Revy: 22 Januari

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 23/1 1862:|18 2|

Revy: 22 Januari.

1 – Literaturbladet anmärker den ringa diskussion, som utskottsfrågorna härtills framkallat i tidningspressen. I samma blad tager hr J. V. S. bränvinsfrågan, hr A. M. särskildt lika arfsrätten och jordegendomens styckning i närmare skärskådande. Båda författarne vidhålla i öfrigt nödvändigheten af en praktisk, på sed och förhållanden grundad lagstiftning. Hr A. M. anför härom, huruledes en gammal tjensteman (länsman?) indelat utkommande författningar i tvenne slag: »sådane som efterlefvas i två år och sådane som icke alls efterlefvas». – »Förordningar, förordningar, det är hufvudsaken!» skref hr A. M. för några år sedan till Hfors Tidningar. Men den tiden ansågs det i högsta måtto förgripeligt att betvifla förordningars ofelbarhet, och hr A. M:s artikel strandade mot de bekanta oförutsedda hindren.

2 – Detta påminner oss om huru, för många år sedan, en artikel om skogshushållningen ej kunde passera censuren, emedan den innehöll åsigter, som förmodades strida emot dem, hvilka en då väntad förordning förmodades komma att innehålla. Förstnämnde artikel innehöll likväl grunddragen till det sedermera författningsenligt inrättade forstväsendet.

3 – Literaturbladets decemberhäfte upptager äfven en i början af sistlidet år struken nyårshelsning, hvilken härförinnan utgjort det läsvärdaste bidraget till en bok, benämnd »censurkalender».

4 – Borgåbladet har gjort pressen en väsentelig tjenst genom att motivera »censurfrågan». Fortsättningen har uteblifvit i dess N:o 3, som i stället går grundeligt tillbaka ända till verldens skapelse, utan tvifvel också en »stor fråga» (haute politique), fastän just icke en af »dagens».konsekvensändrat/normaliserat Borgåbl. anmärker ganska riktigt, att såsnart den nu gällande presslagstiftningen genom kungörelsen af den 9 Dec. är ifrågasatt, densamma också bör vara underkastad offentlig diskussion.

5 – En väsentelig otjenst har samma blad gjort pressen genom dess första gymnasistkria om de »stora frågorna». Den tid hoppas vi skall komma, när litet förfluget munväder går spårlöst förbi; men så länge förhållandena ännu göra pressen här i landet solidariskt ansvarig för hvarje obetänkt yttrande, riskerar man dermed högre intressen, än sin egen trycksvärta.

6 – I Åbo Underrättelser N:o 6 läses en replik angående Konstföreningen. Å. U. finna det orätt (»tanklöst»?), att anslaget för ritskolan i Åbo skall göras beroende af aktieteckningen på samma ort; anse den sistnämnda bero af ombudsmännens nit och mena att Åbo aktionärer hellre kunna undvara utlottningen, än ritskolan; anse det vara saken, och icke orten, som understödes; åberopa nämnda ritskolas anor och allmännare gagn samt principritningens stora vigt äfven för andra yrken, än målarens; betvifla att Finland kan nuförtiden föda de »oftast utan all annan uppfostran tillkomna medelmåttor, som föra penseln»; klandra Konstför:s premieutdelning; klandra att eleven Jansson ej erhåller skolbildning m. m.

7 Principritningens och ritskolornas, särskildt Åbo ritskolas, vigt lärer ingen bestrida, minst Konstföreningen, som icke blott använder en ej obetydlig del af sina ringa tillgångar på samma skolor och deras modeller, utan ock haft för sed att årligen ihågkomma deras utmärktaste elever med små uppmuntringar. Men med allt erkännande af skolorna såsom nödig grund, fordras ännu något annat dertill, och Kf. har derföre genom direkta och indirekta understöd sökt bereda de utmärktare anlagen – deribland samtliga de af Å. U. uppräknade anor – möjlighet till vidare utbildning. Till dessa understöd höra äfven premier och tafleinköp. Slutligen anställer Kf. expositioner och årliga utlottningar, de sistnämnda dels som en uppmuntran för deltagarne, dels för att sprida godkända taflor kring landet och derigenom lifva konstintressena. Tyvärr gör man icke sådant endast med goda råd och underrättelser; dertill behöfvas också penningar, och af detta timliga goda disponerar Konstföreningen ringa i förhållande till det verkliga behofvet. Sålänge staten lemnar konstintressena vind för våg, och intilldess Å. U. ha den godheten att anvisa rundligare inkomstkällor, nödgas således Konstföreningen och dess ritskolor, uteslutande hänvisade på enskilda bidrag, rätta mun efter matsäcken. Det bestrides visst icke, att Kf. fått betala dryga lärpenningar och inregistrerat månget misslyckadt försök; men för »medelmåttorna» är den icke gjord, och dit har den aldrig tenderat, såvidt vi ha oss bekant. Olyckan är att genierna icke blott äro så tunnsådda här i verlden, utan ock i deras början se ut ungefär som andra menniskobarn. Man måste vattna mången kart, för att icke gå miste om den enda gyllne frukt, som kan finnas ibland de många. Kf. har sett den ena och den andra sorten. Vi förmoda att den vore oändligen tacksam, om Å. U. ville spara densamma onödigt bråk genom att uppfinna någon probermaskin, hvarigenom alla misstag kunde förebyggas och mästarbrefvet utfärdas redan i ritskolorna. – Hvad särskildt angår eleven Jansson, hvilken af Kf. åtnjuter månadtligt understöd i Åbo, ha vi hört sägas, att Kf:s vice ordförande tillskrifvit en bekant person om J:s bokliga bildning. Måhända ha Å. U. något att upplysa härom.

8 För öfrigt äro vi, i likhet med Å. U., fullkomligt öfvertygade, att det minskade deltagandet i Åbo berott af tillfälliga omständigheter samt att den gamla goda stad, der den finska konstens vagga stått och der konstintressena ännu i dag räkna flera bland landets utmärktaste idkare och vänner, fortfarande skall verksamt ansluta sig till det gemensama arbetet för allt skönt, likasom för allt nyttigt i landet.

9 – Den, som engång företager sig att skrifva arkitekturens historia här i landet, sår ett ymnigt material. Säkerligen finnas icke många länder med så många förundransvärda missgrepp, hopade i så få monumentala byggnader. Man behöfver endast erinra sig Helsingfors arkitektur åren 1817–1861. Hvilka oerhörda summor bortslösade, bortslarfvade, bortentreprenerade! Hvilka lappningar, skarfningar, rifningar, flyttningar, omredningar, förfelade ritningar och inredningar, konstruktionsfel, materialfel och illusioner i kostnadsförslagen, från och med gamla högvakten, som, efter att något tiotal år förut ha, om vi ej missminna oss, kostat 90 000konsekvensändrat/normaliserat rubel bkobanko assignationer, nedrefs för att lemna rum åt Nikolaikyrkans trappa, ända till nya theatern och riddarhuset, hvilkas historia ännu endast är börjad! Kyrkor utan sakristia och orgelläktare, med ett halft dussin torn för litet; palatser inhysta i ett obemärkt hörn med kostnader som öfverstigit nya slott på den skönaste plats; hospitaler utan luftvexling och vattenledning; skolor, der generationer få sucka efter ljus, luft och utrymme; konsertsalar, der den skönaste musik förgäfves kämpar mot skramlet af en förbifarande droschka; kaserner – dock hvarföre fortsätta denna långa litania öfver en förfluten tids misstag? Vi ville endast påpeka sällsamheten af en statshushållning, som vet att så ofantliga summor blifvit uppoffrade och likväl tvekar att anslå en ringa årlig summa till en högre bildningsanstalt för inhemska arkitekter.

10 Denna lilla uppbyggliga betraktelse är föranledd af det bidrag till arkitekturens historia man läser i Wasabladet n:o 2 och som finnes refereradt i Hfors Tidn:s gårdagsnummer under rubriken Landsorterna.

11 – Åbo Underrättelser anmärka, att den af hr Hagman replikerade »röst från det inre af Vasa län» varit insänd till nämnde blad, men icke införd; att bildningscirkeln i Åbo fått sitt namn, likasom sitt första upphof, af arbetarne sjelfve; samt att Å. U. i jernvägsfrågan talat om »smal spårvidd» (3½ fot), icke »enkelt spår», som H. T. citera.

12 – Björneborgs Tidning börjar sitt år med poetiska nyårsönskningar för stadens bästa, hvaribland påminnelsen om folk, »som nödgas bo uti gropar», samt

»Två bildningsanstalter fattas än,

På hvilka hoppfullt vi vänta:

Den ena är för vår köpmanssven,

Den andra för liten jäntakonsekvensändrat/normaliserat

14 – Samma blad anmärkeroriginal: anmärker. att Björneborg småningom behöfver en egen liten theater. Denna önskan sammanfaller med en uppmaning i Åbo Und:r till städerna Björneborg, Tavastehus och Tammerfors att åt sig inreda lämpliga theaterlokaler, emedan theaterhusbolaget i Åbo är betänkt på att möjligen redan för nästa vinter, inkalla ett svenskt theatersällskap, som då kunde någon månad spela uti de nämnda städerna.

