Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland

Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 15/6 1850:|47 2|

Slutanmärkning angående novellen Hertiginnan af Finland

1 Den med oss nära lierade författaren till den längsta novell, som någonsin tröttat en finsk tidningsläsares tålamod, har anhållit om plats för följande rader. När jag talat i fem månader, säger han, skall den gunstige läsaren, och framförallt den sköna läsarinnan, icke vägra att låna mig ett benäget öra i fem minuter.

2 Ja, novellen har blifvit för lång för en liten tidning. Ett af de tu: intresserar man sig för berättelsen, så förtretas, uttröttas och utledsnas man af så lång väntan med en half eller en hel veckas uppehåll, berättelsens trådar hållas ej tillsamman i minnet, man läser idel bitar och ingenting helt. Är man åter likgiltig för ämnet, då läser man en eller annan bit, när så faller sig, och det öfriga är som om det icke funnes. Följetongen och den ständiga afklippningen inleda ochså författaren i frestelsen att för hvarje gång gifva något pikant, som kunde uppehålla läsarens mattade intresse; menniskan är svag: det hela kan lätt blifva hvad konstmakarne sätta öfverst på sina affischer: Fünf und zwanzig physikalische Kunststücke.

3 Huru det må vara, vågar jag likväl tro, att det icke är »hertiginnan»,konsekvensändrat/normaliserat som är för lång, utan tidningen, som är för kort. Hvilket ämne för en skildring, mångfaldt rikare och mångfaldt längre än min! Jag ville ha unnat detta ämne åt Walter Scott: han skulle deraf ha gjort ett odödligt mästerverk i tre eller fyra band. Mångskrifvare, såsom Dumas, skulle deraf ha gjort ett arbete i tolf volumer. Skada på det stora ämnet, att det fallit på en så liten hand.

4 Jag tillstår, att när jag fick den första uppränningen dertill i några få rader af Lencqvist uti hans beskrifning om Åbo slott, häpnade jag vid den storartade anblicken af tvenne så ädla och sköna personligheter, som Keith och hans hertiginna, af ödet sammanförda midt under kanondundret af ett genom sin omätliga vanära förfärligt krig och midt uti en af passioner våldsamt gäsande tid. Med skygg hand famlade jag de spridda dragen, som under loppet af ett sekel fallit i en nästan fullkomlig glömska, och ju mer jag lyckades samla, desto större och upphöjdare syntes mig anblicken af den vida berömde fältherren, som från höjden af sin ära och sin aristokratiska ställning böjer sig ned till en ringa flicka, som, icke mindre stor än han, försakar allt, ända till det högsta, ända till rykte och heder, för att tillhöra den utmärkta man hon älskade. Materialerne, i början sparsama, blefvo efter hand rikare. Välvilligt gifna meddelanden af åldrige landsmän, för hvilka jag här onämnda aflägger min varmaste tacksägelse och hvilka för ett halft sekel tillbaka hört denna på sin tid ryktbara händelse berättas af samtida, satte mig i tillfälle att indraga en mängd verkliga detaljer i diktens väfnad. Slutligen lyckades jag genom en lika utmärkt välvilja erhålla tvenne sällsynta biografier af Keith, hvilka båda med synbart intresse och aktning omnämna hans sköna väninna och sålunda gifva historiens bekräftelse uppå traditionens erinringar.

5 Dessa efterhand tillkomna upplysningar hafva emellertid låtit mig inse, att både detaljer och plan i vissa delar icke motsvarat verkligheten. Så har jag, att börja med, förledd af en oriktig uppgift hos Lencqvist, felskrifvit sjelfva hufvudpersonens namn. Namnet Mercken skrefs icke så; magistratens i Åbo protokoller för 1743 omnämna politieborgmästaren och assessoren Carl Merthen, hvilken afled samma år; protokollerna för 1759 jungfru Catharina Märthen; för 1762 enkan Christina Märthen och för 1765 jungfru Anna Märthen. Der synes tillochmed, som hade namnet ursprungligen skrifvits med accent på e, Merthén, ehuru|47 3| den sedermera bortfallit. Keiths tyska biografer tillägga ett s och skrifva Merthens, hvilket skrifsätt troligen antogs efter Evas bosättning i Tyskland och, som redan nämndes, ännu i dag återfinnes i ryska arméns officersrullor, utan att jag vågar bestämdt försäkra det för öfrigt ganska trolige, att personer med detta namn (nu Kurländare) äro direkta afkomlingar af Keith och vår hertiginna. För konseqvensens skull har jag till slutet bibehållit det första skrifsättet, men kommer att i andra upplagan ändra det till Merthen, utan accent. Borgmästarens förnamn uppgafs i början oriktigt som Erik, hvilket sedan rättades. Äfven bör nämnas, att Evas syster icke hette Helena, utan Catharina, och var yngre än hon. Hennes broder Jonathan tillhör hel och hållen dikten; åtminstone har jag ingenstädes funnit honom omtalad. Verkliga äro, bland andra, namnen Wechter, Heldt, Lütke, m. fl. som i berättelsen förekomma.

6 Vigtigare äro de anmärkningar, som kunna göras mot berättelsens plan, jemförd med verkligheten. Uppfostrad af ärbara föräldrar och i en tid med stränga, ja alltför stränga begrepp om sedlighet, måste en så högsint personlighet, som Eva Merthen – jag vill redan kalla henne så – icke utan inre strid och under mäktigt inverkande förhållanden hafva prisgifvit sitt rykte åt en hel samtids oblida omdömen. Man kunde tro, att lättsinne och praktlystnad förledt henne till det första afsteget, hvilket hon sedan genom sitt ädla och barmhertiga handlingssätt sökt bringa i förgätenhet. Och jag medger, att de traditioner jag har af ännu lefvande personer i Åbo gifva grundad anledning till denna tro. Men en sådan uppfattning, ensidigt fasthållen, ger ingen sannt motiverad utveckling af en så ädel karakter, som hennes af otaliga intyg afskildras, och berättelsens tendens af sedemålning skulle derigenom totalt förfelats. Jag har derföre sökt förena denna åsigt med en annan mera psykologiskt sann, i det jag från början låtit hexans spådomar utså i hennes själ drömmen om en lysande framtid, hvarefter sedan hennes tids pedanteri och skoningslösa förkastelsedom, äfven öfver det oskyldiga, steg för steg aflägsnat henne från hennes naturliga ställning och med våld inkastat henne i ett förhållande, hvilket man har rätt att anse som vanärande, och mot hvilket hennes sedliga känsla länge med bäfvan kämpade. Fördomar och trots, grymt förtal och moraliskt nödtvång, se der de motiver jag trott mig böra söka, för att framställa händelsen i dess rätta dager, och jag har dervid lemnat dikten friare spelrum, än jag annars skulle hafva tillåtit mig. Slutet försonar allt, och jag hade blott önskat att kunna detaljera det, likasom det öfriga. Det var för mig en stor frestelse att skildra Eva Merthen äfven i den sednare lysande perioden af hennes lif vid Keiths sida, der man helt nära hörde sjuåriga krigets åskor rulla. Men jag har trott mig böra försaka nöjet af denna skildring, för att icke förlänga en berättelse, hvilken törhända mången läsare redan funnit alltför lång.

7 Krigshistorien, ehuru nödvändig för att komplettera berättelsen och sjelf af den kompletteras, bildar en alltför oformlig episod, sådan den här har framställts. Både denna och andra anledningar hafva låtit det synas mig önskvärdt att kunna gifva läsaren vår berättelse som bok.

8 Jag tar mig derföre friheten avertera dem som möjligen intressera sig derför, att »Hertiginnan af Finland»,konsekvensändrat/normaliserat omarbetad och med krigshistorien skild för sig, utkommer till midsommar i en volym om 13 à 14 ark.

9 Och härmed slutar jag, betygande den benägna läsarinnan och läsaren min synnerliga erkänsla för gunstigt tålamod. Skulle icke hertiginnan alltför omildt bedömas, torde väl hända, att vi framdeles ännu engång träffas på finsk botten, under försöket att mana i ljuset framfarna dagars ädla skuggor, redan till hälften bortskymda af seklernas natt.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile