Leopoldiner-Bref 34

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 3/8 1853:|60 2|

Leopoldiner-Bref 34.

Helsingfors 1 Augusti 1853.

1 Jag bjöd er sednast ett återseende »grönt som skogen och blått som hafvet – ett godt, ett friskt, ett gladt au revoir».konsekvensändrat/normaliserat Det var den 3 Juni. Då var vår i naturen, vår uti andens verld. Promotionen var knappast förbi. Ungdomens vårfest hade hitlockat gäster från när och fjerran. De hade fröjdat sig åt den vår, som åter log så gladt emot Finlands framtid, och de återvände till den vår, som hvilade solljus och grön öfver Finlands dalar, der foglarne sjöngo sina sånger uti doftrika, lummiga lundar, och der sjöarna återspeglade himlens klara blå uti sina vänliga, svala famnar.

2 Det var då.

3 Solen har väl sedan dess icke upphört att lysa; tvertom – dess ljus har nästan oafbrutet strålat ned öfver Finlands hopp för sommarns och höstens skörder; men dess strålar hafva varit förbrännande. De hafva brännt allt – äfven hoppet i mångens hjerta.

4 Skörden pågår som bäst. Hvad man skördar kan ni få en föreställning om, då ni läser länestyrelsernas officiella berättelser om årvexten, införda i Allmänna tidningen och äfven uti sammandrag i H:fors Tidningar. Mångenstädes har man uppskjutit höbergningen, på sina ställen till – nästa år. Skogarnes löf få ersätta bristen, såvidt det är möjligt.

5 Äfven här i staden går en skördeman fram; men Hans skörd är rik. Vore ni här, ville jag inbjuda er till stadens kyrkogård en af dessa vackra sommarqvällar. Förr var der så fridfullt och lugnt ibland grafvarna. De sparsamma planteringarne ibland de mestadels enkla, men vackra grafvårdarne kastade vid qvällsolens strålar långsträckta skuggor öfver marken; och när solens guldkant försvunnit bakom horisonten, då vandrade man der i ett verkligt skuggornas rike, men ibland vänliga, milda skuggor; ty ibland de döda finnes ej mer något ondt. Döden försonar allt. Det är ett vackert drag ibland menniskor, att efter döden icke gerna minnas det onda, men desto längre fasthålla det goda någon gjort.

6 Nu råder der på kyrkogården en verksamhet utan rast och ro. Femton till tjugu man äro dagligen sysselsatta att tillreda nya grafvar. Processioner tåga stundeligen fram och åter igenom dess portar. Ifrån flera håll genljuder på en gång det dystra: af jord äst du kommen, jord skall du åter varda, men mildradt af sitt tröstande tillägg. Under sist förflutna vecka funnos dagar, då trettio lik och derutöfver öfverlemnas åt jorden.

7 Dock har det hittills mest varit den fattige, som fått dit ledsaga sina älsklingar. Mången har några dagar sednare sjelf blifvit ledsagad på samma sätt. Hvilket rikt fält erbjudes icke i dessa dagar för den enskilda välgörenheten! Men har det ock blifvit begagnadt? Vi vilja tro det. Ty den sanna välgörenheten skryter icke af sina verk: de blifva fördolda för den yttre verlden. Att taga vård om de fattige, förse dem med helsosam föda, varma kläder, läkemedel, gifva dem råd och bistånd att förbättra sina flerstädes osunda boningar, se till att nödig sjukvård icke saknas dem, som icke kunna upptagas å lazaretterna, taga sig an de efterlemnade värnlösa barnen – se der allt föremål för menniskovännens verksamhet. – Stadens styrelse och öfriga auktoriteter hafva nitiskt gjort hvad på dem ankommer; men bredvid allt detta finner också den enskilda välgörenheten rum. Ett steg åt detta håll är den konsert, som i morgon eger rum. Mången har för en biljett till densamma erlaggt flera rubel silfver, ehuru entrén icke gäller mera än 60 kopek.

8 Såsom oftast har åter landets ögonsten, dess universitet, blifvit hemsökt af olyckan. Det blöder ännu ur de färska såren efter Castréns och Wallins frånfälle. Men det var ej nog dermed. Länge hade en bland de vigtigaste länkarne inom vetenskapernas krets stått oodlad vid detsamma. Den förra lärostolen för pedagogiken var indragen, och under decennier framstod ingen nog oegennyttig att lönlös och brödlös blifva en representant för densamma. Då framträdde en yngling med ljus och klar blick öfver tingen och med varmt hjerta för fosterlandets och bildningens sak och åtog sig detta kall. Hans rastlösa flit och djupa forskningar, framlagda i dagen uti värderika skrifter, tilldrog sig honom universitetets styrelses uppmärksamhet, och med rikliga understöd ifrån hennes sida gick den till man vordne ynglingen nitisk framåt i sitt kall. Sjukdom hemsökte honom svårt, men bröt dock icke hans kraft; tvertom syntes denna förökad med de nya utsigter för hans vetenskap, som grydde genom inrättandet af den nya professionen uti pedagogiken vid landets universitet. Han gladdes deråt och med honom gladdes alla de, som kände hans förmåga och älska sitt fosterland. Denne unge man var Carl Alexander Alcenius. Han är ej mer. Jorden har tagit sitt lån. Men hans ande lefver i hans skrifter för att ännu lifva någon yngling till samma nitiska sträfvan i fosterlandets tjenst. Ty det är egenskap, gemensam för ädla sinnen – och de hafva ännu icke dödt ut i vårt land – att de känna sig starkare genom motgången, och med fördubblade krafter arbeta att fylla de tomrum, som qvarblifvit i olyckans spår.

9 Midt ibland dödens skördar finnas likväl ännu de, som söka hälsan här. Många brunnsgäster hafva väl redan afrest ifrån orten eller slutat sin kur, men andra återstå ännu. Inberäknadt en, som tillkom i dag, hafva inalles 188 personer denna sommar begagnat sig af de artificiella vattnen. – De främmande gästernas antal har varit mindre än vanligt, och några hafva åter afrest sedan koleran började gripa omkring sig med större häftighet.

10 I bland de afreste är det med mycken saknad man tänker på det tyska operasällskapet, som under under sin korta vistelse här beredde hufvudstadens publik så mången njutningsrik afton. Ifrån och med den första representationen den 3 Juli till och med i går, då den sextonde och sista föreställningen gafs, hafva tretton operor blifvit uppförda, nemligen Martha, Stradella, Don Juan, Nattlägret vid Granada, Fra Diavolo, Othello, Friskytten, Fenella, Regementets dotter, Zampa, Hugenotterne, Muraren och smeden samt Hvita frun. Endast Martha och Stradella hafva gifvits tvenne gånger; en qväll egnades åt fragmenter ur Hugenotterne och Lucie. Aldrig har väl tillförene ett operasällskap med så stora resurser gästat Helsingfors; ty om man undantager tenoren, som äfven oaktadt Hrr Fass’ och Hinterbergers stora förtjenster dock saknade en så framstående talang som t. ex. Hornickes i tiden, så voro likväl de andra partierne, isynnerhet efter Hr Breuers ankomst och körens förstärkning, särdeles väl besatta. – Denna sommar har väl varit mer än vanligt missgynnande för sällskapets uppträdande här; men äfven under gladare förhållanden skulle det hafva haft svårt att finna sin utkomst i Helsingfors, då sällskapets aflöning allena skall stiga till 1 800konsekvensändrat/normaliserat rub. s:r i månaden. Emellertid skall mången med tacksamhet ihågkomma dess korta vistelse här.

|60 3|

11 Jag skulle hafva mycket att säga er ännu; men utrymmet manar mig att vara kort. Vill Gud, skall jag en annan gång kunna tillskrifva er ett gladare bref från Finland; det är dock ytterst i Hans hand våra öden hvila. Nu och alltid vare derföre vår lösen:

12 Gud bevare vårt dyra fosterland!

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile