Notisen/artikeln ingår i Åbo Underrättelser 30/11 1867:|142 3|
Konversation.
(November 1867.)
1 – Det skall ju icke vara så illa i landet, som det först berättades.
2 – Hvem har sagt det?
3 – Jag har träffat en resande norrifrån. Det är fattigt, säger han, men fattigt har der länge varit, och man vänjer sig äfven dervid. I städerna lefver man ungefär som förut: litet tystare kanske, litet mera besvärad af tiggare, men för resten har man spelbord, thoddy, aftoncirklar, namnsdagar, goda supéer, nya moder, siden och grannlåt ungefär som förut. I tysthet smäller äfven en och annan champagnekork, alldeles som förr. Man talar mindre om nöden der, än i Åbo och Helsingfors. Rågmattan kostar 52 till 60 mark, men hvetemjöl har stigit obetydligt. Det skriks så fasligt nuförtiden.
4 – Något skriks, det är sannt, och man gjorde bättre uti att tiga och handla. Men hvem skriker? Icke folket, icke de hungrande: de hungra i tystnad. Det är ömhjertade tidningskorrespondenter, som för tillfället uppskakats af någon hjertslitande scen, sätta sig ned att gifva sina känslor luft och gå derefter att kalmera sig vid cigarren och glaset. Man har dock gjort något för fosterlandet. Man har målat en bjert tafla och tvår sina händer. Man har konstaterat nödens tillvaro och öfverlemnar åt andra att göra resten. Eller föreslår man ett nytt nödbröd, en ny industri – det kostar ingenting att göra ett förslag, och det är så välment – hvarefter man sätter sig ned att vänta. Hvarpå man väntar, är icke lätt att säga: kanske på syndafloden eller på kronans stekta sparfvar. Man väntar i alla fall. Den, som lefver, får se. Hufvudsaken är, att man fredat sitt samvete. Man har gifvit goda råd; är det rådgifvarens fel, att de icke följas? Här görs ingenting, här begrips ingenting; alla äro loja, försumliga, likgiltiga, – alla, utom rådgifvaren, som sitter med händerna i kors och väntar att andra skola göra sin skyldighet.
5 – Nå ja, på det sättet ha vi fått det allmänna skriket om nöden i landet.
6 – Förlåt! Det finns också de, som göra mer än de tala, folk, som aldrig klaga, men i tysthet uppbjuda alla sina krafter att verkligen uträtta något för hungrande landsmän. Skrikarne åter uträtta åtminstone det, att slå larmtrumman i tid och otid. Men för det att sådant så ofta sker i otid, har man väl derföre rätt att förneka nödens tillvaro? Det är blott alltför sannt, att vårt folk nu står vid dörren till en af de allvarsamaste kriser, kanske den allvarsamaste det upplefvat efter 1721. Förskylldt eller oförskylldt, det är en fråga, som vi tillsvidare må lemna oafgjord. Min tro, är att försynen har dermed en stor mening och att vi böra söka uppfatta den. Men för närvarande få vi ej släppa det faktum ur sigte, att denna kris ej är att leka med. Om man i en del städer ännu ej vaknat till klart medvetande derutaf och tror sig kunna med vanliga utvägar draga sig fram till bättre dagar, så är detta en beklaglig följd af vår bekanta långtänkthet, men alldeles icke något bevis derpå, att nöden är en chimère.
7 – Hvad i all verlden skall man då företaga sig? Man blir ju utledsen vid det eviga kältandet.
8 – Gör allt annat, utom att sitta och vänta! Vill ni ej gripa med rask hand in i undsättningsåtgärderna, fattigvården, exporten, slöjdbolagen o. s. v., så gör hvad som helst, – lef som hvar dag vore den sista, frossa på alla verldens läckerheter, rumla, spela, dansa »tills sol går ned och upp igen», bygg palatser och boudoirer af marmor, beklädda med silkesdamast och flandriska mattor, införskrif all Europas lyx, alla Frankrikes moder, bygg torn af chignoner, släpa famnslånga våder af siden långs trottoirerna, öfverhölj er med glitter och juveler, äkta och oäkta, ni skall då åtminstone tjena som en karrikatyr på er samtid, – men sitt ej och vänta! Och vill ni ej vara en spegel för tidens laster och dårskaper, så dundra deremot i kyrkor och kommunalstämmor, i tidningar och aftonsällskaper, men företag er något, det må vara huru hufvudlöst som helst; exportera gatsten till Mexiko och is till Abyssinien, sök guld vid Tana, bygg en jernväg till Kajana, eklärera Paris med pertor, – men sitt i himlens namn icke och vänta! Väntan är allas undergång. För hvar och en, som väntar med händerna i kors, gå tio under. I tron er ha fredat edert samvete, gode herrar och damer, som vänten att andra skola göra något, och I betänken icke, att endast allas förenade krafter här kunna uträtta något, – allas, utan undantag! Ty det är icke småsaker, att se ett folk stupa. Inbillen eder icke, att det nu skall gå som det gått så ofta förut, att några handla och andra se på. När ett fartyg är nära att sjunka, frågar ingen efter hvem som har tid eller lust eller armar att pumpa, likasom det vore matrosernes eller befälets ensak, utan alla måste till arbete: gamla och unga, rika och fattiga, höga och låga, män, qvinnor och barn. Märken det väl: om vi alla sjunka, så sjunken I med! Här finns intet val: viljen I ej arbeta alla som en man, så måsten I antingen öfvergifva fartyget, emigrera, förråda fäderneslandet, eller gå till botten med det.
9 – Hör nu, det är nästan för starkt. Hvad skulle vi alla göra? Det vore ju som vid en eldsvåda, när alla vilja befalla och ingen lyder ...
10 – Ungefär. Hundrade skrika efter vatten och tycka sig dermed göra nog. Men om alla bilda en kedja till brunnen, fås vatten tillräckligt.
11 – Men så säg, var så god, hvad kunna vi göra? icke kunna vi alla, män, qvinnor och barn, spinna blår, väfva säckar och äta mossa? Och om kreti och pleti blanda sig i undsättningskomitéerna, hvad uträttas dermed? Är det icke bättre, att vi hvar och en gifva den skärf vi förmå åt de nödlidande och sedan bedja några åtaga sig besväret att använda medlen efter bästa förstånd?
12 – På det att alla, som gifvit några mark, må sedan åter sätta sig i ro och vänta på bättre tider? Nej; så skola vi alla sjunka, ty den kärlekens, den försakelsens, den kraftens endrägtiga ande, som ensamt kan rädda oss, finns icke då. Två poster dominera det dagliga lifvet: inkomst och utgift. Om nu inkomsterna ökas aldrig så mycket, men utgifterna fortfara att gå till ännu högre belopp, blir resultatet samma ruin. Hur kan ett land vara annat än fattigt,
13 som äter andras bröd;
14 som dricker andras drycker;
15 som kläder sig med andras kläder;
16 som pryder sig med andras lyx och som knappt kan taga ett steg hvarken hemma eller borta utan att, i det minsta som i det största, anlita främmande arbetsflit, främmande kapitaler? Hvartill tjenar det att under sådana förhållanden samla gåfvor för nöden? De läka ju alla åter ut, och när den fattige förtärt gåfvorna, är han fattigare än förr, emedan ingen hjelpsamhet förslår att i alla tider uppehålla den som ej förstår att uppehålla sig sjelf. Vi måste komma ifrån den falska föreställningen, att nöden är ett undantag, som efterhand skall upphöra. Nöden i detta land är intet undantag, den är förnärvarande regel, den är en obeveklig logik; vi kunna ej komma derur, såsom vi nu lefva och ställa oss. Hvar och en, som lefver öfver sina tillgångar, måste nödvändigt förr eller senare komma till den punkt, der krediten tar slut, – och det är dit vi ha kommit.
