2 Ni har måhända observerat att vi hafva höst? Helsingfors har sina beaux jours, då allt är godt, förträffligt, dyrbart och dyrt, allt köpes, allt står sig magnifikt. Är ni konstnär, kom då hit och excellera, är ni köpman, så kom hit och spekulera, är ni lärd, kom då och disputera, militär kanske: kom skyllda att brillera, är ni rik, kom hit och depensera, är ni fattig, nå välan, kom hit och negociera. Allt lyckas, allt går fram, allt förtjenar. Men ve er, om ni försummar det rätta ögonblicket, om ni är nog olycklig att inträffa då staden är vid mauvais humeur. Excellera, spekulera, disputera, brillera, depensera, negociera bäst ni vill och förmår, det går ej i lås, vid Jupiter! det bär sig icke. Då bär sig ingenting, allt skulle lyckas förträffligt, om det ej misslyckades. Den ena dagen vaknar staden vid en myggas surrande, den andra somnar den vid en kanonad. Sådana underbara och nyckfulla kriser synas reguliert återkomma med vissa månstiften. En af våra lärde har nyligen utgrundat månens inflytande på jordtemperaturen; man har länge känt dess inverkan på lynnets temperature »Månadsrasande» – ni vet. »Ebb och flod»:konsekvensändrat/normaliserat – vi lefva nu i ebben, vi torka oss, och det torra lefve!
3 Ebb! man skulle icke tro det, när gatorna snart gifva tillfälle till de yppersta simöfningar, när både vind och vågor gifvit oss så raska lexor, att vi med knapp nöd torrskodde passerat denna »högre elementarskola». Den 12 och 13original: 19 och 20 gick hög sjö och storm steg stark. Galeaser och skutor »sökte sin tillflygt på sjöbotten», för att nytja ett forntida målande uttryck i Helsingfors Tidningar. Vår raska örlogsskonert Meteor led ett litet hafveri vid Hogland. Det värsta var likväl, att det stigande vatnet lärer inträngt i några vinkällare; åtminstone vill malisen veta att Hrr vinhandlares drufsafter bära spår af en döpelseakt. I Torneå har man redan haft slädföre, men Helsingfors är intet Lappland, vi hafva åtnöjt oss med dimmor och dusk.
4 Den ebb, hvarom jag ville tala, är af annat slag. Föreställ er: Hr Frickel anländer i mening att förtrolla oss. Förtrolla oss Finnar, oss, som sedan hedenhös hafva ett europeiskt rykte i trolldomskonsten! Och hvarmed? med ordets besvärjande kraft? Nej, Hr Frickel smålog blott, han hade inga ord för oss; hade han, likt Joukkahainen, mött Väinämöinen på en hålväg, visst hade han då blifvit nedtrollad ej blott till, man öfver öronen. Eller med Boscos egyptiskt imponerande figur och hållning? Nej, Hr Frickel framställde bilden af den smånättaste, subtilaste Hamburger expedit, alls icke trollsk, hemsk, spökaktig. Se här Hr F:s första konststycke. Tre tjufvar stjäla ett Hr F. tillhörigt schatull, föra det bakom nya kyrkan, uppbryta det och finna deri flera silfverpjeser, ljusstakar m. m. Hvad göra nu Hrr industririddare? De qvarlemna silfverpjeserna och tillegna sig af hela innehållet endast några vaxljus. Än mer: de undansticka det stulna, men en af dem skyndar, rörd af en mystisk man, att för Hr F. anmäla både stölden och gömstället. Det var dock kuriöst. Derpå skär Hr F. på värdshusen sönder några rockskörten och skrifver på ett papper: »Der Herr wird 5 Karten nehmen»; räcker derpå kortleken åt en af sällska|85 3|pet, denne har fritt val att taga så många han behagar, och han tager likväl endast 5. Det var hemskt. Derpå utrustar H. F. kolossala aficher med ofantliga svarta händer på och ställer sig på hufvudet i tidningsannonserna samt anmäler »utomordentligt brillanta» föreställningar, har första gången glest hus, talar i nästa aficher om publikens smickrande bifall, gör en ny generalatack på allmänhetens verkliga silfver, röner föga framgång och reser för att ställa sig på hufvudet äfven i Åbo. Ty det var ebb den gången.
5 Derpå anländer pianisten Hr Stein. Han har tillbragt ett år hos oss, han har med mången musikalisk njutning återgäldat den artighet han rönt i privata kretsar, han väntar att finna vänner, nyfikna att höra utmärkta anlag utbilda sig till mästerskap. Han uppträder i slutna sällskaper, han lockar ur pianot toner af så rik och lefvande skönhet, att åhörarne undra och beundra. Han uppträder offentligt, han gifver en soirée, han utvecklar alla resurserna af sin method att på pianot återgifva en hel orchester, han improviserar med denna rika fantasi, som förr beundrades här så högt, och – hans soirée betalar knappt omkostnaderna. Hr Stein delar öde med den nu i Stockholm rättvist firade Hr Ghys, han beundras på afstånd, ty ... det var ebb den gången.
6 Derpå annonserar Hr Pratté, virtuos på harpa från Stockholm, en soirée. Hans instrument egnar sig väl ej för concerter, solopartier och stora lokaler, men en talent på harpa är sällsynt nuförtiden och lika sällsynt är Hr Prattés färdighet. Likväl är soiréen mycket gles; en ny annonseras och besökes af 18 personer. Resultatet var kanske mest oväntadt för Hr Pratté sjelf; han kunde ej veta att det var ebb den gången.
7 Emellertid inträffar Hr Deland med sin skådespellaresällskap. Glansen af det Torslowska namnet återföll ej längesedan på de flesta sujetterna af denna trupp. Men det lysande namnet är borta nu, ögat är förbländadt och tager halfdager för natt. Evig skam öfver all jemförelse, särdeles i detalj! Hvarje storhet skall gälla absolut för sig. Ensemblen af Hr Delands trupp är jemn och god: intet Chimborazo bredvid en råttfälla, ingen Sirius bredvid en Johannismask, flera vackra fixstjernor på aftonhimmeln, flera irrande planeter och drabanter, flera svärmande kometer med yfvig svans af lampsken och fraser, korteligen: det dramatiska firmamentet ej illa beströdt med stjernor af andra, tredje och fjerde ordningen. En annan gång vill jag meddela en detaljerad himlakarta med constellationer och nebuloser. Denna gång nämner jag blott: komikern Deland, ena stunden en stor skalk och den andra en stor kung, dock så att majestätet snarare blir skalkagtigt, än skalken majestätisk; tragikern Andersson, truppens åskledare, effekternas man och en man med anlag; skådespelarn Broman, den lugna och djerfva handlingens man, en talent enkom egnad för skådespelet; älskaren Happe, Cupido i frack, känslohjelten, segraren i så många ömma strider, vansinnig med besked, icke illa skapad för sina roller, när han blott underlåter att skapa rollerna för sig; hedersmannen Kihlén, den prudentligaste och likväl facilaste onkel och far; komikern Sjöberg, en talent för det finare lustspelet, mångsidig och lycklig i nästan alla roller; advokaten Lagerqvist, vikarierande älskande, som ännu ej lyckats advocera sig till ett tum i konstens förstuga, men måhända skall göra det... Vidare: Fru Deland, lyckligare kammarjungfru än älskarinna; Fru Andersson, naiv oskuld; Fru Broman, tragisk talent; Fru Sjöberg likaså; Mad:lle Asplund, skygg dufva på scenen, oläraktig elev i förställningskonsten, vacker page men nästan för rädd i bredd med: Mad:lle Lindmark, större skalk än fyra andra tillsammantagna, lätt fågel på qvist, förträfflig page, naiv i det näsvisa, glad, täck, ledig ... etcetera. De hittills gifna pjeserna kunna rubriceras i icke dåliga och icke utan förtjenst, pjeser af andra, tredje och fjerde ordningen, utförda med i allmänhet lycklig ensemble. »Bröderna Foster» förtjena allt loford. I »Felsheims Husar» berömmes aktion och kostum; om sången tiger kritiken af artighet. Kostumer och dekorationer äro vackra, orchestern fåtalig. – Allt detta sammantaget borde berättiga Hr Delands trupp till ganska goda vitsord och hans theaterkassa till gamla klingande resultater, om icke ... det tyvärr vore ebb den gången.
8 Emellertid gryr en aflägsen strimma af hopp att flodtiden skall återkomma. Picknickerna hafva åter vidtagit, arrangerade på icke mindre elegant, men billigare fot än förr. Den första ägde rum i söndags, ej talrik, men lustre. Det noblaste och fashionablaste, Helsingfors äger, hade här sammanträffat, ... som man gissar, efter öfverenskommelse, för att gifva ton och fart åt företaget. Musiken var svag, det bonade golfvet förekom tungt, men dansen var liflig. Det vore endast önskligt, att man både från valsen och den eljest vackra galoppaden ville bortlemna den vilda, alls icke graciösa slängjargonen och dervid behandla damerna med mera consideration.
9 Universitetet firade nyligen den nyfödde Arffurstens födelse med program, tal och sång. Samlingen var glänsande och högtidligheten lika värdigt utförd som lyckligt föranledd.
10 Madame Duchez' optiska vuer hafva vunnit förtjent bifall. Luftperspektiverna äro förträffliga, belysningen af magisk effekt. Jag var ej längesedan vitne till ett vad om 25 Rubel, huruvida de å Markusplatsen i Venedig anbragta figurer vore lösa efter målade. Deråt log Madame Duchez rätt godt, skakade duken och lät herrarna undersöka. Och se! det var en ny triumf för målarekonsten.
11 Äfven i literaturen har man rönt en stark och torr ebb. Tidningarne hafva högst obetydligt bitits och några publicister synas frukta för skörbjugg. Intet vigtigare arbete har här lemnat pressen de sednaste veckorna, med undantag af Lopatinskys Död och Röster vid en Katafalk, ett litet häfte om 23 sidor, hvilket jag tar mig friheten tillsända Min Herre, ehuru det, efter uppgift, är skrifvet för tjensteklassen. Arbetets egentliga vigt består mindre i dess skaldevärde, än i den nya uppfinningen att behandla poesin utan meter och svenska språket utan gramatik. Här är något för er att lära, Min Herr Lieutenant!
»Tappre Ryss dig fången ge!
– original: »Nej! fiende! – hör du på:
original: »De som ej med wapen kunna
original: »Sin frihet bewara så,
original: »Utan blifwa öfwerwunna, –
original: »Då är ärans död den bästa!»tillagt av utgivaren ...
13 samt kom ihåg att »En man höfs ej kraffs vedergälla».
14 Det vore ännu mycket att säga, men för att ej vara lång, måste jag vara kort. Staden och dess nejder hafva anlagt sin höstkostum. Menskligheten har inflyttat i sina|85 3| nya foderal. Hyrorna hafva fallit och likväl stå ännu flera våningar outhyrda. Ångfartygen hvila i sitt vinteride i Åbo. På marknaden köptes och såldes. Tvenne dansmästare arbeta på det uppvexande slägtets civilisation. Nya både ut- och insigter för en lycklig framtid!
15 För att likväl sluta med en knalleffekt, rekommenderar jag mig med följande den nyfödde Lopatinskys ord:
Från Helsingfors.
8.
1843 Okt. 31.
1 Min Herre!*)Till Lieutenant Leopold i Grusien.
2 Ni har måhända observerat att vi hafva höst? Helsingfors har sina beaux jours, då allt är godt, förträffligt, dyrbart och dyrt, allt köpes, allt står sig magnifikt. Är ni konstnär, kom då hit och excellera, är ni köpman, så kom hit och spekulera, är ni lärd, kom då och disputera, militär kanske: kom skyllda att brillera, är ni rik, kom hit och depensera, är ni fattig, nå välan, kom hit och negociera. Allt lyckas, allt går fram, allt förtjenar. Men ve er, om ni försummar det rätta ögonblicket, om ni är nog olycklig att inträffa då staden är vid mauvais humeur. Excellera, spekulera, disputera, brillera, depensera, negociera bäst ni vill och förmår, det går ej i lås, vid Jupiter! det bär sig icke. Då bär sig ingenting, allt skulle lyckas förträffligt, om det ej misslyckades. Den ena dagen vaknar staden vid en myggas surrande, den andra somnar den vid en kanonad. Sådana underbara och nyckfulla kriser synas reguliert återkomma med vissa månstiften. En af våra lärde har nyligen utgrundat månens inflytande på jordtemperaturen; man har länge känt dess inverkan på lynnets temperature »Månadsrasande» – ni vet. »Ebb och flod»:konsekvensändrat/normaliserat – vi lefva nu i ebben, vi torka oss, och det torra lefve!
3 Ebb! man skulle icke tro det, när gatorna snart gifva tillfälle till de yppersta simöfningar, när både vind och vågor gifvit oss så raska lexor, att vi med knapp nöd torrskodde passerat denna »högre elementarskola». Den 12 och 13original: 19 och 20 gick hög sjö och storm steg stark. Galeaser och skutor »sökte sin tillflygt på sjöbotten», för att nytja ett forntida målande uttryck i Helsingfors Tidningar. Vår raska örlogsskonert Meteor led ett litet hafveri vid Hogland. Det värsta var likväl, att det stigande vatnet lärer inträngt i några vinkällare; åtminstone vill malisen veta att Hrr vinhandlares drufsafter bära spår af en döpelseakt. I Torneå har man redan haft slädföre, men Helsingfors är intet Lappland, vi hafva åtnöjt oss med dimmor och dusk.
