De båda Finska Literatur-Sällskaperna

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 22/4 1846:|31 2|

De båda Finska Literatur-Sällskaperna.

1 I tidningarna har någon polemik uppstått såväl med anledning af Saima N:o 13, – hvilken ansåg Finska Literatur-Sällskapet i Helsingfors, medelst dubbelt högre premiers utfästande för en finsk grammatik, hafva inledt en »föga broderlig täflan» med sin namne i Wiborg, – som med afseende å H:fors Tidn:s i N:o 25 uttalade åsigt, att det Wiborgska Sällskapet icke gjort rätt uti att särskilja sig från det förut exsisterande Helsingforsska. Mot den förra åsigten reserverar sig Morgonbladet i N:o 29 och 30 samt mot den sednare i N:o 27. H:fors Tidn:s yttrande nagelfares dessutom utförligt i Suomalainen N:o 11 och 13 samt korteligen i Kanawa N:o 14.

2 Hvad först angår Saimas i förbigående uttalade mening om premierna, lärer svårligen kunna nekas, det ju någon anledning dertill förefunnits, åtminstone vid första påseendet. Mellan en vetenskaplig grammatik, sådan Lit.Sällsk. i Helsingfors fordrat, och en skolgrammatik, sådan man i Wiborg utfäst till prisämne, är visserligen skillnad, dock icke en så skarpt markerad, att ju icke båda ämnena kunna sammanstöta, enär en Skolgrammatik likaväl kan skrifvas vetenskaplig, som en vetenskaplig kan affattas i lättfattlig framställning. Exemplet af Hr Finelii språklära torde bära vitne derom, att icke ens en finsk Skolgrammatik bör underlåta att bygga sina reglor på språkstudiernas nuvarande högsta ståndpunkt. Och så högt, som till en fullkomligt ny och sjelfständig lärobyggnad, lärer icke Litt.-Sällsk. i Helsingfors vilja utsträcka sina fordringar. Emellertid synes oss hufvudsakligt afseende böra fästas dervid, att man i H:fors begärt en »helst på finska språket affattad» grammatik, i Wiborg deremot en på svenska. Till bestämningen af vetenskaplighet har man derigenom i H:fors lagt en vigtig, om också ej ovilkorlig fordran: den, att prisskriften bör rikta språket med en hittills saknad grammatikalisk terminologi. Från denna synpunkt åtminstone torde Saima finna skäl att frångå sitt yttrande. Rättvisligen bör man ock erkänna, att Lit.-Sällsk. i H:fors, långt ifrån att visa någon »obroderlig» afvoghet mot sin Wiborgska namne, tvärtom skyndat att bjuda denne en broderlig hand och offentligen loforda dess inrättande.

3 Så mycket mera obefogadt är Suomalainens (tidningens, icke »Irokesens») ohemula tilltag att inblanda härvarande Finska Lit.-Sällsk. i sin polemik mot H:fors Tidn:s förenämnda yttrande, likasom skulle vi på ett eller annat sätt gifvit oss ut för att tala på Sällskapets vägnar. Häremot reservere vi oss, såsom ock Mbl. gjort, på det bestämdaste. Vår åsigt må, såsom vår enskilda, gälla hvad den kan; det är möjligt, att den delas af få eller ingen. Suomalainens expektorationer äro roliga nog, till och med qvicka på sina ställen; dock hade Kanawa, som kallar S:ns artikel »innollinen ja tosi vastaus»,konsekvensändrat/normaliserat bordt vara skyldig sig sjelf, såsom Wiborgska Lit.-Sällsk.s närmaste organ, den grannlagenheten, att tillika vederbörligen näpsa S:ns otidigheter mot Finska Lit.-Sällsk. i H:fors. Man känner S:ns penna af gammalt. Den är van att uppstapla likt och olikt och slå omkring sig med vensterhändta snärtar. Finska Lit.-Sällsk. har just icke haft lyckan stå i synnerlig grace, ej heller »tätä Lönnrotia, jonka kanssa hyö ovat vehkuroineet»,konsekvensändrat/normaliserat och förutan hvilka, menar S:n, »eipä se maksaisi niin mitään»*)»Vähäpäs se maksaa vielä siittenik (meijän silmissämme) sillä myö vaaittaisimme jo paljon semmoiselta miesjoukolta, joka 600 miehen paksusti 15 vuotta on tätä ropottanut (!). Nyt ovat vielä ottaneet vaimojansakin ovaksensa-tokkohan sillä nyt paremmin syntynöön?» Hvad tycks?. Tit. S:n må emellertid roa sig så godt han kan på bekostnad af någonting så obetydligt som H:fors Tidn., men framdeles lära sig tala med hof och aktning om en institution sådan som Finska Lit.-Sällsk., hvars bemödanden det för S:n vore vida värdigare att understöda, än att nedsätta.