17 – Således är qvintessencen: spara! Det är ingenting nytt.
18 – Nytt nog för den, som aldrig förstått det. På ena sidan arbete, på den andra omtanke. Det är sannt: vi kunna ej alla spinna blår eller samla penningar. Men vi kunna alla stoppa läckorna, genom hvilka vårt lands ringa förmögenhet oupphörligt läker ut. Måste vi under hårda år äta andras bröd, så behöfva vi icke derföre dricka andras drycker, kläda oss med andras kläder, lysa med andras glitter och vara slafvar under tusen inbillade behofver, som småningom ruinera oss. I en sådan undsättningskomité kan sjelfva barnet i vaggan deltaga. Summera vår årliga import från utlandet; drag derifrån blott en tredjedel, och vi skola vara rika nog, för att icke behöfva tigga andras bröd och lefva af främmande nationers allmosor, under det att vi stupa af svält bredvid den toma champagnebuteljen!
19 – Ja, om alla tänkte så. Men hvad hjelper det, att en ...
20 – Och bestå icke alla af dylika enheter? Det finns ingen bildad person i vårt land – och de bildade borde ju börja dermed – som ej kan för sin del minska den öfverflödiga importen med några tiotal eller några hundratal mark? Hvarför icke göra början dermed? Hvarför icke låta en del af det öfverflöd, som nu läker ut för toiletten eller för bordet eller för komforten i huset, i stället flyta som ett lifgifvande sommarregn till det inhemska arbetet, den inhemska slöjdfliten? I stället att göda utlandets penningefurstar med frukterna af vårt arbete och våra skogar, som skola räcka till allt, hvarför icke med samma medel försörja många tusende landsmän|142 4| som nu brödlöse förnöta sitt halfva år i lättja och håglöshet, emedan ingen vårdat sig om att räcka dem en stödande eller uppmuntrande hand? Se der något att göra, i stället att sitta och vänta, klaga och lefva på utländsk kredit, utländska allmosor!
21 – Hm. Det vore kanske något att tänka på.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
(November 1867.)
1 – Det skall ju icke vara så illa i landet, som det först berättades.
2 – Hvem har sagt det?
3 – Jag har träffat en resande norrifrån. Det är fattigt, säger han, men fattigt har der länge varit, och man vänjer sig äfven dervid. I städerna lefver man ungefär som förut: litet tystare kanske, litet mera besvärad af tiggare, men för resten har man spelbord, thoddy, aftoncirklar, namnsdagar, goda supéer, nya moder, siden och grannlåt ungefär som förut. I tysthet smäller äfven en och annan champagnekork, alldeles som förr. Man talar mindre om nöden der, än i Åbo och Helsingfors. Rågmattan kostar 52 till 60 mark, men hvetemjöl har stigit obetydligt. Det skriks så fasligt nuförtiden.
4 – Något skriks, det är sannt, och man gjorde bättre uti att tiga och handla. Men hvem skriker? Icke folket, icke de hungrande: de hungra i tystnad. Det är ömhjertade tidningskorrespondenter, som för tillfället uppskakats af någon hjertslitande scen, sätta sig ned att gifva sina känslor luft och gå derefter att kalmera sig vid cigarren och glaset. Man har dock gjort något för fosterlandet. Man har målat en bjert tafla och tvår sina händer. Man har konstaterat nödens tillvaro och öfverlemnar åt andra att göra resten. Eller föreslår man ett nytt nödbröd, en ny industri – det kostar ingenting att göra ett förslag, och det är så välment – hvarefter man sätter sig ned att vänta. Hvarpå man väntar, är icke lätt att säga: kanske på syndafloden eller på kronans stekta sparfvar. Man väntar i alla fall. Den, som lefver, får se. Hufvudsaken är, att man fredat sitt samvete. Man har gifvit goda råd; är det rådgifvarens fel, att de icke följas? Här görs ingenting, här begrips ingenting; alla äro loja, försumliga, likgiltiga, – alla, utom rådgifvaren, som sitter med händerna i kors och väntar att andra skola göra sin skyldighet.
5 – Nå ja, på det sättet ha vi fått det allmänna skriket om nöden i landet.
6 – Förlåt! Det finns också de, som göra mer än de tala, folk, som aldrig klaga, men i tysthet uppbjuda alla sina krafter att verkligen uträtta något för hungrande landsmän. Skrikarne åter uträtta åtminstone det, att slå larmtrumman i tid och otid. Men för det att sådant så ofta sker i otid, har man väl derföre rätt att förneka nödens tillvaro? Det är blott alltför sannt, att vårt folk nu står vid dörren till en af de allvarsamaste kriser, kanske den allvarsamaste det upplefvat efter 1721. Förskylldt eller oförskylldt, det är en fråga, som vi tillsvidare må lemna oafgjord. Min tro, är att försynen har dermed en stor mening och att vi böra söka uppfatta den. Men för närvarande få vi ej släppa det faktum ur sigte, att denna kris ej är att leka med. Om man i en del städer ännu ej vaknat till klart medvetande derutaf och tror sig kunna med vanliga utvägar draga sig fram till bättre dagar, så är detta en beklaglig följd af vår bekanta långtänkthet, men alldeles icke något bevis derpå, att nöden är en chimère.
7 – Hvad i all verlden skall man då företaga sig? Man blir ju utledsen vid det eviga kältandet.
8 – Gör allt annat, utom att sitta och vänta! Vill ni ej gripa med rask hand in i undsättningsåtgärderna, fattigvården, exporten, slöjdbolagen o. s. v., så gör hvad som helst, – lef som hvar dag vore den sista, frossa på alla verldens läckerheter, rumla, spela, dansa »tills sol går ned och upp igen», bygg palatser och boudoirer af marmor, beklädda med silkesdamast och flandriska mattor, införskrif all Europas lyx, alla Frankrikes moder, bygg torn af chignoner, släpa famnslånga våder af siden långs trottoirerna, öfverhölj er med glitter och juveler, äkta och oäkta, ni skall då åtminstone tjena som en karrikatyr på er samtid, – men sitt ej och vänta! Och vill ni ej vara en spegel för tidens laster och dårskaper, så dundra deremot i kyrkor och kommunalstämmor, i tidningar och aftonsällskaper, men företag er något, det må vara huru hufvudlöst som helst; exportera gatsten till Mexiko och is till Abyssinien, sök guld vid Tana, bygg en jernväg till Kajana, eklärera Paris med pertor, – men sitt i himlens namn icke och vänta! Väntan är allas undergång. För hvar och en, som väntar med händerna i kors, gå tio under. I tron er ha fredat edert samvete, gode herrar och damer, som vänten att andra skola göra något, och I betänken icke, att endast allas förenade krafter här kunna uträtta något, – allas, utan undantag! Ty det är icke småsaker, att se ett folk stupa. Inbillen eder icke, att det nu skall gå som det gått så ofta förut, att några handla och andra se på. När ett fartyg är nära att sjunka, frågar ingen efter hvem som har tid eller lust eller armar att pumpa, likasom det vore matrosernes eller befälets ensak, utan alla måste till arbete: gamla och unga, rika och fattiga, höga och låga, män, qvinnor och barn. Märken det väl: om vi alla sjunka, så sjunken I med! Här finns intet val: viljen I ej arbeta alla som en man, så måsten I antingen öfvergifva fartyget, emigrera, förråda fäderneslandet, eller gå till botten med det.
9 – Hör nu, det är nästan för starkt. Hvad skulle vi alla göra? Det vore ju som vid en eldsvåda, när alla vilja befalla och ingen lyder ...
10 – Ungefär. Hundrade skrika efter vatten och tycka sig dermed göra nog. Men om alla bilda en kedja till brunnen, fås vatten tillräckligt.
11 – Men så säg, var så god, hvad kunna vi göra? icke kunna vi alla, män, qvinnor och barn, spinna blår, väfva säckar och äta mossa? Och om kreti och pleti blanda sig i undsättningskomitéerna, hvad uträttas dermed? Är det icke bättre, att vi hvar och en gifva den skärf vi förmå åt de nödlidande och sedan bedja några åtaga sig besväret att använda medlen efter bästa förstånd?
12 – På det att alla, som gifvit några mark, må sedan åter sätta sig i ro och vänta på bättre tider? Nej; så skola vi alla sjunka, ty den kärlekens, den försakelsens, den kraftens endrägtiga ande, som ensamt kan rädda oss, finns icke då. Två poster dominera det dagliga lifvet: inkomst och utgift. Om nu inkomsterna ökas aldrig så mycket, men utgifterna fortfara att gå till ännu högre belopp, blir resultatet samma ruin. Hur kan ett land vara annat än fattigt,
13 som äter andras bröd;
14 som dricker andras drycker;
15 som kläder sig med andras kläder;
16 som pryder sig med andras lyx och som knappt kan taga ett steg hvarken hemma eller borta utan att, i det minsta som i det största, anlita främmande arbetsflit, främmande kapitaler? Hvartill tjenar det att under sådana förhållanden samla gåfvor för nöden? De läka ju alla åter ut, och när den fattige förtärt gåfvorna, är han fattigare än förr, emedan ingen hjelpsamhet förslår att i alla tider uppehålla den som ej förstår att uppehålla sig sjelf. Vi måste komma ifrån den falska föreställningen, att nöden är ett undantag, som efterhand skall upphöra. Nöden i detta land är intet undantag, den är förnärvarande regel, den är en obeveklig logik; vi kunna ej komma derur, såsom vi nu lefva och ställa oss. Hvar och en, som lefver öfver sina tillgångar, måste nödvändigt förr eller senare komma till den punkt, der krediten tar slut, – och det är dit vi ha kommit.
17 – Således är qvintessencen: spara! Det är ingenting nytt.
18 – Nytt nog för den, som aldrig förstått det. På ena sidan arbete, på den andra omtanke. Det är sannt: vi kunna ej alla spinna blår eller samla penningar. Men vi kunna alla stoppa läckorna, genom hvilka vårt lands ringa förmögenhet oupphörligt läker ut. Måste vi under hårda år äta andras bröd, så behöfva vi icke derföre dricka andras drycker, kläda oss med andras kläder, lysa med andras glitter och vara slafvar under tusen inbillade behofver, som småningom ruinera oss. I en sådan undsättningskomité kan sjelfva barnet i vaggan deltaga. Summera vår årliga import från utlandet; drag derifrån blott en tredjedel, och vi skola vara rika nog, för att icke behöfva tigga andras bröd och lefva af främmande nationers allmosor, under det att vi stupa af svält bredvid den toma champagnebuteljen!
19 – Ja, om alla tänkte så. Men hvad hjelper det, att en ...
20 – Och bestå icke alla af dylika enheter? Det finns ingen bildad person i vårt land – och de bildade borde ju börja dermed – som ej kan för sin del minska den öfverflödiga importen med några tiotal eller några hundratal mark? Hvarför icke göra början dermed? Hvarför icke låta en del af det öfverflöd, som nu läker ut för toiletten eller för bordet eller för komforten i huset, i stället flyta som ett lifgifvande sommarregn till det inhemska arbetet, den inhemska slöjdfliten? I stället att göda utlandets penningefurstar med frukterna af vårt arbete och våra skogar, som skola räcka till allt, hvarför icke med samma medel försörja många tusende landsmän|142 4| som nu brödlöse förnöta sitt halfva år i lättja och håglöshet, emedan ingen vårdat sig om att räcka dem en stödande eller uppmuntrande hand? Se der något att göra, i stället att sitta och vänta, klaga och lefva på utländsk kredit, utländska allmosor!
21 – Hm. Det vore kanske något att tänka på.