4 Den ebb, hvarom jag ville tala, är af annat slag. Föreställ er: Hr Frickel anländer i mening att förtrolla oss. Förtrolla oss Finnar, oss, som sedan hedenhös hafva ett europeiskt rykte i trolldomskonsten! Och hvarmed? med ordets besvärjande kraft? Nej, Hr Frickel smålog blott, han hade inga ord för oss; hade han, likt Joukkahainen, mött Väinämöinen på en hålväg, visst hade han då blifvit nedtrollad ej blott till, man öfver öronen. Eller med Boscos egyptiskt imponerande figur och hållning? Nej, Hr Frickel framställde bilden af den smånättaste, subtilaste Hamburger expedit, alls icke trollsk, hemsk, spökaktig. Se här Hr F:s första konststycke. Tre tjufvar stjäla ett Hr F. tillhörigt schatull, föra det bakom nya kyrkan, uppbryta det och finna deri flera silfverpjeser, ljusstakar m. m. Hvad göra nu Hrr industririddare? De qvarlemna silfverpjeserna och tillegna sig af hela innehållet endast några vaxljus. Än mer: de undansticka det stulna, men en af dem skyndar, rörd af en mystisk man, att för Hr F. anmäla både stölden och gömstället. Det var dock kuriöst. Derpå skär Hr F. på värdshusen sönder några rockskörten och skrifver på ett papper: »Der Herr wird 5 Karten nehmen»; räcker derpå kortleken åt en af sällska|85 3|pet, denne har fritt val att taga så många han behagar, och han tager likväl endast 5. Det var hemskt. Derpå utrustar H. F. kolossala aficher med ofantliga svarta händer på och ställer sig på hufvudet i tidningsannonserna samt anmäler »utomordentligt brillanta» föreställningar, har första gången glest hus, talar i nästa aficher om publikens smickrande bifall, gör en ny generalatack på allmänhetens verkliga silfver, röner föga framgång och reser för att ställa sig på hufvudet äfven i Åbo. Ty det var ebb den gången.
5 Derpå anländer pianisten Hr Stein. Han har tillbragt ett år hos oss, han har med mången musikalisk njutning återgäldat den artighet han rönt i privata kretsar, han väntar att finna vänner, nyfikna att höra utmärkta anlag utbilda sig till mästerskap. Han uppträder i slutna sällskaper, han lockar ur pianot toner af så rik och lefvande skönhet, att åhörarne undra och beundra. Han uppträder offentligt, han gifver en soirée, han utvecklar alla resurserna af sin method att på pianot återgifva en hel orchester, han improviserar med denna rika fantasi, som förr beundrades här så högt, och – hans soirée betalar knappt omkostnaderna. Hr Stein delar öde med den nu i Stockholm rättvist firade Hr Ghys, han beundras på afstånd, ty ... det var ebb den gången.
6 Derpå annonserar Hr Pratté, virtuos på harpa från Stockholm, en soirée. Hans instrument egnar sig väl ej för concerter, solopartier och stora lokaler, men en talent på harpa är sällsynt nuförtiden och lika sällsynt är Hr Prattés färdighet. Likväl är soiréen mycket gles; en ny annonseras och besökes af 18 personer. Resultatet var kanske mest oväntadt för Hr Pratté sjelf; han kunde ej veta att det var ebb den gången.
7 Emellertid inträffar Hr Deland med sin skådespellaresällskap. Glansen af det Torslowska namnet återföll ej längesedan på de flesta sujetterna af denna trupp. Men det lysande namnet är borta nu, ögat är förbländadt och tager halfdager för natt. Evig skam öfver all jemförelse, särdeles i detalj! Hvarje storhet skall gälla absolut för sig. Ensemblen af Hr Delands trupp är jemn och god: intet Chimborazo bredvid en råttfälla, ingen Sirius bredvid en Johannismask, flera vackra fixstjernor på aftonhimmeln, flera irrande planeter och drabanter, flera svärmande kometer med yfvig svans af lampsken och fraser, korteligen: det dramatiska firmamentet ej illa beströdt med stjernor af andra, tredje och fjerde ordningen. En annan gång vill jag meddela en detaljerad himlakarta med constellationer och nebuloser. Denna gång nämner jag blott: komikern Deland, ena stunden en stor skalk och den andra en stor kung, dock så att majestätet snarare blir skalkagtigt, än skalken majestätisk; tragikern Andersson, truppens åskledare, effekternas man och en man med anlag; skådespelarn Broman, den lugna och djerfva handlingens man, en talent enkom egnad för skådespelet; älskaren Happe, Cupido i frack, känslohjelten, segraren i så många ömma strider, vansinnig med besked, icke illa skapad för sina roller, när han blott underlåter att skapa rollerna för sig; hedersmannen Kihlén, den prudentligaste och likväl facilaste onkel och far; komikern Sjöberg, en talent för det finare lustspelet, mångsidig och lycklig i nästan alla roller; advokaten Lagerqvist, vikarierande älskande, som ännu ej lyckats advocera sig till ett tum i konstens förstuga, men måhända skall göra det... Vidare: Fru Deland, lyckligare kammarjungfru än älskarinna; Fru Andersson, naiv oskuld; Fru Broman, tragisk talent; Fru Sjöberg likaså; Mad:lle Asplund, skygg dufva på scenen, oläraktig elev i förställningskonsten, vacker page men nästan för rädd i bredd med: Mad:lle Lindmark, större skalk än fyra andra tillsammantagna, lätt fågel på qvist, förträfflig page, naiv i det näsvisa, glad, täck, ledig ... etcetera. De hittills gifna pjeserna kunna rubriceras i icke dåliga och icke utan förtjenst, pjeser af andra, tredje och fjerde ordningen, utförda med i allmänhet lycklig ensemble. »Bröderna Foster» förtjena allt loford. I »Felsheims Husar» berömmes aktion och kostum; om sången tiger kritiken af artighet. Kostumer och dekorationer äro vackra, orchestern fåtalig. – Allt detta sammantaget borde berättiga Hr Delands trupp till ganska goda vitsord och hans theaterkassa till gamla klingande resultater, om icke ... det tyvärr vore ebb den gången.
8 Emellertid gryr en aflägsen strimma af hopp att flodtiden skall återkomma. Picknickerna hafva åter vidtagit, arrangerade på icke mindre elegant, men billigare fot än förr. Den första ägde rum i söndags, ej talrik, men lustre. Det noblaste och fashionablaste, Helsingfors äger, hade här sammanträffat, ... som man gissar, efter öfverenskommelse, för att gifva ton och fart åt företaget. Musiken var svag, det bonade golfvet förekom tungt, men dansen var liflig. Det vore endast önskligt, att man både från valsen och den eljest vackra galoppaden ville bortlemna den vilda, alls icke graciösa slängjargonen och dervid behandla damerna med mera consideration.
9 Universitetet firade nyligen den nyfödde Arffurstens födelse med program, tal och sång. Samlingen var glänsande och högtidligheten lika värdigt utförd som lyckligt föranledd.
10 Madame Duchez' optiska vuer hafva vunnit förtjent bifall. Luftperspektiverna äro förträffliga, belysningen af magisk effekt. Jag var ej längesedan vitne till ett vad om 25 Rubel, huruvida de å Markusplatsen i Venedig anbragta figurer vore lösa efter målade. Deråt log Madame Duchez rätt godt, skakade duken och lät herrarna undersöka. Och se! det var en ny triumf för målarekonsten.
11 Äfven i literaturen har man rönt en stark och torr ebb. Tidningarne hafva högst obetydligt bitits och några publicister synas frukta för skörbjugg. Intet vigtigare arbete har här lemnat pressen de sednaste veckorna, med undantag af Lopatinskys Död och Röster vid en Katafalk, ett litet häfte om 23 sidor, hvilket jag tar mig friheten tillsända Min Herre, ehuru det, efter uppgift, är skrifvet för tjensteklassen. Arbetets egentliga vigt består mindre i dess skaldevärde, än i den nya uppfinningen att behandla poesin utan meter och svenska språket utan gramatik. Här är något för er att lära, Min Herr Lieutenant!
»Tappre Ryss dig fången ge!
– original: »Nej! fiende! – hör du på:
original: »De som ej med wapen kunna
original: »Sin frihet bewara så,
original: »Utan blifwa öfwerwunna, –
original: »Då är ärans död den bästa!»tillagt av utgivaren ...
13 samt kom ihåg att »En man höfs ej kraffs vedergälla».
14 Det vore ännu mycket att säga, men för att ej vara lång, måste jag vara kort. Staden och dess nejder hafva anlagt sin höstkostum. Menskligheten har inflyttat i sina|85 3| nya foderal. Hyrorna hafva fallit och likväl stå ännu flera våningar outhyrda. Ångfartygen hvila i sitt vinteride i Åbo. På marknaden köptes och såldes. Tvenne dansmästare arbeta på det uppvexande slägtets civilisation. Nya både ut- och insigter för en lycklig framtid!
15 För att likväl sluta med en knalleffekt, rekommenderar jag mig med följande den nyfödde Lopatinskys ord:
16 »Och minnens då: Memento mori!
17 »Farväl! farväl! – mig får ni mer ej si»!