Schillersfesten i Helsingfors

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 12/11 1859:|90 2|

Schillersfesten i Helsingfors.

1 Vid Rhen, vid Donau, vid Seinen, vid Themsen, vid Mälaren, vid Nordsjön, vid Neva, vid Spree, vid Medelhafvets, Svarta hafvets och Bosforens stränder, i fyra verldsdelar, långt bortom oceanerna och ända vid Stilla hafvets kuster firades i thorsdags Schillers hundraåriga födelsedag. Äfven vid Finska vikens kuster fann denna fest en återklang.

2 Hvem var då denne Schiller, kring hvars urna så många folkslag förena sig i en gemensam hyllning och hvars namn dessa dagar med odödlig ära kringflugit verlden? Var han en af denna verldens afgudar: en penningefurste, som kunde slösa millioner? en fältherre som vunnit glänsande segrar? en statsman som styrde folkslag och riken? Eller var han åtminstone en man af hög börd, lysande titel och upphöjd rang? Intet af allt detta. Han föddes i ett litet hus i en småstad; hans fader var en fattig kapten utan annat sköldebref än sin värja; han sjelf var ofta så medellös, att han icke visste i dag hvarmed han skulle lefva i morgon; någon rang hade han icke; med titeln var det klent beställdt; alla småherrar sågo honom i början förnämt öfver axeln. Och likväl har hans snille beherrskat slägten och tidehvarf; hans stora tankar ha lyftat tingens ordning utur dess gamla hakar; hans sköna skapelser lefva genom seklerna, och halfva verlden har blottat sitt hufvud vid hans namn.

3 Han var skald och tänkare, och han tillhörde som sådan icke blott Tyskland utan verlden. Det ges något ännu större, än att lefva för ett fosterland: det att tillika lefva för hela menskligheten. Det skadar icke att de små nationerna stundom påminnas derom. I denna mening hade Schillersfesten äfven i Finlands hufvudstad en särskild betydelse.

4 Universitetets solennitetssal var dekorerad med lagrar och cypresser. Framför kathedern stod Schillers byst, bekransad med frisk lager och omgifven af grönska. Åtminstone 1 200konsekvensändrat/normaliserat personer voro närvarande. Det var allt hvad salen kunde rymma, och några de sistkommande funno ej mera plats. Anblicken påminte om promotionerna. Nästan hela amfitheatern var upptagen af damer; några få bänkar af äldre herrar. Till höger i periferin sågos den studerande ungdomens täta leder; i midten, till venster, på gångarne och venstra läktaren trängdes manlige åhörare af alla bildade samhällsklasser. Högra läktaren var upptagen af sångarne och musiken. Värmen blef efter hand betydlig. En del talare hördes ej väl.

5 Festen begynte på slaget sex med en festmarsch. Derefter uppträdde professor Cygnæus i kathedern och tecknade i ett fritt föredrag, som varade 1 ¼ timma, Schillers lefnad och betydelse för skaldekonsten, literaturen och menskligheten.

6 Efter honom uppträdde magister A. Ahlqvist och föredrog på finska språket en metrisk öfversättning af »Das Lied von der Glocke» (»Schillerin laulu kellosta»).

7 Dernäst föredrog statsrådet A. Nordmann Schillers dikt »Der Taucher» på originalspråket.

8 Derefter föredrog kandidaten Krohn på finska språket en metrisk öfversättning af samma dikt (»Sukeltajaoriginal: Sulkentaja»).

9 Derefter uppträdde lektor K. Collan och föredrog i öfversättning på svenska språket en epilog, författad till Schillers ära af Göthe vid ett tillfälle kort efter skaldens död, då »Das Lied von der Glocke» utfördes i tablåer med musik.

10 Slutligen utfördes af akademiska sångföreningen under hr Pacii ledning »Die Künstler»,konsekvensändrat/normaliserat poem af Schiller med musik af F. Mendelsohn Bartholdy. Orden till körerna utdelades tryckta.

11 Dessutom utdelades bland de närvarande nedanstående verser, författade af studeranden Wecksell.

12 Festen slöts kl. ½ 9 på aftonen.

Vid Schillersfesten den 10 Nov. 1859.

"Till fest!’’ från land till land ett rop, en gensvar mäktigt går,

Och konstens tempel öppnar sig och högtidssmyckadt står,

Och folken skönt förena sig båd’ när och fjerran från,

Att minnas tidens största tolk och sångens bäste son.

Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann

Uti din sång, så hög och fri, sitt skönsta uttryck fann;

Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,

Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.

En ny Tyrteus, gick du fram i mensklighetens strid

För friheten och sanningen, för andens ljus och frid,

Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,

Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.

Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;

För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.

Och hvarje folk, som stridit har för friheten engång,

Skall snarare förgäta den, än Schillers sköna sång.

När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,

Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,

Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst

Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.

Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp

Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp;

Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,

Och mäktig stora värf och mål lycksaligt kände sig.

Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,

Din sång har menskligheten qvar, och den kan ej förgå.

Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,

Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.

 

 

    Kommentaari

    Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

    Faksimile