4 Vidkommande vårt öfverklagade yttrande i N:o 25, finne vi härtills intet skäl att derifrån afstå. Så länge den gamla satsen gäller, att förenade krafter verka mer än splittrade, borde deraf klarligen följa, att ett förenadt sällskap förmår mera, än tvenne söndrade. Men, säger S:n, bådas syften äro i alla fall desama och gäller här ej så mycket materiela medels sammanslående, som icke mer den gemensama viljans, de intellektuela krafternas sträfvan åt samma mål. Godt. Men om så är, hvarföre då bilda något sällskap alls? Samma vilja och samma sträfvan böra ju med skäl förutsättas hos hvarje verklig vän af den finska nationaliteten. Hvarföre ock S:n – konsequent i förhållande till denna sin argumentation, men i motsägelse till sina öfriga – räknar både sig sjelf och den akademiska ungdomen såsom fullkomligt equivalenta med literatursällskaperna. Det kan väl så synas S:n. Samtiden, som är så utomordentligt verksam i bildandet af alla slags föreningar, literära, industriela, ekonomiska, tänker härom annorlunda. Med rätta lägger den stor vigt på den lifvande kraft att handla, som uppstår genom medvetandet af att vara ledamot i ett samfund af likatänkande, den enhet i åtgärder, den utvexling af åsigter, som i ett sällskap af denna art måste äga rum till fromma för ändamålet. I icke ringa mån afses derjemte sammanbringandet af yttre hjelpmedel för sakens framgång, såvida meningen ej kan vara, att den skall stadna vid fromma önskningar eller göras beroende af enskilda uppoffringar. Sådana hjelpmedel äro penningar och disponibla förmågor. Den bästa vilja, vare sig ett samfunds eller en enskilds, lärer förutan dessa ingenting uträtta. Ökom dessa medel och man har på samma gång ökat utsigterna för den saks framgång, man företagit sig att genomdrifva.

5 Vi kunne i all enfald ej annat förstå, än att Finska Literatur Sällskapet rört sig med vida större kraft och framgång, såvida det haft att påräkna penningebidrag, disponibla förmågor och direkt medverkan från hela landet. Filialsällskaper, sådana Saima föreslagit, skulle hafva intresserat hvarje landsort för ändamålet, och det så nödiga sambandet i åtgärder skulle hafva bevarats på samma gång som nitet och förmågan öfverallt fått sig en verksamhet anvisad. Fyra armar, ledda af en vilja, häfva större tyngder, än två och två; 100 Rubel på en hand uträtta mera, än 100 på 10 händer. Uppstå deremot en mängd söndrade och hvart för sig handlande literatursällskaper – ty hvarföre skulle ej tio sådana kunna tänkas likaväl som tvenne – så verkar hvart och ett i smått, splittradt och med små tillgångar, i stället för att alla förenade hade verkat i stort. Låtom oss tillse, hvarmed ett sådant sällskap vill utföra sina goda afsigter för språk och literatur. Utan tvifvel medelst premier, understöd, skrifters utgifvande, bevarandet af äldre materialer för en literatur och bildandet af nya. Förutsättom då, att hvarje af|31 3| dessa tio söndrade sällskaper ägde ett lika nit för sin sak, måste icke hvarderas verksamhet i nyss anförda riktning vara oändligt mera inskränkt, än om de sammanslagit sina tillgångar? Måste icke tidt och ofta kollisioner uppkomma, sådana som den redan nämnda med prisämnena? Vi vilja icke inberäkna en uppkommande rivalitet under skenet af en lofvärd täflan, men hvar och en lärer finna, att en sådan icke hörer till det otänkbara. Man skall måhända le, men vi befara fröet dertill redan i den omständighet, att det ena sällskapet bestämmer sina afgifter betydligt lägre, än det andras.

6 Korteligen, vi förmå för vår ringa del ej annat inse, än att allt hvad ett sådant söndradt sällskap, som det i Wiborg, hoppas kunna verka för den goda saken, allt detsama hade kunnat åstadkommas om sällskapet bildat sig till en filialutgrening af det allmänna i Helsingfors, men deremot, att enheten i åtgärder och hjelpmedlen för deras utförande måste i hög grad lida af söndringen. Man torde besinna, att det fordna Finska Literatur-Sällskapet, numera och sålänge det ej omfattar hela landet, nedstigit till rangen af ett Literatur-Sällskap i Helsingfors. Hade något sådant kunnat förutses, skulle väl Sällskapet icke hafva antagit ett namn, hvilket det sedan sett sig nödsakadt att aflägga. Oss har detta förhållande bedröfvat – visserligen dock mindre för Sällskapets, än för sakens skull. Hvem har ej funnit det prisvärdt af Konstföreningen i Åbo att ansluta sig till den i Helsingfors? Äro då förhållandena så olika, att det skulle ligga något berömvärdt deri, att den finska literaturens vänner söndra sig i tvenne skilda fraktioner?

7 Vi våge ock hysa den öfvertygelsen, att f. d. Finska Literatur-Sällskapet haft en regeneration af nöden, och vi finne ett af all historisk erfarenhet konstateradt bevis derpå just i bildandet af ett nytt sällskap utom detsama. Men denna regeneration hade sannolikt kunnat på andra vägar genomföras medelst filialsällskaper utom, och mindre formela sammanträden inom den ort, som, till följd af universitetet, städse måst betraktas som Sällskapets medelpunkt. Nitiske män i Wiborg och här hafva sett saken annorlunda. Vi kunne ej förtänka dem det, men vidhålle tillsvidare vår åsigt, om vi ock vore ensame derom.

 

 

  1. *)»Vähäpäs se maksaa vielä siittenik (meijän silmissämme) sillä myö vaaittaisimme jo paljon semmoiselta miesjoukolta, joka 600 miehen paksusti 15 vuotta on tätä ropottanut (!). Nyt ovat vielä ottaneet vaimojansakin ovaksensa-tokkohan sillä nyt paremmin syntynöön?» Hvad tycks?

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile