Nordstjernan för 1848

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 11/3 1848:|20 1|

Literatur.

Nordstjernan för 1848.

1 Man må vara huru litet svag som helst för den nu så yppiga, men törhända snart utblomstrade kalenderliteraturen, så får man dock göra ett undantag med »Nordstjernan». Det är en god idé att så i ett album samla allt hvad ett lands samtid äger utmärkt på skriftställeriets område.

2 Sverige har inom ett år i den vägen mistat mer än ett så litet land borde ha råd till. Nordstjernan har ochså redan i fem eller sex år inbergat i sina lador både de högsta topparna och de fullvigtigaste axen af samtidens literära skörd; mången spådde, att bergningen snarligen måste ta slut, ty om det ochså är sannt, att »poeter vexa nu tätt som strå», så frodas icke notabiliteter med samma fart. Dock se! Nordstjernan tindrar ännu i år med sextetten Wendela Hebbe, Börjeson, Anders Fryxell, Geijer, Jolin och Kjellman Göranson. Det kan gå an för ett år.

3 Geijer står icke främst i boken, men säkert främst i hvarje läsares hjerta. Hans båda stycken i Nordstjernan, »Nyårsnatten» och »Förgät ej mig» passa båda till svanesånger. Det förra genomandas af den stora själ, som diktat vikingen. Det är de flydda åren, som samla sig kring polen och rufva på sina minnen i natten – en stor, en dyster bild! Det andra stycket är ljuft och vekt, nästan färglöst, när man ej hör det i musik. Vi ha ej hört det så, men det måtte äga ett eget vemod, ty både ord och musik äro skaldens sista dikter på denna jord. Porträttet visar strängt allvar.

4 Wendela Hebbe har skrifvit mycket i kabinetts- och originalbibliotheker; det är ochså möjligt att hon intager ett utmärkt rum bland Sveriges blåstrumpor, ehuru vi icke haft äran göra hennes bekanskap. Hennes hitlemnade »teckning efter naturen», Georgina, har stilistisk förtjenst, men naturen synes förf. studerat i förmaken. Por|20 2|trättet är distingueradt, åtminstone till klädseln, som till hälften är kopierad efter drottning Margaretha, till hälften à la George Sand.

5 Johan Börjeson, den nyss så firade förf. af »Erik XIV», har inlemnat ett antal poesier, bleka och milda känslors lek med glänsande ord. Längst och äfven vackrast är poemet »Ljuset». Ljufligt är »I marken». Mild och känslig är äfven förf:s blick på porträttet. Stor skada, att Tegnerismen med sitt prål smittat äfven denna, som oss synes, äkta skaldenatur!

6 Anders Fryxell, hvem skulle ej känna honom och hans »berättelser ur svenska historien»!konsekvensändrat/normaliserat Han står här fredligt bredvid sin numera bortgångne motståndare Geijer, men blick och uppsyn äro bistra, och bistert är äfven det bidrag han hitlemnat: »Slaget vid Lund d. 4 Dec. 1676». I skildringen känner man lätt igen den målande pennan.

7 Johan Jolin, en ung man med dessa rundade, bonhommistiska och dock spirituela drag, som man återfinner hos »en man af verld och en man värde», har hitlemnat några temligen underhaltiga poesier, men deremot ett monolog-vaudeville, »Studentens majnatt», af den gladaste och lättsinnigaste humor alltigenom; en god acqvisition för sällskapstheatrar, blott att aktören måste vara eller ha varit student.

8 Kjellman Göranson slutligen, ostridigt en af de bäst begåfvade bland Sveriges yngre författare, har lemnat till Nordstjernan »Blommans blomma, en familjehemlighet», som just icke tillhör sin förf:s bästa kompositioner, men dock är ganska underhållande. Porträttet är ett af dem, som vid första anblicken säga intet, men vid den andra och tredje desto mera.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile