Notisen/artikeln ingår i HT 27/11 1858:|94 3|

Theater.

Hakon Jarl, sorgespel i 5 akter af Oehlenschläger.

1 Ett stycke i så stor stil som Oehlenschlägers berömda sorgespel Hakon Jarl måste för denna scen vara ett evenement. Dess ämne är ett af de största, nemligen kristendomens införande i Norige genom Olof Tryggvason år 995, eller kanske rättare hedendomens fall, framställdt i dess störste kämpe, den tappre, men tyranniske Hakon Jarl, som i 18 år styrt Norige med jernspira. Stycket är ett ungdomsarbete och ej utan brister, ty dikten har kanske ej fullt förmått beherrska det historiska underlaget. Hedendomens skugga faller så mörk och blodig öfver Hakons kämpagestalt, på det att den kristne hjelten måtte stå desto ljusare fram; och derigenom vända sig åskådarens sympathier bort ifrån Hakon till Olof, från natten till morgonen. Men stor är denna skugga, särdeles mot slutet, när den lösgjort sig från allehanda grummel, som vidlåder den i början. Det är dock en hel kämpaålder, det är nordens gamla gudar, som falla med Hakon Jarl, och ganska skönt slutar stycket med följande ord af Thora:

»Så är du skrinlagd nu, o Hakon Jarl,

I Thoras hvilorum. Det minst jag väntat.

Nu frid med dina trötta ben i grafven.

Om du har syndat, har du pliktat för det,

Och ingen spille mer ett fräckt och hånfullt

Lättsinnigt ord till nesa för ditt rykte.

Jag älskar dig i döden som i lifvet.

För kort tid sedan glänste du i nord

Likt solen, hvaraf allting får sin glans.

Nu har den hela stora hjelteskaran

Förglömt dig, hyllar nu ett annat ljus.

Ett skyggt, ett qvinnligt hjerta ensamt klappar

Af stilla vemod vid ditt kära minne.

Så låt då henne unna dig den heder,

Som dina män ha glömt i glädjens rus!

3 (Lägger kransen och svärdet på Hakons kista.)

Tag af din Thoras hand en yppig krans.

En krans af Norges stolta granar linde

Sig kring ditt breda kämpasvärd och vittne:

Du var en nordisk hjelte, sällan spord,

Ett blomster ödelagdt af vinterfrost.

Engång när tidens hand har plånat färgen

Och blott bedrifternas kontur står qvar,

Skall nordens saga vinterkall förtälja:

Han var en ond afgudadyrkare,

En blodman! Och med rysning nämns ditt namn.

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

De bästa krafter och en mäktig ande

Här fallit för sin tids villfarelser.

Så slumra godt, du store Hakon Jarl!

Godnatt, godnatt. Allfader, segrens hette,

Derborta fröjde gladt din kämpasjäl. –

Nu vill jag läsa dörren. När den öppnas,

Då bringa Thoras svenner hennes stoft

Och lägga det vid hennes Hakons sida.»

5 Att dessa slutord här bortlemnades, måste vi anse för ett af de största dramatiska misstag, emedan hela stycket derigenom mister sin afrundning, sin lyftning, sin bästa mening. Utan dessa ord, som äro hans drapa, faller Hakon Jarl eländigt för en träls hand i en dunkel källarhåla, och åskådaren frågar: var detta en hjeltes slut? Först med dessa ord blir det klart hvad han dock var och hvad hans fall innebar, likasom äfven Thoras bild med dem afslutas, – och dessa ord bortlemnar man! Det må medgifvas, att scenen har en viss rätt att mästra diktaren, när han vill inrymma qvantitativt mera inom dess ramar, än der utan skada för intresset och åskådarens tålamod få rum, och vi klandra ej heller alla de många uteslutningarna från detta och en del andra stycken. Men hrr censorer på scenen taga sig i sanning för stora friheter emellanåt, och det kan frågas hvem som gifvit dem rätt att stympa ett klassiskt verk, så att det i viss mening blir oigenkänneligt. Äfven Olof Tryggvason är delvis struken, (tillochmed i Stockholm, om vi ej, misstage oss) såsom scenen med Tangbrand och med Odin (Auden) i fjerde akten, hvilket sceniskt kan försvaras, men poetiskt lemnar en lucka, emedan stycket är väsendtligen byggdt på antithesen mellan de två religionerna. Oehlenschlägers stycken ha väl ofta en böjelse att likasom sönderfalla i tablåer; sambandet springer ej nog starkt i ögonen, men karaktererna ha en episk helgjutenhet, som försonar bristerna i den dramatiska kedjan. Vi behöfva knappt tillägga, att språket alltigenom är mästerligt, på engång kraftfullt och vekt, situationerna anlagda med stor genialitet och det hela genomandadt af en skär romantik, som gång efter gång: springer fram i symbolik, såsom måttet på kronan, inskriften på dryckeshornet, Odins störtande bild m. m. Hakon Jarl skall derföre alltid förblifva en företeelse af stort intresse, som man ej lätt förgäter, – och det är godt att hafva stora minnen äfven från scenen.

6 Om utförandet är kanske för bittida att våga ett omdöme efter blott första representationen. Hr Åhman ger titelrolen onekligen med stor talent, såsom man kunnat vänta af en skådespelare, hvilken alltid väl genomtänker sin uppgift. Rolen vexer från den enskilda ärelystnaden ända till martyrens hängifvenhet och blir störst i fjerde akten, der jarlen, drifven ända till fanatism för sin tro – och all tro har i sin början och sitt fall en ansats ditåt – bringar åt gudarne »det bästa» till offer, sin späde son. Det är här som det tragiska fallet stupar bjert åt undergången. Åskådaren hade den tillfredsställelsen att se hr Åhman vexa och värmas i samma mån, hvarföre han ock blef framropad vid fjerde aktens slut. Publiken var likväl hela aftonen temligen sval, och orsaken låg deri att utförandet hakade i flera partier af vigt. Styckets antithes var förfelad, och dermed gick effekten förlorad. Hr Ryberg är en försvarlig dansör från byn La Priche uti »Syrsan», men Olof Tryggvason skulle vända sig i sin graf vid Svolderns böljor, om han såge sin ädla, stora, af hela norden beundrade hjeltegestalt i detta konterfej. Finns det då icke mer än en skådespelare vid hr Anderssons theater? Det är sannt, att smeden Bergthor återgafs af hr Österberg med förtjenst och den älsklige Einar Tambaskiælver ganska väl af hr Brandt, likasom hrr Björkman och Petterson lyckadt utförde trälarnes bragder, men intet af dessa partier är för styckets framgång af så afgörande vigt, som den ridderlige hjelten Olof Tryggvason. Hade ej hr Österberg kunnat bli kung och hr Berglund smed? – De qvinnliga rolerna äro af mindre betydenhet och utfördes icke illa af fru Planckh samt mad:llerna Forsman och Kraus. På kostymerna har hr Andersson nedlagt mycken omsorg och kostnad. Vi betvifla endast, att de nordiske kämparne i stridsrustning buro så långa kjortlar. – »Hakon Jarl», gafs i går andra gången för fullt hus. Mera härom nästa gång.