femte och sjette bataljonerna, den förra 3, den sednare 5 stipendier till universitetet.)
24 Hr Lll tillägger vidare:
25 »Skulle jag bo så nära Helsingfors, som jag bor långt derifrån, så skulle jag hålla tre föredrag i solennitetssalen: 1) till förmån för 1808 års män; 2) till förmån för studentbyggnaden och 3) till förmån för enkor och barn efter 1808 års män. Vi hade barmhertighetssystrar äfven 1808. De följde sina män, buro sitt barn och sina kläder, sleto ofta mera ondt än mannn och svälte ofta, då det ej rastades, så att de kunde förtjena något med tvättning. Blef mannen blesserad, så hade han en öm vårdarinna. På Brahestads lasarett voro flera än 20, hvilka sutto vid sin mans hufvudgärd, och sedan han dragit sista sucken, skötte de hans sårade kamrater. Men på dessa barmhertighetssystrar har ingen tänkt.»
26 »En annan upplaga följde äfven med; icke för sina|95 3| mäns skull, utan för att utminutera bränvin i buskarna och badstugorne och för att förtjena äfven af dem som icke smakade bränvin. Från hospitalerna blefvo de bortförda, ty deras omsorg var att smugla bränvin åt de sjuke. Men af denna upplaga har på ett fjerdedels sekel icke en enda funnits qvar, ty de blefvo sjelfva blockliderliga, innan de hunno få sina män dertill, såsom deras bemödande var, för att sedan hafva fritt spel ...»konsekvensändrat/normaliserat
27 »Kunde man beräkna huru mycket af de sammanskjutna medlen som belöper sig på hvarje af qvarlefvande 1808 års män, så kunde man se, om möjligen något återstår för veteranernes enkor och barn samt förorda något bidrag till äfven deras understöd.»
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Veteranerne fly.
1 Från den ena landsänden efter den andra kommer nu det budskap: Veteranerne fly! Veteranerne retirera! Desse krigare, som stått så orubbligt i hundrade strider och hvilkas största sorg det engång var att nödgas följa sin fältmarskalk på hans stora reträtt, – de hafva ändtligen gifvit hugg på sig, de bortkasta den rostiga musköten, de desertera från fanan, – o harm, de tappraste, som någonsin blödde för Finlands ära, de svika sitt land i den stund det omsider ihågkommit dem, de fly, den ene efter den andre, – fly för att aldrig återvända!
2 De hafva då glömt den gamle Hurtigs ord vid bivuaken i Oravais:
Jagaskonsekvensändrat/normaliserat, bröder, skall ej gubben mera,
Han har funnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå qvar.
Den som lärt sig denna konst engång,
Han kan ta farväl af allt sitt språng.konsekvensändrat/normaliserat
4 Nej, de hafva icke glömt dessa ord; de hafva endast, som Hurtig, knutit sina armar lugnt öfver bröstet och somnat
merakonsekvensändrat/normaliserat djupt från marscher, språng och strider,
Än vid bivuaken sist,
Somnat man sorg och hufvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.konsekvensändrat/normaliserat
6 Det är så de nu retirera, den ene efter den andre, – från lifvet. Denna kanpanj blef dem till slut för tung.
Denkonsekvensändrat/normaliserat som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer dermed.
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hafva tröttnat längesen.konsekvensändrat/normaliserat
8 Bör man klandra dem för det att åren, mödorna, armodet, glömskan, blessyrerna slutligen uttagit sin rätt – själens sår, som måhända aldrig upphört att blöda, ehuru ärren längesedan vuxit öfver bajonettstygnen i deras bröst? Att strida för fosterlandet ett och ett halft år i deras ungdoms sköna dagar och derefter i femtio kulna vintrar strida mot fattigdomen, lefva i sina minnen, åldras, glömmas, för att på sistone, med ena foten i grafven, åter för ett kort tid ihågkommas, hedras, hyllas, älskas, mottaga en ringa sparpenning och derefter än engång glömmas, för att slutligen finna i häfderna det minne som aldrig dör – sådant var deras öde. Funnes en vedergällning blott uti detta lifvet, hur ringa var icke då veteranernes lön! Nu kunna de, – lyckligare än många föregående slägten af finske krigare, hvilka utan namn och minne fallit för fosterlandet
9 »som trädet faller i stiglös skog,» –
10 åtminstone lägga sig till hvila med den vissheten att deras bragder blomma i sång och saga, och att dock någre bland dem äfven till namnet ihågkommas längre än klockorna ringa öfver deras gömda grafvar.
11 Sällsamt må visst detta öde kallas, att lefva, som de ha lefvat, på engång för minnet och efterverlden, så att femtio år af deras lefnad varit likasom en bortdrömd natt mellan aftonen af det som var och morgonen af det som komma skall.
12 Hvar är nu den sena, men varma hyllning, som för ett år tillbaka plötsligt framdrog de gamle kämparne ur deras dunkel och ihågkom att fosterlandet ännu hade en skuld att afbörda? Var det en halmlåge, som hastigt uppflammade, för att lika häftigt åter slockna? Eller var det kanske ett utbrott af detta instinktlika behof, som man ofta finner hos folken, att älska och ära någonting annat, än det som dagen bjuder dem? Finlands krigiska ära har nästan alltid blifvit bokförd i bolagsräkning; var det blott den barnsliga fröjden att engång kunna bokföra denna inkomst i egen konto, som denna gång hänförde både stora och små räknemästare?
13 Kanhända något af allt detta. Men visst var det tillika en stor känsla af rättvisa, som då vidgade månget bröst och uttalade sig i hyllningen för veteranerne. Sådana känslor föryngra folken. Man må tänka om det flydda, närvarande och tillkommande hur man vill, så kan intet folk lefva förutan att uttala aktningen för sig sjelf i aktning för sina minnen.
14 Men vilja vi nu också låta minnena sofva i ro, så måste vi dock ihågkomma att de yngste bland veteranerne nalkas sin sjuttionde vinter. För hvar dag hvitnar mera deras hår, och det förflutna seklet, hvars barn de äro, kallar dem till sig i grifterna. Veteranerne fly, och vi kunna ej qvarhålla dem. Vi kunna endast glädja dem med vissheten att icke förglömmas en gång till. Annars vore vår hågkomst endast en nyck, och vi hade gjort dem endast en half rättvisa.
15 Vi måste i sanning skynda, derest vi önske att finna dem qvar i lifvet. Af 585 veteraner från 1808 och 1809, hvilka i Mars detta år erhöllo understöd från finska militärens veterankassa, hade intill den 1 innevarande November, enligt kronofogdarnes uppgifter, 54 aflidit. Och likväl saknas ännu uppgift från flera härader. Ziffran kan sannolikt antagas till 60 inom 8 månader. Fortgår det så, skall den återstående halfva bataljonen snart vara försvunnen från jorden, och deras landsmän ha försummat det sista tillfället att lugna, glädja och stöda deras återstående dagar.
16 Bidrag för veteranernes understöd mottagas fortfarande af finska militärens veterankassa i Helsingfors (kassör: kapten J. Lindfors) och centralkomitén i Åbo för samma ändamål (kassör: kommerserådet Julin). Till veterankassan i Helsingfors inflyta frivilliga tertials bidrag från alla finska militärkorpser, hvarochen annan tillika obetaget att dit aflemna sammanskott. Komitén i Åbo mottager inflytande bidrag från hela landet. Båda kassorna fördela understöden efter de förliden vår genom kronofogdarne i landet inkomne förteckningar. Dessa understöd kunna ej utfalla till sådant belopp per man, att fattige veteraners lifsuppehälle dermed betryggas, hvilket, med hjelp af åtnjutna pensioner, ovilkorligen bör anses som församlingarnes skyldighet och hederssak; men kassornas bidrag böra betraktas som gifna åt veteranerne till mjukt bröd och tobakspenningar, hufvudsakligen i ändamål att glädja dem med vissheten att ihågkommas, hedras och älskas af det land, för hvilket de kämpat.
17 Med anledning af en förliden vår till Suometar insänd artikel af en »Veteranvän»,konsekvensändrat/normaliserat ha vi nyligen emottagit följande svar:
18 »Till Veteranvännen.
19 Att min herre icke är veteran, skönjes deraf, att m. h.mina herrar ogillat det man gjort så mycket för studenthuset och så litet för 1808 års män. Det var just männen af 1808, hvilka vid f. d. skarpskyttebaljonernas upplösning voterade att kassorna måtte öfverlemnas till universitetet, emedan de ansågo att den studerande ungdomen var landets bästa hopp. Och hvad sången vidkommer, är det just sångens makt, hvilken veteranerne hafva att tacka för det de omsider blifvit hugnade med understöd. Historien hade logerat dem rymligt i sina spalter, men drifvans bädd skulle dock varit mångas enda tillflykt, derest icke en och annan kristmild bonde, skattande dem för deras sedlighet, hvari de öfverträffade alla före och efter dem afdankade trupper, hade herbergerat dem och delat sitt bröd med dem. Ja, de voro glömde af en verld, som sällan ihågkommer den obemärkta förtjensten, tilldess att sången ånyo gjorde ädelsinnade hjertan uppmärksama på dem. Ja, lefve sången; då blifva ej heller veteranerne glömde. Och måtte den ljuda lika hög i det blifvande nya studenthuset, som fordom hos Auras väna sånggudinnor! – Med fullkomligaste aktning skattar jag för ett nöje att teckna mig den välmenande veteranvännens vän
20 J. F. L:ll,
21 veteran från 1808.»
22 Hr Lll berättar om den föreslagna dispositionen till universitetet följande:
23 »1831, då våra bataljoner afdankades, blef det fråga om hvad vi skulle göra med våra artell- och musikkassor. ’Vi dela!’ ropade flera af de yngste. – ’Finns der då kopparpengar, att herrarne kunna få i mån af sina insatser?’ frågade vi 1808 års män. ’Det är bäst att vi lemna kassorna till universitetet. Vår rol är utspelt, och akademiska ungdomen är numera landets hopp.’ – Heinola bataljon skrek på delning, men kunde ej komma öfverens ...» (Som bekant, anslogo sedan femte och sjette bataljonerna, den förra 3, den sednare 5 stipendier till universitetet.)
24 Hr Lll tillägger vidare:
25 »Skulle jag bo så nära Helsingfors, som jag bor långt derifrån, så skulle jag hålla tre föredrag i solennitetssalen: 1) till förmån för 1808 års män; 2) till förmån för studentbyggnaden och 3) till förmån för enkor och barn efter 1808 års män. Vi hade barmhertighetssystrar äfven 1808. De följde sina män, buro sitt barn och sina kläder, sleto ofta mera ondt än mannn och svälte ofta, då det ej rastades, så att de kunde förtjena något med tvättning. Blef mannen blesserad, så hade han en öm vårdarinna. På Brahestads lasarett voro flera än 20, hvilka sutto vid sin mans hufvudgärd, och sedan han dragit sista sucken, skötte de hans sårade kamrater. Men på dessa barmhertighetssystrar har ingen tänkt.»
26 »En annan upplaga följde äfven med; icke för sina|95 3| mäns skull, utan för att utminutera bränvin i buskarna och badstugorne och för att förtjena äfven af dem som icke smakade bränvin. Från hospitalerna blefvo de bortförda, ty deras omsorg var att smugla bränvin åt de sjuke. Men af denna upplaga har på ett fjerdedels sekel icke en enda funnits qvar, ty de blefvo sjelfva blockliderliga, innan de hunno få sina män dertill, såsom deras bemödande var, för att sedan hafva fritt spel ...»konsekvensändrat/normaliserat
27 »Kunde man beräkna huru mycket af de sammanskjutna medlen som belöper sig på hvarje af qvarlefvande 1808 års män, så kunde man se, om möjligen något återstår för veteranernes enkor och barn samt förorda något bidrag till äfven deras understöd.»