15 – I samma tidning rekommenderas danske fotografen Jean de Thorsoe – en ny Jean de France. Vi ha hört berättas, att den unge voyagören i sitt fädernesland skall hafva burit det anspråkslösa namnet Hans Thorsoe och att han småningom skall hafva nedlåtit sig från grefliga och friherrliga titlar till simpelt adelskap, hvilket likväl icke lärer vara immatrikuleradt på danska riddarhuset.

16 – Sedan detta års början äger landet två svenska barntidningar. Den nya, i Ekenäs utkommande »Barnvännen» är, som bekant, af andeligt innehåll. Dess första nummer innehåller: 1) Inledning; 2) De visa och de ovisa byggnadsmännen; 3) Hvem har skrifvit Nya Testamentet?; 4) Goda och onda kamrater; samt 5) Blandkorn. Utom titelvignetten har nummern en mycket vacker och en ganska god teckning i trädsnitt. Trycket är redigt, men de större stilarna fula; papperet ordinärt. Om innehållet och den ytterst svåra uppgiften att skrifva för barn, vore mycket att säga. Vi kunna icke i allo dela redaktionens åsigter om rätta valet och rätta sättet. Vi äro fullkomligt ense med red. deri, att kristendomens sanningar och oförfalskade tro böra redan från spädaste ålder inplantas i barnahjertat och der vexa in såsom rot och kärna för hela lifvet. Men vi anse, att dessa sanningar, denna tro böra för barnet hållas så reflexionslösa som möjligt. Barnen skola lefva sig in, icke tänka sig in i kristendomen. De skola få bild och saga, hvilkas innehåll kan fattas alldeles omedelbart, icke liknelser och tänkespråk, hvilkas nyckel ligger utom hjertat och blott i förståndet. Den sednare methoden rycker dem från deras ålders naturliga rot in på ett för dem främmande område, der de, utan den nödiga stadgan i omdömet, lätt kunna blifva smågamla, småförnuftiga och, hvad värre är, skenheliga. En annan tidning har redan anmärkt vådan af sådana råd, som att »utvälja lekkamrater» och fly de fräcka, olydiga, sysslolösa, storordiga, högfärdiga m. m. När kan ett barn bedöma detta? Det måste kännas, icke reflekteras, och på sådant sätt skapar man endast egenrättfärdige skrymtare.

17 Kanske torde Barnvännen sjelf efterhand komma till samma erfarenhet och, vi tillägga, till öfvertygelsen om att äfven ett friskt lif, icke den vuxna menniskans tyngande börda af synd och sorg, är den luft, hvari de andas, hvilka redan genom deras ålder höra Guds rike till. I öfrigt hysa vi den största aktning för Barnvännens goda afsigt och kristliga välvilja samt önska varmt att den lilla budbäraren af eviga sanningar måtte vinna rätt många hjertan och sprida rätt många oförgängliga frön bland Finlands ungdom.

18 – Barntidningen Eos i Åbo har ombytt redaktion och söker, efter sin öfvertygelse om det riktiga sättet, att hos barnen lägga för lifvet en kristlig grund. Mot dess yttre ha vi stora betänkligheter. Vi anse ombytet af format från litet till stort för högst misslyckadt, och då härtill kommer ett ytterst fult och oredigt tryck samt så vanvårdade plancher, som man funnit i senare årgångar af Eos*)N:o 1 detta år har dock en god planche, en mor med sitt barn., få befara vi, att redaktionens bemödanden skola tillintetgöras af utgifvarens likgiltighet för de billigaste fordringar. En barntidning sparas, inbindes|18 3| och blir för långa tider en bok i hemmet. Det är alldeles icke af ringa vigt, att genom en sådan tidnings vårdade yttre och goda bilder tidigt utbilda barnens sinne för det vackra och vänja dem vid att vårda deras tillhörighet, i stället att ett afskräckande fult plakat, sådant som Eos numera erbjuder, rifves, fläckas och missaktas redan från början i dessa små tyranners tanklösa händer.

19 Undecumque.

 

 

  1. *)N:o 1 detta år har dock en god planche, en mor med sitt barn.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile